Sylarna och Helags 2010

Fredag 2 juli 23.24

Centralstationen, Stockholm

På plats i underslafen i liggvagnen på tåget som ska ta oss till Enafors. Ewa i slafen bredvid.

Det här blir, om allt går som planerat, berättelsen om mina nio dagar i Jämtlands- och Härjedalsfjällen, sommaren 2010. Jag skulle säga våra dagar, om det inte vore för att Ewa kommer att lämna mig den sjätte dagen.

Lyckligtvis är det inte så dramatiskt som det låter. Hon måste tillbaka till Stockholm för att jobba, och jag tänker prova att vandra vidare på egen hand. Den planerade färdvägen är Storulvån – Sylarna – Blåhammaren – Storulvån – Gåsen – Helags – Kläppen. Jag kommer alltså att röra mig medurs i en kanelbulleformad rörelse runt de västra delarna av Jämtlands- och Härjedalsfjällen.

Dessa stigar har både vandrats och nedtecknats åtskilliga gånger i reseberättelser så som den här. Letar du målande och initierade beskrivningar av växt- och djurriket hänvisar jag dig vidare till Claes Grundstens verk. Är det strapatser på liv och död du vill ta del av hoppas jag verkligen att du inte finner det här. Men vill du ha den nyblivne entusiastens perspektiv på tillvaron till fjälls kanske du har kommit helt rätt.

Jag heter Mikael, är 36 år och det här är min andra riktiga fjälltur.

Lördag 3 juli 9.52

Någonstans i närheten av Östersund

Tåget två timmar försenat. Konduktören försäkrar att busstransfern Enafors-Storulvån väntar in oss. Vi sitter i bistrovagnen och får tiden att gå, överlyssnar medpassagerares turplanering. Känslan är att vi inte kommer vara ensamma på kalfjället.

Premiär för Crocs i offentlig miljö.

12.10

I bussen mellan Enafors och Storulvåns fjällstation

En busslast svenskar och en dansk scoutkår på väg upp till Storulvån. Bortom trädtopparna och låglandet skymtar högfjäll med stora snöfält. Kartan ligger tillsammans med ryggsäcken i bagageutrymmet, men jag tror att topparna jag ser närmast hör till Snasahögarna.

Storsnasen. Herrklumpen. Predikstolen. Namnen här skiljer sig från de vi stötte på förra året i Lapplandsfjällen. Den samiska klangen har ersatts av något jag upplever som aningen komiskt.

20.20

Gamla Sylen

Satte vi tältet tillräckligt högt, tillräckligt långt från den brusande Sylävlen? Vände vi tältet rätt mot vinden? Jag tror inte det. Jag tänkte på det, men jag tänkte fel. Absiden från vinden, inte tvärtom ska det ju vara. Och ska tältduken verkligen hänga ner så nära innertältet vid fotänden? Oron växer med ljudet av regn som smattrar mot tältduken.

Tältet är en av nyheterna i år. Vid förra årets tur lånade vi ett Hilleberg Staika 2 från fjällstationen i Saltoluokta. Vi tyckte mycket om det lilla kupoltältet med varsin absid och ingång, men det var för tungt för mina fantasier om långa turer långt från civilisationen.

I år är tältet rött och heter Hilleberg Nallo 2. Rött för Ewas skull, lätt för min.

Vi har prövat att sätta upp det. En gång, i ett lekparksomsråde precis där Midsommarkransen, Aspudden och Telefonplan möts. En gång är bättre än ingen, men jag hade tänkt komplettera med att läsa igenom anvisningarna en sista gång innan avresan. Så blev inte fallet. Och därför ligger jag här och oroar mig.

Men än så länge är mysfaktorn större än oron. Ännu är vi torra. Nöjda är vi också, med dagens prestation. Vi är inte snabbast, men dagens etapp tangerar vårt tidigare kilometerrekord på en dag. Efter en välbehövlig andra matrast vid fyratiden piggnade vi till och humöret var stabilt trots motlutet i slutet. Kanske var det utsikten mot det mäktiga Sylmassivet och det vackra vädret som höll motivationen uppe.

