Tidal River – Mt Kosciuszko

Vi lämnade Tidal River för att bege oss mot Foster ca 6 mil norrut. Att hoppa på cykeln och trampa efter några dagars vila var skönt och så snart det blev lite lägre luftfuktighet rullade vi snabbt.
Att stanna i Foster var ett bra val. Trevlig camping och ett mysigt samhälle. Vi traskade runt lite och njöt av det uppehåll i regnandet som infann sig. Nattsömnen blev dramatiskt avbruten av ett brandlarm då någon i fyllan och villan råkat glömma bort stekpannan med bacon…Polis, brandkår och ambulans var snart på plats för att lugna en skärrad campinggäst.

Det regnar en hel del och överallt rapporteras det om översvämningarna. Detta gör också att vi har funderingar på vår rutt. Mest troligt kommer vi att få ändra oss, vi har bestämt att ta det lite lugnt och njuta istället för att bara avverka mil och hamna i problem.

Vi passerar Yarram och ringer hem. Solen hinner ikapp oss i Sale, vi kan tvätta och TORKA!
Det har fanimej regnnat konstant i en vecka och de ska bli skönt att bli av med simhuden mellan tårna!

Vägarna är hitintills helt ok att ta sig fram på. Mycket trafik med med ganska breda vägrenar. Omgivningarna består mest av jordbruksmark så det är ganska platt med ett stort djurliv. Bairnsdale är en centralort i Gippsland och där finns en riktigt trevlig camping. Fräscht, billigt och med en pool! Härifrån tog vi en dagstur till Raymons Island. Vi fotograferade koaler och njöt av härligt väder. Många av de människor vi möter på campingarna har varit ute och rest länge. Flera har sålt sina hem, köpt campingbilar och kör kontinenten/världen runt.

Efter Bairnsdale är det dags att styra kosan mot bergen. Vår plan är att ta vägen över Snowy Mountains. Mycket uppför men det ska vara otroligt vackert. Vi kör via Bruthen, en fruktansvärd bit med mycket trafik och obefintliga vägrenar. Efter Bruthen blir det bättre men nu börjar stigningen. Efter några mil öppnar landskapet upp sig och en fantastisk vy med berg och gröna dalar, betande kor och hästar breder ut sig. Här ligger Buchan. Buchan är ett café, en affär och en mack. Buchan är ett paradis! Här finns en underbar camping, där fåglar kängrur och possums härjar runt tälten. Här finns också magnifika Buchan Caves, ett grottsystem som vi tillsammans med familjen Bellamy utforskar. Väl värt!

Vägen över Snowy Mountains blev mycket tuffare än vi kunnat ana. Här är vackert så det gör ont i själen, här är magnifikt, lite trafik men terrängen är… Inget för den mesige. Att göra denna sträcka på två dagar med trailer på cykeln, är inget jag skulle rekommendera. Vill du, gör det, ta tid på dig, tre- fyra dagar är mer att rekommendera. Ta med mycket mat och vatten, njut av vyerna.
Mellan Buchan och Suggan-Buggan är det relativt mycket asfalt. Det går uppför hela tiden och ligger solen på blir det extremt varmt. Med två mil kvar börjar gruset. Plötsligt står man högt uppe och blickar ut över ett gigantiskt område av berg och dalar, bedårande vackert. Någonstans där nere ligger Suggan-Buggan och nu börjar en dryg mil lång, brant, grusig och smal nedförsbacke. Ormar och ödlor solar sig på vägen, inga räcken skyddar dig från stupen på sidan av vägen.

I Suggan- Buggan finns en gratiscamping (alltså ett dass & lite platt mark) och du kan kyla av dig i ån. Från Suggan- Buggan går det uppåt tills du når fram till Snowy River. Här blir det flackare och du har möjlighet att bada och svalka dig i floden. Var dock försiktig om du tar dricksvatten här. Vi fick reda på att det skulle vara ok att dricka utan kokning men det visade sig senare vara fel. Vi tänkte inte utan bara drack i värmen...

Med drygt fem mil kvar till Jindabyne börjar uppförsbackarna på riktigt. Det är klokt att ha många sparade krafter här, något som vi saknade. 15 km bedårande vacker natur, smal, grusig, brant, varm slingrande bergsväg som tar dig från 300möh till ca 1000möh. Det tog oss fyra timmar och vi drack ca 8 liter vatten under tiden. (14liter totalt under dagen och det fanns inget behov av kisspaus!) De sista tre milen till friluftsmeckat Jindabyne är det asfalt och nästan bara utför. Underbart!

I Jindabyne planerade vi in lite vila. En vila som blev längre än vi trott pga att Daniel blev sjuk i svåra magsmärtor och andra magproblem. Vi fick uppsöka läkare på Alpin Medical Center för att få stopp på eländet.

Under vår andra natt här kommer en storm in med hård vind och åska. På morgonen inser vi att vårt 300:- tält givit upp och vi hittar ett Marmot Limelight 2 på rea. Jindabyne är som de flesta skidorter. I varje hörna kan du hyra skidor och snowboards och även om det nu är högsommar gör orten reklam för sin härliga skidåkning.
I friluftsbutikerna trängs skidor och pjäxor med solskydd och fiskeutrustning. Egentligen finns skidåkningen inne i Mt Kosciusko nationalpark men alla som ska dit passerar just Jindabyne. Mt Kosciusko är med sina 2228 möh Australiens högsta punkt. Under vinterhalvåret ligger här mycket snö och Charlott Pass har kyla ner emot -20 grader. 1981 var snödjupet i September drygt 3,5 m men sista åren har det legat på dryga metern.

Vi lämnade trailarna och utrustningen på Kosciusko Mountain Retreat och trampade uppåt. Det är Australia Day och många passerar för att fira nationaldagen i Charlott Pass. Vi blir omcyklade av Jindabyne bikeclub vilket var riktigt surt då yngsta deltagaren var typ 10 år… Men dom hade ju racercyklar med…. Cyklingen är tuff men vägen är bra och graderingen på uppförsbackarna är humana. Men som sagt vi gör ju en stigning från 900möh till 2228möh så vad kan man räkna med. Vi passerar skidorterna som nu är helt döda men som på vintern antagligen inte är ett dugg sämre än dom där hemma.

Med 15 km kvar till toppen hör vi plötsligt musik. The Beach Boys skrålar från något som liknar ett strandhugg vid havet. Något malplaserat här uppe i fjällmiljö. Strandhugget visade sig servera de godaste rödbetsburgare och kaffe ni kan tänka er och sen var toppen inga problem över huvudtaget! Vid Charlott Pass får den bilburne knyta på sig kängorna och gå de sista 9 km, cyklisten får cykla 8 km till. Man får alltså cykla nästan hela vägen upp och om man törs bryta mot regeln “inga cyklar på toppen” så är det inga problem att cykla hela vägen upp.

Kl 18.15 står vi på toppen tillsammans med en mtb cyklande familj från Sydney. Vi har cyklat i drygt fem timmar och lyckan är total. 18.40 lämnar vi toppen och 20.30, knappt två timmar senare står vi i duschen på campingen efter att ha susat nerför berget.

Fler bilder här

Källa: www.physis.se