Norge på cykel

Hur känns det att leva på sparlåga under hård ansträngning? Är det möjligt att cykla till Norge på 10kr om dagen.
För att få värdefull erfarenheter till framtida resor, där mat i realitet kan vara knapp, tar jag mig an denna utmaning.
Genom utdrag från min dagbok kan ni följa med på svält-färden från Norrköping till Norge och hem igen. Håll till godo.


Måndag, 23 Maj
Klockan tolv kommer min kamera tillbaks från reparation. Det är den sista pinnalen fattandes min packning så nu kan resan börja!
Under dagen var allt som vanligt, jag cyklade och var glad. Kosten som bestod utav tre paket nudlar räckte mer än väl. Det sista packetet fick jag knappt i mig, då de var så illasmakande.

Tälta gjorde jag i ett gruvschakt i Kill, norr om Örebro. Till en råbocks förtret råkar jag ha inkräktat på hans revir. Det ser ut som om han vill attackera mitt tält när den närmar sig. Vid fem meters avstånd tvingas jag vifta med armarna för att få hans uppmärksamhet, det fungerar lyckligtvis och han skuttar iväg i ett yl. Denne modiga bock använder shacktet för att bräka och visa upp sig för damerna, så det dröjde inte länge innan han återvände..

En illa vald tältplats.

Tisdag, 24 Maj
Gårdagen fortsatte med att det började regna kraftigt. Jag somnade men väcktes av att vara dyblöt. Tältet hade kollapsat då marken hade förvandlats till lervälling och pinnarna lossnat. Det regnade ytterligare en timme, varefter jag fick ge upp. Även om jag stadgade upp tältet med cykelväskan så tog tältet in stora mängder vatten. Allt var blött, kläderna och mina sovfiltar. Mitt i natten plockade jag ihop sakerna, vred ur vattnet ur kläderna och började gå i uppförsbacke mot Nora. Jag såg bla. en älg på vägen, men annars tittade jag inte så mycket på omgivningen. I Nora lade jag mig för att sova i mina långkalsonger på en tågperrong. Min kropp tog lite notis om kylan och jag fick en timmes slumrande.

Nudel till frukost. Tvärtemot gårdagen är den nu aptitlig. Hungern är där under dagen, men den klassiska bilden av att vara hungrig som en varg infinner sig inte. Märkligt nog är den knappt märkbar eller åtminstone lätt att ignorera under hela resan.

Segheten får min uppmärksamhet. Jag kan inte trampa snabbare än 20kmh.

Tältar i Filipstad vid en badplats.

Jag har inte tänkt leva utav nudlar hela resan så mat av den billigaste sorten köptes: havregryn och spaghetti.
Spaghettin är nästan oätbar eftersom mjölet runt stråna bildar en sorts smörja vid uppkokning. Men vadå..vädret är skönt, naturen vacker och folk vänliga, jag klagar då inte.

Onsdag, 25 Maj
Den här dagen har varit en typisk trampa-hela-tiden dag.
En spågubbe på p3 gissar att en tjej som ringde in bodde i Nora. Det var helt fel men jag var ju nyss i Nora! Wow....jag funderar på det ett tag, typ ett par timmar.

Energibristen är nu mycket påtaglig, vid gröt och pasta-pauser drar jag ut på alla moment så länge jag kan, varför skall jag skynda för att cykla? Det är ju skittråkigt att cykla i alla fall. Det kommer säkert att bli skittråkigt i Norge. Vilket skitställe!
Tackvare komiken i sådana tankar fortsätter resan, men jag inser också att gränsen där humorn tar slut (och därmed resan) är allt för nära.

På två och en halv dag har jag tagit mig så långt jag frivilligt kan med kosten. Skall det fortsätta måste det vara med vissa justeringar!

Russin till gröten och läsk köps. Det är "snabb" energi som sätter blodsockret i gungning. Enligt fysiologer lär det vara en suboptimal kost i min situation, men det är just vad min kropp vill ha, så varför inte?