Söndag 4 juli 19.24

Sylarnas fjällstation

Efter de första timmarnas oro för tältets stamina fortsatte natten i lugn och maklig takt mot morgonen.

Ewa, som är den morgonpigga av oss, inledde morgonbestyren vid sjutiden. Strax efter masade även jag mig ut ur tältet. Vi tillagade en snabb och lätt frukost, plockade ihop våra pinaler och fortsatte den återstående dryga kilometern upp till Sylarnas fjällstation.

Vädret var grått men det var märkbart fuktigt och varmt i luften. Svetten rann som aldrig tidigare under detta ännu korta äventyr och myggorna, som tycktes ha vaknat till liv av nattens blöta, bet rakt igenom mina två tunna lager ylle på överkroppen. Min teori om att bära en tunn merino-tshirt över ett tunt merinounderställ som vandringsklädsel på överkroppen har alltså felat på två punkter: Alldeles för varmt i fuktigt klimat och alldeles för tunt och kroppsnära för att hålla myggorna schack.

Inne på fjällstationen fick vi vägen till Storsylens topp beskriven för oss. Ewa, med stor respekt för höjder och stup, valde att avstå toppturförsök, men vi enades om kompromisslösningen att vi skulle följas upp till Slottsdalen där jag, efter gemensam lunchpaus, skulle fortsätta på egen hand. Vi packade våra ultralätta, ultrakomplakta dagtursäckar med det allra nödvändigaste och skred till verket. Klockan halv elva korsade vi Sylälven och påbörjade vandringen.

Vägen upp för den markerade leden till Slottsdalen hade vi för oss själva. Vid tolvtiden fortsatte jag ensam och möttes av ett par lätta vad och en hel del snötäckta sluttningar. Snölegorna kantades av ganska krävande blockterräng. Jag valde ömsom att gå runt, ömsom pulsa fram över snön, och bägge alternativen gav hög puls och jag tackade mina timmar gående intervallträning på löpbandet för att jag orkade.

Det kan inte ha varit mycket mer än tjugo meter kvar till glaciärkanten och den fortsatt kamvandringen upp till toppen då jag beslöt mig för att ge upp. Sluttningen blev allt brantare och snön gick inte längre att runda. Vantar hade jag med mig men de var inte av det slaget man gräver sig fram i snö med. Jag upplevde att matsäcken och vattnet jag hade med var otillräckliga om jag på vägen ner skulle drabbas mer av den begynnande svindelkänslan. Det här var innan jag provade rutchkanemetoden.

Jag är glad att jag inte, som jag först tänkt, valde att byta om till regnbyxor. Friktionen mot mina bomulls-polyesterbyxor var precis lagom för en njutbar och lagom snabb nedfärd. Att åka på ändan gjorde nedfärden mycket angenäm och det gick på bråkdelen av den tid vägen upp hade tagit mig.

Ewa hade lämnat platsen för rendezvous och jag jagade hennes prick i fjärran nere i dalen utan att hinna ifatt. Hela turen tog närmare fyra timmar och framme vid fjällstationen åt jag upp resterna av den medhavda matsäcken medan Ewa satte upp tältet. Trots att jag varit tvungen att avbryta var jag mycket nöjd med min insats och inte minst glad att mina knän, som inte brukar gilla att gå nerför längre sträckor, höll hela vägen.

På eftermiddagen lapade vi sol i väntan på att duschen och bastun skulle öppna. Därefter blev det kvällsmål och tidig inkvartering i det just nu varma tältet. Efter morgonens gråväder har solen ännu en gång lyst på oss merparten av dagen.

Måndag 5 juli 8.53

Sylarnas fjällstation

Första natten regn, andra storm. Vi ockuperar sofforna på fjällstationen och vilar ut efter en sömnlös natt.

