Sarek 2007

Sarek 2007

Så var det dags igen, den årliga Sarekvandringen, nummer 6 i ordningen. Allt var planerat, förberett och klart, minutsiöst som vanligt. 14 dagar skall skänkas till denna resa, varav 6 extradagar till toppturer eller alternativt vilodagar. I år är vi tre som åker, samtliga ursprungligen från Härnösand men samtliga även urbaniserade.

Kort om oss:

Peder: (jag) 31 år. Initiativtagare, planerare och på senare år även kallad "reseledarn". Mannen som tänker på allt. Stationerad i Stockholm.

Bobby: 26 år. Jobbar med mig i Stockholm. Tältbärare. Arbetshäst av rang och håller måttet oavsett omständigheter. Tar allt med en axelryckning.

Freddan: 36 år. Bor och verkar i Östersund för tillfället. Syns. Skärpt typ med svar på allt. Helt klart en entertainer utan att vara clown. En klippa även han, håller i alla väder.

31 Augusti, resdag: Jag och Bobby lämnar Sthlm station vid 17-tiden med nattåget. Får trevligt sällskap i kupén av tre medelålders herrar från Örebro (tror jag) som oxå styr mot Sarek. Vi delar erfarenheter och dricker lite öl. I Bräcke väntar Freddan och han kliver på strax efter 23. Mer öl, långt in på småtimmarna..

1 September: Kliver av tåget tidigt i Murjek och bussar via Jokkmokk till Tjåmotis. Där kliver vi och tre till av för att bli skjutsade av Harry Skarin upp till sitoätnobron. Vilken klenod till gammal folkabuss han har, låter som den ska ge upp när som helst. Men upp kom vi allt. Vårt resesällskap har bokat skjuts med fyrjuling till Laitaures strand och sedan vidare med båt in i Rapadeltat, vi däremot börjar gå. Dagens mål är Aktse eller Skierfe. De första 9-10 km till Laitaure tar mindre än två timmar, ett lätt knallande på skogsväg. Sedan 6 km stig till Aktse. Till Aktse tog det under fyra timmar med raster och klockan är nu vid 17-tiden. Väl där beslutar vi oss för att ta oss upp bakom Skierfe innan vi går i bas. Nu först börjar vi känna vad två veckors mat kan göra på vikten av packningen, jo packningen är betydligt tyngre än vanligt, känns i benen men inga problem. Vi snärtar upp tältet vid sjön/offerplatsen mellan Bassoajvve och Doaresoajvve, 2,5 km öst Skierfe. Vi kokar kaffe, äter middag och snaskar på lite godis, och bara myser.

Laitaures strand. Skierfe och Nammatj tydliga. Det är dit in vi ska..

2 September: Har vaknat flera ggr under under natten pga att vädret slagit om, blåst och snö. När vi väl tittar ut på morgonen så befinner vi oss i molnen, konstant snöande, lite hårdare vind, ca 8-10 sekundmeter och en sikt på max 20 meter. Beslutar mot Bobbys vilja att avvakta, blir svårt med orienteringen annars.. Tillbringar dagen i tältet, kokar kaffe som besatta, snusar och kokar mer kaffe.

Utkik på morgonen, tveksam sikt..

3 September: Samma väder fast värre, kraftigare snöfall. Fick kliva upp på natten och skotta bort vallarna runt tältet då det inte längre gick att skaka/slå bort snön innifrån. Ingen förflyttning denna dag heller. Vädret gav ej med sig förrän till kvällen, dock försent att ge sig iväg. Stela i kroppen av konstant stillaliggande och lätt frustrerade av förseningen fortsatte vi med kaffeinmundigande och snusande, för vem behöver inte lite belöning när det känns motigt!?

Morgon igen, mer snö men bättre sikt.

Freddan och Bobby. Trist väder men humöret på topp.

