Sarek – Kvikkjokk till Ritsem

– Det måste vara berget till vänster som är Ryggåsberget. Det ser man ju på formen. Ja, men då stämmer det. De låga molntäckena ändrar sig snabbt och nya toppar skymtar fram. En har en perfekt pyramidform. Jag räknar senare ut att dess volym är mer än 100 gånger större än Cheopspyramiden. Efter att ha gått lite på känn mellan sjöar och över jokkar har vi kommit ut på högplatån Luohttoláhko. Snöiga bergsmassiv och glaciärer omger oss och snöröken virvlar runt fötterna. 

– Vad tänker du på när du vandrar långt framför? frågar jag Johan. Jag försöker att inte tänka, svarar han. Vad tänker renarna på när de springer fram? Det är fötterna som tänker åt oss. Som finner vägen vid vaden över jokkarna på såphala stenar, genom branternas blockterräng. Stenarna bäddas in i snö. Fötterna hittar ändå.  

– Tysken vi mötte pratade oavbrutet. Växellådan pajade 4 mil innan Kvikkjokk. Sedan vandrade han längs Rapadalen men jokken han skulle över var för svår att vada eftersom det hade regnat så mycket så han fick vända och gå tvärs över en blöt myr. Det blev en konstig rutt. Den lätta tarpen han tog med sig i stället för tält var svår att sätta upp. Men han lät glad ändå. Eller höll han på att bli galen.  

– Det är lätt att läsa karta. Lunch vid jokken och sedan promenad upp för snön i ravinen. Det känns inte så brant som bloggaren har beskrivit och vi kommer snabbt upp till passet. Väl där saknas både sjöar och toppar. En dag senare kommer vi dit vi trodde vi var.  

– Efter några dagar kommer skuggan gående. Fastklistrad vid mina fötter. Den är min vän. Jodå, det är inte bara mulet. Ibland visar sig solen. 

– Vi kommer till krönet i Sarvesvágge. Jokken i dalen ringlar sig fram. Bergssidan mittemot lyser grön i solen. I väster sträcker sig snöklädda bergstoppar upp i molnen. Upp i det snöklädda passet mellan dem ska vi. Scenen liknar något som man skulle kunna hitta i ett dataspel. Vi är några lilleputtar som vandrar runt i något stort. Efter 10 dagar har vi kommit ut på andra sidan. Det enda spåret av mänsklig aktivitet vi ser är några renvaktarstugor, några tält och några som oss. 

 – Rensiluett mot tältduken. De första solstrålarna tinar frosten. Jag promenerar iväg en bit med utsikt över dalen. Och möter morgonen. 

Det finns inga vildrenar kvar i Sápmi. Alla ägs av någon. Fast bryr sig renarna om det? De känner sig nog lika vilda som de alltid varit. Och vi har förstått att vi inte är helt tama. Det blir fler äventyr framöver. 

– Berg. Vadå berg? Vi är på väg upp för ett 1881 meter högt stenröse. Alla stenar är lösa. Vissa fastkilade. Endel vippar när vi kliver på dem. Spontana ras inträffar. Oftast är det vi som råkar putta till några stenar som fortsätter nerför bergssidorna. Ibland rasar stenar uppifrån berget. Vi tänker att vi hinner förflytta oss i sidled om ett ras är på väg mot oss.  

– Från avsatsen strax under Skårvatjåhkkås topp ser vi ut över Sareks många snöklädda toppar, glaciärer och dalgångar. I en ljusturkos glaciärsjö intill flyter små isberg. Vi ser längs Rapadalen och det blågrå diset vid horisonten borde vara Jokkmokk. 

– Vi springer ner på snöfälten och när nattmörkret sänker sig hittar vi till slut Ivar och Petra som gick i förväg.  

– De lyser som svar när de ser vår pannlampa. Väl framme vid tältet visar det sig att vi inte alls har funnit våra vänner. Det är en kille från Finland som lyst med sin pannlampa. Han tycker att vi ska gilla honom på youtube där han kallar sig ”The Unknown Hiker”. 

Dagen efter träffar vi våra vänner vid Mihkastugan. Där inne finns en nödtelefon. De har redan varit i kontakt med räddningstjänsten och berättat att deras två vänner försvunnit efter en topptur på fjället. Det brast lite i kommunikationen och höll visst på att bli lite tokigt. 

 – Det går vågor på de små vattensamlingarna. Ponchon smäller. Regnklädernas svaga punkter blir uppenbara. Natten faller. Tältet skakar och duken trycks mot ansiktet. Det brukar ju alltid mojna på natten. Den här natten är det tvärt om. Det är omöjligt att sova. Jag ligger i halvdvala och drömmer om att tältpinnarna lossnar och att tältet far iväg med mig nerför sluttningen. På morgonen är det lugnt igen. Allas tält har klarat natten. Fortsatt vandring genom  hedlandskap i mustiga jordfärger; ockra, mossgrön, sienna,,,

En dansk som jag mötte senare hade gått på Padjelantaleden med sin fru och deras två hundar. Samma natt hade deras tältlinor blåst av och regnet hade vällt in.  

– Växtligheten ökar ju lägre vi kommer. Under trädgränsen möts vi av krokiga fjällbjörkar med vita stammar. Promenad över myren i gryningen. Älgskit överallt. Hjortronkärnorna knastrar och fastnar. Tungspetsen petar. Undrar hur många älgar som har sett mig. Jag har inte sett någon. 

– Det går en sarv (hanren) på andra sidan jokken. Vi byter blickar och fortsätter uppåt. Vardag för honom, äventyr för mig. Nästa vecka börjar sarvslakten. Jag ska till jobbet.  

– Ahkka; Sveriges högsta berg om man räknar från foten till toppen 1600 meter. 2015 meter över havet. Jag vandrar upp i branten in i molnen över stenskravel och snöfält. Duggregnet övergår till snö vid en viss höjd. Kollar kompassen. Jag passerar toppen 1916 och går vidare mot Stortoppen.  

– Passerar en hängdriva på kammen som sticker ut över glaciären åt öster. Jag vänder när det nedisade klippblock känns alltför riskabla att ta sig fram på. Strax innan Ahkkas högsta punkt.  

– Ovanför trädgränsen slår jag upp tältet och sätter mig för att spana på älg på myrarna nedanför. Två eldar tänds på andra sidan viken, en halv dagsmarsch bort. I kikaren ser jag att det är ett hus som börjat brinna. Det är övertänt på några minuter. Var det någon där inne? 

Dagen efter frågar jag tjejen som kittar om fönstren på kaféet vid färjan till Ritsem. Förvånad ringer hon och kollar. Nä, det var en planerad husbränning, berättar hon. 

Själv ängslar jag över vilken nyans av vit som jag ska måla köksluckorna i så att de harmonierar med det specialimporterade marockanska kaklet. Det är något befriande med att elda upp huset en fredagskväll när man har tröttnat på det. Kanske kan det bli ett inslag i nästa Sköna hem. 

Från vänster Petra, Ivar, Johan och Matte. 

Det var allt för den här gången. Ha det fint.