Sjaunja - förbannelse och trolsk skönhet

Från vidsträckta myrar och orörda barrurskogar i öster och till alpina örtängar och högfjäll i väster breder Sjaunja ut sig med en yta motsvarande hela Blekinge, vilket bör ge även de mest civiliserade en begriplig uppfattning. Det är utan tvekan landets minst besökta trakt. Medan Muddus urskogar några mil österut lär vara Sveriges mest vetenskapligt undersökta område är Sjaunja dess motsats; otillgängligt, ogästvänligt, eländigt och relativt oundersökt.

Myr någonstans öster om Heinäjärvi. Foto: Mattias Bernhardsson

Ändå är Sjaunja med dess 2 850 kvadratkilometer Sveriges nästa största naturreservat och hyser världsdelens största myrkomplex. Våtmarkerna har klassats som ett av världens mest skyddsvärda våtmarksobjekt.
Artrikedomen vad gäller det högre djurlivet saknar sannolikt motsvarighet. Mer än 150 fågelarter har observerats, varav minst 100 har konstaterats häcka. Så mycket som hälften av dessa är våtmarksberoende; änder, gäss, vadare, svanar, men även utrotningshotade rovfåglar märks som viktiga inslag i markerna.
Sjaunja utgör tillsammans med Sarek, Padjelanta, Stora Sjöfallet, Stubba och Muddus nationalparker samt några naturreservat ett område som kallas ”Laponia”, nära 10 000 kvadratkilometer stort och uppförd på UNESCO:s världsarvslista.

Foto: Mattias Bernhardsson

Som en början, för att lära känna detta enorma Sjaunja bestämde jag mig att först besöka de sydöstra delarna med dess väldiga myrar och gran- och tallurskogar.
Jag inledde på en av de små stigar som slingrar in i markerna österifrån, vilket gav en stunds skönvandring. Men sen slutar stigen och en eländig terräng framträdde. Blötmyrar och andra sankmarker med smala slingrande bryggor av fastmark, kuperat med svårforcerade skogspartier med meterhöga snår av vide och björksly, avlöser varandra. Terrängen bjuder också på ett konstant vadande över vattendragen.
Jag mötte också landets största ansamling av mygg och knott, vilka definitivt sätter modet på prov. Svetten rann som vatten och drog till sig mygg i kolonner vilka gärna försökte ta sig in i både mun och näsa. Trots heltäckande kläder och myggmedel kände jag mig fullkomligt uppäten. Man skulle kunna bli galen och gå ned sig i närmsta kärr för mindre. Upp till 1 300 mygg har uppmätts på en kubikmeter i våtmarkerna.

Foto: Mattias Bernhardsson

Men det fanns andra problem än de svettiga; att färdas i marker där konturerna ständigt ändras och vattenlandsskapen aldrig i detalj kan kartläggas, där gränsen mellan fastmark och blötmark samt sjö och myr är oberäkneliga, förutsättningar vilka gör att kartan blir både förrädisk och vilseledande. Jag var tvungen att orientera mig själv längs vattendrag och myrar och hela tiden markera positionen på kartan för att inte hamna vilse. Att överblicka det komplicerade vattensystem som omgav mig från de djupa och trånga kanalerna jag följde var omöjligt, utan tvingades lita på kartans relativa säkerhet vad gäller kurvor och vattendelare och stämde av med terrängen som ögonblickligen framträdde.
Mina slutsatser av detta område är en blandning av förbannelse och kärlek. I mången sankmark med tung packning fördömde jag och svor över allt från myggsvärmar till kartritare, med benen fast förankrade i förräderiet.

Namnlöst skogstjärn med vacker ängsull, nära Sjaunja-apo.
Foto Mattias Bernhardsson

Men jag kände också den fantastiska tystnaden, lugnet och den trolska skönheten i skymningarna. Intrycket av den vackra vildmarken besegrade ångesten och självömkan, nyfikenheten tog makten och där framträdde ett annat Sjaunja. När man lagt skammen åt sidan uppfattar man plötsligt djuren, ser dem och hör dess läten. Den stora tjädern som brakande lyfte ur dunklet, den sällsynta tretåiga hackspetten som ekade från björkdungen eller enkelbeckasinen som tryckte vid strandkanten omsvept av det skyddande höggräset, för att nämna några.
En kväll vid ett namnlöst tjärn nära Killamjaure, en dryg halvmil in i Sjaunja hörde jag ett mjukt knorrande och den mystiskt långnäbbade siluetten mot tjänet antydde genast att det rörde sig om en morkulla, skogens trollfågel nummer ett. Den sjöng sin visa under en stor del av kvällen och kastade sina skuggor över marken med sitt virvlande, alltmedan solen lade sig och förgade skogens konturer.
Jag satt kvar med kaffet och tänkte inte ens tanken att försöka nå kameran. Att få se morkullan i tjänligt dagsljus och på tillräckligt nära håll är näst intill omöjligt, likaså att försöka smyga sig på den. Överlag vad gäller fåglar bör man alltid väga viljan att ta en närmre titt – vilket lätt kan skrämma iväg dem – mot den stämning de skänker lägret vid kvällsmaten.