4 September: Äntligen finväder. Här ska vinnas terräng, trodde vi.. Frukosterar, packar ihop och ger oss av mot Skierfe. Fyllda av energi pulsar vi glatt genom det steniga och snöiga landskapet och på ett nafs står vi uppe på Skierfe. Känns underbart att få röra sig då man legat stilla från lördag kväll till tisdag morgon. Tanken var att vi skulle hålla 1200 metersnivån längs sluttningen mot Rapadalen och hinna fram till någonstans vid Alep Vassja-jokkarna eller med lite tur till Alep Pastajiegna. Lämnar Skierfe före kl 12 och är beredd att gå en bra stund in i mörkret. Dock kommer problemet vid Gierdogiesjtjåhkkå märkt 1342. Kraftig blockterräng i all ära, men i kombination med 4 dm lössnö blev det en mardröm. Kunde omöjligt se vart det bar att sätta fötterna, varannat steg klev man igenom helt till höften, nästa prickade man en sten. Vårat sätt att ta oss fram kan omöjligen kallas gå. Ramlar, faller snubblar hela tiden utan att komma någon vart. Slår i skenben, knän, höfter, armbågar och underarmar hela tiden mot klipporna. Bara en tidsfråga tills någon krossar sitt ansikte i ett fall, eller något annat olyckligt. Bedömmer skaderisken som mycket stor och situationen smått allvarlig, och inte särskillt rolig heller. Enda incidenten är när Freddan kliver ner sig till halva låret och faller framåt, förbannat nära att knäleden rök. Gjorde duktigt ont men det visade sig att det gick bra. Dock satt han fast i hålet, 105 kilo man och 30 kilo ryggsäck hade pressat ned Lundhagskängan mellan två stenar och där satt den, som berget. Lyckades efter åtskilliga försök att slita upp den, få ner en hand för att få upp byxan och sedan snörningen på kängan. Freddan var befriad men utan en känga. Den satt olyckligt långt ner, inte svår att nå men inget arbetsutrymme fanns plus att den satt riktigt hårt. Alla försökte upprepade gånger, tillsist lyckades jag med ett vansinnesutbrott få loss den.

Där hade vi tur. Vi enades om att det var för farligt att fortsätta såhär men vad hade vi för alternativ. Gå ner i rapadalen bedömde vi att det ej var aktuellt, för brant. Gå tillbaka och sedan ner, icke. Vi måste ta oss till passet mellan 1214 och 1078 ovanför Ridok för att kunna ta oss ner. Vi kände oss fängslade och hade åtskilliga timmar kvar under dessa omständigheter. Att nå Rapadalen denna dag var bara att glömma, den var ca 4 timmar bort. Det började snart mörkna, vi var rejält slitna och framförallt less. Men vart kan man tälta bland klippblock stora som soffor, bara att pusha vidare..föga roligt. Nu kändes det som om denna resa inte börjat eller fortsatt så bra, och inte skulle bli som man hoppats. Som en skänk från ovan kommer vi till en brant ravin med en snölega som slingrar sig uppför några hundra meter, går dock ej att finna på kartan. Den låg sydsydväst om toppen 1342 mellan 1000-1200 meters höjd. Vid toppen av denna där den flackat ut ordentligt och nästan upphör kastar vi upp tältet. Överlyckliga över att inte behöva riskera livet med att gå här i mörker vänder humöret och hoppet stiger rejält. Denna avvikelse i terrängen blev som oasen i Sahara som man annars aldrig finner när man behöver den. Vi installerar oss, mumsar välförtjänt och välsmakande mat. Studerar kartan och konstaterar att vi har 3 km kvar till stenhelvetet upphör, det kan man leva med. Konstaterar oxå att vi presterat 4 km på 8 timmars konstant kämpande. 8 timmar har aldrig känts så länge, och aldrig har någon av oss varit med om att ha så låg genomsnittshastighet. Helvetesdagen avlöstes av en underbar natt..

Tisdag den 3-e. Här ska tas terräng. Laddade som få!

Skierfe, utsikt västerut. Intet ont anande om vad som väntar.

Dessa underbara stenar.. Vi frotterar oss för fullt!

Denna plats blev vår räddning..skön känsla!