Färd genom tiomila-skogen.

Både russinen och läsken imponerar stort på mig. Det är fortfarande tungt att cykla, men humöret kommer tillbaks..Tältar i Sysslebäck.

Torsdag, 26 Maj
Vaknar av att det regnar. Jag borde vara van vid regn men nu känns det riktigt illa. Man kommer att bli blöt, mina saker också för den delen. Ursch...
Inte förens jag drog mig tillminnes ett av www.thepoles.com's beiga överlevnadstips "Face the storm", kom jag ihåg hur lätt det är. Det är helt enkelt bara att gå ut ur tältet och bli lite blöt...

Jag ångrade lite utav min mallighet när regnet inte gav med sig och temperaturen sjönk. Äter sparsamt med gröt under dagen och noterar att det mesta känns lätt, ändå. Hur detta går ihop, förstår jag inte.

Sover på en dansbana i Jordet, Norge.

Bjuden på fika. Schysst!

Fredag, 27 Maj
Norge börjar bjuda på vyer, snöiga sådana. Sover i en stuga tillhörande ett museumkomplex för gamla byggnader. Stugan har ett tak med ett stort hål i, så att man kan elda. Ägaren bjuder på fräsch ved.

Ytterligare en dag med sparsam gröt- och spaghetti-kost (och 100g majs till kvällsmat). Fortfarande en lättsam känsla över det. Cyklar tungt men fokuserat. Var kommer energin ifrån?

Lördag, 28 Maj
Halvt sovande genom den iskalla natten försökte jag hålla liv i brasan med t-röd. Vid 5-tiden gick jag upp. Dricksvattnet var fruset och jag med. Hålet i taket suger ut all värme. Jag satt på brasan igen men det hjälpte
föga.
Trött och huttrandes cyklade jag mot Sölarna, ett fjäll vars storlek skiljer sig stort från de övriga bergen i närheten. Miljön är trevligt norrländsk med tallar och lugna vägar, tystnaden finns här.
Efter fyra mil hittar jag en fin plats för grötätande.

Sölarna.

Med enbart frukosten i magen cyklade jag ytterligare tio mil till nord-Europas största canyon, Jutulhogget. En brant serpentin-grusväg slingrar sig upp mot den femhundra meter höga platån, som canyonen går igenom. En nästan för berusande känsla av utmattning och vilja att sova sätter in och jag måste plötsligt ge allt för att kunna
promenera upp för vägen. Jag säger till mig själv "you can do it" med så många olika dialekter jag kan komma på för att hålla mig själv i gång. Huvudet är bra fokuserat, inte kroppen. Upp tar jag mig dock, fast i dåligt skick. Sönderbränd i ansiktet med kläderna på sniskan och skorna halvt som halvt på fötterna raglar jag omkring bland stenbumlingarna. Ett följe av turister passerar. Jag grinar illa mot dem som hälsning, de
ryggar tillbaks.
Då jag inte är i tillräckligt god form för att ta mig ner igen sätter jag upp mitt tält, i nöd, inuti Jutulhoggets informationsmonter. En stor mängd spaghetti kokas upp och äts fort. Några barn fnissar och rycker i tältet. Somnar.

Jutulhogget.

Söndag, 29 Maj
Vaknar lika trött som jag var innan jag somnade, packar ihop i slowmotion. Glider iväg i riktning mot byn Folldalen.
Efter att ha duschat på en camping kvicknar jag till och gårdagens zombie-tillstånd ger med sig.
Till mitt förtret har ansiktets hy tagit stor skada, och det på kort tid. Öron och läppar är brännskadade och såriga. Troligtvis har huden försvagats av vitaminbrist eller något liknande.

I Folldalen är tanken att proviantera för bergsklättring i Rondane. Det finns inte en tanke på att klättra berg själv, med för lite mat. Hur det kan gå med det fick jag reda på igår!

