Vandring i Pyrenéerna

I ett antal år hade jag och Andreas (som jag brukar släpa med mig på vandring varje år) vandrat i Sverige och Norge, men 2012 bytte vi det fjällhöga Norden till Pyrenéerna. Innan vi åkte så visste jag egentligen inte så mycket om vandringen här. Platsen var mest ett namn och namnet var inte mer verkligt än Midgård eller Narnia ... eller Örkelljunga för den delen. Jag antar att platsens, för mig, mytiska kvalitet också var det som lockade. Förväntningarna var således så stora att det var upplagt för en grandios besvikelse. Det skulle visa sig bli tvärtom.

Till bergen
Vi flög till Barcelona och hyrde där en bil på flygplatsen. Vi tog oss upp i bergen utan några problem för vägarna var bra och lite trafikerade. Första natten sov vi i tält på en campingplats i Espot, en liten ort nästan mitt i spanska Pyrenéerna, strax väster om Andorra. Bommen till campingens uppfart var uppe, ljuset var tänt, dörren till WC och dusch upplåsta, men ingen var där. Inte när vi kom och inte när vi skulle åka. Så vi tog en springnota. Är ingen där att ta emot våra pengar så får de skylla sig själva. 

Dagen efter tog vi bilen till en parkering 20 minuter från Espot, precis i kanten av nationalparken Parc Nacional d'Aigüestortes i Sant Maurici. Det var även där som vi fick det bekräftat att tältning inte var tillåten i parken, något som vi anat innan. Vi dumpade därför tältet i bilen och vandrade sedan iväg uppåt mot Refugi Josep Maria Blanc, en tur som inte tog mer än drygt tre timmar. Leden var till stor del ett mellanting mellan stig och grusväg och därför lättvandrad. Om man bortser från en kort regnskur när vi åt lunch så var vädret fantastiskt fint under hela vandringen; blå himmel med några slöa moln på, knappt någon vind (utom på topparna) och en temperatur på cirka 7 grader.

Refugi J. M. Blanc var som en svensk fjällstuga, ett spartanskt hus i trä och sten,läget exklusivt och ölen billig. Dessutom var det gratis wifi. Kvällen ägnades åt ett par öl och kortspel, med spelkort hanterade av tusen händer och därför så där härligt klistriga så att man inte behöver ett gummiband för att hålla ihop leken. Det var ett par veckor innan säsongen skulle börja på allvar, så vi var inte fler än 7-8 personer på refugin, vilket innebar att jag och Andreas fick en sovsal helt själva.

Topptur
Nästa dag var det dags för ett par toppturer. Efter många år av vandring har jag kommit till insikten att det aldrig är en fråga om man kommer att gå fel väg någon gång, utan när. På vår topptur i Pyrenéerna infann sig detta ”när” efter en halvtimma. 

Vi tittade bakom oss och där fanns leden. Vi tittade på kartan och fann också där en led som skulle fortsätta på ett rätt så glasklart sätt uppför berget. Problemet var att när vi tittade framför oss så fanns där förvisso en hel del glad geografi och välvilliga vyer, men någon led fanns inte. Andreas tänkte djupt och sa att vi skulle följa en knappt skönjbar sorkstig, men tack och lov insåg jag att han hade galet fel och lyckades övertyga honom om att vi skulle följa en helt annan, nästan osynlig men bättre, sorkstig. Vi gick vidare. Naturligtvis var det fel väg.

Fördelen med att gå fel väg i ett naturreservat av Parc Nacional d’Aigüestortes i Sant Mauricis rang är att det inte gör så mycket. Eller rättare sagt så känns det inte som att det gör så mycket. Det fantastiska landskapet överfaller alla sinnen som en pilsk älva och man traskar på, uppåt, och tycker att livet är storartad ändå. När vi pausade en stund senare insåg vi att vi var ur kurs och det tog oss en kvart innan vi lyckades lokalisera oss. Sedan tog det oss ett tiotal minuter för att återfinna leden och slutligen tog det oss bara fem minuter ytterligare innan vi gått fel igen. Men det var helt okej det med.

Den orangea flugskiten på fotot är Andreas.

Efter en paus uppe på ett bergskrön insåg vi att vi var strax nedanför första toppen. Vi drack vatten och åt choklad, tog på oss jackorna för att stänga ute den allt starkare vinden och började sedan gå upp mot toppen av Pic de Monastero (2877 m). Sluttningen var brant och stenig, och till höger fanns ett lodrätt stup några hundra meter ner, men det var förhållandevis lätt terräng. Från pausen till toppen tog det bara runt tjugo minuter. Vyn var värd alla extra vilse-metrar. 

