Vandring i västra Abiskoalperna

Efter familjens debut som fjällvandrare förra året då vi vandrade Kungsleden/Dag Hammasköldsleden mellan Vakkutavare och Nikkaloukta, riktade vi detta år blickarna mot västra Abiskoalperna. Det som lockade var dels en större frihet att välja väg och dels miljöombytet. Förra året vandrade vi på led i dalgångar men nu skulle vi vandra på fri fot på högplatåer. 

2/8. Vi ankommer Abisko 15:55, nästan två timmar försenade. Vi tar liften upp på berget. Färden var lite läskig tyckte många av familjens medlemmar. Vädret är fint, men här uppe på berget är det betydligt kallare än nere i Abisko. Målet för dagen är Frippes fall, men med tågförseningen är det tveksamt om vi klarar det.

Vi börjar vår vandring. Det är uppför i ca en kilometer fram till en Y-korsning, sedan är det relativt flackt. Till allas förtjusning ser vi renar! När dalen öppnar sig framför oss viker vi av söderut, bort från leden. Det är bitvis lättgånget och bitvis ganska blockigt. Vi siktar mot passet ner mot Kårsavagge. När vi börjar skymta vaggen tycker dottern, som är nio år, att det är för jobbigt och vill inte gå längre. Även om vi nu inser att vi definitivt inte kommer hinna fram till Frippes fall idag så är det här ingen bra plats att slå läger, så vi fortsätter. Väl i passet är det svårt att hålla höjd och vägen ner mot ”stupet” till Kårsa är mycket blöt. Så småningom bryter dottern ihop. Det börjar också regna. Vi tar oss en bit längs randen innan vi hittar en bra lägerplats med strålande utsikt ner mot Kårsavagge. Vi avnjuter en fantastiskt god svamprisotto och lägger oss i tältet och läser sommarens högläsningsbok, "Momo - eller kampen om tiden". Vi säger godnatt klockan 22:00.

3/8. På morgonkvisten regnar det lite medan vi fortfarande är i tältet. Frukosten består av müsli med frukt, mjölk och blåbärssoppa. För sött!! Nu har vädret blivit fint, men lite blåsigt. Vi kommer iväg 11:00 (för sent!) och styr kosan västerut mot Frippes fall. Terrängen växlar mellan ordentlig sidlutning och terrass-stuk, delvis vått, delvis blockigt. Vi går och går, vädret är fint, men det är svårt att avgöra hur högt vi ligger. Inom mig gnager en känsla att vi inte ligger tillräckligt högt. Jag kunde minnas att majjen skrev att man skulle gå över lättgångna hedar och att man inte skulle glömma att någon gång gå fram till kanten och beundra utsikten ner mot vaggen. Men vi går sannerligen inte över någon lättgången hed och vaggen ser vi hela tiden. När klockan passerat 14:00 ger vi upp hoppet om att nå fallet till lunch, så vi pausar och äter fransk löksoppa. Jag kollar telefonen och ser till min förvåning att jag har 4g-täckning. Alltså öppnar jag kart-appen och kan konstatera att vi befinner oss rakt söder om fallet men, inte helt oväntat, alldeles för långt ner. Nu börjar klättrandet. Berget är som terrasser och när man spanar uppåt tänker man att nästa krön måste vara det sista, bara för att mötas av ytterligare en terrass och ett nytt krön. Klättringen är bitvis betydligt vådligare än jag är bekväm med, rent säkerhetsmässigt. Till slut, efter många höjdmeter, når vi ett fall, men jag ser direkt att det inte är det rätta. Vi vet dock exakt var vi är, så det är bara att fortsätta uppåt. Äntligen når vi fallet! Terrängen är nu helt annorlunda. Det har planat ut och känns verkligen hed-aktigt och vaggen kan vi inte alls se längre. Dottern är snabbast och gladast in i fallet. Sonen, 13 år, är en ynkande tvåa som vrålar högt med målbrottsröst av vattnets kyla. Sedan badar jag och slutligen hustrun. Klockan har nu blivit halv fem och mycken tvekan uppstår huruvida vi ska slå läger eller gå vidare. Till sist väljer vi att traska vidare, trots att ett regnväder är på ingående. Trekvart senare kommer vi fram till ett vattendrag och slår läger. Nu regnar det. Vi reser tält och lagar mat i kallt regn. Brrr! Men alla har humöret uppe. Middagen består av wasabinudlar. Mycket gott! Sedan skyndar alla att borsta tänderna och vi ligger i tältet klockan åtta. Dagens djurskådning bestod av en söt ren, flera fåglar som piper aggressivt mot oss och en massa spindlar. Därtill en hel del olika spillningar samt spår efter rovdjursmåltid. Vi säger godnatt klockan nio.

