Stortoppen i det närmaste

Den första juli på förmiddagen klev vi, min vandrings partner Ronny och jag, av tåget i Gällivare för att åka buss till Ritsem för att därifrån börja våran vandring längs Padjelanta leden. Vi skulle stugvandra, för vi ville ha det lite bekvämt. Väl i Ritsems reception fick vi reda på att m/s Storlule, som kör över till Akka stugorna från Ritsem, inte gick på sommarschemat förrän veckan därpå. Nästa båt skulle gå vid nio tiden dagen efter. Strandade trodde vi och besvikelsen var stor.
"Om ni inte åker med Ante" sade stugvärden Pelle Persson i Ritsem, och nickade åt en Same i sina bästa år som stod och slickade på en rosa isglass.


"Nå kan jag det" sade Ante så där charmigt släpigt. Ante gick inte på något schema alls, vilket var tur för oss. Vi strosade ner till hans lilla motorbåt och kunde där vara Ante behjälplig med att lasta båten full med mat, gas och påsen som kluckar, som skulle till deras sommarviste inte långt från AkkaStugan. Vi åkte i fullfart över vattnet och Antes fru dirigerade honom med tydliga gester så att vi inte skulle köra på drivved. Efter hjälp med urlastningen på destinations stranden erbjöd han sig tacksamt att kör oss den första biten på våran topptur dagen därpå. För det var så vi skulle börja våran resa. Vi skulle bestiga Akka och ta oss till Stortoppen via norra kammen. Hela båt färden kunde vi se Akka ligga där i söder och vänta. Vi hade faktiskt sett henne redan från bussen och försökt bestämma rutter och vägval redan då. Det var förmodligen någon form av nervositet. Något stort var på väg att hända. Som dagen innan julafton.
Vi bestämde tid med Ante för morgonen därpå och packade sedan om våra säckar för toppturen. Nu började väntan på att få gå och lägga sig så att äventyret kunde börja. Att borsta tänderna och stå och titta upp på det berg man skall bestiga är en speciell känsla. Kommer vi att klara av Sveriges högsta bestigning? 1550 höjd meter.

Den lilla motorbåten hördes en liten stund innan den dök upp bakom kröken. Det var redan varmt och Akkajaure låg blank som en spegel. Solen sken över en klar blå himmel och en svag nordvästlig vind blåste. Klockan var en minut över åtta på morgonen den andra juli. Ante körde oss till den östra stranden i deltat som bildats av glaciärerna Hamberg och Hylljökelns avsmältning. Vi var tvungna att fälla upp motorn och staka oss upp i deltat med åror för att komma till en bit strand där det gick att gå iland. Så stod vi då på Akka strand. Ante gled med strömmen ut i sjön igen för att lägga sina första nät för dagen. Vi hade nog sparat 2-3 timmars vandring i och med båtturen som tog en kvart. Tur att Ante var svag för isglass...
Deltat var fullt av färska älgspår, djupa och stora. Skulle vara kul att se ”the king” på nära håll. Vi lagade frukost och njöt en stund i det fantastiska vädret.


Det var så varmt att jag kände mig klantig i mitt klädval. Jag knöt Windstoppern rund midjan, och övervägde att ta av underställströjan om det inte var för myggen.
Vi började alltså på ca 460 meters höjd, och började att sakta leta oss uppåt på jokkbrinken.
En stig uppenbarade sig och den såg ut att leda upp i ravinen dit vi var på väg. Höjdmetrarna tickade på och vi kom tillslut ur den ganska snåriga björkskogen och ut på öppnare gräsfält.
Vandringen blev mycket lättare och det fanns stora flata stenar som bjöd naturliga rastplatser. Det var en brant stigning upp till 700m och hjärtat fick jobba ganska hårt ibörjan. Det kändes att alla spinningpass gjort nytta, för det var inte så jobbigt, bara varmt. Det som kom över mig var också en känsla av att äntligen var jag här. Hela vintern hade jag funderat och läst på om turen vi skulle göra. Jag hade läst lika mycket om Akka som om Padjelanta. Jag hade gjort bestigningen mentalt många gånger. Jag kunde kartan i huvudet, men när det nu blev live, blev jag ändå lite osäker. Varken jag eller Ronny är speciellt erfarna, ca tre eller fyra turer till fjällen var. Men utmaningen sporrade oss båda. Vi var taggade.

Det flackade ut en aning efter 700m och den sporadiska stigen skråade ovanför den strida jokken under oss några hundrameter längre ner. Det var vackert och grönt på marken även om vi lämnat trädgränsen för ett tag sedan. Vi stannade och drack ganska ofta och pustade lite syra ur benen. Vi vandrade med vandrings stavar, något jag måste få rekomendera. Läste en artikel att det skulle vara så bra, men har alltid känt motstånd. Bara fördommar, jag erkänner, och nu kunde man verkligen häva sig upp som en Gunde i motlutet. Man hittar en skön rytm efter ett tag. Testa!

Det gröna under fötterna försvann och lämnade grå sten som ända alternativ att vandra på.
Sakta växte den azurblå glaciären Hamberg rakt framför oss. Mäktig och alldeles stilla. Bara skitstor och kall. Jokken kom närmare och dånet från den stegrades. Vid 1000 meter firade vi med en slurk vatten, en näve fjällsnus och en loska i näven. Ungefär här försvann det lilla av stig som fanns kvar. Och den sista myggan lämnade oss.
1200 meter och det började bli riktigt brant skråning och blockig terräng. En del stenar satt lite löst och någon gav sig av ner mot jokken. Tur att vi var ensamma och att ingen gick under oss. Det var en liten varningsflagga och vi tog det lugnare.


