Solovandring runt Kebnekaise

Dag 1. Nikkaluokta - Kebnekaise fjällstation 12 km (+ 7 km båtfärd)

Äntligen blev den efterlängtade vandringen av! Jag hade länge velat göra en solotur i fjällen och valde Kebnekaise som område. Nattåget från Stockholm höll tiden och släppte av mig pigg och förväntansfull i Kiruna en tidig förmiddag. Lite gråmulet väder men ovanligt varmt för att vara sista veckan i augusti. En kopp kaffe fick det bli medan jag väntade på bussen till Nikkaluokta. Strax efter elva på förmiddagen axlade jag min ganska tunga packning. Den vägde ungefär tjugo kilo innehöll varm dunsovsäck, enmanstält, spritkök, bränsle, varma kläder, torkad mat för 6-7 dagar samt min systemkamera. Eftersom jag är frusen av mig vill jag inte göra avkall på de varma tillbehören.

Pigg och full av förväntan över det kommande äventyret satte jag upp en hög fart och stegade förbi flera sällskap på väg upp mot Laddjujavri. Tyvärr missade jag en båtavgång med bara tio minuter men det gav mig å andra sidan möjligheten att njuta en renburgare från LapDånalds vid den spegelblanka sjön och skriva ett par vykort till dem där hemma.

Sjöturen var en trevlig upplevelse, särskilt den sista biten när båten tog sig in i deltat. Tur att båten är så grundgående för det var verkligen inte djupt. Jag stod i fören och tittade ner i vattnet och såg en och annan stor fisk. Vid en älvkrök låg en ren och vilade sig. Dresserad till detta?

Sista stycket upp till Kebnekaise fjällstation gick långsammare och sista timmen duggregnade det lite och de höga topparna gömde sig skyggt i molnen.

Jag satte upp mitt lilla Akto i backen väster om husen och intog kvällen till ära en tre-rätters middag på fjällstationen. Hädanefter blir det torkad mat i många dagar. Toppturen med fjällguide nästa dag var tyvärr redan fullbokad, så jag fick fundera på om jag skulle gå på egen hand den västra leden eller om jag skulle fortsätta mot Singi nästa dag.

Dag 2.  Kebnekaise fjällstation - Tjäktavagge 18 km inkl. avstickare

Steg upp vid halv sju och lagade frukost. Havregrynsgröt med torkade dadlar och kaffe. Det hade regnat en del under natten men nu höll det faktiskt upp. Packade snabbt ihop och började gå väster ut. Molnen hängde tunga så en topptur kändes inte så lockande.

Istället gjorde jag en avstickare upp ett par kilometer i klyftan mellan Duolpagorni och Singifjällets östra utlöpare. Siellajohka bildar där uppe ett vackert vattenfall som var väl värt en omväg. Om man är extra äventyrligt lagd kan man fortsätta upp för branten och in i Singivaggi men jag tyckte att branten var lite väl slipprig för att ensam klättra upp där med min tunga ryggsäck. Istället följde jag jokken tillbaka ner till den rösade leden. På vägen hittade jag en fantastiskt fin tältplats vid några enorma klippblock alldeles där sluttningen planar ut och blir till slätt. Nå, det var ju alltför tidigt för mig att slå läger så jag vandrade vidare och passerade ett antal andra sällskap som också var på väg västerut. Många kände jag igen från båtfärden.

Ett kort stycke efter de små sjöarna så vek jag av på leden som går åt nordväst uppför en sluttning. En slags genväg mot Sälka, kan man säga. Högst upp finns ett par små sjöar där jag passade på att dricka kaffe och äta några mackor. Det fanns fina tältplatser här också, men blåsten gjorde att jag valde att fortsätta ner på andra sidan till Tjäktjavagge. Jag fann en perfekt lägerplats efter bron över Singijohka en liten bit ovanför leden. Lä bakom en liten kulle, nära till jokken och slät, fin gräsmark. Utsikten kunde jag inte heller klaga på. Efter ett hastigt bad i jokken (brrr...kallt!) intog jag min utsökta middag bestående av hemtorkad kryddig färs och gröna ärtor ihop med kokt ris. Supergott! Härligt att sitta där framför tältet och njuta av det storslagna landskapet. Några renar lite högre upp gjorde det hela ännu bättre.

