Tur och retur med lite tur

 PROLOG

För fem år sedan, sommaren 2007, gjorde tre paddlare en lång överfart över Finska viken från Helsingfors direkt söderut mot Estland.  Det blev en paddlingsfärd som var väldigt nära att sluta i en tragedi och över paddlingsturen har en av deltagarna skrivit en ögonvittnesskildring ”Tur och retur med lite tur”. Redogörelsen är lärorik och ger oss både ett och annat tänka på..... De allra flesta paddlare använder sig av den kortaste rutten dvs havssträckan mellan Porkala udd och ön Naisaari då de gör överfarten över Finska viken. Däremot, om man tänker korsa Finska viken direkt från Helsingfors till Tallinn så blir överfarten nästan dubbelt längre och det var just det som gjordes för fem år sedan...

Det här är en ärlig berättelse över en färd där allting inte gick som man hade tänkt sig, en berättelse över hur människor reagerar då överraskningar inträffar, en berättelse över att allt inte kan förutses och framförallt inte vädret, en berättelse över hur det kan gå då man alltför mycket litar på andra så kallat erfarna paddlare, en ärlig berättelse över havets makt och människans litenhet och framförallt är detta en ögonvittnesskildring... Alla som har varit med om tuffa situationer vet att det är just så här som det känns....

Finlands Långfärdspaddlare publicerar berättelsen oavkortad med författarens tillstånd. För att öka läsbarheten har vi satt in vissa mellanrubriker och med fet stil markerat vissa kritiska skeden och vändpunkter under färden. Var och en som läser berättelsen kan analysera vad som borde ha gjorts på ett annat sätt och vilka beslut som kunde ha fattats och i vilket skede. I efterhand ser man ju saken på ett annat sätt.

Avslutningsvis må sägas att ”Tur och retur med lite tur” definitivt var en tur med änglavakt.

Eva-Lotta Backman-Winqvist var redan då en erfaren paddlare med flera långa turer och kurser bakom sig. Sedan dess har hon utbildat sig vidare och är idag en av Finlands högst utbildade paddlingsinstruktörer. Förutom NIL-utbildningen klarade hon år 2011 av kraven för BCU 5-star och sedan 2005 har hon paddlat mellan 2200 och nästan 2800 km per år.

Johan Holmberg , Finlands Långfärdspaddlare, ordförande

Även Utsidan har författarens tillstånd att publicera texten. 

  = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

TUR OCH RETUR MED LITE TUR!

En måsunge vandrade nyfiket vid stranden. Den var rätt tam och van vid kajaker och folk. Under de 30 minuterna det tog för mig att packa kajaken fanns den där i närheten. Var föräldrar fanns fick jag aldrig veta, men ungen var redan rätt så stor och behövde inte omvårdnad hela tiden. Flygfärdig var den kanske ännu inte, men stark nog att klara sig själv.

Det var onsdag morgon den 27 juni 2007 och klockan var 7:15. Nu var jag färdig. Alla packluckorna var omsorgsfullt stängda, inga sandkorn emellan som skulle kunna förorsaka att det läcker in vatten och utrustningen på däck var ordentligt fäst. 15 minuter försenad, men det spelade egentligen ingen roll för vi var inte alla klara att paddla i väg till Estland. Peter som kom paddlande från ett annat kajakskjul hade ännu inte anlänt. Han syntes på vattnet och skulle just vara framme vid det gula kajakskjulet som var vår startpunkt. Rami hade redan packat sin kajak och var färdig att paddla iväg.

Jag drog försiktigt min kajak ner mot vattnet och ut så att jag kunde sätta mig i den, vattnet var lågt och det gick lätt att komma i kajaken. Jag hade noga gått igenom och planerat vad jag skulle ha med och var allt skulle placeras. 

Utrustningen 

Vad hade jag då på däcket egentligen? Jo, närmast framför mig hade jag en karta i skalan 1:50 000 över Helsingfors vattenområde, så hade jag ett laminerat sjökort jag fått av Jukka över den paddelsträcka vi skulle paddla. I sjökortet hade jag för säkerhets skull fäst ett litet flöte. Ifall kortet skulle ramla i vattnet så skulle det inte sjunka. I gummilänken närmast mig hade jag fäst en handkompass och mitt paddelsnöre. I länken längre fram hade jag fäst GPS:n och en saftflaska med 0,33 l stark vinbärssaft. Lite längre fram hade jag min pump, ett drivankare hade jag också fäst med en lina som gick fram till fören. Mitt på däcket framför hade jag också för säkerhets skulle tejpat en fallskärms nödraket, som jag riktigt nyligen köp av en kamrat. Bak på däck hade jag fäst en drickflaska med slang, som kunde fästas vid flytvästen. En liten packpåse med tre äpplen, två bananer, en tetra med blåbärssoppa och en smörgås. Så hade jag en skopa, för eventuella behov, mina reservpaddlar och en 50 cm lång flyt-”korv” att dra upp kajaken på.

På mig hade jag min flytväst, med fickorna fulla med prylar. I den högra fickan hade jag en kniv, solskyddskräm med faktorerna 20-30 för läppar, näsa och ansikte, min kamera fäst med en jojo i flytvästen, en rågsmörgås med mycket smör, skinka och ost och en nödraket. I den vänstra fickan hade jag mina solglasögon, en Snickers, en proteinstång och en literspåse med bananchips.

Under flytvästen hade jag en Fjällräven t-shirt i polyester, en långärmad Rukka-underskjorta i polyester och en ylletröja. På detta hade jag min paddeljacka med latex vid ärmarna och dubbel midja. På benen hade jag ett par korta cykelbyxor i polyester och ett par långa kalsonger i ullfrotte  och mina paddelbyxor med latex vid vristerna. På fötterna hade jag ett par varma gråa yllesockor min moster stickat. När jag klädde på mig paddelkläderna var jag väldigt noga med att sätta paddeljackans ena midja in i byxorna och kapellet under den andra midjan. Så att jackan var allra överst, och på det viset förhindrade jag att eventuella stora vågor skulle skölja in direkt i kapellet och vidare in i kajaken. På huvudet hade jag en röd keps, som jag två år tidigare köpt i Tallinn. Händerna var bara, eftersom jag  vill kunna ha ett stadigt grepp i paddeln. Runt midjan hade jag mitt bogserbälte med både kort och långt snöre. Jag kunde ju ha haft räddningsdräkt, men den hade jag just skickat för att få latex vid vandlederna.

När jag startade med min fullpackade italienska Qayaq Sardinia hade jag packat min 5 liters vattenpåse precis bakom mig i sittbrunnen, på den en gul uppblåsbar paddelflottör, en svamp med väldigt bra sugförmåga. Precis på vänstra sidan om bänken hade jag stuckit in min gula sydväst och på högra sidan ett paket med små pen-nödraketer, min pannlampa och en annan lampa. Under benen och rumpan hade jag liggunderlagsbitar. Framför fötterna hade jag två små vattentäta packpåsar och mina ”Crocs” sandaler. I den ena paddelpåsen hade jag mina paddelhandskar, handledsstöd, en luva i neopren och en duk. Den andra var fylld med små nödvändiga paddelprylar. Allt från silvertejp till hörlurar till min telefon för att lyssna på väder, något tändstål fanns där väl också med och öronproppar, en leatherman, galonbitar, ja allt möjligt nödvändigt och icke nödvändigt man kan behöva på utfärder med kajak.

