Sörmlandsleden´s Etapp 7 och 8

Sörmlandsleden; Etapp 7 och Etapp 8

Fredag 13 juli 

Detta äventyr tar sin början en dag i juli 2012 då vädret inte visar sig på sin allra bästa sida; relativt blåsigt och ca. 20° i luften och en hel del moln på himlen skvallrar om att det kan komma regn. Det spelar ingen större roll för oss (min goda vän Petra gör mig gott sällskap på denna vandring), vi har regnkläder med i packningen. Och visst finns det ett ordspråk som uttalas ”lite vatten har ingen dött av!”?

Vi åker med Tvärbanan till den senast byggda pendeltågstationen Årstaberg där vi kliver ombord på tåget som går mot Södertälje. Vi åker dock inte med ända dit utan kliver av i Tullinge och går direkt till hållplatsen för bussturnummer 721 som ska ta oss till Lida friluftsgård där Etapp 7 på Sörmlandsleden börjar (det var alltså där jag avslutade min vandring i juli 2011, för nära precis ett år sedan). Bussen kör oss genom ett äldre bostadsområde kring Brantbrink och vidare in på det f.d. militära området kring F18, där det numera finns relativt nybyggda bostäder – den s.k. Tullinge friluftsstad.

Strax innan bussen når fram till Lida ser vi i åkerkanten en stor rovfågel som sitter på en trästolpe. Kanske att fågeln är 40-50 cm hög, men vi hinner knappt vända oss om innan bussen passerar och kan inte avgöra vilken rovfågel det är... En hök? Kanske, men på något sätt upplever jag det som att fågeln var för stor för att vara en hök. Men det finns ju olika hökar – sparvhök, duvhök och säkert andra som jag inte direkt kan komma på namnet för.

Framme vid Lida står färre än 10 personbilar parkerade på den stora grusplanen. Vi ser oss omkring och läser bl.a. informationen för barn om Skogsmulle och dennes aktiviteter. En liten svart kanin sitter i en grässlänt och tuggar i sig av det frodiga gräset. Den kilar snabbt in under ett litet hus när vi närmar oss – trots att den troligen är ganska van vid att se barn och andra människor omkring sig. På gott och ont.

Efter en titt på kartan bestämmer vi oss för uppvärmning i form av att starta med ett ”för-äventyr” innan vi beger oss ut på Sörmlandsleden. Nämligen att gå runt sjön Getaren, på den s.k. Äventyrsstigen. Det betyder att vi startar med att gå ”bakåt” på Etapp 6, uppför berget och nerför detsamma på andra sidan för att passera vägen och strax bege oss in i skogen vid sjöns östra ände. Här börjar en klättring uppför ett berg och vi blir ordentligt andfådda! Uppe på berget har vi en bra utsikt, som kanske ger insikt (?), och på Getarens vatten far en motorbåt fram med en vattenskidåkare i en lina bakom. Några badande människor ser vi inte till denna fredag eftermiddag.

Lite längre fram finns en skylt med en text om ”Grytor” och nyfikna som vi är tar vi oss givetvis fram genom snåren och kommer fram till ett rep som hänger ner från berget. Vad nu? Ska vi klättra upp med hjälp av repet...? Hmmm... Nåja, bara att ta tag i det och börja klättra/dra mig uppåt. Några meter upp är repet fästat i et träd och klättringen avslutat. Ett par håligheter i berget är tydligen själva grytorna. Uppenbarligen har Inlandsisen satt sina tydliga spår genom att nöta ner dessa håligheter med hjälp av lösa stenar. Ner igen med hjälp av repet och vidare genom den ganska fuktiga skogen och marken, och på en död nedfallen trädstam sitter en stor skalbagge av något slag! Den sitter helt stilla och gör inte minsta antydan att flytta på sig, och detta beteende fungerar säkerligen utmärkt när den befinner sig i sin naturliga fiendemiljö, dvs. utan människor som kan trampa på den. Återigen känner vi att vi gör intrång på andras miljö – djuren och insekternas miljö.

Strax kommer vi ut på en gammal och snart igenvuxen smal skogsväg där plötsligt en välbekant doft gör att jag tvärstannar! Det luktar sött och när jag tittar ner på marken ser vi mörkt röda små (eller kanske stora) bär som minner om vår barndoms somrar; smultron! Vi plockar enkelt några av dessa naturens fantastiskt goda gåva, och får på köpet med oss ett par fästingar på våra bara armar. Vi ser de omgående och låter de återgå till naturen, utan att få smaka på vårt varma blod.

