Vägen till Sydamerikas topp

Och så stod jag slutligen där på toppen av Aconcagua. Jag hade nått mitt mål. Det var en underbar dag, mild bris, blå himmel och strålande sol. Dessutom var jag sannolikt den högst belägna människan i hela världen i just den stunden. Klockan var 10.30 denna juldagsmorgon 2008. Detta var slutmålet på en bestigning som hade börjat tolv dagar tidigare. Bestigningen hade gjorts utmed normalleden, vilken är känd för att vara tekniskt enkel, dvs. det förekommer ingen klättring alls. Efter att ha beundrat utsikten över Anderna kunde jag konstatera att bestigningen inte bara hade varit enkel – utan lätt.

Jag befann mig 6962 meter över havet och kände mig oförskämt pigg. Jag var nästan helt oberörd av både höjden och den fysiska utmaning Aconcagua bjudit på. Jag kände mig urstark, vilket nog avspeglades i den beslutsamhet varmed den ökända Canaletan hade forcerats. Jag förstår om du uppfattar det jag säger som stöddigt, på gränsen till hybris, men faktum är att det är långt från sanningen. Att jag var så oberörd där på toppen berodde inte på att jag har bättre förutsättningar än andra, snarare tvärtom. Det var insikten om mina begränsningar som fick mig att hysa en hälsosam respekt för berget. En respekt som bl.a. baserade sig på att det dör två till tre personer varje år på berget. Och av de 4000 som försöker bestiga det är det bara 30 % som klarar det. Bara 3 av 10, denna siffra säger faktiskt någonting. Om berget är så enkelt, hur kommer det sig att så många inte tar sig upp? Har de otur, är de för dåligt förberedda eller har de inte tillräckligt med motivation? Vad var det som gjorde att jag lyckades där många andra inte gör det? Svaret är egentligen mycket enkelt. Jag var väl förberedd, och då menar jag väl förberedd. Något som ytterst byggde på den respekt jag hyste för berget och den förestående bestigningen.

Det hela började 18 månader tidigare. En ganska lång tid med tanke på att jag under hela tiden har arbetat målmedvetet och metodiskt med förberedelserna. Parallellt med att jag började förbereda mig fysiskt, gjorde jag en grundlig research inför bestigningen. Och jag kan säga att det finns en hel del att tänka på i form av logistik, utrustning och säkerhet. Många är de internetsidor, artiklar och klätterböcker som jag har läst. Jag nöjde mig inte bara med att läsa om bergsbestigning, utan jag omsatte det i praktiken med bestigningar i Jotunheimen, Norge och av Mt Blanc. Utöver viktiga erfarenheter så kunde jag sätta min utrustning på prov. Varje grej på min utrustningslista är testad, analyserad och utvärderad. Jag visste på grammet vad varje liten grej vägde. Jag var förtrogen med varje pryls eller plaggs funktion och alternativa användningsområden. Min utrustning var minutiöst genomgången och planerad.

I fråga om träning, så intensifierades den under hösten, bl.a. lade jag in träning i form av backvandring med packning. I början gick jag med 15 kg men ökade successivt till närmare 50 kg. I genomsnitt tränade jag 100 min/dag under den mest intensiva perioden. En träningsvecka bestod av åtta till tio träningspass fördelat på löpning, innebandy, styrketräning och backpass. Och det kan jag säga, det var inte roligt jämt. Många var de gånger jag plågade mig genom regn och rusk, och kämpat mot tidsbrist och trötthet. Men det som har förberett mig mest och bäst är inte all träning utan alla mina turer, oavsett om det rörde sig om att vandra i fjällen, cykla genom Sverige eller gå på skidtur i vinterlandskap. Dessa turer var minst lika givande som mina bergsbestigningar. Dels förberedde de mig mentalt genom att höja tröskeln för min komfortnivå, dels tränade jag min uthållighet på ett sätt som ingen vanlig träning kan göra. Inför Aconcagua hade jag skrapat ihop närmare 30 tältnätter under året. Man ska inte underskatta betydelsen av inarbetade rutiner för tältliv, då det sparar mycket tid och möda. Energi som du absolut kan lägga på något viktigare.

