Nyturer på Senja, januari 2015

Tisdagmorgon kl 05:00 rullar det tyst iväg en bil från Älvsbyn på väg mot ön Senja i Nordnorge för att göra nyturer på is och mix.

Johan, Jonah och Aron som lämnar kusten och beger oss på en 12 h bilfärd med slutmål Mefjordvaer ute på Senja island. Aron hoppar av i Kiruna och ska bege sig på en skidtur i -38 °C upp till Kebnekaise. Jag och Jonah turas om att köra och resan går faktiskt väldigt smidigt och kändes inte som att den tog allt för lång tid. Väl framme i Mefjordvaer parkerar vi bilen utanför Senja Lodge & Mountainguides där vi kommer att bo hos Bent Vidar Eilertsen dom närmaste 5 nätterna.

Onsdagen startar med frukost för dom dödliga medan jag dricker mina koppar kaffe. På agendan idag står ett oklättrat isfall av lite lättare slag i Bergsbotn. Efter ca 10 minuters anmarsch når vi insteget, vi rackar på och Bent drar iväg på första repan. Första repan blev dryga 60 m (WI3) till en fin standplats med plant golv, här bytte vi och jag traverserade ut höger över ett ostabilt kartongflak som var ganska scary för att nå en pelarformation i mitten som såg fin ut. Traversen över flaket gick utan att det lossnade och jag kunde ganska lätt klättra upp till nästa standplats och ta upp Bent (WI3+). Sen ledde Bent den egentligen sista isrepan som övergick lite i mix mot slutet och därefter följde en till lätt men osäkrad replängd av snö för att nå "skogen" på högersidan så man kunde gå ner och slippa firningen.

Ett jättefint isfall och en jättefin dag! Vi döpte leden till "Kalla Fakta" och den fick graden WI3+ 240 m.

Torsdagen råkade vi alla försova oss och tog oss iväg alldeles för sent för dagens prövning. Vi hade tänkt göra ett försök på det hittills oklättrade sydostväggen på Burstind (753 m). Efter lite övervägning så valde vi ändå att gå på och se vilka hinder leden skulle bjuda på. Bent klättrade dom 2 första replängderna i bottengullyn som var nästintill osäkrade, kanske 1 eller 2 säkringar på varje replängd. Sen tog jag över och klättrade ett isfall på mellan 3+/4- nånstans. Lite svårt gradera det där, isen var kanon för yxor och stegjärnen då det var "onesticks" hela vägen, däremot var det bara luft när man satte skruv så jag byggde stand i första bästa solida is (ca 50 m).

När Bent kommer upp så bestämmer vi oss för att skjuta ut oss och fira ner för klockan började bli en del men att vi först skulle fortsätta upp till snöfältet som vi visste låg framför oss och stanna vid sista firningsbara isen. Detta för att vi skulle få en överblick av hur terrängen framför oss såg ut, vi såg nämligen ingenting från vårt nuvarande stand. Efter en kort 15 m repa så borrar vi abalakov och konstaterar att den övre väggen ser klättringbar ut men att det verkar vara lite sisådär med säkringsmöjligheter.

Efter 4 firningar så står vi vid insteget igen och mörkret drar ihop sig runt oss så vi knallar ner till bilen igen och pratar om att göra ett nytt försök på lördag om vi tar en vilodag på fredag (vi började vara lite slitna).

Fredagen bestämde vi oss för att gå upp på en liten topptur till Segla och spana in den maffiga väggen. Det blev en lugn dag med enormt fin utsikt men för mig som har lyckats köpa alldeles för små Dynafit pjäxor var det svårt att njuta till fullo när fötterna skriker åt en. Men väl uppe och man fick vila fötterna lite så kunde vi avnjuta ett härligt skidåk tillbaka till bilen!

Lördag morgon och klockan ringer 06:00 och idag lyckas jag med bedriften att faktiskt kliva upp i tid! Vi äter tyst frukost och hoppas på ge Burstind revansch idag!

Anmarschen går lättare idag då vi valde att ta med stavar plus att vi hade ett fint spår att följa idag, vi gör snabbt om samma procedur som på torsdagen och står efter någon timma framme vid platsen vi sist vände ifrån. Jag går ca 30 m över ett sketchy snöfält till en stor sten där jag lyckas få in 2 kammar och tar upp Bent.

Nästa repa traverserar jag ut lite vänster mot en isfläck vi hade sett när vi gick snöfältet, där får jag in 2 dåliga skruvar som jag sätter var sin screamer på, tittar upp och tycker mig se bra is lite högre upp och bestämmer mig för att gå på trots att terrängen inte ser ut att bjuda på säkringsmöjligheter. Mycket riktigt så klättrar jag frusen mossa och snö runout i 50 m innan jag når isen och inser att den kanske inte var lika bra som jag faktiskt trodde, det är mer en tunn iskaka som ligger på toppen av en sten. Men repet är redan slut och jag sätter 3 iskruvar längst med iskakan och någon röd skruv uppifrån, sen jämviktar jag allt det med mina yxor som sitter halvdåligt i snön. Nu har vi nått point of no return.

Bent traverserar här tillbaka höger för att komma in i linje igen över ett 30m långt snöstråk utan att få in säkringar, men sen dom restrerande 30 metrarna måste varit den mest välsäkrade repan av alla, upp till en fin liten isbulle och ett perfekt 6e stand. Jag kommer upp och Bent drar iväg igen in i topp couloiren där han leder mycket stabilt på tunn is med dåliga säkringar upp till nästa standplats som även den innehöll jämviktade isyxor och röda skruvar!

Jag kommer upp och framför mig är nog cruxpartiet, en lodrät isvägg med mest bara luft precis ovanför en standplats med tvivelaktig hållbarhet, jag sätter nog 3 skruvar på 2 m med screamers innan jag går på det branta och mantlingen (det är inte någon lång sträcka, kanske vertikalt i tre-fyra meter med en mantling högst upp) men med tanke på vad jag har under mig gäller det att hålla tungan rätt i mun och ta det lugnt. Jag kommer upp över krönet och försöker få in en bulldog i en frusen mosstova utan att lyckas, men sen någon meter upp så öppnar säkringsmöjligheterna upp sig och jag får in en fin kam här och där tills jag står i slutet av couloiren och ser toppen bara kanske 30 meter upp. Jag slingar av ett stort block och tar upp Bent full av lycka! Nu hade vi faktiskt klarat det. Vi hade gjort det, och vi stod länge på toppen och firade och tog bilder!

Vi graderade leden till alpin grad 4, WI4, mix, commitment 3 och döpte den till "Burstinds kall" 450 m.

Vi hade härmed gjort den första bestigningen av det här facet och i och med det även den första vinterbestigningen! Det kändes väldigt bra och vi kunde fira när vi kom hem!!

Dagen efter packade vi ihop våra grejer då vi märkte att det regnade. Man var så pass sliten också att det kändes nästan skönt få börja köra hemåt lite tidigare då det tar lika lång tid hem som dit. Men efter att ha tagit farväl och konstaterat att veckan har varit över förväntan klättermässigt så kan man inte annat än börja längta tillbaka redan innan man nått svenska gränsen.

Text: Johan Noren, www.fullcrimp.com

Photocred: Jonah Senften, Bent Vidar Eilertsen and Johan Norén