4/8. Jag vaknar tidigt (6:15) och går ut och njuter av den stilla morgonen. Dimman/molnen ligger tät nere i vaggen men uppe hos oss är det klart och ser mycket lovande ut. Hustru och son vaknar vid åtta och dottern vaknar/väcks lite senare och är/blir på uselt humör! Gröt till frukost, gott och i lagom stora portioner. Dottern är fortfarande mycket upprörd över att ha blivit väckt, så upprörd att hon till slut blir illamående! Ingen lysande start på dagen direkt... Vi kommer iallafall iväg strax efter tio. Eftersom vi ligger efter i tidsschemat och gårdagens klättringar var ganska ansträngande, beslutar vi oss för att inte gå ner i Kårsavagge som vi från början hade tänkt, utan gå direkt till Harpasset. Efter inledande segt tempo med en sur, släpande ung vandrerska, tar far dotter i handen, lyckas vända humörskurvan uppåt och de båda tar täten i muntert tempo.

Färden går i svag nedförsbacke i samma hed-lika miljö som igår. Redan till lunch, vid tolv-tiden, når vi forskningsstationen vid Latnjajávri, där vi språkar en stund med den ena forskaren (den andre hälsar inte ens). Vi äter lunch på bastuns farstubro och dottern badar, ja, t.o.m. tar simtag i det iskalla vattnet. Eftersom solen skiner utför även jag och hustrun lite hygienarbete. Sedan börjar stigningen upp mot Harpasset. Vi ser många renar, en på ganska nära avstånd. Efter en paus ca. tre fjärdedels väg från målet stukar hustrun foten. Aj aj aj!! Fot och vrist lindas hårt men det står klart på en gång att den relativt branta stigningen som återstår (ca 1,5 km) inte är att tänka på idag. Turligt nog finns en riktigt fin tältplats på bara trettio meters avstånd, så vi linkar dit och slår läger. När vi reser tältet börjar det regna, så vi väntar med innertältet och sätter oss och spelar kort i skydd av yttertältet. Middagen består av burgundisk köttgryta som smakar väldigt gott. Citronfromage till efterrätt. Alla somnar runt tio.

5/8. Jag vaknar först, kvart i sju, av att solen strålar på tältet. En fantastisk morgon! Klockan åtta väcks övriga familjen. Idag är det sonen som är dagens sömntuta. Hustruns fot är betydligt bättre. Frukost är müsliblandning och mjölk. Gott, tycker alla, även om portionerna kanske var i minsta laget. Vi kommer iväg strax före halv elva. Det går ganska långsamt för hustrun, men det går, tack och lov! Vi når tältplatsen vid Harpasset efter en dryg timme. Bra jobbat! Tältplatsen, som vi hört mycket gott om, ligger väldigt fint, med en liten bäck och en uppbyggd, skyddande mur. Marken är dock inte helt slät och mjuk (välkommen till familjen prinsessan på ärten!), men utsikten är hänförande. Vi reser tält och äter lunch. Planen var från början att detta skulle vara en utflyktsdag då vi skulle beskåda Trollsjön ovanifrån, via issjön. Med tanke på hustruns fot och att det redan är eftermiddag, beslutar vi oss för att dela upp familjen. Vi tar sällskap ner till sjön, där tjejerna stannar och tar ett dopp eller två, medan killarna med lätt packning traskar mot issjön och Trollsjön. Vägen dit är inledningsvis brant men snart går det lättare. Det finns rösen på oregelbunda avstånd. Vi vet dock vart vi är på väg, så det är inga problem. När vi till slut kommer över krönet ser vi issjön som verkligen gör skäl för sitt namn. Det ser ut som vårbilder från Antarktis med vattnet, isen och den där speciella blånaden som isen får i mötet med vattnet. Miljön är väldigt karg och några möjliga tältplatser ser vi inte, iallafall inte enligt våra krav. Dock ser vi ett tältläger på sydvästsidan av sjön där de rest flagga! Vi drar oss vidare mot randen till Kårsavaggens slut där utsikten är bedövande. Sonen är helt salig! Vi inser att vi har ytterligare en stigning kvar, så vi fortsätter. Efter två timmar, 15:25, blickar vi ned mot Trollsjön. Enormt! Vi ser även Vassijaure och höga berg långt in i Norge. Det är väldigt brant och jag vill hela tiden ha ett stadigt tag om 13-åriga sonen ”eftersom jag bara har en son”. Förutom en mycket kort skur i början av utflykten har dagen varit strålande även om det blåst en hel del. Vi är tillbaka vid lägret halv sex. Stigningen upp dit känns faktiskt som det jobbigaste och vi är rejält trötta i fötterna efter fyra timmars vandring i tuff terräng. Linsgryta till middag. God, men för lite salt. Till efterrätt äppelkaka. Gott! Kvällen blir kall, blåsig och senare regnig.