5 September: Den så kallade glaciärnatten är över. Vi har sovit underbart och ser fram emot det som komma skall, dvs slippa sten och snö. Rapadalens vegetation framstår som fullkommligt underbar. Vi packar ihop och drar, vi försöker hålla tempo dock med försiktighet. De 3 km block och snö som återstår tar prick 3 timmar, dubbelt så snabbt som dagen innan. Nu studsar vi som små popcorn nedför sluttningen och bara längtar efter fjällvidesnår och täta fjällbjörkskogar. Där snön avtar och upphör tar vegetationen och grönskan över, det tar kanske 30-40 minuter så står vi den utmärkta stigen längs Rapaälvens strand. Vi hinner bara sätta oss så kommer två figurer genom buskaget. En äldre man med sällskap av en yngre. Vi förklarar lite kort varifrån vi kommit och hur det varit, och att det var 5 dygn sedan vi passerat Aktse. De tror knappt det är sant, vi är ju bara 5 km norr båtavlämningen i Rapadeltat syd om Nammatj..jo det är sant. Förklarade att planen var att hålla höjden norr om Rapadalen fram till Skårki, och ta oss upp via toppen 1788 och ner i Jilavagge, för att sedan ta oss upp i Snavvavagge. Vet inte om herrarna trodde att vi var dum eller om de var imponerade. De svarade kort: "Oj då". Resten av dagen var lite småregnig så vi fräste vidare i kanske max 2 timmar, slog bas väst Lulep Spadnek.

Sista biten innan nedstigning i Rapadalen. Gillar ljuset.

Sten och snö byts mot grönska och växtlighet. Vilka kontraster!

6 September: Fortsatt vandring längs stigen upp i Rapadalen. Småblåsigt och småregnande hela tiden. Det slingrar sig en upp en ner, blött och lerigt..samma sak hela tiden och faktiskt rätt tråkigt. Det enda vi vill är att komma frammåt, vinna terräng och plocka mil så vi slipper stressa i slutet av resan. Vill komma ikapp lite helt enkelt. Dock springer vi på en älgko med två kalvar, på ca 20 meter. Dessa knatar lungt och stilla framför oss i säkert 30-40 minuter, sen viker de av. Särskillt skygga var de dock inte. Strax innan Skårkistugan får vi nog, vi skiter i att trippa uppför branten och in i Snavvevagge denna dag, då vi misstänker att det ligger snö där och är betydligt blåsigare. Vi beslutar oss för att kapsla in oss tidigt, så vi slipper småpissandet ute och istället kliver upp tidigt morgonen därpå. Så blev det. In i tältet grabbar..här ska kokas kaffe och snusas som aldrig förr!

Glada grabbar i björkskogen.

Fy vad trist väder. Vi kryper in här istället!

7 September: Upp vid kl 6 och iväg vid kl 7. Någon form av rekord. Underbart väder denna dag. Soligt, några få moln och inte särskillt blåsigt. Börjar studsa uppför foten av Låddepakte upp mot Snavvavagge. En bit upp kan vi inte låta bli att stanna för att njuta lite. Magnifik utsikt ner i Rapadalen och upp i Sarvesvagge. Känns inte som ett problem att behöva tillbringa tid här, saknar ord. Vi tar oss vidare upp och igenom Snavvevagge, förbi branten vid spökstenen (som denna gång känns som en asfalterad gångbana jämfört med tidigare upplevelser på denna resa). Efter plättlätt vandring uppmot Mikkastugan stannar vi ca 4-5 km före och upprättar förläggning. Badar i en uppfriskande jokk, lagar mat och gör kväll. Inga konstigheter denna dag, bra väder, lättvandrat, många och långa raster. Väl i tältet konstaterar vi att det nu är möjligt att ta oss till slutmålet, Tarraluoppalstugorna på 2 dagar, om än hårda sådana. En dag rakt väst fram till Alkavare sen en dag rakt syd till Tarra, det grejjar man om det krävs. Känns skönt med tanke på att vi inte blir hämtade där förrän om 6 dygn. Nu har vi ju råd att snöa in eller stappla runt och snubbla i blockterräng ett par dar till.

Rast uppför Låddepakte. Sarvesvagge och Nåite. Här trivs man.

Alla tre i Snavvavagge.

Reseledaren. I Snavvavagge.