Nu kunde vi se hela kammen och Stortoppen och haket som vi fruktade. För så var det. Vi hade frågat massor av mäniskor med erfarenhet av Akka, om hur det var att ta sig över haket. Ett hak är en exponerad och smal fördjupning i kammen, som ett dike man ska över. I fallet med Akka haket är det väldigt exponerat och brant på båda sidorna. Luftigt säger proffsen. Tokbrant säger jag. Det var bara det som gjort oss tveksamma om vi skulle göra ett toppförsök eller inte. Vi hade bestämt innan att om det inte skulle kändeas säkert när vi kom till haket, skulle vi vända. Om vi kände att vi inte skulle klara av det.

Nu hade vi vikt av öster ut. Vi vadade en biflod till storjokken för att ta oss upp mot glaciär sjön som ligger under Hylljökel. I norra branten strax under sjön tog vi lunch, pasta och veg köttfärs.
Vi tog en lång paus med kaffe och kaka. Ronny kylde fötterna i en liten fors som kom från glaciärsjön ovanför oss. Fyllde våra vatten bulor innan vi tog oss över kanten och fick nu se den lilla vakra sjön som glaciären doppade sina fötter i.


Hylljökeln låg inklämd mellan kammarna till Borgtoppen och Stortoppen. Vi kunde se spår över glaciärens västra sida som vi gissade tillhörde den kanadensare och fransman som gjort ett toppförsök dagarna innan , men som avbrutit pga dåligt väder. De hade gått parallellt med Borgtoppens östvägg men spåren tynade bort och vi så inte hur de gått sedan. Vi hade planer på att gå över glaciären, men tog det säkra före det osäkra och valde den steniga norra kammen då vi saknar erfarenhet av glaciärvandring.

Vi drog oss ännu mer österut, för att komma till foten av kammen och branten som skulle ta oss upp mot toppen. Nu var det riktigt blockigt och knöligt, och lutningen gjorde att vi nästan fick ta händerna till hjälp för att inte trilla baklänges. Vi lämnade all packning utom regnkläder och vatten på 1600m, för att underlätta i det starka motlutet. Mit klädval jag grämt mig för tidigare, visade sig inte vara så tokigt ändå. Det var svalare på höjden och det blåste kanske 5 m/s. Skönt med vantar och mössa.
Ganska stora mossblaffor klängde sig fast i motlutet och de band både sand och vatten vilket gjorde att det blev lite klafs och chip ljud när vi gick förbi, härlig kontrast till vindens vin, det ända som hördes annars. Jokken hade tystnat när vi kommit ovanför glaciär sjön. Det som också var påtagligt när vinden mojnade tillfälligt var hur tyst det var. En överväldigande kontrast i det storslagna i de vilda bergen runt om, de kolossala krafterna i glaciären mot den totala tystnaden. Svårt att begripa. Bara att acceptera.

Det slit man lägger ner betalas tillbaks direkt iform av mäktigare och mäktigare utsikt. Det berget vi skråat vid 1200m, var nu bara en liten knöl en bit ner och vi började skymta fjällen i Kebenekaise massivet. Akkajaure kunde nu ses i sin helhet med dammen i öster.

Snö fläckarna blev fler och fler nu. En liten stig dök upp igen, vilket gjordet det hela lite lättare. Vi började följa kammen i den mån det gick. Vi kunde nu se hela Stora Sjöfallets Nationalpark bereda ut sig åt öster, och söder om henne låg Sarek, hägrande och lockande för mig som inte varit där än.


Niják som är 1922 meter gjorde starkt intryck på mig med sin vackra norrsida.
Vi fick nu pulsa lite i snön på kammen, något som var lite som bomull för fötterna efter all sten man trampat på. Trugorna låg naturligtvis kvar i storsäcken i sängen på Akkastugan, så stavarna fick vila lite, tills vi kom ut på sten igen.
Snöpulsandet var ansträngande så vi letade oss ner en aning och gick under snökanten. Det var också svårt, men det gick snabbare än i snön. Var dock tvungna att gå upp i snön igen då lutningen blev för farlig. Det porlade ibland under stenmassorna vi gick på, små bäckar av smält snön.
Passerade en liten spännade klättring innan vi passerade 2000 meter. Det var inte långt kvar nu. Kammen smalnade och smalnade. Sidorna störtade brant neråt i öster och i väster hade man Hylljökel som landnings plats om man skulle rulla nerför den branta sluttningen. 150 meter kvar till toppen. 7 höjdmeter. Här tog det stopp.


De sista 50 metrarna innan haket var för snötäckta för att säkert kunna forseras. Det var inget dramatiskt beslut, utan mer ett konstaterande att, "Nej nu går det inte längre". Det fanns en lite avsatts på 2008 meter på Sarek sida där vi satte oss och njöt av utsikten och plåtade lite innan vi vände om och började lårbrännar-nedfärden tillbaks. Enormt stolta över insatsen och smällfyllda av intryck somnade vi gott den kvällen. Färden fortsatte längs Padjelanta leden, men det som sagt, är en annan historia.


Henrik skrev texten


Ronny tog bilderna

Båda besteg Akka, i det närmaste...