När vi både slutat flåsa och fota kravlade två spanjorer upp på toppen. De såg mer eller mindre oberörda ut och hade strömlinjeformade kläder, coola solglasögon och ett uttryck som om de inte gjorde annat än att promenera upp på bergtoppar dagarna i ända. Det visade sig att att detta var deras andra topp för dagen och att de just kom från den topp vi själva funderade på att ta oss upp på sedan (Pic de Peguera, 2984 m). De talade dessutom bara marginellt bättre engelska än vad vi talade spanska. Men där vår spanska vokabulär sträckte sig till ”Una cerveza grande” så sträckte sig deras engelska vokabulär till ”big sharp rock”. Med tanke på var vi befann oss, så var deras vokabulär kanske bättre lämpad

Medels teckenspråk, kroppsspråk, engelska och spanska lyckades vi fråga dem vilken som var den bästa vägen upp på Pic de Peguera. Det var då de började att tala om ”rocky” och ”big rock”, ”snowy rock” och det något mer olycksbådande ”deadly rock”. Till slut ritade vi tillsammans en skiss över vilken väg man skulle ta till toppen. 

Jag tittar upp mot Pic de Peguera och hoppas att skissens obefintliga likhet med verkligheten ska leda oss rätt. Undrar vilken klippa som är ”deadly rock”?

Ner till passet och sedan en kort paus för vatten och energi medan utsikten vräkte sig över oss. Därefter började vi åter ta oss uppåt. Första biten upp till snöpartiet gick ganska snabbt. Vi tittade på skissen vi ritat tillsammans med spanjorerna och valde genast fel väg, det vill säga den svårare. 

När det är besvärligt att ta sig uppåt, så är den oroande tanken den att det alltid är svårare att ta sig ner. Och här klängde vi uppför branta klippor och tänkte att ”det här kommer jag inte att tala om för mamma” och efter nästa krön ”det här kommer jag att förtränga”. Efter att ha klängt över ännu en klippa sneglade både jag och Anderas på varandra och önskade att den andre skulle blåsa av det hela. Det vara bara tack vare dumdristigt testosteron som vi till slut nådde toppen. Inte för att det var särskilt farlig terräng, men den var tillräckligt knepig med tanke på att det två meter bort fanns ett tusen meters stup.

Det blåste kraftigt och själva toppen var 1 X 2,5 meter, vilket är en ganska stor yta om man står i sin trädgård, men det är en väldigt liten yta 3000 meter upp. Molnen drog över toppen och vi stannade bara tillräckligt länge där för att ta de obligatoriska fotona, medan vi log trött in i kameran.  

Åter till J M Blanc
Fem minuter senare började vi kravla neråt igen och efter en halvtimma var vi åter vid snöpartiet. Spanjorerna vi träffat ett par timmar tidigare hade rått oss att gå vid sidan av snön, bland klipporna. Det var även detta vi gjort på vägen upp, men nu började kroppen tröttna på bergsklättring och snön såg slät, fin och snabbvandrad ut. Så jag började gå nerför snöfältet, vilket visade sig vara fel val. För det fanns naturligtvis en anledning till att spanjorerna avrått från snön: Den var fast, glatt och lömsk. Fötterna förlorade sitt fäste för en halv sekund, vilket räckte för att jag skulle falla bakåt och landa sittande. Och jag blev genast varse något nytt om mig själv: Min häck är en förträfflig pulka. 

Jag började kana som en euforisk bob nerför snön, medan mina hälar hackade hopplöst i snön för att bromsa. Det var antingen det eller så skulle klippterrängen stoppa mig femtio meter ner, vilket i och för sig hade varit ett alternativ ... men jag var inte särdeles lockad att testa spansk sjukvård, så därför ville jag helst göra halt innan klipporna. Med tio meter kvar mjuknade snön och jag lyckades stanna. Jag hade snö innanför alla kläder och kände mig som om jag överlevt något som brukar visas på Discovery Channel. Och då vill man ju gärna ha vittnen till detta, som kan bekräfta det livsfarliga äventyret ... men Andreas hade inte sett något. Han hade knutit kängan under tiden och kunde inte riktigt förstå hur jag kommit ner så fort. Eller varför snö stack upp ur mina byxor. 

Inringat ser man refugit, ännu två timmar bort.

Vi gick vidare neråt för att ta oss tillbaka till Refugi J. M. Blanc. En bit ner i syntes en man komma gående. Långsamt, med stavar som stöd, tog han sig uppåt mot passet vi just lämnat. Han stannade och vilade emellanåt innan han fortsatte. En halvtimma senare mötte vi honom. Vi hälsade. Han hälsade tillbaka med något matt i blicken. Så pekade han upp mot passet vi just kommit från och frågade om det var vägen till Refugi J. M Blanc. Vi skakade på huvudena och svarade att det inte var det, att vi själva var på väg till Blanc och att det var vägen neråt, samma väg som spanjoren just avverkat. Något tycktes brista i honom.