Några hundra meter senare kommer vi fram till en blå träskylt som annonserar ”Källa”, och vi går kanske ett hundratal meter ner för en backe, för att nå fram till en liten bäck där det finns ett rör ner i marken med ett betonglock på. Jag lyfter på locket, och se, där finns ett gråaktigt vatten som säkerligen är fullt dugligt att dricka utan förberedning. Vi har dock vatten med oss så det ska räcka runt sjön och låter bli att fylla vår flaska. Kanske inte så smart...

En halvtimme senare känner vi att det är betydligt varmare, inne i skogen dit inte vinden når, och vi svettas rejält. Dricksvattnet som vi hade med från starten börjar faktiskt sina.

Där sjön Getaren har sin västra ände startar ett slags kärrområde med tät vass. I vasskanten betar 5 st. kanadagäss lugnt och de bryr sig inte särkilt mycket om att vi smyger oss fram på stigen, utan verkar ha det lugnt och skönt i sin tillvaro. Molnen far fram över himlen i god fart och solens strålar byts snabbt mot regnets strilar! Vi befinns ju i skogen så det bekommer oss inte alls, men på vattnets yta syns det tydligt att nederbörd faller fint. Det gör sig vackert mot den ljusa soliga bakgrunden och Petra är inte sen att låta kameran arbeta.

Vid Norrga kvarn skiner solen åter och vi passerar över den lilla ån från Getaren och kliver rakt in i fårhagen! Här stannar vi till och fotograferar de lite nyfikna fåren som betar i det duggregnsvåta gräset. Även dessa djur verkar ha ett lugnt och tryggt liv där de går omkring på sin gröna äng.

Längs den gamla grusvägen finner vi fler smultron och vi njuter åter av dessa härliga bär.

Efter en uppförsbacke möter vi plötsligt en hund som lufsar omkring till synes ensam. Den är inte nyfiken på oss över huvud taget och ger oss knappt en blick. Kanske har den gått här tidigare och vill fram till en plats den känner till väl, eller är det möjligen precis tvärtom – den kanske, precis som vi, är här för första gången och är väldigt nyfiken på vad som döljer sig runt nästa kurva? Strax kommer hundens ägare/ansvariga och vi hejar glatt på dem. Kvinnan säger att de sett spåren av bävrar som gnagt av trädstammar för att bygga med.

Något längre fram delar sig leden och vi kan välja att gå höger mot Lida eller vänster. Vi väljer vänster och kommer snart ut på en grusväg som leder mellan Lida och det s.k. Smällan (vid golfbanan som drivs av Grödinge golfklubb). Vi går åt höger och ser samtidigt västerut att väldigt mörka moln närmar sig med stadig hastighet, och vi oroas över att vi inte ska hinna fram till skogen där leden går in och leder norrut igen. Vi traskar på längs grusvägen med lite högre hastighet och når fram till ett hus där vi stannar till på verandan och inväntar att regnet ska komma. Den här gången vill vi att regnet ska börja falla, dels för att vi inte har något vatten kvar att tillaga lunch med och dels för att luften gärna får ”rensas” lite. Men regnet dröjer, och vårt sökande efter en brunn eller annan vattenkälla i närheten ger inte något resultat. Inte förrän vi beslutat att gå ner till sjön för att hämta vatten börjar det droppa från ovan. Vi skyndar oss ner till sjön för att fylla en flaska med (sump)-vatten (?) och springer tillbaka mot huset. När vi nått nästan ända fram ser jag att vi just passerat en liten bäck och efter att ha tittat på vattnet i flaskan beslutar vi oss att hälla ut sumpvattnet och fylla flaskan med bäckvattnet. Det ser betydligt bättre ut! Vi tillagar lunch i form av nudlar och (”pip”) burkkorv med knäckebröd och mjukost. Det smakar bra.

Mätta och belåtna (nåja, i vilket fall inte hungriga eller törstiga längre) efter uppehållet traskar vi på igen och har som mål att nå fram till Trollsjön, där det tydligen ska vara vackert och med chans att pausa, kanske till och med att sätta upp tältet.

Vi hör plötsligt ett ljud väldigt tydligt, som vanligen inte passar in i denna typ av miljö; ett svishande ljud som minner om ett rälsburet fordon. Jovisst, det är ju snabbtåget som far förbi genom landskapet, ibland ovan mark och ibland under marken.