 Gruppen

Men tillbaka till starten. Vart var jag på väg och varför? Vi var tre paddlare som skulle paddla till Estland för att sedan tillsammans med en större grupp på 14 personer paddla tillbaka. Vår rutt var från Helsingfors till Pirita, där vi skulle övernatta, för att tillsammans med resten paddla vidare 25 km till Naissaari nordväst om Tallinns hamnar, och övernatta där. För att sedan på fredagen tulla ut och paddla 46 km över Finska viken till Porkala. Det jag nu gjorde när jag satte mig i kajaken var att dra in benen och sätta på mig mina yllesockor, stänga kapellet och nolla GPS:n, koordinaterna vid skjulet hade jag redan från tidigare. Sedan bar det av mot Sveaborg för att stämpla passet. Rami som fungerade som vår kapten hade gjort en deltagarförteckning och anmält vår färd. Han samlade in våra pass för att kontrollen skulle gå snabbare. När jag paddlade ut från stranden såg jag att Peter redan kommit. Honom hade jag inte träffat på två år, sedan vår soliga och lugna returpaddling från Tallinn 2005. Det var roligt att se honom igen och vi utbytte några ord i början av turen.

Peter hade en gul Prijon Seayak kajak med roder. På däck hade han bakom sig en blå packpåse och precis framför sig hade han en gul packpåse fastsurrad. Med sig hade han också en reservpaddel, den hade han surrat fast vid sidan av sittbrunnen, men det såg ändå inte ut som om den var i vägen för paddeldragen, jag såg ingen däckkompass och inga kartor, men en liten handkompass hade han nog. Rami hade en Kajaksport Marli kajak också den med roder. Bakom på däck hade Rami en pump, en flottör och en skopa, framtill hade han väl mest sjökort, en däckkompass och så den superpraktiska dagluckan på 10 l precis framtill på däck. En liten GPS hade han fäst vid flytvästen.

Väderleken

När vi startade hade vi rätt svag nordlig vind, för oss var det medvind och det kändes rätt bra. Vi paddlade med ca 7 km/timme ut mot Sveaborg. Rami först, för han kände till Helsingfors paddelvatten väldigt bra, sedan jag och en bit efter mig kom Peter. Jag förundrade mig lite över vinden för enligt de väderrapporter jag i all hast sett skulle det vara sydliga vindar och rätt kraftiga, eventuellt åskskurar framemot kvällen, dessutom hade jag blivit varnad att det kunde blåsa upp ordentligt. Men just nu kändes det helt bra, enligt Rami som hade följt med vädret en längre tid skulle det under förmiddagen vara nordliga vindar, för att sedan svänga till sydliga som sedan skulle avta mot kvällen. Jag som oftast är godtrogen, trodde på Ramis prognos. Han lät väldigt övertygande och säker i sin tolkning av väderprognosen, dessutom var han en van paddlare med stor erfarenhet.

På väg mot Gräsviken började det smått regna och jag öppnade kapellet och tog fram min gula sydväst, färden fortsatte ut mot Sveaborg precis utmed Gräsvikens kust, min kajak kändes så konstig att paddla. Den kändes väldigt rank, först tänkte jag att det kan bero på att jag förra veckan paddlat med en av mina andra kajaker en ”soffa”, en plast kajak som är stabil och bra och att jag nu satt i en lite snabbare glasfiberkajak. Men när jag började analysera situationen lite mer kunde jag konstatera att min sittställning inte riktigt var som den skulle. Vad kunde det bero på? I min plastkajak brukade jag ha vattenkanistern precis bakom ryggen, i den kajaken fanns där mycket plats, men nu fanns det inte så mycket plats, utan jag hade mer eller mindre trängt in vattenpåsen bakom ryggstödet för jag tänkte att den skulle rymmas där, men samtidigt gjorde den att jag inte kunde sitta så långt bak i sitsen, utan kom längre fram, vilket i sig gjorde att jag kom lite högre upp och gjorde att balanspunkten kom högre upp och gjorde kajaken ostabilare. Som tur var skulle vi ännu via Sveaborg och jag såg en möjlighet att ta i land och ändra på packningen. Jag visste att det fanns plats för vattenpåsen i packluckan längst bak. Samtidigt fattade jag inte varför jag inte satte den dit direkt. Vi fortsatte och rundade Busholmen och Ärtholmen precis vid stranden. När vi just rundat Ärtholmen, startade en bogserbåt med en pråm på släp. Rami bara fortsatte paddlingen rakt fram, men jag tyckte det var lite otäckt när båten bara kom närmare oss bakifrån. Jag ropade åt Rami att stanna och han gjorde det en stund för att sedan fortsätta precis bakom pråmen mot Sveaborg. Peter och jag bara följde efter, men det kändes inte bra att paddla så nära större båtar. Just föreSveaborg går det en stor farled, just då vi kom fram och skulle paddla över kom det ut några större båtar från Helsingfors centrum. Vi stannade och båtarna körde framför oss, sedan kunde vi ta oss snabbt över farleden och in till Sveaborgs tullkontroll.

Vid Sveaborg tog jag direkt i land vid en brygga och ändrade på packningen, synd bara att det hade börjat regna, så att öppna kajaken betydde att all packning skulle bli lite våt, men bättre det än att ha dålig balans för distansen till Tallinn. Till Piritas tullkontor var det från Sveaborg 76 km, till Aegna den närmaste ön på Estniska sidan var det 61 km. Efter att jag korrigerat packningen paddlade jag till kajen där Rami väntade på att tullmännen skulle komma tillbaka med passen. När vi fick passen tillbaka började vi paddla ut mot havet, först med riktning mot Torra Mjölö.

Då vi paddlat förbi Torra Mjölö blev det öppnare vatten och vågorna blev aningen större, gammal dyning från öster och en passlig vind bakifrån. Vindstyrkan var kanske 5 m/s. Det kändes riktigt roligt att paddla framåt med kraftiga paddeldrag, känna hur kroppen samarbetade med kajaken, glömma vardagen och alla plikter och måsten som hör ihop med den. Nu kunde jag helt koncentrera mig på paddlingen och njuta av att känna mig fri. Jag visste att jag skulle orka paddla sträckan, jag hade förberett mig mycket både psykiskt och fysiskt. Konditionen skulle räcka det visste jag efter alla de turer jag gjort under våren och försommaren, dessutom hade jag paddlat sträckan Helsingfors - Tallinn tre gånger tidigare. Fast de tidigare turerna varit så olika att de inte kan jämförs. Första gången paddlade jag 1991 i en dubbelkajak. Jag och mitt par var rätt ojämna, så från den turen hade jag inte bra erfarenheter av att paddla dubbelkajak. Det var en rätt hård tur. År 2005 hade jag paddlat från Tallinn till Helsingfors i solsken utan vind, kapellet öppet hela vägen för att också få sol på benen. Här var solen den tyngsta påfrestningen. Då gick distansen från Aegna till Sveaborg på 11 timmar.  År 2006 paddlade jag i ett gäng med fyra kajaker (tre enkelkajaker och en dubbelkajak) från Helsingfors till Tallinn, det var en tung paddling.  Efter ca 4-timmars paddling började dubbelkajaken ta in vatten, då paddlarnas kapell läckte. Här hjälptes inte annat än att paddla upp bredvid för att hålla stöd så att de kunde pumpa ut vattnet, detta gjorde vi varannan timme hela vägen. Dessutom stjälpte en av enkelkajakerna mitt ute på havet då paddlaren skulle kolla om också han hade vatten i sin kajak och medan han hade kapellet öppet slog en brytande våg in i kajaken och gjorde att han tappade balansen och hamnade i vattnet. Det hjälptes inte annat än att hjälpa honom tillbaka i kajaken och så kunde vi fortsätta. Den gången blåste det rätt mycket, vilket gjorde att vågorna växte och var rätt så stora, man måste vara väldigt noga med hur man tog vågen så att man inte tappade balansen då vågorna bröt. Vi var framme i Pirita klockan 23 och paddlingen hade tagit 16 timmar, distansen var närmare 100 km då den västliga vinden hade fört oss så mycket österut att vi måste runda Viimsi udden för att komma in till Pirita.