Så snart vi lagt oss tillrätta i tältet igår kväll friskade vinden i. Frågetecknen angående vår tältuppsättningskunskap späddes snabbt på när tältet krängde och vobblade allt mer i den byiga vinden. Den tunna tältduken piskade och slog över våra huvuden och oväsendet tillsammans med oron att något skulle brista, slita sig och flyga iväg gjorde det omöjligt att sova.

Halv fem på morgonen lossnade duken från båda främre tältpinnarna och fullt kaos utbröt. Snabbt utrymde vi tältet och rafsade ihop våra ägodelar, jag rullade ihop den bångstyriga tältduken och vi vandrade lutande mot vinden den korta sträckan upp hit till fjällstationen, där vi alltså vistats fram tills nu.

Ewa berättade senare att mitt liggunderlag fångats av vinden och flugit iväg ett tjugotal meter och att hon hade jagat ifatt det medan jag var upptagen med tältduken.

Väderleksrapporten hävdar att vinden sakta kommer att mojna under dagen och ersättas av regn. Planen är för närvarande att bege oss norrut vid lunchtid.

Tisdag 6 juli 10.05

Blåhammaren fjällstation

Med stark vind i ryggen lämnade vi Sylarnas fjällstation klockan elva igår. Snabbt avverkade vi sträckan ner till bron som vi kommit ifrån. Sedan lätt men ihållande stigning till en lättvandrad och småtrist platå med milsvid sikt utan höga toppar i närheten. Efter ett par pauser och vandring på slätten började vi leta tältplats innan den nya stigningen mot Blåhammaren. Enligt principen att gräset är grönare längre fram och med nattens tältmissöde i färskt minne, missade vi chansen till lä och fann oss halvvägs upp när regnet kom.

Med regnställ på kroppen och regnskydd på ryggsäckarna strävade vi vidare uppåt. Tidigare än vi väntat möttes vi av en markering som angav avståndet till fjällstationen till fyra kilometer. Stärkta av beskedet och en energibar bestämde vi oss definitivt för att fullfölja hela sträckan. Just när vi hade fjällstationen i sikte sveptes den in i moln eller tät dimma. 

Klockan var åtta när vi kom fram och motiviationen att slå upp tält i dimma och utan skydd mot vinden på 1086 meter över havet var noll. Vi valde ett rum för två och orkade inte ens känna oss besvikna över att det var våningssäng.

Innan vi gick och lade oss hann vi smaka på god jämtländsk öl och prata med en far med vuxen son från Norrköping, som fram tills nu följt samma dagsetapper som vi. Sedan somnade vi som vore vi klubbade sälar.

Nu har vi ätit frukost, förlängt bokningen av rummet och tvättat. Regn utanför fönstret men tanken är att gå ut en sväng och kolla omgivningarna.

12.45

Blåhammaren fjällstation

Tillbaka i stugvärmen efter en kort tur upp på Blåhammarkläppens topp. Kanske en skolutflykt för de flesta, men såvitt jag kan komma ihåg är det min allra första topptur i fjällsammanhang.

Men känslan av skolutflykt dominerar, på ett positivt sätt. Regnkläder på och varsin liten väska med det allra nödvändigaste: Vattentermos, Varma koppen, sittunderlag och en liten chokladbit. Mycket trevligt och alldeles lagom ansträngande på en välförtjänt vilodag. Tyvärr var sikten begränsad.

Gemensam trerätters middag ikväll klockan sex. Förväntningarna är höga.

Onsdag 2 juli 15.05

Ulvåtjärnen

Jag ligger i solen vid tältet på Ulvåtjärnens östra strand. Ewa ligger i tältet och läser.

Trerättersmiddagen hade ungefär samma upplägg som den i Saltoluokta förra året: Bordsplacering och självservering, dryckespaket för den som så önskade.

Vi placerades vid ett bord tillsammans med ett par från Uppsala och en mor och son med rötterna i Östersundstrakten. Middagen, som bestod av hummer- och skaldjurssoppa toppad med tunnbrödskross till förrätt och viltbiffar med svampsås och stekt potatis till huvudrätt, var god men inte fullt så fantastisk som ryktet gjort gällande. Bordsällskapet var dock trevligt och vi diskuterade allt från fjällerfaranheter till finanskris.