Dag 3.  Tjäktavagge (bron över Singijokka) - Sälka 14 km inkl. avstickare

Vaknade vid halv sju även denna morgon men konstaterade snabbt att det regnade rätt ordentligt. Det blev oemotståndligt att somna om till smattret av droppar på tältduken. Nästa gång jag slog upp mina blå hade regnet upphört och klockan blivit halv nio. Nu blev det till att sätta fart. Snabb morgontoalett, frukost och rivning av läger. Jag styrde stegen ut på Kungsleden mot Sälka. Det märktes verkligen att detta är en av de mest frekventerade sträckorna bland alla Sveriges fjäll. Jag träffade på många sällskap av olika storlek och karaktär. När jag kom till raststugan i Kuoperjåkka hade regnet åter börjat så jag tog en paus där och fyllde på med lite energi i form av torkad frukt och nötter. Det kom en annan ensamvandrande kvinna från andra hållet och vi samspråkade en stund under stugans takutsprång. Hon kom från Hukejaurestugan och tänkte sig till Singi denna dag så hon hade redan avverkat det mesta av sin etapp. Vi diskuterade för och nackdelar med att bära på tält på sin vandring. Hon hade liksom jag tält med sig för att det ökar friheten och ger möjligheter att stanna där man själv önskar. Inne i stugan satt många andra vandrare och stämningen var hög trots vädret. De glada skratten hördes genom väggen.

Efter en stund lättade regnet och det såg nästan ut som det skulle klarna upp. Fylld av tillförsikt fortsatte jag och tog ett raskt beslut att vandra upp i Guobirvaggi. Den stora Rabots glaciär visade sig allt mer ju högre upp jag kom och molnen lyfte nästan från Drakryggen som såg ut som en pyramid från detta hållet. Jag hade planer på att fortsätta dalen upp och sedan ta mig över till Tarfala, men tyvärr återkom regnet snabbt och molnen sänkte sig ner över mig så sikten blev usel. När jag stod vid vadet över Guobirjohka så verkade mitt vägval inte så lockande längre. Det kändes minst sagt tungt att vända men med noll sikt och ihållande regn var den höglänta dalen och det ändå högre passet inget tilltalande mål.

Jag styrde istället stegen ner till Tjäktavagge igen och sedan vidare mot Sälka. Regnet höll i sig och vandringen kändes väl inte som den muntraste i mitt liv. De vandrare som jag mötte såg ungefär lika glada ut. När jag siktade Sälka-stugorna kändes det onekligen rätt bra, trots att regnet nu äntligen hade lättat lite. Jag var jättehungrig för jag hade inte ätit på mycket länge så det blev snabba ryck med spritköket när jag väl kom fram. Torkad köttfärssås och kokt pasta kändes som en delikatessmiddag. Till detta festade jag loss på en lättöl som jag köpte i den lilla butiken som Sälka-stugorna rymmer.

Eftersom regnet faktiskt hade upphört och det var väldigt många gäster i stugorna så valde jag att slå upp tältet nere vid jokken och sova i "chambre separée". Om man betalar tältavgift så får man använda kök och torkrum i stugorna och särskilt det sistnämnda kändes som en verklig ynnest för mina blöta regnkläder och kängor. Jag satt en stund i den varma stugan och lyssnade på ett glatt gäng som skulle sova där. Efter en stund blev jag dock väldigt sömnig av den ovana stugvärmen så jag drog mig ut till tältet och somnade som en stock.

Dag 4.  Sälka - Nallo 10 km

Vaknade klockan sex till en lovande morgon. De tunga regnmolnen från igår hade lättat och glimtar av blå himmel skymtade fram. Efter en stadig frukost satte jag fötterna i de ljuvligt torra och varma kängorna och axlade ryggsäcken som nu började kännas som en naturlig kroppsdel. Dagens mål var tänkt att bli Nallo. Efter den första stigningen planade dalen Stuor Reaiddavaggi ut och det blev ett stycke med lättvandrad hedmark. Sedan följde några kilometer med ganska stenig terräng och många små vattendrag att korsa. På avstånd såg jag två andra vandrare som gick åt motsatt håll. Annars var det tämligen folktomt i denna dalgång. Det kändes skönt att kunna gå i sina egna tankar och gnola en visa utan att riskera att störa någon annan. Efter jokken från Reaiddaglaciären blev det åter mer lättvandrat och vädret blev bättre och bättre. Solen gjorde allt tätare frambrytningar för att vid lunchtid nästan helt segra över molnen. Med detta följde ju naturligtvis vackrare vyer och behagligare liv. Jag gjorde ett stopp för lunch ovanför sjön som ligger högst upp i dalen på 1056 meter. Kaffe, rågbröd, rökt korv och parmesanost smakade utsökt i solskenet. Vid sjökanten inte långt i från mig betade en hjord med renar med ovanligt ståtliga hornkronor. De tog ingen som helst notis om mig. 