6/8. Familjen vaknar klockan åtta. Ute är det tät dimma och lätt regn. Vi äter frukost i tältet, precis som igår vid middagen. Mysigt faktiskt. Det tar lite tid att packa ihop, men idag har vi inte så bråttom. Vi kommer iväg strax före halv tolv. Det är speciellt och lite läskigt att vandra i dimma. Vägen är rösad, men det är knappt man ser från ett röse till nästa, så kompassen kommer fram. Efter en timmes vandring dyker plötsligt Låktatjåkkas fjällstation upp i dimman. Det är varmt och skönt inomhus. Alla går på toa, ”bajsalåkkta”, och sedan avnjuter vi våfflor med hjortronsylt och grädde/västerbottensost. Därefter köper vi lördagsgodis och sätter oss i sällskapsrummet och spelar Alfapet. Hustun och dottern vinner en förkrossande seger. Efter drygt tre och en halv timme, 16:10, är vi på väg igen. Nu går färden neråt, västerut, med sommarbron över Låktajokken som mål. Dimman har lättat och leden är lättgången. När vi siktar bron ser vi att flera tänkt som vi, så vi slår läger lite tidigare, nära forsen. Till middag blir det spaghetti med köttfärssås. Mycket gott. Vädret har klarnat upp ordentligt och det blir en fin kväll. Klockan åtta ligger alla i tältet.

7/8. Hela familjen ligger och drar sig och vi kommer iväg först 11:20. Målet för idag är Stendalen i höjd med forskningsstationen. Mulet väder men ingen dimma. Efter en timmes vandring väljer vi att gena för att slippa tappa höjd men också för att slippa mygg nere i björkskogen. Förmodligen blev det nog en senväg eftersom det inte var helt lättgånget... Vi når den markerade stigen och då är stigningen ganska jobbig. Miljön är dock fantastiskt. Ett stort hav av enorma stenblock!

Man känner sig onekligen ganska liten...När vi kommer i höjd med forskningsstationen velar vi länge om var vi ska slå läger eftersom vi inte finner någon bra vattenkälla. Slutligen hittar vi vatten som strilar utmed den branta dalväggen, men det blir en del vattenbärande, eftersom tältplatsen ligger några hundra meter bort. Marockansk cous-cous till middag. Gott, tycker de vuxna. Sådär, tycker barnen. Äppelpannkaka till efterrätt. Gott, men inte värt bränslet, enligt min mening. Det har tidvis regnat lätt under dagen men kvällen är fin. Dock är det mycket mygg, för första gången under vandringen. 