Kvällen avslutades med en öl i sällskapsrummet där Uppsalaparet anslöt och vi hann med två rundor Yatzy innan vi gjorde kväll.

I morse vaknade vi utvilade, åt frukost, städade rummet och gav oss av. Vandringen ner till Ulvåtjärnen är lättvandrad och mycket naturskön. Den erbjuder många möjliga rast- och tältplatser. Nedförslutet gjorde att vi nådde målet långt innan planerat.

Här vid strandkanten har vi gjort läger och ämnar göra upp en liten brasa och göra pinnbröd framåt kvällen.

20.00

Ulvåtjärnen

Ewa, som inte krånglar till saker mer än nödvändigt, rafsade ihop en hög med torrt gräs, kvistar och en stump av vad som en gång måste ha varit en vintermarkering, fick fyr på elden och degen bakade vi direkt i plastpåsen med mjöl. Vi avnjöt den barnsligt goda anrättningen med rikligt med äkta smör och åt tills vi storknade.

Mitt friluftsintresse vilar på tre ben. Utan inbördes ordning:

1. Naturupplevelsen. Naturligtvis. Utan den skulle man lika gärna kunna klättra runt på en soptipp. Vilket i och för sig också låter spännande.

2. Pryljakten. Timmarna framför datorn och i friluftsbutiker är helt klart en del av tjusningen.

3. Strapatsen. Den som ger ett belöningssystem utan like i stadsmiljö. Har man en skitdag på jobbet går det i alla fall att belöna sig med en god lunch. Eller smita hem en timme tidigare. Under turen, däremot, finns inte samma nödutgångar. Är det femton kilometer kvar till målet och spön står i backen är det bara att bita ihop och gå vidare. Lunchen är ett litet helvete att laga till i regnet och trots allt bara frystorkat. Och inga prylar i världen kan göra regnet mindre blött. Det svindyra regnstället kanske andas och har ventilation under armarna och väger inte mer än ett paket russin, men det är trots allt bara mariginellt bättre än att trä en plastpåse över huvudet.

Därför blir belönigssystemet så oerhört effektivt. Som med pinnbröd. Inte smakar det som en middag på Riche. Men njutningen är densamma.

Det här är mitt sätt att kalibrera mig själv och min kropp till att fortsätta kunna njuta av det lilla. Det är också ett av skälen till att vi ligger i tält istället för i en skön säng på Storulvåns fjällstation.

Torsdag 8 juli 20.00

Vid Gåsens fot

Raskt revs tältet och vi genade över ett fågelfyllt fält tillbaka till leden mot Storulvån. Landskapet böljande och vegetationen saftigt grönt. Gör man hela sträckan mellan Blåhammaren och Storulvån i ett svep måste helhetsintrycket vara varierande och intressant. Absolut min favoritetapp hittills.

Vi tog hela sträckan på sex kilometer utan rast och var framme vid stationen redan klockan elva.

Lunch serverades klockan tolv och vi ägnade tiden tills dess åt att stuva om våra packningar. Ewa, som skulle med tåget till Stockholm vid femtiden, fick ta allt onödigt så att min fortsatta färd skulle gå med minsta möjliga vikt. Således tog hon Crocs:en, shortsen och min medhavda bok, som jag ändå aldrig kommit mig för att öppna. Från matförrådet rensades kokkaffe, smör, parmesanost, ris och den torkad svamp bort. Kvar blev femton kilo ryggsäck med packning, utan vatten. Det hade blivit ännu mindre om mitt korta uppblåsbara liggunderlag inte gått sönder vid stormincidenten i Sylarna. Nu blev jag tvungen att låna Ewas lite tyngre.