Efter lunch vadade jag jokken som rinner norrut från sjön. Vadstället var tydligt utmärkt med två järnstänger. Eftersom jag snabbt kunde konstatera att vattnet skulle gå högre än mina kängor provade jag att vada i de för detta ändamål medförda våtsockarna. Dessa visade sig vara ett utmärkt tillbehör för vadande i iskalla fjällbäckar. De väger bara knappt ett halvt hekto, tar liten plats men skyddar fötterna mot det kalla vattnet och vassa stenar. De gummerade sulorna gav dessutom ett bra grepp på de hala stenarna. Våtsockarna har jag använt i andra sammanhang som snorkling och paddling, men nu visade det sig att de även kan komma till nytta i fjällen.

Sista biten ner till Nallo-stugan gick lätt och solen sken från en allt klarare himmel. I dalkröken mötte jag två grabbar på väg väster ut. Strax därpå siktade jag Nallo-stugan som ligger väldigt vackert omgiven av höga fjäll. Solen sken så inbjudande och ängen nedanför stugan erbjöd fina tältplatser så jag bestämde mig för att stanna här för natten. Efter en stunds prat med stugvärden satte jag upp tältet och kokade vatten till en kopp snabbsoppa. Jag satte mig i solskenet utanför stugan och åt och njöt av den storslagna omgivningen. I väster hade jag Tjäktjatjåcka med sin glaciär och i norr reste sig Nallo. Jag gick en sväng i omgivningarna bara för att fotografera.

Det visade sig att jag blev enda gästen den natten vid Nallo. Jag hade därför lyxen att kunna disponera västra rummet alldeles för mig själv. Jag sågade och högg ett ordenligt lass ved uppe i den välförsedda vedboden och bar in veden i stugan. Sedan eldade jag i kaminen när kvällningen kom och lagade min middag inomhus för omväxlings skull. Pratade en stund med stugvärden igen och lyssnade på hans tips om fina dagsturer från Nallo. Tyvärr hann jag inte med några sådana denna gång men kanske kommer jag hit igen. Jag kunde i alla fall återgälda hans vänlighet med att fixa hans kamera som hade låst sig så att inte autofokusfunktionen fungerade. Han hade nämligen samma fabrikat på kamera som jag och min kamera hade bara ett par dagar tidigare haft samma dumhet för sig. Elektronik kan man aldrig lita på!

Kvällskaffet intogs utanför stugan medan skymningen sakta sänkte sig över dalen. Renflocken jag sett tidigare kom vandrande förbi stugan och bjöd på ett vackert sceneri. De brukade enligt stugvärden gå förbi där varje kväll. Jag passade på att studera gästboken och upptäckte åtminstone ett känt namn bland vårvinterns gäster; en professor jag haft en gång för länge sedan.

Temperaturen hade sjunkit rejält i och med den klara himlen och jag fick snart krypa ner i min sköna dunsovsäck. För säkerhets skull tog jag även på ett varmt underställ denna kväll och det visade sig vara klokt för frosten nöp till under natten. En stunds läsning i min bok "Till båda polerna utan skägg" av Catharine Hartley blev det innan det var dags att sova. Boken beskriver en betydligt tuffare och kallare vandring än denna sköna sensommartur.  Jag kan rekommendera boken som underhållande äventyrsläsning.

Dag 5. Nallo - Vassajohka 16 km

Vaknade till en enastående morgon med klarblå himmel och en strålande sol som sakta kröp över fjälltopparna. Lagade snabbt frukost och rev mitt tält för att komma iväg på dagens etapp mot Vistas. Sa hejdå till stugvärden som också gav sig ut på tur denna fina dag. Jag började med att vada den lilla jokken vid det tydligt markerade vadstället uppströms stugan och fortsatte öster ut genom Stuor Reaiddavaggi. Undan för undan fick jag en allt bättre vy över den spetsiga utlöparen av Nallo som har gett fjället sitt namn. Nallo betyder nål på samiska. Marken var ganska stenig i början och vissa partier låg i djup skugga eftersom dalen här är ganska smal och det var tidigt på förmiddagen. Solen nådde så småningom precis över kammen som just på detta ställe består av en liten glaciär. Det var mycket vackert när strålarna bröts mot det vita gnistrande. Senare breddades dalen och övergick i partier med lättvandrad rished omväxlade med täta videsnår.