8 September: En timmes lätt vandring fram till Mikkastugan. Såg lite folk men vek snabbt upp i Guohpervagge och upp till Renvaktarstugan där Alggavagge löper ut. Den gamla stugan stod olåst och var fullt beboelig, vi passade på att ta lite rast med skydd från vinden därinne. Rätt skönt faktiskt. Stolpade vidare upp i Alggavagge. Hade tänkt ta oss upp i Ahkavagge och vidare över Ahkajiegna ner till Sarvesvagge. Har hört att denna passage är brukbar och anses som säker, men det tog vi inte reda på denna gång. Ahkavagge låg höljd i moln så vi avstod. Spatserade vidare i de uttorkade delarna av jokken i Alggavagge tills utbredda släta gräshedar blev ett bättre alternativ. Sjukt lättsam vandring. Nöjde oss när vi var jämte Niejdariehpvagge, slog bas och gjorde det vanliga. Lätt dag med småtrist och kyligt väder, men fina vyer.

Härrapakte reser sig stolt i sitt puder.

Tältnatt i Alggavagge. Börjar skymma.

9 September: Morgonrutin: På sedvanligt manér kokas morgonkaffe direkt vid uppvaknande, något av en ritual. Detta åtnjuts under andaktsliknande former liggandes i sovsäck. En liten påtår, om det räcker. Sedan tar vi en konstpaus som vi kallar det, kurar ihop sig i sovsäcken och bara ligger tyst, blundar, lyssnar..njuter. Vi brukar ge den en kvart tjugo minuter, innan någon tar initiativet och säger "äh nu gåå vi". Sedan sker tempoväxlingen, njutningen är över. Frukost, byta om, packa, riva och iväg, snabbt och snärtigt ska det gå. Är vädret tveksamt, måhända att inget initiativ tas. Då övergår våran KP (konstpaus) i insomnande eller dvala. Nytt uppvaknande och morgonrutinen börjar om.. Efter vi avslutat dagens morgonrutin och fått på oss säckarna styr vi upp genom Niejdariehpvagge. Uppför i ett par timmar men inte särskillt jobbigt, vi håller ett jämt malande tempo. Däremot tilltar snömängden med stigande höjdmeter, pulsandet är ett faktum och vi väljer att kliva på stenarna i jokken istället. Mycket vägvinnande. Krönet utgörs av ett flackt parti innan det vänder ner. Här hänger molnen nästan svarta över oss och släpper snö, mycket mörkt trots att klockan knappt passerat tolv. Något av en overklig känsla innfinner sig, det dova ljuset och den karga miljön förmedlar en nästan hotfull stämning. Samtidigt som jag känner frihet, äventyr, den friska doften och hör ljudet av vinden och snön mot min huva. Känner mig både ömtålig och välkommen i miljön. Behärskar man den belönar den dig. Gör man det inte bestraffar den dig. Kan det vara detta som ständigt får en att återkomma?!? Efter en lätt passage och nergång viker vi upp i Sarvesvagge och slår bas jämte Jiegnavagge. En mycket skön dag som gicks i 5-6 timmars bekvämt lunkande. Väl inne i tältet kokas kaffe innan någonting annat, så är det varje dag.

Gott vatten vid pulshöjande aktivitet i Niejdariehpvagge.

Mörka moln hänger över oss. Sköna minnen!

Lättsam nerpassage jämfotahoppandes i snön:)

Sarvesvagge i växlande väder.

Lättvandrat och vackert. Dags att mysa.

10 September: Efter de vanliga bestyren är avklarade har vi en ny dag framför oss. Bestigning av Ryggåsberget omöjliggörs av snön. Det blir upp i Jiegnavagge och ner till Njoatsosvagge. Kort sträcka utan svårigheter, visade sig att det blev annorlunda. Rätt snabbt var vi uppe i snön igen som nu var belagd med skare. Den höll ett steg av 20 och var hård. Det resulterade i att man fick stampa ner foten genom snön med rejäl kraft varenda steg. Energikrävande, ryckigt, långsamt och uttröttande, mest mentalt. Sakta men säkert tar vi oss uppför, med mörka moln innombords denna gång. Tillsist så kommer vi upp på 1300 platån och passerar platsen där vi upplevde "mördarnatten" förra året, det absolut jävligaste vi varit med om. Som Bobby sa "bjuder hellre in en isbjörn i absiden med öppna armar, än att vara med om nått liknanade igen". Men den storyn tar vi en annan gång.

