Partitur till Bergsmusiken

Observationer och underrättelser

I början fanns där ingen början, bara drabbad överväldigad av skönheten i det mäktiga stup, som Mohtseretjåhke öppnat i sin bergskatarakt mot öster. En besökare, som rörde sig genom okända dimensioner över under, uppfattade dimman som svepte in över glaciären som ett förfinat sätt att dölja detta praktfulla väsen. I vanliga fall rådde här en rikedom av ljus och luft  i ett högtidligt allvar, kvällens stillhet, Tärnadalens ro, viddernas oändliga tystnad.

Genom parken av björkskog, som fjällens herre alltid ville anlägga kring sina mäktiga stenbäddar. Norra Storfjällets grandiosa profil upprest långt över trädgränsen, formad och frammejslad med ursinnig kraft i en fjärran tidsålder.

Kindpåsarna fyllde det tomrum som uppstått när Jon Leif dragit ut några tänder i överkäken. Hans fårade och väderbitna  ansiktet förblev dock till det yttre intakt. Detta gällde även när han på avstånd betraktade den vitskimrande glaciären, eftersom fenomenet  uppträdde  genom  igenkännandet av sakläget i ett så kallat anrop under andedräkten.  Här fanns också en särskild hänvisning till den amerikanske poeten W S Merwin, och hans "bergen färdas genom ödemarken". Vem kunde göra dem rangen stridiga?

Måskonåiveglaciären i sin skenbart mekaniska passivitet, vilade utsträckt i sin dalgång likt ett majestätiskt segel från ett imperium utan vind. Av isens storslagna och blåskimrande skönhet, kunde Jon Leif sluta sig till dess möjligheter med tanke på vad som låg dolt i glaciärens ogripbara inre. Där hade istiden gjort sina sista kvardröjande avtryck i de underjordiska behållarna för smältvatten. Ett stilla och obevekligt droppande som pågått i tretusen år.

Under samma tid hade kvadriljoner av hadroner byggt upp de  förfrusna vattenmassorna. Isen, kölden och berget bestod redan från början av strängar som vibrerade på ett noga förutbestämbart sätt.  Det var dessa svängningar som sedan avgjorde vilken typ av material som banden skulle ge upphov till. Snöret i bandet var endimensionellt. Ägde det längd, var det med stor sannolikhet en plancklängd, ca 10^-35 meter, ett slags rätriktat snöre inneslutet i kvantfysik. Det existerade alltså ingenting i Tärnaglaciärerna som var mindre än ett kvantsnöre. Och inne i dess strålglans spåren av det Oerhörda: Det Där som brukade ligga dold på Atoklinten under elefanthuden.

Glaciärlins Måskonåive, med speglingspunkt belägen på höjd 1543 ovanför Måskonåiveglaciären, med begränsningarna:  Dulkotjåhke-Skraahpetjåkhe - höjd 1292 - Morthetjåhke - N Sytertoppen - Måskoestjåhke)

En tidig morgon ledsagade Jon Leif några män ur fjällbefolkningen, till en bergsplatå, benämnd Måskoesvaajja, belägen någon kilometer söder om den glaciala ismassan i Måskonåive. Dalsänkan kunde enklast lokaliseras till en sluttning av Norra Storfjället. Gruppen upprättade sitt basläger under fjällets rasbranter. Därefter företogs en kortare rekognosceringstur genom den oländiga terrängen. Männen bar sin utrustning i Atlas Cyclop II-ryggsäckar. Berghaus, 90 liter.

Glaciärbadet: Fjällkarlen gick i kallkällan rik på bragder och äventyr, aftonens man i yttersta fjällranden, markerade sin position vid glaciären. Stod overksam och dröjde intill dess månen uppsökt platsen i himlens omkrets.

Sedan natten som det naturliga tillståndet, när Jon Leif låg utsträckt på rygg intill Måskonåiveglaciären för att lyssna på stjärnorna, och notera deras ljudlösa förbimarscher genom de mörka och hemlighetsfulla tempelgårdarna ovanför hans huvud. Kvardröjande skuggor av giganters födelseprocesser ur den mörka materien.  Detta var hans första natt av andlig hållning och avsaknad av yttre åtbörder i de sammanhängande meningar, som när som helst kunde avbrytas av det som gällde i ekots land. Att med ljudlig stämma betrakta bergväggarna i amfiteatern under fjällets rasbranter, och ljudet som återgavs när glaciärens isbräcka vände utsidan inåt  likt en ortophon med sin ontophanes. I övrigt var det tystnaden som talade ur denna stora scenbild.

Om Jon Leif noggrant undersökt fjällregalierna, som bildat ispelare mot underlaget av bergartssmältor, hade han direkt förstått att de utgjorde idealbilder av ett glacialt landskap. Präglade av abstrakt renhet och statiska harmonier, kunde omgivningarna i den sterila  miljön upplevas som frånstötande och matematiska. I själva verket fanns här en observationsplats.