Lypsyl köptes då mina såriga läppar gör det svårt att äta. Bröd, mjölk och mjukost och en glass köptes för att ha som kost idag, mer mat får köpas imorgon.
Sover så att jag kan se Rondanes toppar. Det snöar på dem under natten.

Måndag, 30 Maj
Efter ett samtal med två av Rondanes parkvakter får jag höra att alla vägar dit upp är avstängda, tydligen är det för mycket snö. Vi diskuterar vidare om snömängden och till en början råder det ingen tvekan om att det ligger en meter snö på vägen, därefter ändrar de sig till en halvmeter och tillslut verkar de båda vara eniga om att det faktiskt kan vara barmark. De varnar dock att vägarna är stängda och inga lär finnas där då det finns för lite snö för att åka skidor och för mycket för att gå.
Jag cyklar upp på en avspärrad väg som leder till en by i Rondane, Döråsätter. Vägen är utan snö, precis som vakterna kom fram till och byn är utrymd och igenbommad. Inga människor på sikt.

Mot Döråsätter

När jag har kommit fram till byn och chockats av de magnifika topparna ringer jag Björn W. Enligt en kille i Folldalens cd-butik är han expert på området. Mycket riktigt gavs klara besked om alla bergen, och de olika rutterna. Helst ville jag klättra Digerronder, men han försäkrar att Rondeslottet (det högsta berget) ger en finare utsikt. Leden dit är utstakad med riktmärken i form av stenar så det visar sig vara lätt att hitta.

Att ta sig från byn till toppen av berget behöver inte ta mer
än fyra timmar...om man är "hurtig" som Björn skojsamt uttryckte det.

Digerronden till höger

Klockan 14:00 började jag att gå. Mindre vattendrag korsades barfota. Närmare berget och några timmar längre fram i tiden korsades små snöfält på liknande maner, skuttandes i shorts och lågskor. Känslan att sjunka ner till midjan var mildare än man kan tro, fast i längden blev det så klart ohållbart och regnbyxor sattes på. Damasker snoddes ihop av ett par matchande plastpåsar.



Ju närmare jag kom berget, desto mer växte snöfälten i både längd och djup. Efter ett längre kravlande på knäna togs en godis paus, shipandes efter luft började tröttheten smyga sig på...

Rondeslottet

Bergets snölösa stup hänger fint framför mig, till höger om mig går en något brant terräng med mycket snö, det får mig att skynda på extra i fall det skulle kunna rasa.
Jag tog mig upp till den sista kammen, det var inte särskilt brant men desto mer isigt så jag var tvungen att hålla mig fast med nävarna.
Klockan 19:00 är det cirka hundra meter kvar till toppen som vid det här laget är insvept i ett snömoln. För att slippa klättra i dimman och kanske halka ner i avgrunden vänder jag för att börja den toklånga och jobbiga vandringen tillbaka.
Den sista passagen ner till min sovplats föregås av en mycket brant och snöig sluttning. Av rent slarv tappar jag fotfästet och kanar neråt. Mitt knä slår i en sten. Sablans otur! Smärtan i knäet maler i magen. Innan hade jag enbart försökt kontrollera kaningen, nu kämpar jag för att få stopp på mig. Har något gått sönder?
Försiktigt böjer jag benet med mina händer - allt är ok, visar det sig.
Vid elva var jag framme. Nudlar kokades och åts fort. Förutom mina kläder lämnades allt utanför tältet, på grund av trötthet.

Det snöade nu även här men det struntade jag i. Ett problem för morgondagen.