Vid lunchtid mötte jag ett mindre sällskap på tre vandrare och två hundar. De hade slagit läger på en liten kulle för att äta. En stund senare tyckte även jag att det var dags att ta fram kaffetermosen. Vilken njutning att sitta i solen och blicka tillbaka mot Nallo som från detta hållet bara ser ut att bestå av den spetsiga östra toppen.

Sista biten innan nedstigningen till Visttasvaggi var mycket lättgången. Fin stig över torr rished med kråkbär, lingon och hönsbär. Långt nere i dalen ser man Vistasstugorna. I branten ner mot den större dalen bildar jokken ett pampigt vattenfall. Klockan var bara två när jag var framme vid stugorna och träffade stugvärdparet som tog emot mig med att bjuda på nyplockade hjortron. De berättade att de hade fått rycka in med kort varsel för den ordinarie värden hade fått förhinder. Problemet var bara att de inte hade fått sin mat levererad genom något missförstånd så de hoppades ivrigt på att en helikopter skulle komma med en sändning. Som tur var är Vistas också en stuga med en liten butik med frystorkat och lite andra förnödenheter. Annars hade det inte varit så kul för dem. Medan jag satt där och pratade så kom mycket riktigt helikoptern från Abisko och lämnade av flera stora lådor som de förtjust öppnade.

Eftersom det var många timmar kvar av dagen beslöt jag att fortsätta ett stycke till. Jag vinkade adjö till det trevliga Vistasparet och slog in på stigen söderut. Nu var jag verkligen i björkskogen. Stigen slingrade sig mellan de täta snåren ett stycke från den brusande Visttasjohkka. Efter en och en halv timme nådde jag bron över jokken där man kan ta av mot Kaskavagge. Jag såg att det fanns fina tältplatser på andra sidan bron men jag ville gärna gå lite till denna dag så jag knegade på ett par kilometer till nästa bro över en sidojokk som kommer från sjön Vassaloamijavri. Här finns en gammal renvaktarkåta och fina ängar nedanför där jag valde att slå läger. Det var lite besvärligt att hämta vatten i jokken för strandbrinken var väldigt hög och brant. En uppfriskande dopp för att tvätta av svetten blev det innan middagen. Mina hemtorkade rätter var vid detta laget slut så det fick bli Blåbands frystorkade kyckling med banan och pasta. Den var inte alls så dum, faktiskt.

Ganska trött efter dagens etapp kröp jag omgående ner i säcken och läste en stund innan ögonlocken föll igen. Bruset från jokken var mycket sövande. 

Dag 6.  Vassajohka - Gaippugorsa 16 km

Vaknade till ännu en ljuvlig morgon. Det var lite lätt frost i gräset i den tidiga timmen och några dimbankar dröjde i dalen. Jag slog en åkarbrasa utanför tältet innan jag satte igång med att laga frukost. En stor portion varm havregrynsgröt med torkade jordgubbar och en kåsa hett kaffe satte fart på livsandarna. Tältet var precis som varje morgon genomblött av dagg men det brukade torka upp efter uppsättningen till kvällen innan det var dags att lägga sig. Vid åtta-tiden var jag på gång igen. Packningen kändes numera inte så tung eftersom matförrådet hade minskat rätt väsentligt. Solen steg allt mer och värmde  marken så att dimslöjorna löstes upp. Undan för undan fick jag plocka av mig tröja och jacka. Jag slogs än en gång av hur oerhört vackert det var runt omkring mig. Dvärgbjörkarna hade börjat anta en gul färg och hönsbär och lingon lyste knallröda. Den klara luften gjorde färgerna ännu mer krispiga. I norr och väster reste sig de högre fjällen med glimtar av snö och is här och var. Sådana här dagar är livet lätt att leva!