Foto: Mattias Bernhardsson

Storlommen gästade också lägret en kväll, en vattenlevande fågel som ofta skrämmer vandraren med sitt ödemarksrop, ett rop som förr i tiden ansågs förebåda olyckor eller andra otyg. Denna gåsstora och vackra fågel är dock tyst under flykten.
Andra fåglar man har stor chans att höra är slaguggla och lappuggla. Slagugglan är en riktig enstöring som nästan uteslutande håller till i äldre barrskogar i anslutning till myrar. Hanens revirläte är ett intrycksfullt ”vóho voho-oho” medan honan gläfsar hest. Kommer man för nära kan man bli utskälld av mer hotfulla varningsläten. Lappugglan är något större än slagugglan och påminner mer om en berguv i fjäderdräkten trots att den är betydligt mindre. Dräkten är mörkt gråspäcklig och kan lätt kännas igen på sitt stora huvud och gula ögon. Dess läten hörs flera hundra meter.
Bland andra bofasta arter märkte jag orre, kungsörn, jaktfalk och sångsvan. Ju längre jag trängde in mot de stora myrarna framträdde flera and- och vadararfåglar. Särskilt framträdande var spovar och snäppor; grönbena, spovsnäppa, svartsnäppan med sina lackröda ben och gluttsnäppan, som gled fram med sina skallande visslingar över den dimmiga myren. På en gungflymyr fick jag chansen att se myrsnäppan staptsera bland dvärgbjörk, rosling och mossor, marker som är ett eldorado för de som vill plocka blåbär, hjortron eller tranbär.

Foto: Mattias Bernhardsson

I Sjaunja finns omfattande urskogsområden med inslag av grova, gamla träd, torrträd och lågor. Huvuddelen av skogen domineras av äldre generationer vilka för tallens del ligger mellan 300-400 år och ibland upp till 500 år. Totalt uppgår barrskogsarealen till mellan 400-500 kvadratkilometer. Blandade skogar med gran och tall överväger, men även rena tall- och granbestånd är vanliga.
Det är under just sådana förutsättningar många hotade arter funnit sina sista andhämtningsrum från det moderna skogsbruket. Bland kärlväxterna märktes bl a polarblära, skogsklocka och älvstarr, samtliga missgynnade och hotade arter.

Foto: Mattias Bernhardsson

Grynlaven som växer på de gamla lövträden, den vackra varglaven vilken oftast hittas på gamla torrakor och högstubbar samt urnlaven, göms i urskogarna. De är lika störningskänsliga och sårbara som flera mossor vilka också funnit sin tillflyktsort på några spridda lokaler. Taigakrokmossan t ex, en riktig raritiet jag upptäckte vid ett namnlöst blötkärr.
Sjaunjas sydöstra och centrala delar är så innehållsrika och det finns så mycket att upptäcka att en semester inte räcker till. Tyvärr fick jag aldrig chansen att fotografera utter vid de stora vattendragen Sjaunjaätno och Måskejaure som jag hade planerat utan tvingades lite abrubt avbryta då en bamsing till brunbjörn ville ”undersöka” mitt tält lite närmre.

Bäck vid Killamjaure. Foto: Mattias Bernhardsson

Jag hade slagit läger en kväll vid sjön Heinäjärvi några mil in i Sjaunjas ödemarker. Med tanke på de revirmarkeringar björnen lämnat på flera tallar vid tältet, vågar jag endast spekulera i hur pass nöjd nalle var över intrånget. Barken hade fullständigt slitits bort på tallarnas södersidor. Det var både lite otäckt och oväntat att väckas av ett mystiskt mumlande, följt av att tältet slits sönder och samman i ett svep, som ett barn river sönder ett kolapapper. Då innehållet inte var alltför entusiasmerande – ett darrande människolöje med händerna över huvudet iklädd tarzan-shorts – vände nallen snabbt och traskade vidare genom reviret.
Det var bara att plocka upp tältremsorna, packa ihop och kämpa sig tillbaka igen med några intressanta och primitiva övernattningar under himlavalvet.
Det var min absolut första björnupplevelse och kan varken beskrivas i ord eller bild. Jag kan dock erinra mig om en vandring i Pårek, strax söder om Sarek för några år sen då jag och en vän fann björnspillning. Vi greps av hänförelse. När man ligger i tältet och lyssnar till berguv och andra skogsväsen tar fantasin vid. Skulle björnen – där vi låg i våra sovsäckar – uppfatta oss som ett par varma mackor, eller french hotdogs möjligen, eller bara äta upp oss rakt genom tältduken? Så låg vi och tänkte faktiskt. Hiskligt, men bara inbillning. Björnen är ett skyggt djur som vänder när den får vittring av människa.

Skymning vid Måskejaure. Foto: Mattias Bernhardsson

Till vårvintern ska jag komma tillbaka och därmed blåsa både björn och mygg som inte längre kommer att vara herrar på täppan. Jag ska skida längs markerna på skaren och byta svett, mygg och färrädiska sankmarker mot mörker, kyla och förrädiska väderprognoser. Det finns alltid andra saker att förbanna med ett ångestfyllt skri från vildmarken.