Tisdag, 31 Maj
Det snöade ordentligt under natten. Då jag egentligen behövde gå ut - å naturens vägar - låg jag halvslumrande fram till klockan fyra. När mitt tält hade blivit fullständigt omslutet av snö rycker jag till. Hur mycket snö är det då inte ute? Är jag på väg att bli insnöad och avskuren från resten av världen?
Det är flera minusgrader. Förutom två par strumpor och en fleecejacka är alla kläder blöta. Skorna lämnade jag utanför tältet (smart!) så de hade frusit till is och måste bändas på fötterna. Med plastpåse-damasker och dubbla strumpor gick det bra, ändå. Tält och allt annat samlas ihop till en två meter bred panikboll som knyts fast på cykeln. Färden ifrån Rondane är kall och snöig. Några vattendrag måste korsas. Men ner kommer jag. Det verkar snöa hur långt ner jag än kommer i dalen. I Atnbrua köper jag mig en brakmiddag för att komma i form igen. Därefter cyklar jag Rondevägen ner till Frya, var jag nu Campar. Är något sliten.

Onsdag, 1 Juni
Cyklade på E6 mot Per Gynts trakter. Väl där tar jag in på en grusväg, då släpper pakethållarens fästen närmast sadeln och hela ekipaget far baklänges störtandes mot marken i en duns. Pakethållarens "Reflex-flärp" hugger in mot hjulet liksom en yxa, men däcket klarade sig utmärkt. Jag reparerar med mina skosnören. Senare kör en holländare ikapp mig. Han heter Ed, kommer ifrån Haag och skall till Nordkap. Jag tror jag följer med tills jag närmar mig trollweggen.

Sover i Dovre-området. En snäll dam hjälper mig med plats att sova. Det går också upp för mig att den där håriga busken i Rondane kan ha varit en myskoxe.

Torsdag, 2 Juni
Vaknade vid 2-tiden hur pigg som helst. Vad göra? Hmmm..... Vid sex ringer farsan och "väcker" mig vilket så klart gör mig sömnigare än innan jag gick och la mig. Sover till åtta för att sedan möta upp med Ed. Vi käkar hotdogs. Snackar om cykelbragder, typ vem som har cyklat på högst höjd, flirtar med tjejer och är allmänt coola. Vi cyklar till Dombås, var jag tar en paus. Egentligen skulle jag vilja gå upp till Galdhöpiggen och Glittertind, men det passar inte Ed som skyndar vidare mot trondheim. Själv kan jag inte uppbringa motivationen att gå upp dit ensam, så jag cyklar till Trollväggen istället. När jag kommer dit brakar en mindre lavin lös från toppen av väggen. Den upplöses till intet under dess fall ner från den 1800 meter höga väggen. Vilken upplevelse!

Tältar på en övergiven väg, i dalen som trollstigen slingrar sig upp ur.

Fredag, 3 Juni
Går upp för trollstigen, högst där uppe kantas vägen av gigantiska snöväggar.
Vägen ner bjöd på ett sagolikt vinterlandskap. Jag sover vid en tjusigt belägen fjällsjö.



Lördag, 4 Juni
Tog det lugnt ner till Geiranger åker fram och tillbaks letandes efter en väg därifrån, den enda vägen är stängd och folk är oroliga för laviner och stenras. Färjan kostar 95kr och folk brukar överdriva så jag styr mot den avstängda fjällvägen. Det är högt så det tar åtskilliga timmar att ta mig upp till dess början. Under tiden jag går uppåt får jag många varningar, de flesta går som så; "150 meter utav stor risk för snöras". En extremt hurtig tjej som kör rullskidor uppför vägen berättar att det lär ta veckor innan vägen blir farbar, men varför inte ta chansen och prova? Hon säger det flamsigt med glimten i ögat, men menar hon att det kanske är möjligt ändå?



Uppe på fjället blickar jag ut över en dalen. Dalens högra sida är enformigt brant med en kilometerlång snödriva hängandes längs med och över den. Under den skall man inte gå! Dalens botten är en avlång sjö som följer dalsidorna, isen ser tjock ut men byborna har varnat för den. På vänster sida borde den beryktade vägen gå. Vägen kantas utav meterhöga snöväggar, precis som trollstigen. De första hundra meterna ser jag hur den går, därefter försvinner den i vinterlandskapet. Så tillvida vägen inte slingrar sig upp i bergen borde den följa sjön - med tanke på hur brant det är vid vissa ställen.
Dalen kröker sig åt vänster, hur den ser ut bortom kröken syns inte.