När besökaren  mödosamt tagit sig upp genom den vidsträckta dalgången, krympte fjällets vegetationstäcke och övergick i stenskravel, blockterräng och snöfält. Alltsammans berodde på en stadigt ökande  närhet till de mörka och blåaktigt färgade luftlagren ovanför.

Måskonåiveglaciären expanderade därför att den tvingades sätta sig i rörelse nedför en sluttning, som sedan fick den att uppge namn och former och försvinna.  På samma sätt var det med andra istäckta fjällsidor.  Som kontrast fanns glaciärer i mindre branta partier, där de kunde växa i alla riktningar från en centralt belägen kupol eller hjässa. Om de var av storleken tio kilometer eller mindre tvärs över, tillhörde de kategorin  iskapsyler  eller "mössor". Om så var fallet, med en klassifikation baserad på storlek och utbredning, uppstod där en kontinuerlig värmeteknisk process i det inre av glaciären.

Omgivningen utstrålade den hårdhet som kännetecknade högalpin miljö. Här fanns inga valmöjligheter eller alternativ när landskapet tagit sats och höjt sig närmare kylan högre upp i de atmosfäriska lagren. En generös gest mot gravitationen och Newtons fallande äpple. Från kanten av bråddjupet anblicken av den sydliga Sytertoppen. Detta var en upplevelse, som gjorde det svårare för Jon Leif att se helheten. Om han däremot haft möjlighet att överblicka allt, skulle han då ha förstått vad han såg.

Vid stigen, som ledde upp mot det blommande fjällets nordsida, fanns en informationstavla uppsatt. Texten var författad av docenten Olof Rune. En väl markerad vandringsled gick genom björkskogen och Jon Leif följde kanten av den dalgång, som en  fjällbäck mejslat fram ur berggrunden. I de första stigningarna kände han av skadan i knäet, som uppkommit på den sydliga högtoppen av det nordliga Storfjället. Precis när en grupp vandrare passerade, gav balansen vika och Jon Leif såg ut att knäböja inför synen av "ödemark". Detta var en handling ur vilken man inte kunde sluta sig till den handlandes avsikter.

Jon Leifs tankar gick till Marsfälten, när Hannibal tågat över Alperna. Immanuel Kant lärde att verkligheten i tid och rum, som utgjorde den empiriska vetenskapens område, inte var något annat än ett system av "fenomen" som kunde uppfattas av ett medvetande - antingen Jon Leifs eget eller någon annan enskild människas. Julius Caesar, imperatorn, stod dock över nästa drag i spelet om denna besinning.

Åter till observationerna. Vadade med viss möda  Syterbäcken  och följde Viterskalsbäckens vattenflöde. Inneliggande år var kaskaderna grandiosa och rikliga, likt de öppnade slussarna i Themsen. Ralph Vaughan Williams Londonsymfoni och H G Wells "att flyta nerför Themsen är samma sak som när en hand stryker över sidorna i boken om England från slut till slut - floden passerar - London passerar, England passerar."  

Viterskalets västsida inramad av Dålkoetjåhkes branter med sjön Måskoesjaevrie vid dess fot. Måskonåiveglaciären fanns någonstans i norr  vilande i sin vidsträckta molnskål mot Skraahpettjåhkefjället. Måskoestjåhke till höger med den nordliga Sytertoppen längre bort. Västsidan fortsatte  i två djupt inbuktande glaciärnischer, som saknade is. Samtidigt svängde dalen österut. I nedre delen övergick bergväggen i stora rasbranter, s k talus. Sluttningarna såg ut som om en jätte varit verksam och slungat de väldiga stenblocken slumpmässigt omkring sig i otyglad vrede.

Sjön Måskoesjaevrie låg framför den västra glaciärnischen, och var omsluten av en mängd höga moränryggar. Gruset hade byggts upp av en avsnörd ismassa, som legat kvar i nischerna samtidigt som inlandsisen rasat samman och smält ihop. Iskanten hade samtidigt plogat upp dessa drygt 50 meter höga åsryggar, som låg utlagda vinkelrätt mot dalens längdriktning. Detta grus ansågs ha stort vetenskapligt värde: nakna och sterila moränkullar där glaciären format underliga gruspyramider.

Altan för en filosof på fjället: Brékkek kékkek kékkek! kóax kóax kóax! ualu ualu ualu quaouauh! James Joyce fortfarande kvar på tidsaxeln, som färdades genom glaciären och det charmfyllda vattenlandet framför. Jon Leif tänkte sig även Wittgensteins svävande altan lokaliserad till framsidan av Tärnaglaciären. Antingen låg den där den borde ligga, eller så låg den någon annanstans, som en bakgrund likt en blick som söker bekräftelse i den massiva texten. Ett mellanspel med betydelse längre fram i läsningen.

Södra Sytertoppens glimmande driva av snö på sin breda rygg. Den första bilden av detta ljusrike blev allt klarare när molnslöjorna lättat över bergets höga krön, fjällplatåns urgamla stillhet och evigt oberörbara lugn. Den stormsvepta och ofta molnfyllda platsen inbjöd till ensamgående.