Nedgången i Njoatsosvagge är inte jättebrant och inte svår, men fy vad den frestade på lår och knän. Blev helt darrig och illamående, knäna hade spytt om de kunde. Väl nere bankar vi fast tältet nedanför Bulkas. Går på en liten exkursion i närheten i nån timme men återvänder när regnet kommer. Kort men intressant etapp. Gång efter gång bestraffar Jiegnavagge mig på ett eller annat sätt. Är det personligt? är det otur? Kan säga att jag inte kommer att ge upp, jag ska upp på Ryggåsberget, så är det bara!

Nedgång i Njoatsosvagge. Härligt karjt och vilt.

Väl nere i denna spektakulära dalgång.

Livselexsiret.

Kvällspromenad. Njoatsosvagge mot sydost.

11 September: Ny dag. Tänkte runda syd om Vassjabakte mellan topparna 1735 och 1680 men förslaget röstas ner. Den där snön försvårar och begränsar så pass att det inte är värt uppoffringen. Snön som för övrigt berövat oss 5 tänkta toppar.. Redan vid kl 6 kokas första pannan, regn, vi somnar om. Vid kl 10 samma sak, kaffe och regn. Kl 13, kaffe igen och fortfarande regn. Nu orkar vi inte ligga still längre, struntar i frukost då vi börjar tröttna på havregryn och Oboy. Tre panner kaffe räcker långt. Vi bestämmer oss för att gå in planlöst i Padjelanta en sväng för att se oss omkring lite. Dock har jag anpassat kartan för turen och klippt bort allt utanför sarek. Allt väster om rengärdet vid Njoatsosvagges västa sida är borta. Vi bestämmer oss för att försöka hitta till Touttarstugorna utan karta de 6-8 sista km. Färden börjar enkelt men vädret försämras, regn och snöblandat och tilltagande vindar. Går runt bland de små gulliga kullarna där och vägrar tillochmed använda kompassen, här är det instinkt som gäller. När vi efter dryga 6 timmars vandrande i det bistra vädret, utan någon mat och utan en rast, når Padjelantaleden och finner att det är 1 km kvar till Touttar, anser vi oss löst vår eget lilla påhittade äventyr. Lite småslitna och lätt kylda grabbar, kryper med glädje ner i sovsäckarna och värmer sig med närande mat och dryck. Värmen och tröttheten kommer, vi somnar ovaggat.

Lämnar en av Sareks pärlor bakom oss. Njoatsosvagge.

Padjelantas gulliga kullar och sjöar.

12 September: Snabb, lätt och småtråkig vandring till Tarraluoppal. 10 km ca tog mindre än 2 timmar. Gå ledat har aldrig legat mig varmt om hjärtat, man får ju allt serverat, behöver varken tänka eller planera, bara lyfta fötterna..Jaja. Men det går ju fortare iallafall, om nu det skulle vara possitivt. Väl framme och i mål tillbringas kvällen med att prata om resan händelser, incidenter och missöden samt jämförelser med tidigare resor och givetvis en viss hemlängtan. Vi lyxar till det och vräker i oss de sista av mina hemmabakade powerbaars samt kvarvarande godis. Totalt en ansenlig mängd och det går inte ens nästan att äta upp, vi får jobba hela kvällen med det.

Färdigpromenerat för i år. Jodå, leendena finns där under..

13 September: Sovmorgon idag, ingen brådska då helikoptern inte kommer förrän kl 12. Vi packar ihop med en liten klump i magen, då det tyvärr är över nu, allt ligger bakom oss. Äventyret, stillheten och njutningen av storslagheten är på väg att bytas ut mot det civiliserade samhällets puls, stress och kommers, där alla mer eller mindre är slav under klockan. Föga lockande, men det är alltid vid dessa tillfällen man verkligen förstår och känner hur pass avkopplande och harmoniserande dessa turer är. Storslagen flygning. Väl framme i Stora Sjöfallet väntar dagens lunch och en starköl, sedan kaffe och dubbla godsaker. Detta toppar vi med att hyra bastun, inget dåligt drag det inte. Efter ett våldsamt bastande och duschande kurrar det i magen igen. Denna gång serveras vi de underbaraste mackor som vi någonsin smakat. Polarkakehalvor fyllda med lappländska delikatesser av alla dess former. Dessa halvor fick en att bli aldeles snurrig och uppfylld i huvudet, nått så innerligt gott säger jag bara..ofattbart. Det tidigare nämda samhället kanske inte är så dumt i alla fall. Men vi kommer tillbaka.