 Vinden slår om

Från Torra Mjölö paddlade vi mellan Svartholm och Bändarn. Vi höll en kurs på 200°. Just när vi nådde Bändarn mojnade vinden för en liten stund, dyningen fortsatte. Väldigt snabbt började vinden blåsa igen men nu från söder. Det kändes konstigt att sitta där i kajaken med vågorna från ett håll och vinden från ett annat, men ganska snabbt ändrade också vågorna håll och började växa en aning. Det plaskade lite när fören klöv vågtopparna, men inte mer än vid normal paddling. Paddlingen gick hur bra som helst, vädret var bättre nu. Men vinden var ändå så kraftig att det kändes skönt att ha något på huvudet och jag höll sydvästen på. När vi kom i bredd med fyren Helsingin matala kom några fartyg in mot Helsingfors. Vi var noga med att hålla oss ordentligt öster om farleden för att inte störa fartygstrafiken ut och in från Helsingfors. Nu hade vi inte längre något landmärke att vila ögonen på. Det var bara öppet hav framför oss. Det var skönt att ibland vila ögonen på däckskompassen för att kolla riktningen.

Bakom oss mot horisonten i norr syntes ännu Helsingfors. Vi paddlade ut på havet mot Estland.

Redan på vägen ut mot fyren Helsingin matala märkte jag att Peter inte riktigt ville hållas med i vår fart, vi gjorde regelbundet små pauser så att han kom ifatt oss. I något skede frågade jag Rami vad han tyckte om att Peter regelbundet blev efter och vi väntade upp honom, för ännu kunde vi vända och paddla tillbaka till Helsingfors, det var kortare dit än till Estland. Jag vet inte om Rami talade med Peter i något skede, men vid ett tillfälle frågade jag om allt var bra och Peter svarade ”jo, det går an”. Peter såg absolut inte trött ut, men farten var bara långsammare än vår. Många var de gånger jag sade åt Rami att vänta på Peter. Då paddlade vi en stund långsammare eller höll en paus så att Peter han upp oss, även övriga korta flytpauser hade vi ibland. Vatten drack jag från min vattenflaska på bakdäck och några klunkar saft var också gott. Min proteinstång åt jag under någon av pauserna. Rami som var en van paddlare hade sina kisspauser i farten, genom att kissa i en skopa. För mig var det inte så lätt, men hade inte det behovet under denna tur. Peter var kanske inte lika rutinerad på att kissa i en skopa, vet inte om han provade på det, men vid ett tillfälle när vi pratade om det sade han att håller sig så bra det går.

Mellan Finland och Estland går en väldigt trafikerad rätt bred och djup farled för stora fraktfartyg i öst-västlig riktning. Jag har väldigt stor respekt för dessa stora fartyg, eftersom man inte syns i en kajak och inte på något sett kan bli sedd, det gäller bara att hålla sig undan. Fartygen syns på långt håll, och för en paddlare är det bara att försöka avgöra fartygets riktning genom att försöka avläsa fartygens vinkel i färdriktningen. Rami, som paddlat mycket i Helsingfors farvatten och hade vana att avläsa fartygens riktning, paddlade först. Ungefär en gång per timme väntade vi upp Peter som blev litet efter. Jag försökte hela tiden hålla ett öga på Peter så att han inte blev för långt bakom oss, samtidigt försökte jag påminna Rami om att inte paddla så snabbt utan att försöka hålla oss samlade.

Mitt där ute på fjärden sprack molen upp och vi hade hur fint väder som helst. Visst blåste det en del men inte så att det var outhärdligt på något sätt. Sydvästen satte jag en stund på ryggen för att låta håret torka, dessutom kunde också jag ta fram mina solglasögon. När man tittade framåt var det rätt mörka moln ovanför Estland och tittade man bakåt var det moln över den finska kusten, men just här var det blå himmel. Det kändes lite speciellt eftersom bara vi visste om hur fint vädret var. Småningom kunde man urskilja radiotornet på den estniska sidan. Det kändes fint att igen ha ett landmärke att paddla mot, för övrigt var det bara öppet vatten på alla sidor.

Det blåser upp

När vi nästan kommit över hela faret kom det ännu två fartyg från väster som passerade just framför oss ca 500 m, lite svårt att uppskatta avståndet, med det var ett tryggt avstånd. Vi hade kanske 17 km kvar till ön Aegna, som redan skymtade långt där borta. Solen sken så fint på fartygen, det såg ut som någon bild jag sätt för länge sedan. Mörka moln i bakgrunden och sol på fartygen och så havet. Molnen framför oss såg kusliga ut, de var så jättemörka fyllda med vatten. Jag satt och funderade på hur det kan vara om vi skulle hamna under ett åskväder med åska och blixtar och vilka risker det skulle finnas då. När fartygen hade åkt förbi mot öster började den del av turen som jag nog sent kommer att glömma. Antagligen hade vinden sakta ökat lite hela tiden, men när man sitter där i sin kajak och monotont paddlar framåt reagerar man inte så snabbt på detta. Man är inne i olika funderingar kring familj, vänner, vardag och allt möjligt som spontant faller en in.

Ute till havs kan vädret ändra så väldigt snabbt, plötsligt hade vi de mörka molnen allt närmare oss och snart rakt över oss. Radiotornet och öarna syntes inte mer, det var ett grått draperi precis framför. Molnen hade stora mängder vatten i sig, och det kom som en flod rakt ner, samtidigt ökade vinden och det blåste upp alldeles förskräckligt. Vinden växte och vågorna växte. Vågorna var redan rätt så stora och många vågtoppar bröts, med mycket skum som kom flygande. Min sydväst satt nu hårt på huvudet och kanterna var nedvikta. Sikten rakt fram bestod av kajakens för, sakerna på däck och vågorna rakt framifrån. När jag vände på huvudet fanns Rami precis bredvid på högra sidan och Peter var aningen bakom på den vänstra sidan. Jag försökte allt som oftast se till att Peter verkligen var där bakom, men distansen till honom växte hela tiden. Ofta paddlade vi på ställe bara för att Peter skulle hinna fast oss, ibland hade man en känsla av att det tog så väldigt länge tills han kom. En gång under den första fronten då Rami och jag paddlade bredvid varandra hade vinden helt plötsligt vänt oss så kompasskursen var 300°. Jag försökte ropa åt Rami att ”hej, vi har helt fel riktning”. Oj, det var bara att försöka vända och korrigera kursen igen till de 200° vi skulle ha. Vinden hade slitit tag i oss och på någon sekund vänt kajakerna i helt fel kurs. Störtregnet avtog lite men vinden ökade, och även vågorna. Det var omöjligt att försöka hålla en kompasskurs på 200°. Vinden kom rakt framifrån, den var hård och hade jag inte fören precis framåt, slet vinden i kajaken och försökte ta tag i den. Jag måste hålla kompassnålen mellan 180-210°, var det någon annan kurs försökte vinden grabba tag i mig.