8/8. På morgonen blåser och regnar det, vilket det gjort sedan småtimmarna. Eftersom det är vår slappardag så ligger vi kvar i tältet och väntar ut regnet med hjälp av högläsning. Halv elva lämnar vi tältet och äter grötfrukost. Det är fortfarande blåsigt men inget regn. Vädret blir hela tiden bättre så vi går ner i dalen där barnen sett skuttande renkalvar. Väl nere i dalen vill dottern sin vana trogen bada i jokken. Sedan vandrar vi upp mot Trollsjön. Vi tar oss runt till nordvästra hörnet där vi hittar en avskild liten lagun där hela familjen badar i det djupa, iskalla vattnet. Dottern är självklart återigen först i vattnet och simmar som en liten groda. Även sonen kommer slutligen ner i vattnet, till stor förnöjelse för resten av familjen. Sjön är otroligt klar och vattnets brytning av ljuset gör att man missbedömer djupet. Det är mycket djupare när man väl kommer i än man kan tro när står på land. Väl påklädda beundrar vi sjön ur olika perspektiv. Vid en utsiktsplats från en högt belägen klippavsats snubblar sonen till och är hisnande nära att falla mot en potentiell kall drunkningsdöd, då närmsta ställe att ta sig upp ur vattnet låg åtminstone hundra meter bort, och så långt är det inte säkert att man orkar simma fullt påklädd i iskallt vatten. Mor och far är chockskadade minst en timme efteråt. Vi går tillbaka mot tältet genom myriaden av stora stenblock och tar det obligatoriska fotot vid det som sannolikt är Sveriges mest fotograferade sten. Väl tillbaka vid tältet väljer vi att laga middag fastän klockan bara är halv fyra. Vi har ju inte ätit lunch! Dagens middag är renskavsgryta som inte var någon riktig höjdare. Middagsplatsen bjuder dock så småningom på fantastisk solnedgång över Vassijaure.

9/8. Dags för hemfärd! Tåget går 11:45 från Låktatjåkka station. För att vara på säkra sidan har vi ställt klockan på sju, med planerad avmarsch klockan nio. Precis som igår regnar det och blåser, om än inte lika mycket. Vi äter frukost i tältet, packar ihop och kommer iväg punktligt. Nedstigningen tar knappt en och en halv timme, så vi har lång tid på oss att läsa vår bok i väntan på tåget. Tågfärden till Björkliden går på mindre än en kvart. Vi traskar direkt ner till Torne träsk där vi beskådar Silverfallet på nervägen och äter lunch på den fina klapperstensstranden. Det regnar inte, men blåser. Längre ut går det gäss på sjön. Lunchen består av myntacouscous. Betyg: nja-OK. Förmodligen är vi trötta på den här typen av mat och längtar efter färskare smaker. Stora förhoppningar läggs på den stundande uppbunkringen inför hemresan som ska ske på lanthandeln vid Björklidens station. Vi minns hur underbart det var förra året att köpa färsk frukt i Kiruna efter tio dagar med frystorkad mat. Dessa förhoppningar grusas dock rejält när vi väl kliver in i lanthandeln. Utbudet liknar snarare fjällstugornas. Mest torrfoder. Därför intages en ganska torftig middag på SJ:s restaurangvagn. Man längtar onekligen tillbaka till forna tiders restaurangvagn med tillagade rätter och dukar på borden. Vi har alla sett fram mot att få duscha, vilket vi gör så snart vi kommit ombord. Vattnet blir tyvärr aldrig riktigt varmt, även om det naturligtvis är som en het källa i jämförelse med de fjällbäckar vi hållit till godo med den senaste veckan. Även vattentrycket lämnar mycket att önska... Vi läser vår högläsningsbok och säger sedan godnatt klockan 21:40.

10/8. Vi ankommer Stockholm punktligt. Trots att man bara varit borta i en dryg vecka känns det så annorlunda att vara tillbaka i storstan där man levt praktiskt taget hela sitt liv. Usch vad mycket folk! Alla har så bråttom! Trångt!

Otroligt hur snabbt perspektiv kan skifta...

Sammanfattningsvis har det varit en trevlig vandring med övervägande bra väder. Det har varit skönt att vara så högt upp eftersom vi sluppit mygg nästan helt och hållet och självklart också för att man bjuds på så många fina vyer. Barnen var lite besvikna att vi aldrig såg några lämlar, men det var ju väntat eftersom det var lämmelår ifjol. Höjdpunkten för mig var utsikten från issjön ner i Kårsavagge.

Jag vill passa på att rikta ett stort tack till alla som skriver om sina vandringar här på utsidan. Det har varit till stor hjälp och inspiration i planeringen av denna fjällsemester med familjen. Ett särskilt tack till majjen, vars fängslande berättelser fick oss att välja just detta område för vår andra fjällvandring.