Jag tar på mig alla mina kläder ifall jag skulle fastna i en lavin.
Vid vägspärrarna tar jag sats och spurtar hundra meter. På vägen har snöbitar lossnat ifrån snöväggen. Om en bil passerade när de lossnade så fick sig bilen säkert en repa.
150 meter har passerats, snöbitarna är alltså vad som har väckt uppståndelsen. Skönt.
I 30km/h cyklar jag runt en krök i nedförsbacke, till min förskräckelse ser jag ett stort parti stenkross liggandes på vägen. Det finns ingen chans att bromsa. Hjulen studsar vilt över stenarna. Vem i helskuta har dumpat dem här? Däcken kommer säkert att skäras upp, bara inte hjulen kollapsar, tänker jag.
Vägen blir mer färdbar och jag får en chans att tänka på vem som har dumpat dem. Det går upp för mig att stenarna är ett stenras som har fångats upp av snökorridoren som jag befinner mig i. Snökorridorens väggar är höga nog för att skymma hur berget och stenrasets ursprung ser ut, illa...

Dalens högra sida ger ifrån sig ett muller, en snödriva släpper! Gick det inte fort innan går det fort nu.

Tvärt slutar vägen, en lavin har täppt igen snökorridoren. Innan jag har hunnit tänka om jag skall undersöka vad som finns bakom väggen eller vända låter det som om en blixt slår ned nära inpå mig. Ett stenras går snett bakom och över mig. Eftersom jag redan har nära maxpuls agerar jag instinktivt och vänder tvärt - bort ifrån återvändsgränden. Men det är lönnlöst då stenrasen går därifrån jag kom. Jag samlar mig och beslutar att bäst är om jag lyfter upp cykeln på snöväggen, klättrar upp och är extra varse om ras. Där kommer jag ha mycket bättre sikt.
Pulsande och dragandes cykeln över lavinresterna och ibland vid sidan av vägen som när den visar sig är i ett upphackat skick. Vägräcket ser ut som tillknycklad aluminiumfolie.
Det fortsätter att gå stenras på min sida och laviner på min högra. Min snabba andning stör mig oerhört mycket, varje ljud från berget måste nå mig. Jag håller andan och lyssnar under jämna mellanrum. Onekligen susar ett par bilder från filmer med stenras fram, de slutar alltid med att en biperson får en sten i huvudet.

Det här är inte kul. Jag sysslar med något som bortom all tvivel är idiotiskt. För 95kr tar jag livet av mig. Jag vill hem nu och aldrig mer cykla någonstans. Överlever jag inte den sista passagen så skall jag i alla fall ha bannat mina dumheter - Satans idiot!

Som en jagad gasell skuttar jag fram hysteriskt dragandes min cykel i snömoset. Cykelväskan börjar släppa från pakethållaren, det är inget som jag bryr mig om. Andning och puls på max. Det är brant nog för att cykeln skall hasa nedåt. Jag tar en paus måste lugna ner mig. Över mig hänger en massiv och fult tilltrasslad snödriva med blågröna isfingrar spretandes ut ur den. Det ser inte speciellt stabilt ut. Vad skall jag göra om den rasar? Vänster eller höger?
Under tiden jag funderar knakar det till som om det vore på väg att rasa. En iskoka trocklar sig fram genom fingrarna. Jag står som i en dröm - om detta skulle hända vad skulle jag göra? Jag förstår inte att det händer. Rör mig dock åt höger, framåt. När jag kommer ifrån ohyggligheten är det inte långt fram till huvudvägen. Ett gäng motorcyklister har tagit rast på sådant sätt att de har haft mig under vy den sista biten.