Det var bara att fortsätta i det galna vädret, distansen till Aegna var kortare än distansen tillbaka till Helsingfors, och inga fartyg skulle plocka upp oss på vägen. I de stora vågorna var det också helt omöjligt att surfa tillbaka. Det var trots allt lättare att ha vinden framför sig och kunna bedöma situationen där, än att försöka passa stora vågor bakifrån. Det var redan jätte svårt att se var Peter höll hus. Ibland syntes han där bakom någon våg, ibland måste jag se tre – fyra gånger att han faktiskt var där. I början var jag noga med att se hela Peter, men till slut kändes det till och med bra att bara se hans paddel sticka fram där bakom någon våg. Då visste jag att han ännu var paddlande efter oss. Varje gång syntes han till och varje gång var det en lättnad. I något skede funderade jag på att bogsera Peter för att han skulle hålla samma hastighet som vi. Men den tanken förkastade jag väldigt snabbt. Det är omöjligt att bogsera någon i så stora vågor och alla de risker som skulle ha funnits med detta vågade jag absolut inte ta. Samtidigt skulle det ha känts bra att ha Peter där precis bredvid för om han skulle gå runt med kajaken, skulle jag ha haft lättare att rädda honom. Nu när han var där bakom kändes det så svårt, då måste jag ju först vända min kajak och paddla till honom för att sedan vända tillbaka och komma paddlande upp till honom för att hjälpa. Jag vågade inte tänka på hur länge det skulle ta och hur stor risk det skulle vara med ett sådant uppdrag.

 Kris

Småningom efter den första fronten lugnade havet sig lite. Tankarna blev redan positivare och det kändes inte så hopplöst. Vi skulle kanske ändå klara det. Men så kom det en ny front. Denna front hade inte så mycket vatten i sig, men helt galet mycket vind. Rami och jag hade ungefär samma fart framåt, men nu hade vi inte haft möjlighet att vänta upp Peter. När det blåste som mest var det omöjligt att tänka på något annat än att försöka klara varje våg som kom emot och önska att den inte skulle bryta just vid kajaken. Vinden bara ökade och efter att oräkneliga gånger ha försökt titta bakåt efter Peter måste jag bara inse att han inte mera fanns där. Jag såg varken honom eller någon paddel som skulle ha stuckit fram bakom någon våg. Usch, vad jag mådde illa av att tänka på vad som hade hänt. Han var borta, i detta väder var det omöjligt att ens försöka rädda någon, med den risk det skulle kunna innebära för en själv. När det inte fanns land i sikte någonstans. Jag kände inte riktigt till Peter räddningsfärdigheter, om han kunde eskimosväng eller inte, jag visste inte heller om han hade flottör med sig, men med tanke på den blåa packpåsen han hade på akterdäck skulle det vara omöjligt att komma in i kajaken. Fast jag inte såg Peter önskade jag att han hade allt bra och bara inte syntes till. Jag hoppades verkligen att han skulle klara detta. Jag paddlade så nära Rami jag kunde och sade att jag inte kunde se Peter mer. Inte heller han hade sett Peter på en stund. Jag förslog att vi skulle försöka göra en flotta och avfyra min nödraket. Efter mycket tricksande lyckades vi komma så nära varandra att vi kunde hålla i varandras kajaker och ta stöd av dem, det var inte helt enkelt att göra en flotta, men när vi äntligen lyckades göra det, var den rätt stabil. Nu var det bara att få tag i raketen, men den var tejpad 3 cm för långt fram för att jag lätt skulle nå den. Efter mycket lirkande lyckades jag äntligen få tag i raketen. Jag rev loss den och höll den äntligen i min hand. Skyddsplasten hade den fortfarande runt sig: Det var ju bara för säkerhets skull jag hade den med, som en däcksprydnad. Aldrig hade jag tänkt använda den. Jag tar ju inte så stora risker då jag paddlar, att jag skulle behöva raketer. Men plasten var omöjligt att få bort, jag rev allt vad jag kunde med tänderna och slät och drog. Kniven i flytvästfickan skulle ha varit bra, men den var ju längst ner, alltså på helt fel plats. Jag rev med tänderna och tillslut blev det ett så stort hål i plasten att jag fick ut raketen. Jag frågade Rami om han någon gång avfyrat en raket, men det hade han inte gjort. Jag hade gjort det under en övning för några år sedan, det var inte svårt. Det var bara att skruva bort korken nertill och dra i snöret. Raketen skulle ju förstås riktas rakt uppåt, med sträckta armar. Det vågade jag inte göra, så det blev att dra i bandet och avfyra raketen från famnen. Äntligen flög raketen i väg, med ett hiskeligt ljud upp i skyn det enda jag hann se var ett rött sken högt uppe, långt borta.  Jag önskade bara att någon skulle se den, och funderade på hur man i hela friden skulle kunna rädda oss från dessa kajaker i de stora vågorna. Ännu medan vi satt där i flottan försökte Rami ringa sjöräddningen, men det fanns inget nät, så det var lönlöst. Vi hade mist Peter och fick ingen hjälp.