Vi når snart golfbanan och stannar till någon minut för att se på några tappra golfare som försöker att slå den lilla stackars bollen ner i ”koppen”. Ingen lyckas med detta så länge vi står kvar. Kanske just därför :-)

700 meter närmare Vårsta, vid Stormalm, finns ett litet hus och leden verkar gå längs tomtgränsen, men de orangea skyltarna visar att vi ska fortsätta rakt fram, så det gör vi. Det visar sig att ledens sträckning tydligen ”förenklats” och 100 meter längre fram möts den ”gamla” och den nya sträckningen igen.

Strax når vi fram till ett villaområde (Lillmalm) och promenerar på asfaltsväg en kortare sträcka innan vi viker ner i skogen mot Trollsjön. Mellan tallarna anar vi vattnets yta och det är vackert här. Vi försöker sikta på udden som syns tvärs över sjön och väljer därför att gå höger och det visar sig senare att det var fel – vi tvingas gå runt en del av sjön som kan liknas vid ett kärrområde fyllt med Södermanlands landskapsblomma Näckros. Förvisso vackert men ack så besvärlig mark att gå på. Efter denna ”rundvandring” når vi ut till den eftertraktade udden, och några regndroppar faller samtidigt som solens strålar hittat en lucka bland molnen. Vi ser oss om efter en plats att sätta upp tältet på, men det är inte det enklaste (om man är lite kräsen), så vi dricker slut på vattnet vi har och intar en godbit av choklad. Efter en stunds funderande beslutar vi att avsluta etapp 7 genom att först besöka lokala dagligvaruhandeln i Vårsta för att sedan gå mot etappslutet innan Brosjön. Vi genar genom skogen och kommer nästan rakt på butiken där vi handlar läsk, vatten i flaska och mer burkkorv. En kortare paus med bananintag tar vi oss också tid till. Passar även bra att slänga skräpet i härför avsedd plats.

Vi går uppför backen på asfalterad gång-/cykelbana och når fram till leden där den går över Dalvägen – dvs. där Etapp 7 slutar och Etapp 8 tar vid. Vi är ”framme”!

Nåja, nästan framme, vi går nerför backen till Brosjön. Fredag kväll och inte många befinns vid badplatsen, trots att solen skiner från en nu nästan molnfri himmel. Mat tillagas och vi äter mos med korv denna gång. Gott.

Våra svettiga kroppar lockas av det krusiga vattnet och när badkläderna tagits på, kastar vi oss i vattnet. Kallchocken omedelbart är inte skön, men efter 10 sekunder har jag anpassat mig och simmar ut till badflotten.

Tältet sätts upp på lämplig plats och vi gör kväll framåt 22-tiden. Fortfarande är det några unga människor som är kvar vid badet, men det blir snart tyst när de går därifrån.

Senare på kvällen kommer det lite regn som smattrar lätt mot tältduken, men inget som blöter ner tältet i egentlig mening. Det är ju dessutom ett modernt tält med innerduk så vi märker ingenting av vätan. Det är förresten första natten som det sover 2 personer i det här tältet (ett Everest Travel Bike 2) och vi får plats - däremot kan vi inte ta in allting som vi vill, så det får placeras utanför öppningen, men ändå innanför yttre dragkedjeöppningen. Kanske fel att kalla det för absid, fast en väldigt liten sådan är det faktiskt (kilformad).

Tyvärr är det någon form av ett oljebränsledrivet elaggregat eller liknande som drar igång senare på kvällen och skapar ett oljud som gör att jag inte kan somna. Ljudet kommer från en husvagn som står på parkeringen en bit bort.

Dessutom blir det rejält kallt för mig i sovsäcken (Haglöfs Lim 50, komforttemperatur +16°) framåt småtimmarna och jag kan inte sova på grund av det. Att börja rycka i ryggsäcken för att få fram understället verkar alldeles för omständligt för att jag ska ta itu med det. Och att väcka min kamrat som ”snusar” sött (delvis med ryggsäcken som kudde) vill jag inte heller göra. Det blir en ganska lång natt för mig, med endast halvslummer någon timme eller två.

Lördag 14 juli

7.30 vaknar jag helt och det är ingen idé att ens försöka sova, eftersom det nu börjar bli varmt i tältet. Vi drar oss någon halvtimme och stiger sedan upp.

