Svenska smultronställen - jag är det du behöver

Det var en helt vanlig dag. Vardag i Västernorrland. Jag är en vanlig person. Coronahotet hänger tungt över landet men jag hänger i skogen. Snabb lunch, snabbkaffe i termos för att komma iväg, men sen lugnar allt ner sig. Jag går några hundra meter rakt in i skogen bortom stigarna och snubblar på en glänta jag aldrig förut lärt känna trots alla mina planlösa besök i hemmaskogen. Står en stund. Tänker på de som går på stigen en bit bort, de ser inte mig, det är viktigt. Jag hör inte dem. Viktigt. Önskar inget sällskap i dag. Motorvägen susar i fjärran men jag låtsas att det är havet. Kanske är det havet?

Knyter upp min hemmasnickrade hängmatta, tar fram min bok och min kaffetermos. Hängmattan är blå, termosen grå och boken bra, en våldsam postapokalyptisk roman, men det kan vara vilken bok som helst. Nu är jag framme vid målet för denna tur. Friskvårdstimme.

Det är fuktigt och mörkt. Solen tränger inte igenom. Man känner doften av myllan och förruttnelsen som, trots ordets negativa laddning är tätt förknippat med den positiva upplevelsen av stunden. Det känns bekant.  

Tallar. Eller är det granar? Ek växer ju inte här men jag hinner i alla fall se en ekorre. Myggorna tvingar stunden i gläntan till att bli kort, eller är det vinter för dig? I så fall ligger isen på havet och det måste vara motorvägen som brusar, om det finns någon. Myrstackarna kanske kryllar av liv, men vad är det för fågel? Finns den verkligen här? Så långt norrut? Så långt söderut?

Det är vinter. Vi slipper myggen men känner kylan underifrån. Nä, det är nog sommar ändå. Skogen finns under alla årstider. Samma plats är en ny upplevelse varje dag. Och som ni nog förstått är det inte en särskild tid eller plats jag tänker på. Trygghet och lugn, rädslor och ensamhet. I skogen möter man sig själv. Mitt smultronställe är skogen.