Efter en stabil lunch bestående av Chorizo med dillstuvad potatis bar det, på egen hand, av i rikting mot Gåsen. Jag höll bra fart fram till bron över Handölan och än bättre när sträckan fram till Tjallingen visade sig vara en smal grusväg. Vadet där var inte det svåraste, jag tackar än en gång mina höga kängor, och snart var jag inne i en grönskande sagoskog med krumma fjällbjörkar.

Långt söderut tornade ett regnmolnshöljt Helagsfjäll upp sig samtidigt som det började dugga lite lätt. Jag hann ikapp ett ungt par och vi bytte några ord om väderomslaget och hur långt det var kvar till Gåsenstugorna. För första gången kände jag mig lite rutinerad när jag klev vidare och snabbt lämnade dem bakom mig. Helt klart deras första dag.

Vid halvfemtiden kom jag fram till vindskyddet nedanför Gåsen och åt jag middag tillsammans med en annan ensamvandrare som sökt skydd där för regnet, som för övrigt dragit bort innan det riktigt började. Vi pratade om ensamvandringens fördelar, flugfiske, tält och om att undvika fjällstationer. Han använde dem endast för att köpa cola och choklad, min inställning är allstå något mer liberal.

Eftersom varken han eller personalen i Storulvån såg några invändningar, och för att vädret gått från grått till strålande, tog vi farväl och jag vågade mig på att gena förbi Gåsenstugorna och istället följa Gåsån söderut. På så sätt tjänade jag både kilometer och höjdmeter. Genvägen visade sig dessutom vara mycket vacker och kan kanske kallas Holkendurries förmak.

Halvvägs genom dalen började jag leta lägerplats och nu ligger jag ner i tältet farligt nära myrmark. Kanske den myggtätaste lägerplatsen hittills, men i perfekt lä.

Dagens etapp: 24 kilometer!

Fredag 9 juli 10.30

Efter en ganska krävande men kort stigning sitter jag på en sank platå med enastående utsikt framför mig över Helagsfjället till vänster och Sylarna till höger. Solen skiner och luften vibrerar. Tyvärr har jag tappat mitt extra batteri till kameran så detta kan inte dokumenteras. De sista bilderna från den här resan blev av en orre som obrytt parkerat mitt på leden.

Natten var sval i min tunna sovsäck och utan Ewas värmande sällskap, men jag hade gott om extraplagg att ta på om det krisat. Regnet föll men inte heller det orsakade några problem. Jag börjar känna mig ganska säker på hur man sätter upp tältet på bästa sätt nu.

16.11

Helags fjällstation

Det här med sol är återkommande. Nu på Helags fjällstations veranda, nyduschad men långt ifrån så ren som de som sitter bredvid.

Fin utsikt över Helagstoppen och dess underliggande glaciär, men i övrigt känner jag mig inte hemma här. Kanske för att jag är ensam, på riktigt. Alltså inte ensam så som ensam med naturen.

Helags fjällstation är relativt primitiv, mer som en förväxt fjällstuga. Här är det utedass som gäller. Det finns rinnande vatten, men bara i duschen och bastun och ur vattenslang utanför sovannexen. Här är egentligen väldigt trivsamt, men det är något som inte stämmer.

Det här är fjällstationen där man håller sig ren. Här är man inte inte smutsig efter en vecka på tur. Här tältar man inte. Och här traskar man omkring i lätta skor. Jag saknar mina Crocs.

Jag tänker tälta. Bakom nödstugan ska jag sätta upp mitt tält. Jag gör det efter middagen. Vill ju inte sticka ut.

20.18

Helags fjällstation

Middagen smakade faktiskt lite si sådär. Att säga att bordssällskapet var trevligt vore en överdrift, men den buttre finnen med stuga i Åland hade stor erfarenhet av fjälläventyr och jag passade på att förhöra mig om både det ena och det andra.

Han planerar också topptur i morgon och kanske slår vi oss ihop. Inget uttalat men vi lär ses till frukosten.

Tältet hittade en mycket bättre plats och står nu rött och majestätiskt riktat mot Helags glaciärer, i gott sällskap med andra.