Det var bara att fortsätta mot Tallinn, eller det landområde som var närmast. Medan vi suttit där hade vi drivit en hel massa tillbaka, något drivankar hade jag aldrig satt ut, och jag vet inte om jag skulle ha fått det tillbaka i denna sjögång. Vi visste vår situation. Vi måste försöka paddla vidare för att överleva. Vi släppte taget från varandra och tog tag i paddlarna igen. Vinden var fortfarande jättehård, när vi släppte loss från varandra. Rami lyckades snabbt vända sin kajak tillbaka i färdriktningen, men för mig var det riktigt svårt, nästan omöjligt. Vinden bara slet i mig när jag skulle vända. Jag bara inte fick fören upp mot vinden igen. Fast jag paddlade med kraft bara på ena sidan och försökte luta kajaken lyckades jag inte svänga den, jag lutade mig framåt för att det kanske skulle gå lättare då. Jag såg Rami paddla i väg, och just då såg jag Peter komma paddlande där i stormen. Vilken lättnad, oj vad det kändes bra. Jag kämpade där med att försöka få min kajak svängd och kom väldigt nära honom, det ända jag hörde honom säga var ”Fy, fan” mer hörde jag inte. Jag fortsatte med att försöka få min kajak i rätt riktning, och tanken slog mig, att nu var det min tur att vara ensam långt bakom och kämpa med havet. Jag visste redan då att jag inte skulle vinna en sådan kamp. Min kajak bara inte vände sig, jag rös av bara tanken att inte få min kajak svängd mot vinden. Att svänga kajaken hade jag ju gjort tusen gånger och visste precis hur man gör, men nej det bara inte gick. Jag hade ju bara en skädda, inget roder. Jag vet faktiskt inte om ett roder nu skulle ha varit bättre. Plötsligt, jag vet inte varifrån krafterna kom. Sakta, sakta började kajaken svänga upp mot vinden och tillslut fick jag kajaken igen i riktning 180-210 ° och kunde fortsätta framåt. Med fart lyckades jag få fast Peter och försökte hålla mig bredvid honom, Rami var en bit framför. Så fortsatte vi. Senare när jag funderat på varför min kajak inte svängde, kan en orsak nog vara den där 5 liters vattenpåsen i bakluckan. Den gjorde att tyngdpunkten kom väldigt långt bak och samtidigt gjorde att fören kom högt upp, och blev som en broms, och vinden ville trycka ner den. Allt måste man sen tänka på när man packar kajak, små bagateller, som kan komma att spela en enorm roll. Vågorna var stora och kom än härifrån än därifrån. En del bröt precis bredvid, andra precis vid en. Ibland var smällen när man föll ner från vågen så hård att jag undrade om kajaken verkligen skulle hålla. Ibland sköljde vågen helt över mig, och jag bara skakade bort vattnet från ansiktet för att kunna se bra igen.

För en stund lugnade vinden sig en aning, men det vara nog bara för att ta ny fart och blåsa upp ytterligare. Just då när vinden var lite lugnare hade jag Peter rätt nära och han frågade om jag kunde stöda honom, så att han skulle kunna få något i sig. Han sade att all energi var helt slut. Men jag vågade inte stanna för att göra en flotte. Samtidigt visste jag också att är man så slut klarar man sig inte långt. Jag funderade en sekund och kom på att jag hade en påse med bananchips i flytvästen som jag inte rört. Jag försökte paddla så nära att jag kunde räcka honom dem, och det lyckades. Peter frågade om det var ok för honom att äta allt. ”Jo, bara ät, jag har mer” sade jag, och ljög. Jo, jag hade mer, men det fanns i påsen på däck precis bakom min rygg, men jag kände mig inte i behov av mat, jag hade krafter kvar. Till påsen på däck kom jag inte i denna sjögång. Peter måste stanna lite för att kunna äta. Jag försökte fortsätta för att meddela om situationen till Rami, för att sedan vänta upp Peter, genom att paddla på ställe och hålla balansen.

GRUPPEN SPLITTRAS

Medan vi ”slöpaddlade” lyckades jag trycka på GPS och såg att det var 14,6 km kvar till Aegna. När Peter kom upp till oss lyckads vi håll ihop en stund, Rami var framför oss. Men sedan var Peter  plötsligt borta igen och det var helt omöjligt att försöka se var han fanns. Jag lyckades inte se någon paddel sticka upp bakom någon våg. Det var igen en mardröm att bara fortsätta, för vi hade förlorat honom igen. Min koncentration var nu 100 % på min egen paddling och på att försöka parera varenda våg rätt. Jag skulle inte försvinna i dessa vågor. Det var svårt, väldigt svårt att paddla tillsammans. Med Rami som hade en liknande havskajak som jag kunde vi hålla samma fart och paddlade en lång stund i jämnbredd. Jag såg honom i ögonvrån och försökte hålla koll på honom, att han fanns där någonstans. Vinden bara fortsatte, och nu regnade det igen. Vågorna var stora och de fanns också korsvågor som kom från söder. Plötsligt kunde jag inte se Rami mer, nu var också han borta. Jag vände mig om och försökte se efter honom, men samtidigt tog vinden tag i min kajak och på en sekund var kompasskursen någonstans mellan 270-300°, vad jag jobbade för att få kajaken tillbaka till 180°. Det bara inte gick, vinden slet i mig och jag bara inte fick kajaken vänd hur jag än gjorde. På något konstigt sätt lyckades jag plötsligt få kajaken att vända till 0°, men vad hjälpte det när jag skulle åt precis motsatt håll. Det kändes så lätt att sitta där. Jag försökte paddla bakåt bara för att hållas på ställe och det gick hur bra som helst. Men ända till Tallinn skulle det ändå inte gå, dessutom förflyttade jag mig säkert inte över huvudtaget söderut. Att bara låta det gå undan mot norr skulle vara lätt, men det skulle vara samma som att ge upp. Så kan inte jag bara göra, jag har så mycket att göra ännu på detta klot. Jag vet fortfarande inte varifrån de krafterna kom, men småningom började kajaken vända. Sakta men säkert fick jag den svängd med fören mot syd igen. Jag satt där och ”peppade” högt mig själv, berömde vartenda paddeltag och lovade mig själv att vara noggrannare med att hålla kajakens för på kompassriktningen 180-210°, för annars skulle detta inte sluta bra. Jag hade hållit på och paddlat en hel evighet, och när jag såg på GPS:n  igen hade jag 14,4 kilometer kvar till Aegna. Jag hade bara kommit 200 meter framåt, den senaste timmen. Det betyder 3,5 meter per minut.

Regnet minskade, men det var som om det inte ville bli ljust, det var mörkt hela tiden och lite svårt att urskilja vågorna i mörkret. Jag hade jätte svårt att se däckskompassen och försökte läsa vågorna så att de kom rakt framifrån. Dessutom låg min pannlampa och andra lampor precis under kapellet, och dem kom jag inte åt. Nu såg jag kusten rätt bra, där långt borta och kunde urskilja ljus på land. Där var någon stor, lite högre byggnad som var just i den riktningen jag skulle i, med den som landmärke paddlade jag framåt, jag visste att ön Aegna låg strax söder om byggnaden och kunde faktiskt urskilja öns konturer långt borta.

Vid ett tillfälle var det lite lugnare, paddeln var fast i paddelsnöret som den varit hela tiden och jag kunde sträcka ena handen fram och lyckades få på GPS:ns ljus och såg att det bara var 7 km kvar till Aegna. Tur att jag hade den där byggnaden som märke. Jag hade svårt att urskilja om byggnaden var längre bak eller närmare ön. Men desto närmare jag kom, förstod jag plötsligt att min byggnad inte var något stort hus på land, utan en båt, ett fartyg. Sedan slog det mig att den kanske inte hela tiden varit på samma ställe, utan väglett mig fel, Men landmärkena, de ljus jag såg på land såg ändå rätt lika ut. Medan jag paddlade mot båten tyckte jag det plötsligt var ett kryssningsfartyg, som låg där för ankar med fest ombord. En stund undrade jag hurdan uppståndelse det skulle bli om de fiskade upp mig mitt i deras fest. Sedan såg båten mer ut som en räddningsbåt med strålkastare som sökte efter just mig, men också den önskan fick jag förkasta. Fartyget var bara något som låg där för ankar med ljus ombord och väntade på att komma i hamn. Medan jag paddlade mot fartyget såg jag rätt plötsligt ett annat fartyg som kom västerifrån. Jag hade varit så upptagen av att paddla mot mitt fartyg, med sydvästen på huvudet och blicken mot båten. Allt på sidorna hade undgått mig. Fartyget kom bara närmare och närmare med hård fart. Jag hade inget att signalera med. En stund var jag tvungen att paddla på ställe för att låta fartyget köra framför mig. Då var det nog bara 100 m till fartyget. För mig var det bara att konstatera att kajaker inte syns på en radarskärm. När fartyget passerat fick jag igen arbetsro och fortsatte paddlingen vidare mot mitt andra fartyg, men desto närmare jag kom insåg jag att inte heller där skulle jag få någon hjälp. Det var bara att fortsätta.