- "Var det mycket snö på vägen?"
- "Nä, inte så mycket..."

En tjej ger mig en lång skeptisk blick.

Fortsatte med att söka efter ytterligare en fjällväg som leder till Stryn, paradiset för skidåkare. Vägen och dess början var dock dold i snö
så jag cyklade genom en tunnel som hade cykelförbud, den gick nästan oavbrutet rakt ner till Stryn.
Campar på ett festival-område för skidåkare...öl dricks...

Söndag, 5 Juni
I kontrast till förra dagen ägnade jag dagen till att öva visslingstekniker, och cykla så klart.
Tältar på en kostig. Givetvist kommer korna när maten är färdiglagad och jag gör mig redo för att äta. De väntar under tiden jag äter. Helt klart att de skall förbi här! Men de vågar absolut inte närma sig mitt tält. Ledarkon tittar vänligt mot mig, hon tycker nog att hjälp från min sida skulle passa bra. Jag hjälper dem runt tältet, genom skogen...

Måndag och Tisdag, 6 till 7 Juni
Cyklar genom långa tunnlar med cykelförbud. Det är inte angenämt att maka sig fram under jorden som en mask - det kan jag intyga. Tunnlarnas luftsystem sköts utav turbiner och de för ett hemskt oväsen när alla är påslagna samtidigt. Dessutom förstärks ljuden av tunnlarnas trånga utrymme.

Tältar på Filefjället var jag fotar en älg.

Måndag, 6 Juni
Startar i godan ro från Filefjell. Cyklar förbi en intressant långfärdscykel-tjej men reagerar inte på att hon är ute på tur då allt hon har är riktigt lowtech. Jag trodde att hon kom ifrån någon by. När jag insåg hur det låg till vände jag mig om gapandes. Likaså gjorde hon vilket var ganska komiskt (vad gapade hon åt!?).
Vid närmaste by köper jag läsk, jordnötssmör och en bulle. Vid det här laget äter jag normalt med mat. Med extra energin i magen for jag i racketfart till Fagernes. 15mil på några timmar...
Jag äter en gigantisk middag och gör mig redo för att sova men inser att klockan bara är halvsju, vad är det frågan om? Varför sover jag minst 12 timmar om dagen? Varför är jag så gnällig? Helt sjukt, det borde finnas mer att hämta.
Oslo 182km ser jag på en skyllt. OK, jag cyklar en bit på det. Efter ett par mil känns det lite fånigt, i morgon kommer det ju ändå bli en liten fjuttig cykeltur med gott om gnäll och sömn. Med det föds iden att cykla hela vägen till Oslo, en oemotståndlig utmaning. Farten ligger jämt vid 30km/h, det tar emot när det är cirka 2 mil kvar till Oslo. Klockan 1:00 är jag inne i Oslo..Svalget och lungorna känns som om man har tagit några djupa andetag kall luft. Syret har gjort mig mycket pigg så jag håller mig vaken. Cyklar runt i centrum.

Under tio dagar bjuder Oslo på allt man kan önska sig. Festivaler, vänner, musik och god mat, men det är en annan historia.

En festival-arbetare på NorweiganWood, strax innan öppning.


Slutord

Tisdag, den 21:e Juni är jag tillbaks i Norrköping. Resan har varit mycket lärorik, nästan hektisk. Jag gick ner i vikt från 89kg till 76kg, men klarade ändå inte målet om 10kr per dag. Den första veckan gick det, med lite gnäll. Därefter tog kroppen för mycket stryk för att kunna fortsätta i samma tempo.
Tanken var också att avsluta med att ge en redogörelse för kostnaderna. Resans omständigheter har dock komplicerat den delen till den grad att det vore meningslöst att presentera siffror.

Allmänt sett, var det dock en mycket billig semester! :-)




Jimmy har sedan tidigare cyklat från Norrköping till Gibraltar. Nästa år planerar han att vandra genom Sibirien.