Min vandring gick nu alltmer i björkskogen men med trevliga avbrott av myrmark och öppna hedar. Myrarna var föredömligt spångade och lätta att korsa. Täta, låga videsnår vid sidan av spången dolde ofta flockar av fjällripor. De tryckte i det längsta i snåren och var mycket svåra att upptäcka innan de flög upp när jag kom riktigt nära. De skrämde nästan livet ur mig ett par gånger.

Lunchen intog jag denna dag mitt ute på en myr på en liten torr förhöjning som en ö i myren. Solen sken och högt ovanför mig svävade en kungsörn med långsamma vingslag och sitt klagande, pipande läte. Ljudet från fågeln låter ganska ynkligt för att komma ifrån en så stor och respektingivande rovfågel, tycker jag.

Ungefär i höjd med Lisas stuga fick jag täckning för mobilen (Telias nät) för första gången sedan jag lämnade Kebnekaise. Jag kunde ha ringt till Nikkaluokta och beställt båttransport de sista 12 kilometerna men eftersom dagen var ung och vädret skönt så valde jag att vandra vidare. Jag passerade övre båtlänningen vid fyra-tiden och knallade på ytterligare en stund tills jag korsade en liten jokk (Gaippugorsa) med en fin tältplats bland björkarna alldeles intill. Detta blev min sista lägerplats denna fjälltur. Jag passade på att tvätta upp en undertröja med lite tvål nu när jag snart skulle återkomma till civilisationen. Den här dagen hade jag faktiskt inte mött en enda människa. Jag lagade till ännu en frystorkad middag av hollänskt fabrikat som verkligen inte var något vidare. Faktiskt resans enda bottennapp när det gäller maten. Jag övervägde att göra upp eld, mest för att det är så himla mysigt. Det fanns en eldstad intill som någon tidigare vandrare gjort i ordning. Men hur det var så iddes jag ändå inte att leta upp ved och det behövdes ju faktiskt inte för kylan. Sedan läste jag en stund utanför tältet. Trots att jag befann mig mitt inne i björkskogen var där inte en enda mygga. Jag tackade ödmjukt för det. När ljuset blev för svagt för att läsa kröp jag in i mitt tält och somnade gott.

Dag 7. Gaippugorsa - Nikkaluokta 10 km

Steg upp redan klockan sex för jag ville komma till Nikkaluokta i tid. Vädret hade slagit om och dimman låg tjock över björkskogen. Denna sista dag blev väl mest en transportsträcka med lite duggregn och låga moln så att de fina vyerna skymdes. Jag skyndade på mina steg och hann med bussen till Kiruna som gick klockan 12:15. Trots det trista vädret kändes det vemodigt att lämna fjällvärlden. Jag hade gärna vandrat några dagar till.

På nattåget hem från Kiruna hade jag bokat sovvagn. Det kändes otroligt lyxigt att glida ner i en bäddad säng. Jag delade kupé med en forskartjej från Tyskland som hade varit på kurs i Abisko och en samisk kvinna som hade varit på sametinget. Hon berättade engagerat om samernas situation och de problem som de brottas med. Det var väldigt intressant och jag lärde mig massor som jag inte hade haft en aning om tidigare.

Detta var min första solotur i fjällen och det kändes bra på många vis att vandra helt ensam. Jag kunde själv bestämma hur långa etapper jag ville göra, när jag ville rasta och när jag ville göra ett nytt, ej planerat vägval. Det man får tänka på när man går ensam är att låta vädret styra valen och inte ta onödiga risker. Gott om tid för att ha marginaler så att man kan vila emellanåt och gå lugn och stilla där det är besvärligt. Åtminstone utanför de mest frekventerade lederna. Om man faller och skadar sig kan det ta många timmar eller i värsta fall dagar innan man får hjälp. Jag hade hela tiden en visselpipa om halsen för att kunna påkalla uppmärksamhet om olyckan skulle vara framme. Kläder i grälla, lysande färger är också bra att ha. Om inte annat kan man ta en reflexväst i nylon utanpå jackan. Nackdelen med att gå ensam är att man måste bära allt själv och man har ingen att dela sina mödor och glädjeämnen med. Sammanfattningsvis kan jag säga att mina 96 km var mestadels helt underbara och jag skulle inte tveka en sekund att åter vandra ensam. Nästa år är det dock planerat en tur tillsammans med maken och ett flertal goda vänner. Det ser jag fram emot!