MOT LAND

Jag tror att det var ca 3 km kvar till ön. Vågorna hade blivit mindre men vassare och vinden var fortfarande väldigt kraftig. Men det var enkelt att paddla, medan jag paddlade framåt kunde jag bara konstatera att jag verkligen kommer att klara detta. Inte en enda gång hade jag varit nära att kantra med kajaken, och krafter hade jag för att ta mig fram till ön. Det enda stora problem jag haft hade varit att få kajaken vänd i den hårda vinden, men det hade jag ju klarat, och risk för det fanns inte mer. Det kändes bra, jag satt där och funderade på livet och på mina barn. Jag gjorde upp en plan för mig, vad jag skulle göra när jag äntligen kom i land. Jag måste ringa hem och berätta var jag fanns och vad som hänt, jag måste ringa kustbevakningen för att larma om Peter och Rami, som jag inte visste något om. Var det faktiskt så att de kantrat och hamnat i vattnet, var det minsta jag kunde göra för dem och deras familjer att larma efter hjälp. Det kändes tungt att tänka på dem.

Nu närmade sig stranden hela tiden, vågorna var mindre för jag var i lä av ön, men vinden ven fortfarande runt omkring mig. Slutligen kom jag fram till stranden, öns nordligaste ända. Där var det stenigt och jag försökte undvika att fastna på någon sten. Men samtidigt var där väldigt många sjöfåglar som inte alls tyckte om att jag kom paddlande mot stranden. Fast jag vanligtvis försöker undvika dessa eländiga sjöfåglar som dyker ner och anfaller en i huvudet, struntade jag nu i dem och paddlade rakt in mot land. När kajakens för äntligen tog vid stranden, satt jag en kort stund bara där och andades lugnt. Jag hade klarat det, jag hade kommit i land! Det var ljust och solen var på väg upp. Men allt var inte över ännu, jag måste bli torr, varm och få något att äta. Många var det berättelser om äventyrare som hittats just före de nästan nått sitt mål. Jag skulle inte bli en av dem.

Jag öppnade kapellet och skulle kliva ur, men det var ju helt hopplöst, jag hölls inte stående. Med stöd på händerna från bottnen tog jag mig ur kajaken och upp på stranden. Det var bara 20 cm djupt, så det gick bra. Jag drog upp kajaken en bit och tog fram min telefon och ringde hem. Då var klockan 03:38 och jag hade paddlat halva natten, jag hade paddlat i 20 timmar. Jag kunde nog bara tacka min kajak att allt gått så bra. Många gånger under färden funderade jag på hur mycket vatten jag skulle ha i packluckorna och i sittbrunnen. Helt nytt kapell hade jag, och så kändes det rätt torrt för fötterna. I land kunde jag bara konstatera att inget vatten fanns i packluckorna och inget vatten i sittbrunnen, fantastiskt.

Nu fick jag inte bli stående. Som en zombie gick jag upp på stranden kollade ett bra ställe för tältet och ner igen till kajaken efter tältet. Så upp på stranden för att spänna upp tältet, men det var svårt. Stranden var en sandstrand och jag hade ett tunneltält, men småningom lyckades jag resa mitt tält rätt hyfsat. Snyggt såg det ju inte ut, men det dög och hölls stående. Sand överallt, och några knytnävsstora stenar lite varstans. Så gick jag ner till kajaken efter min sovsäck, liggunderlag, mina kläder och mat. Innan jag gick in i tältet satte jag mig bakom en buske. Det kändes ju underbart efter den långa tid jag suttit i kajaken och inte hade uträtta något. Så fick jag av mig flytvästen, kapellet, paddelanoraken och tröjorna. Allt föll i en hög på marken. Det kändes så väldigt bra att sätta på sig varma och torra kläder. Sedan var det dags att ta av sig byxorna. Det gick bra att dra ner alltsammans till vristerna, men sedan var det stopp, jag bara inte fick de blöta korvarna vidare. Mina paddelbyxor hade latex vid vristerna och mina krafter räckte helt enkelt inte till att dra ner och bort dem. Äh, det får vara tänkte jag och kröp in i tältet för att blåsa upp mitt liggunderlag, men det gick inte heller. Jag hade inga krafter att blåsa upp ett liggunderlag. Det bara inte lyckades, det fanns ingen kraft. Äh, det får vara tänkte jag och lade liggunderlaget under mig. De sandiga fötterna höll jag utanför tältet och drog sovsäcken över mig för att få upp värmen.

Alla i liv

Sedan tog jag fram telefonen och funderade på vart jag skulle ringa. Till sjöbevakningen i Finland eller Estland. Jag hade en massa nummer, men förstås på kajaken. Medan jag funderade på vad jag skulle göra skrev jag ett textmeddelande till Jukka, bara för att meddela någon att jag ensam kommit i land till Aegna. Jukka skulle anlända följande dag med 13 paddlare till Estland för att sedan paddla tillbaka och vi skulle ansluta oss till gruppen. Jag beslöt mig för att ringa till den finska sjöräddningen. Det numret hade jag i telefonen. Delvis undvek jag också att ringa till den estniska, eftersom min engelska är vad den är. Jag tänkte att jag har lättare att prata finska än estniska, och de finska myndigheterna kan säkert vara i kontakt med de estniska. Men jag hann inte ringa någonstans före Jukka ringde 4:08 till mig och frågade hur situationen verkligen var. Efter att ha pratat med Jukka lite om mitt och de andras tillstånd, ringde jag till den finska sjöräddningen. Jag berättade vem jag var, var jag var och vad som hänt. Deras första reaktion var att de skulle skicka en helikopter som hjälp, de tog mitt telefonnummer för att kunna ringa tillbaka. Efter en stund ringde den estniska sjöräddningen och frågade om mitt läge och om jag behövde en läkare, men mitt läge var bra. Dessutom hade jag lyckats få bort alla byxor och byta om till torra kläder och låg nu helt och hållet inne i min sovsäck. Nu ringde den finska sjöräddningen igen och frågade vem de andra var. Peters telefon nummer hade jag inte men Ramis kunde jag ge. Rätt snabbt ringde de tillbaka och kunde upplysa mig om att både Peter och Rami levde och hade lyckats ta sig i land. Rami på samma ö som jag och Peter på en annan. Peter hade lyckats ta sig till Prangli 13 km nordost om Aegna. Vi levde all tre!