Frukost tillagas på Trangiaköket i form av havregrynsgröt med russin och pulvermjölk, och till det både mjukt rågsiktsbröd och knäckebröd med mjukost på, samt varm choklad. Det smakar gott!

Vi behöver fylla våra flaskor med vatten för dagens kommande strapatser, och det finns en dusch för badgästerna, nästan nere vid bryggorna, och jag går dit för att smaka på vattnet och kanske avgöra om det är sjövatten eller drickbart vatten. Det smakar inte illa och jag antar att det är drickbart, samt tror att man inte duschar i sjövattnet som man just klivit upp ur. Det verkar ologiskt att göra så.

Just som jag hämtat plastflaskorna och beger mig ner mot duschen så tittar jag till på baracken som står i kanten av grässlänten, och ser det inte ut att vara en svart plastslang som är dragen en bit upp på väggens framsida? Jag måste gå dit för att kontrollera. Jodå, visst är det en vattenslang, men finns någonstans att fylla flaskorna? Går runt baracken och får syn på en tapp med en tryckknapp på. Den fungerar! Givetvis smakar vattnet helt ok och glad i hågen kan jag ladda flaskorna med dricksvatten som vi ska ha nytta av senare under dagen.

När ryggsäckarna åter är packade börjar vi vandra söderut i skogen nordväst om Vårsta. På ett ställe, vid en åker, är markeringen något förvirrande och vi går faktiskt lite fel – men det spelar ingen roll, vi hittar snabbt rätt igen. Kommer ut på väg 225, och det är inte med välbehag som vi tvingas gå 75 meter längs denna väg som är starkt trafikerad. Allt går bra och vi viker ner genom allén och traskar vidare mot Malmsjö. Precis när vi tar av till höger ser vi att en lång grusväg i form av en backe väntar oss, och vi förbereder oss på att tvingas ta i lite mer än vanligt. Halvvägs upp längs backen stannar vi för att dricka och smaka på några smultron som verkar finnas i mängd även denna sommar. Det är varmt trots att solen endast bryter igenom lite nu och då. Uppe på ”krönet” stannar vi till och begrundar någon slags trälådor som står på vänster sida. Något är bekant med dessa, men jag kommer inte direkt på vad det är. När jag tar ett par steg närmare ser jag det plötsligt tydligt; ett surrande ljud avslöjar att det är bikupor! En massa bin surrar runt omkring de kantiga lådorna och lämnar den nektar som de samlat in i närheten från blommor och annan livsgivande växtlighet. Mysigt!

Nu följer någon kilometer med varierad och kuperad terräng, ofta med stenar som inslag och man gör klokt i att hålla tungan rätt i munnen för att placera fötterna på rätt ställen. Inget problem för oss i vilket fall – trots att vi vandrar i ”gympadojjor". För andra gången lyssnar vi till det ovälkomna ljudet i form av ett tåg som susar förbi någonstans i närheten. Ett annat något ovälkommet inslag är faktiskt myggorna. De gör att vi inte kan stå stilla längre tid än några sekunder, så vattenpauserna blir ”gåendes”.

Vi kommer ut ur skogen till ett öppet fält där grödor växer, och precis när jag tagit klivet över ett litet dike rör sig någonting några meter till vänster om mig, och i ögonvrån uppfattar jag att en fågel lyfter. Den är stor och vingslagen väldigt osynkroniserade och nästan klumpiga när den flyger in i skogen. Petra ser den också, men hinner inte få upp kameran i "skjutläge" - återigen kan vi inte avgöra vilken sorts fågel det är. En rovfågel? Ja, troligen.

Småningom kommer vi åter fram till väg 225, och denna gång måste vi vandra 500 meter längs denna asfalterade sträcka – och det känns tråkigt, faktiskt. Man behöver vara särskilt uppmärksam på den trafik som man möter (ja, självklart går vi på vänster sida och möter trafiken. Vem vill utsätta sig för att inte ha koll på vad som kommer bakom, och få en bil i baken?), eftersom trafikanterna här knappast förväntar sig gångare på vägen och man vet aldrig vad bilister tar sig till...

Efter att ha passerat omskrivna väg får vi nu åter en golfbana att bevittna (inte bevattna), och det är några tappra själar som slår och skriker ”4” rätt som det är... undrar just vad de menar med det... ;-)

Energiskog odlas i parti och minut längs backen upp mot Skarlunda och uppe på toppen blir det åter vätskepaus.