”Joder!” utbrast han med ett gurgel och sjönk ihop på sluttningen. ”Joder! Joder!” Som sagt, vår spanska var undermålig, men mannens tonfall talade tydligt om att den svenska översättningen skulle vara något i linje med: ”Helvete!” Gurgel. ”Helvete! Helvete!” Det är förresten lite lustigt att gutturala läten låter identiska på olika språk.

Mannen hette Pedro och hade vandrat från Refugi Colomina några timmar tidigare, med knän som lagt av redan under gårdagen, och han var på väg mot Refugi J M Blanc. Problemet var att han tagit fel väg nere i dalgången och nu gått några kilometer extra, uppför, med smärtande knän. Vi tröstade honom med att vi visste vägen och att det var knappt en timma till Blanc. Han tittade tvivlande på oss, som om han ville säga att hans knän struntade i om det var en timma, en minut eller en vecka kvar. 

Jag och Andreas gick vidare neråt, men höll ett öga bakåt för att se till att Pedro kunde stappla med oss. Vi hade ju karta och kände ett visst ansvar för att han skulle hitta till refugin, speciellt med tanke på att vi påstod att vi kunde vägen (som vi aldrig gått innan). Och ja ... vi gick naturligtvis lite fel och tog en något krångligare väg tillbaka. Det talade vi dock aldrig om för Pedro, för hans stavar såg vassa ut.

Medan vi tog en paus väntade vi på att Pedro skulle hinna ikapp och såg honom först efter tjugo minuter, hundra meter bort på andra sidan ett tjärn, på väg i fel riktning. Vi ropade på honom, men bergen ekade sönder ljudet, så han tittade självklart åt helt fel håll och vrålade efter oss uppför berget med sin rygg vänd mot oss. 
”Over here...ere..ove...ere...or...” ropade vi och Pedro tittade åt alla håll utom åt vårt.
”Where are... ou...are...ere...ou?”
Vi viftade med armarna ... tydligen i hopp om att han hade ögon i nacken och kunde se detta.
”No behind you...ehin...no...ou...hind...
”Joder...oder..oder..der...!”
Till slut såg han oss och hann ikapp. Hans ansikte började bli lite blekt nu och vi frågade honom hur det gick. Han gav oss ett engelskt ord: ”Horror!”

En välkommen syn, refugi J M Blanc.

Det här med att ta fel väg är inte avgränsat till geografi. Man kan ta fel väg på andra sätt också. På kvällen pratade vi med Pedro och det visade sig att han var kameraman på en nyhetskanal i Madrid och hade åkt till Pyreneerna för att gå hela Carros de Foc (rundleden i parken), men bara kommit halvvägs då knäna lade av. Han såg lite nedslagen ut. Andreas ville muntra upp honom genom att vara tröstande social och valde första bästa ämne som dök upp i huvudet.
”So ... what do you think about the spanish economy?”
Pedros ögonvitor brast i ett delta av blodådror.
”No, no, please,” svarade han desperat. ”Not that, please! I went to the Pyrenees to forget about the economy. I don’t want to talk ...” Dagen efteråt blev Pedro skjutsad från J M Blanc.

All denna skönhet
Nästa dag fortsatte vi vår vandring, och det var nu så parken slog till med full kraft i form av imponerande skönhet. Det går att fotografera och genom det försöka illustrera naturupplevelsen, men det blir som att försöka förmedla en förälskelse genom sten, sax, påse. Det går inte. Faktum var att en stor del av tiden ägnades åt att stappla omkring i pur förvåning över att något så överväldigade overkligt kan finnas i verkligheten. Bergen var stilistiskt spetsiga, träden var fossilerade urtidsdjur och bitvis var det som att vandra omkring i en filmkuliss från en Disneyrulle från 1965. Vid ett tillfälle, då även små blommor tycktes vara arrangerade i perfekta mönster på marken, fattades egentligen bara att Bambi själv skulle dyka upp bakom ett träd ... och i nästa ögonblick var det exakt det han gjorde. 

Varje gång jag träffar på någon som lyriskt uttalar sig om något – en plats, en bok, en stad – så blir jag skeptisk. Vad det nu beror på vet jag inte, men jag tycks alltid utgå från att den fantastiska bild som förmedlas, filtreras genom personens önskan att det ska vara på ett visst sätt. Och nu sitter jag själv och öser lovord över denna bit av Pyrenéerna, och ändå vet jag att jag inte kommer att kunna göra platsen rättvisa. Man måste vara mitt i det hela. Prosaiskt uttryckt: Bara det att stå och kissa på 2500 meters höjd med en utsikt som tagen ur ”Sagan om Ringen”, gör att det är svårt att efteråt gå runt husknuten hemma med någon större glädje. 

På väg från bergen, från Espot, kände vi oss båda en aning vemodiga. Det var som att vakna upp ur något man inte vill vakna upp ur. Den enda trösten är att jag vet att jag måste tillbaka hit. I skrivandes stund vet jag också att jag kommer tillbaka. Pyrenéerna är inbokad i år igen.

Lite mer om denna resa finns på min blogg