Under slutet av färden hade jag inget tidsperspektiv, min klocka var på armen inne under anoraken och GPS:ns klocka såg jag inte. Vindstyrkan är egentligen inte svår att uppskatta men för mig var det ändå omöjligt att veta hur många m/s vinden var och våghöjden omöjlig att uppskatta från en kajak. Men upplevelsen var en aning hård för en vanlig paddlare. Jag har senare fått veta att vinden var långt över 15 m/s och vågorna c. 2 m. Men i vindbyarna var den säkerligen mycket hårdare.

Naturen är otrolig och upplevelserna man kan få är oersättliga. Av det man får uppleva måste man kunna ta tillvara den lärdom man får. Vi lär oss av våra erfarenheter och vi tar till oss av våra upplevelser.

När jag visste att allt var bra för de övriga kunde jag börja koncentrera mig igen på mig själv, jag hade ju inte ätit på länge. En del mat hade jag med mig i tältet men min termos med det varma vattnet låg fortfarande i kajaken. Jag gick ut från tältet och ner till kajaken efter den och mer mat. När jag kom tillbaka till tältet hade jag fest. Jag åt upp all min vägkost jag haft på däcket, så drack jag varmt te. Sedan var jag så mätt att jag inte orkade mer.

När det mesta var ordnat drog jag fast sovsäcken och försökte sova, men jag fick ingen sömn. Jag bara låg där med ögonen fast och försökte sova. Vid 8-tiden fick jag det första textmeddelande om mitt läge, sedan fortsatte det en stund. Men prata med någon det orkade jag inte göra, för vad skulle jag säga. Jag visste att man får skylla sig själv om man ger sig ut i hårt väder. Men jag tyckte ändå att jag gjort det bästa jag kunnat göra just då. Jag ville inte ha några direktiv och orkade inte svara på frågor.

Eftersom jag inte fick sömn, tänkte jag att då kan jag väl äta igen eftersom jag väl nog måste ha lite energibrist ändå efter en så stor ansträngning. Jag tog fram Trangian och gjorde en pasta med tonfisk. Den var inte speciellt god och inte hade jag matlust heller, men det fick fungera som magfyllnad. När det var gjort måste jag ut på toaletten, samtidigt passade jag på att hänga alla mina våta kläder på tork. När jag var klar satte jag öronproppar i öronen och lyckades sova lite, så gick tiden.

Pausdag på ön Aegna

Vi 10-tiden ropade plötsligt någon ”Hello, anybody home?” Jo, jag var hemma. Det var en man från den estniska sjöräddningen som kom farande med cykel över ön och såg till mig och att jag hade det bra. Han var väldigt lugn och kunde bara konstatera att allt såg bra ut. Någon finska talade han inte, men engelska gick bra. Han ville bara veta mitt namn och det måste jag skriva åt honom på ett papper, för han förstod det inte hur många gånger jag än sade det till honom. Ganska snabbt gav han sig av igen.

Vid 12-tiden ringde jag till Rami, det kändes bra att höra hans röst. Han hade tagit sig i land precis där vi tältat två år tidigare, men avståndet dit var ganska långt eftersom stranden just där bestod av en stor vik och han hade sitt tält på precis motsatt strand. När jag var färdig med mitt pysslande i tältet gick jag längs stranden till Ramis tältplats. Det var en bit att gå, genom ödemark, längs sand och stenstränder och genom vass, men tillslut kom jag fram. Rami hade det bra, han höll just på att avsluta en måltid. Vi pratade en stund om äventyret. Sedan ringde han till Peter för att kolla läget där och ge koordinaterna till vår ö. Men samtalet brast och det gick inte att nå Peter mer. Vi antog att Peters mobiltelefons batteri tagit slut. Även Ramis batteri höll på att ta slut. Medan vi pratade och funderade på vad vi skulle göra ringde min bror. Det kändes så jätte bra att höra hans röst, jag blev riktigt rörd. Men vi måste fungera och gå vidare. Vi beslöt med Rami att bara Peter kommer till oss så paddlar vi tillsammans bort till Naissaari till de övriga paddlarna. Småningom gick jag samma väg längs stranden tillbaka mot mitt tält.

Eftermiddagen och kvällen gick som i en dvala. Jag vilade, sov eller åt. I något skede under kvällen pratade jag med Jukka om situationen. Han sade att vinden var så hård att de inte skulle paddla till Finland följande dag. Antagligen kommer de som vill, att paddla runt Naissaari eller bara fördriva tiden på stranden. Paddlingen mot Finland blev uppskjuten med en dag till lördagen och de väntade på oss: Samtidigt skulle vi ha en blåsig paddling mot Naissaari eftersom det lovats rätt hårda västliga vindar.

Det var skönt att vara hemma i tältet och skönt att vara ensam. Jag gjorde mat igen och kröp sedan in i tältet. Kröp in i sovsäcken, satt öronpropparna i öronen och drog fast sovsäcken. Jag somnade snabbt och lyckades sova en stund. Hela eftermiddagen gick mest åt till att bara ligga där i tältet med ögonen fast och vila. Småningom blev det kväll och natt, vädret varierade, lite regn kom det ibland, men mest var det uppehåll. Vinden var fortfarande stark och från söder. Men jag var i lä och hade det bra. Någon djup nattsömn var det nog inte heller, jag vaknade ganska ofta, men försökte i alla fall vila. Vid 6-tiden på morgonen var jag så hungrig att jag måste stiga upp och göra morgonmål. Gröt och blåbärssoppa, några smörgåsar och så te. All blåbärssoppa orkade jag inte äta, utan ca 2 dl blev kvar i Trangian. Sedan försökte jag sova igen, men redan 9 var jag klar vaken. Någon gång under morgonen ringde Jukka och frågade om tillståndet, och det var det samma som kvällen innan. Jag och Rami på denna ö och Peter på Prangli. Jag kunde bara säga att när vi alla är samlade kommer vi över, men när det blir vet jag inte. Jag hittade inte på något annat att göra än att städa mitt tält, och det behövdes verkligen. Det hade kommit in så mycket med sand då jag gått in och ut så många gånger, med våta fötter. Jag hade sand överallt, i sovsäckens fotända fanns det 1 dl sand och tält golvet var också helt sandigt. Alla små kollin satte jag i en Ikeapåse, för att kunna sopa golvet.

Mot ön Naissaari, var huvudgruppen av paddlingsexpeditionen fanns

När jag var färdig med hela projektet hörde jag att det var någon som kom. Det var Rami som kom gående. Peter hade kommit paddlande från Prangli på natten och fanns nu på samma ö. Han höll på att packa sin kajak, Rami var redan färdig och det var småningom dags att packa ihop lägret och paddla till Naissaari till den övriga gruppen. För mig tog det 45 minuter att riva lägret, dricka blåbärssoppan, diska Trangian och packa kajaken. Innan jag satte mig i kajaken, skickade jag ett sms till Jukka, med ett meddelande att vi nu är på väg mot dem på Naissaari. När jag var klar och paddlade ut från stranden, kändes det lite konstigt. Stranden hade varit så bra och trygg för mig i över ett dygn. Jag paddlade västerut runt udden och såg Rami och Peter guppande i sina kajaker.

