Säsongsavslutning med Östersund Telemark Club

Efter att under en längre tid och under allehanda förhållanden ha fuskat mig fram på långa, smala turskidor med BC-bindning och icke alltför styva pjäxor bestämde jag mig inför den gångna vintern för att ta steget fullt ut och införskaffa riktig telemarksutrustning. Denna följde med till min vistelse i Aktse, där jag for fram mellan stock och sten i skogen ovanför stugplatsen (samt även en del ovanför skogen), vilket gjorde att jag var mer eller mindre tvungen att bli bättre fort.

Via ÖTC:s hemsida hade jag efter hemkomsten uppmärksammats på en topptursdag den 9 maj och nu varande fullt nedgången i telisträsket bestämde jag mig för att deltaga. Vid halvniotiden på morgonen hämtades jag upp av delar av gänget och sedan bar det av västerut. Oviksfjällen syns som bekant från Östersund och deras snötäcke var sedan länge hårt åtgånget av vårvärmen, men när Åreskutan så småningom dök upp i synfältet var kontrasten tydlig: här var det vitt!

Turen skulle utgå från Ullådalen och när vi närmade oss parkeringen infann sig dagens första överraskning -- det var fullt med bilar och liften gick! Det visade sig att det försiggick någon form av alpinläger för juniorer och vi hann precis med sista turen upp innan de stängde den nedre liften. Under transporten till nästa lift satte jag dagens första och enda rova samtidigt som den behändiga lilla grillen slet sig från den på annat håll medhavda pulkan. Två liftresor till följde i strålande solsken (som enligt prognosen skulle varit regn), men sedan var det stighudar på eftersom vi ämnade oss till toppen.

Oväntad hjälp

Pulkan med mat, grill och kol lämnades och vi följde en icke längre aktiv liftgata uppåt. Det var i stort sett vindstilla när vi hasade förbi de översta liftstolparna och solen värmde ordentligt. Vyerna vidgades allt mer och det fanns till och med lite ny kallsnö, men underlaget var övervägande hårt och pinat. Just när förtruppen klev upp på toppen kom ett par trikåklädda löpare pulsande upp genom snön och efter en kort drickapaus påbörjade de sin nedfärd igen, men själva gjorde vi oss ingen brådska.

Vi närmar oss toppen...

...i omgångar

Kallsjön och Skäckerfjällen i norr

Istället njöt vi av solen och utsikten en god stund innan vi spände på oss skidorna igen (som i vårt tycke gör sig långt bättre än löparskor på vitt underlag) och började dividera om lämplig väg utför. Ingen var riktigt på det klara med vad som var mest åkbart för tillfället, men till slut satte vi av i riktning mot Lillskutan -- och just då gick solen i moln.

Vy mot Lunndörrsfjällen i söder

Åresjöns dalgång

Närbild på Sylarna

Närbild på Snasahögarna

Gruppen på toppen (undertecknad i mitten). Notera den diskreta produktplaceringen.

Vi hittade bra snö direkt och lade lite snygga svängar tills vi kom till det första hindret, i form av en skarpt avgränsad brant. Det fanns dock en enkel väg in i branten från sidan, så det var bara att köra. Därefter var det fortsatt bra åkning ett tag, men plötsligt stod vi inför ett barmarksbryderi. Lite kryssande och en kortare skidbärning senare var vi tillbaka i liftsystemet, där vi kunde utnyttja en backe för ett smärre åk. På andra sidan liften hade det byggts upp hopp i alla storlekar, men eftersom de flesta nu var rätt hungriga gick vi förbi dessa och fortsatte under kabinbanan. Vinden växlade men det gjorde även solen och vi hoppades kunna finna en lunchplats med goda förhållanden. Uppe på krönet mötte synen av en regnskur inte alltför långt borta, men denna drog snabbt vidare norrut. På den här sidan var det fortfarande hårthårthårt och efter att ha återfunnit pulkan fortsatte vi ut åt vänster. Ett klippkrön fick tjänstgöra som vindskydd och grillmästaren sattes genast i arbete.

Utför branten

Efter lite inledande snöflingor sken det upp mer och mer och lägerplatsen visade sig vara väl vald. Korvarna var ingalunda den vanliga smala varianten utan här var det rejäla doningar som gällde (se nedan), förstärkta av senap, ketchup och gurkmajonnäs -- och Pågens Partaj!-bröd... Alla tecken på regn var som bortblåsta och tiden flög iväg medan vi satt där och njöt.

Lunch på gång!

Utsikt från lunchlägret

Till slut påbörjades byggnationen av ett större och ett mindre hopp, men då jag inte kände för därpå följande övningar tog jag istället på mig rollen som dokumenterare. Resultatet ses nedan:

Så ska en landning se ut!

Efter ihoppackning var det dags att ta sig nedåt igen och det visade sig snabbt att eftermiddagssolen hade gjort sitt jobb med bravur. Det var äkta sorbet hela vägen ned till mellanliften, som fortfarande var igång, så vi hade helt enkelt inget annat val än att ta ett extra åk i backen. Här hade slalomfolket saltat en bana tidigare, vilket gjorde att halva backen var hård, men det var inget fel på åkningen. Därefter fortsatte vi bortöver och ju lägre vi kom desto mindre snö blev det. Sista före detta pisten innebar en del trixande, inklusive ett besök i ett smärre snår, och en tynande snösträng på slutet gav en ny innebörd till begreppet "kortsväng".

Vägen ned från lunchstället

Adjö till fjällen för den här gången

Det är mycket möjligt att min egenutvecklade åkstil bryter mot de flesta av konstens regler, men jag noterade en distinkt frånvaro av gapskratt och jag tyckte själv att det stämde riktigt väl för det mesta. En annan sak jag märkte var att jag inte alls blev lika trött i låren som jag ofta blivit hittills, vilket givetvis är ett uppmuntrande tecken. Det må vara somrigt värre ute just nu, men nog längtar jag till nästa upptaktshelg i Ramundberget framme i december ändå...