Lördag 10 juli 8.52

Helags fjällstation

Väderprognosen ser mörk ut. Ljusare på eftermiddagen men kallt och blåsigt.

Natten har varit regnig och blåsig, men jag har sovit hyfsat bra, iklädd dubbla fleecelager på överkroppen, långkalsonger och yllestrumpor på fötter och ben. Händerna i fingervantar och en buff över huvudet. Jag måste inverstera i en varmare sovsäck till nästa gång.

17.55

Helags fjällstation

Temperaturen visar +5°C och jag har bestämt mig för att unna mig sista natten i stugvärme. Jag har just ätit en sen lunch eller tidig middag bestående av två Varma koppen och tre Husmans med Kalles randiga. Varmvattnet i termosen från toppturen tidigare idag fick utgöra basen för dagens anrättning. Känner inte för att umgås med andra i det kombinerade sällskapsrummet och köket.

Toppturen till Helags blev alltså av till slut. Den buttre finnen bangade med hänvisning till väder och sikt, men stugvärdarna uppmuntrade. Strax före elva gav jag mig av. Medan jag snörde kängorna hann jag med en pratstund med paret jag passerat mellan Storulvån och Gåsen. Det visade sig att de inte var tillnärmelsevis så novisa som jag först trott. Förra sommaren hade de gått samma sträcka som jag och Ewa, mellan Vakkotavare och Nikkaluokta. Vi måste ha missat varandra precis den gången.

Jag valde att angripa toppen via södra kammen. I höjd med renstängslet kom jag ikapp två Gävlebor och vi slog följe. Terrängen var stenig och brant.

Tyvärr hann ett stort molnsjok svepa in över oss precis innan vi nådde hela vägen upp, så den vida vyn fick vi inte ta del av, men känslan av att stå på toppen av Härjedalens och Jämtlands mäktigaste fjäll var enorm.

Vi gick ner längs den nordöstra kammen. En längre väg men mindre blockig och därmed mer lättvandrad. Hela turen tog allt som allt fyra timmar.

Nu känner jag mig klar med fjällen för den här gången. Det ska bli skönt att komma tillbaka till civilisationen. Johannes hämtar mig i Kläppen i morgon klockan ett.

Söndag 11 juli 11.09

Kesubon

Först gick jag bara förbi, men snart kom tankar på en våffla med grädde över mig. Nu sitter jag på Kesubons uteservering och väntar på att bli serverad.

2,5 km kvar till Kläppen. Gott om tid.

Snabbt städade jag ur rummet i morse och unnade mig en frukost på fjällstationen. Nittio kronor för frukostbuffé känns rimligt i förhållande till de över 200 kronor jag betalde för den mediokra kvällsmaten häromdagen. Men jag måste säga att personalen varit mycket sympatisk och tillmötesgående, en nästan familjär känsla råder på Helags fjällstation.

Sträckan mellan Helags och Kläppen är lättvandrad med en lätt nedförslutning. Första halvan lider av känslan att man är på väg bort från något och inte till. I dalen och fram till sjön skiftar vegationen och blir till en blomstrande grön sagoskog med krumma björkar. Mycket fin, men utan en servering på vägen som serverar våfflor med grädde hade jag inte sett anledning att stanna till. Kanske hade känslan varit annorlunda om det här var starten oc inte målet. Eller om jag varit på dagsutflykt i Härjedalens utmarker.

Det som mest fångade mitt intresse under sträckan var vad jag uppfattade som en korps jakt. Med reservation för att alla mina artbestämmingar kan vara felaktiga har jag under hela turen, bortsett från orren mitt på leden, bara lagt märke till ljungpipare som nervöst vaktat sina revir med sina entoniga piip. Nu fick jag äntligen se deras riktiga fiende. Korpen jagade efter ljungpiparen, slog en lov och gick till attack mot något som gömde sig bakom nästa krön. Ett fågelbo med ägg?

12.21

Kläppen

Kläppen. Här kan man parkera. 30 kr/dag kostar det. 150 kr/vecka. Endast mynt.