Härnäst följer vandring på asfalterad väg förbi bildemonteringen vid Skarlunda, och vidare mot Gärtuna. Strax innan leden tar in på grusvägen nere vid sjön Uttran (på höger sida) drar vi oss till minnes att andra vandrare för några år sedan upptäckt en udde som man kan stanna vid, och bada om man känner för det. Till och med campa över natten ska visst vara möjligt, enligt utsago. Vi går tillbaks 100 meter och smyger in på en tomt ner mot sjön och följer en stig (jo det känns som att vi ”inkräktar” på någons fastighet. Fast det är lördag och ingen verkar finnas i husen runt omkring) som leder ut till nämnda udde. Platsen ÄR vacker, med ett par stenhällar och som en liten rastplats där vi slår tillfälligt läger. Men det finns ingen plats för att sätta upp ett tält, och även om det hade gjort det så är platsen obehagligt nära närmsta fritidshuset.

Det vankas lunch. Ja! Och vilken överraskning... nudlar med korv – härligt! Samma som igår alltså :-)

När supén är intagen beger vi oss på upptäcktsfärd för att kanske finna en tältplats söder om udden, men det är knappt möjligt att ens ta sig igenom snårskogen så vi vänder om och packar allting igen och bestämmer oss för att gå ända fram till etappslutet vid Östertälje.

Färden går in på grusväg och alldeles snart åter igen in i en myggtät granskog. Här är det väldigt lerigt och just i denna stund hade det varit bra med vandrarkängor – fast det är nog enda gången på dessa två dagar som de verkligen behövts. Vad de två mountain bike-cyklisterna, som vi mötte och småpratade med en stund, tycker om leran står oskrivet, men myggorna gillar de definitivt inte! Men vadå, håller man bara tillräcklig hög hastighet så hinner väl inte myggorna med... ;-)

Vi uthärdar både myggor och lervällingen och kommer snart ut i öppen terräng igen, och denna gång passerar vi väg 225 för tredje gången. Denna gång blir det under densamma och det känns bättre än att gå längs med den.

Strax går vi i skogs- och åkerkanten med högt gräs kring benen och nog känns det bra att vi har långbyxa på oss. De där fästingarna är inte särskilt trevliga, och vi försöker att hålla koll på dem vid våra vätskepauser. Här finns tydligen någon slags utsiktspunkt, men vi ids faktiskt inte bestiga slänten för att se ut över... ja vad? En väg...?

Det finns även här något som är litet störande, och det är åter igen järnvägen med X2000-tågen som far fram på andra sidan fälten och berget. Tåget är tydligt ljudligt. Fast i jämförelse med vad en tidigare planerad flygplats skulle ha orsakat för oväsen i omgivningarna är nog tåget som en dröm.

Vi går längs en åkerkant och här är det riktigt fint fästinggräs! Ska bli spännande att se om någon liten rackare har behagat följa med under kläderna och börjat nafsa i våra kroppar. Hoppas inte.

Sedan följer lite enklare skogsvandring och vi kommer efter någon kilometer ut på något som verkar vara ett elljusspår. Vi går så pass snabbt att vi faktiskt tappar fokuset på ledmarkeringen. Men hur svårt kan det vara? Vi vet ju var vi är och nästa orangea markering måste ju finnas alldeles bakom nästa krök. Men... nej, här finns inget märke. Märkligt. Just som vi beslutat att vända om börjar det att regna, så vi smiter in under en riktigt stor gran som ger oss allt skydd vi kan tänkas behöva för stunden. Vi vrider och vänder på Gröna kartan och tänker att nog ska det väl vara så att vi befinner oss ”här”, typ...? När skuren upphört går vi tillbaks 100 meter och följer en slags grusväg som är kantad av orangea vägpinnar (vi anar att det kan vara dessa som utgör ledmarkeringen, även om det är långsökt). Vi kommer ut vid Astra Zeneca´s lokaler... Det blev alltså fel och vi går längs med asfaltsvägen tills vi ser de två fotbollsplanerna till vänster om vägen och hittar snabbt rätt väg igen.

(Därmed missade vi faktiskt skylten för slutet på Etapp 8 och starten på Etapp 9...)

Vi passerar Nynäsvägen och traskar på de sista 300 meterna upp mot Östertälje pendeltågstation.

Epilog

1 (en) fästing hade bitit sig in under skinnet på min högra ankel, och det var en smal sak för Petra att dra ut den med en vanlig stålpincett.