Färden mot resten av gruppen mot Naissaari var inte lätt. När vi rundat Aegna kom blåsten emot oss. Sträckan var ca 15 km, stark motvind rakt framifrån och en stor farled att korsa. Sakta paddlade vi framåt alla tre i en grupp. Man måste ta i ordentligt och vågorna var också ganska stora, men inte nära på så stora, med vilka kämpat tidigare. Våt blev man av allt stritt, men det gjorde inget. Vi hade hela tiden land i sikte och visste vart vi skulle. Redan på långt håll syntes hamnbyggnaderna på Naissaari. Det var lätt att paddla rakt dit. Resten av gruppen tältade lite norr om hamnen och desto närmare vi kom desto tydligare såg man någon gå längs stranden och även några kajaker ligga där. Det var dit vi skulle.

Någon gammal dyning gick det, så det var en surflandning vi måste göra för att komma torra i land, men det gick bra och så blev vi hjälpta upp på stranden. Det var egentligen först då när man blev omfamnad av några gamla bekanta som tårarna kom. Håhå, vilket äventyr man ändå varit med om.

Jag fick hjälp med att resa upp tältet, medan jag bar upp mina grejer till ”tältbyn”. Peter reste sitt tält rätt nära och Rami hittade en tältplats närmare stranden. Naissaari liknar ön Aegna rätt mycket, mycket sand överallt. En stor sandstrand, lite växtlighet vid stranden och fina tältplatser. Naissaari har någon gång i tiden varit befolkad av militär och det har satt sina spår på ön. Väldigt skräpigt med gamla järnföremål liggande på olika ställen. Vi övernattade på en väldigt primitiv campingplats, den enda lyxen som fanns var en brunn och ett utedass.

När tältet var rest och mina saker där, började jag göra mat åt mig. Inte var jag direkt hungrig men jag hade inte ätit på en tid. Det fick igen bli pasta med tonfisk, någon gräddsås och majs. Medan jag åt höll Auli sällskap. Vi diskuterade lite om det ena och det andra. Fast jag ätit en halv kastrull med pasta, kändes det ändå som om jag skulle behöva något mer. Det kändes som om jag skulle vilja ha kött av någon form, kanske en biff, eller något sådant. Men det hade jag inte, så det fick bli med dessa funderingar. Största delen av de paddlare som kommit till Naissaari var ute och paddlade runt ön, men några hade blivit vid lägret. Efter att jag ätit kände jag mig ganska trött, så jag kröp in i tältet, satt öronpropparna i öronen och kröp in i sovsäcken. Jag sov riktigt bra 2-3 timmar. När jag vaknade hade alla de övriga paddlarna kommit till ön, många var intresserade av våra strapatser och frågade mycket. Men det var svårt att berätta. En del förstod oss, andra kanske inte riktigt.

Tillbaka över Finska viken

Senare på kvällen när alla var sysselsatta med att göra mat vid sina tält, satt jag mig vid bröderna Erkki och Juha Karvinens tält. Jukka var också där. Vi talade lite om våra strapatser och försökte litet analysera olika moment som kommit fram, men det blev vid spekulationer. Samtidigt hade Juha ett paket bacon som han glatt gav åt mig, av Jukka fick jag lite nudlar. Baconen stekte jag och det smakade jättegott.

Vid 10-tiden hade vi samling vid en lägereld som någon gjort upp. Vi gick igenom morgondagens paddling och väderprognoser. Det hade lovats avtagande vind mot kvällen, vilket passade bra för en överfart mot Porkala. Under samlingen gick vi igenom olika allmänna säkerhetsmoment och olika praktiska detaljer som skulle beaktas. Att ingen paddlar före orienteraren och att ingen blir bakom kökarlen. Blir vädret hårt delas den stora gruppen in i mindre grupper med en ledare. Jag hade redan på förhand lovat ställa upp som ledare för en av dessa grupper. Enligt alla prognoser såg dagen ut att bli bra och lugn. Jag gick ganska tidigt från lägerelden och till mitt tält. Peter satt vid sitt tält och gjorde mat och jag satt en stund och pratade med honom, Jukka kom och höll oss sällskap. Men efter en stund kände jag mig bara så trött så jag kröp in i mitt eget tält och somnade. Någon gång vid 4-tiden vaknade jag av att jag var så hungrig. En stund låg jag där och tänkte att jag bra klarar mig till morgonen, men hungerskänslan blev bara värre och jag kunde inte somna om. Tillslut öppnade jag tältdörren och sträckte armen efter min matpåse som stod där precis utanför.

Mitt i natten åt jag en proteinstång, en Snickers och drack lite vatten. Inte speciellt hälsosamt, men jättegott. När jag ätit somnade jag om och sov till klockan 7. Jag hade satt väckarklockan att ringa klockan 8, men eftersom jag redan var klarvaken steg jag upp, många andra hade också vaknat och höll på att göra morgonmål och andra förberedelser inför färden. Vädret var bra, klart, svag vind från sydväst.

Jag värmde vatten och fyllde termosen, gjorde gröt, bredde smörgåsar och drack te. Sedan packade jag ihop mina saker och slog ihop tältet. När jag var färdig klädde jag på mig mina paddelkläder och förde ner sakerna till stranden till min kajak, för att sedan börja packa kajaken. Jag försökte undvika att få sand i kajaken, så långt det gick. Klockan 10 skulle alla vara färdiga och samlade inne vid Naissaari hamn. Tulltjänstemän från Pirita skulle komma med båt för att stämpla ut oss från Estland. Vi blev lite sena i starten för att i tid hinna paddla de 200 meter in i hamnen till klockan 10. När alla var samlade inne i hamnen var det en snabb passcheck, sedan bar det av mot Naissaaris norra strand för att kolla det slutgiltiga läget inför överfarten till Porkala. Hela gruppen lyckades bra vara samlad de 4 kilometrarna till den norra stranden. Där tog de som ville i land. För min del kändes det bra att sitta i kajaken och guppa en bit från stranden. Gruppen splittrades lite för folk tog i land på lite olika ställen, och dessutom kom det någon gammal dyning från öster som gjorde att det var svårt att ta i land. Pausen vid udden blev ungefär 20 minuter.

Sedan startade paddlingen mot Finland, vi gjorde korta pauser en gång per timme. Jukka höll sig i mitten av gruppen och orienterarna paddlade först och kökarlen sist. Jukka bytte regelbundet ut de första och sista paddlarna. Paddlingen gick lugnt och bra, vi hade en fart på c. 6,5 km/timme. Småningom närmade vi oss Porkala och paddlade in mot tullstationen för att stämpla passen.

Alla paddlare kom glada och nöjda väl fram till tullstationen. Här kontrollerades passen och gruppen splittrades, en del stannade vid Porkala udds friluftsområden, en del paddlade till Merimelojats ö Skorvö för att övernatta där. Själv paddlade jag till butiken vid Porkala för att få skjuts hem. Det kändes bra att stiga ur kajaken och packa upp hela packningen. Nu hade jag varit på häftiga äventyr, och klarat mig med livet i behåll. Det kändes rätt att avbryta här och åka hem till min familj. Mina fysiska åkommor från turen var blåsor i händerna och lite domningar i några fingrar. Psykiskt fanns det mycket att fundera på och vad man skulle ha kunnat göra annorlunda, men allt blir bra då man tar en sak i sänder!

Den lilla måsungens föräldrar fanns där nära och kunde mata sitt hungriga barn.

Eva-Lotta Backman-Winquist