Det handlar också om att lära känna sin kropp, att kunna tyda dess signaler, men också att veta vad kroppen behöver när de normala signalerna är satta ur spel. Jag visste att ta hand om mig själv, att äta långt innan jag kände mig energilös, för hamnar man där är det redan för sent. Att äta trots att det inte är gott och trots att man inte vill ha mer. Att tvinga i sig sked efter sked och sluta först när man inte längre kan få i sig något mer pga. alla kväljningar. Det handlar om disciplin att veta att din kropp behöver. Det handlar bara om att tugga och svälja. Ännu viktigare än att äta är ju att dricka ofta och mycket. Problemet är inte att dricka, utan att inte prioritera bort snösmältning och matlagning pga. trötthet. Snösmältning tar tid, men det måste bli gjort.

Den mentala förberedelsen är faktiskt viktigare än den fysiska. Det gäller att inte underskatta berget, att inte inbilla sig att bergets krav minskar bara för att den egna tiden och orken gör det. Berg tar inte hänsyn till om du hade mycket på jobbet eller att du inte kunde träna och förbereda dig tillräckligt. Det går inte att snacka eller önsketänka sig uppför ett berg. Berg gör helt enkelt inga undantag. Det finns något tilltalande i denna kompromisslöshet. En obeveklig jämlikhet.

Dock vill jag lägga in en brasklapp. Faktum är att man faktiskt kan ha otur. Att oavsett mängden förberedelser, så kan man missa toppen, t.ex. kan dåligt väder omöjliggöra en bestigning. Man kan råka skada sig, det räcker med en enkel vrickning. Däremot kan man inte tillskriva en lyckad bestigning till turen. Speciellt inte en som kräver så mycket förberedelser, lång tid, logistisk apparat som Aconcagua. Berget ställer sådana krav på fysik, kunskap, erfarenhet och mental förberedelse, så det går inte att tillskriva bestigningen ett enskilt lyckosamt tillfälle.

Det handlar om att ha så breda marginaler som möjligt. Bara det att om vädret blir sämre, lite kallare, lätt nederbörd, så har marginalerna krympt. Nu var jag så väl förberedd och vädret var så perfekt så marginalerna var mycket bra. Jag kände mig urstark. Inget bekom mig, varken höjden, distansen, underlaget, kylan eller isande vindar – inget. Jag var välacklimatiserad, hyste stor tilltro till mig själv och min förmåga. Jag kände mig trygg och fylld av självförtroende. Jag brukar inte förhäva mig, det ligger inte i min natur. Men denna gång tänker jag inte be om ursäkt. Jag tänker inte hymla om det faktumet att jag var väl förberedd. Dock hoppas jag att läsaren förstår att detta kom med ett pris. Att det fanns saker jag fick välja bort, göra prioriteringar som inte alltid var roliga. Många gånger kändes det som om mitt liv bara bestod av jobb, träning och sömn. Det kan ju synas som om min förberedelse gränsade till det maniska, men jag ville inte lämna något åt slumpen. Skulle jag missa toppen så skulle det inte vara för något som jag själv kunde styra över. Så här i efterhand kan jag konstatera att allt arbete var värt det. För väl på toppen upplevde jag att bestigningen inte bara hade varit enkel – utan lätt.

Joel Johansson

Det finns en mängd artiklar som beskriver hur man bestiger Aconcagua. Därför valde jag infallsvinkeln att fokusera mer på själva förberedelsearbetet. För dem som är intresserade av praktiska och handfasta tips, så finns det en dag för dag-redogörelse på min blogg joljon.blogg.se under kategorin Aconcagua.