Okända fjäll - Gasska, Boartte, Hurre.

I den här artikeln försöker jag beskriva tre områden som ligger i gränslandet mellan Padjelanta i Sverige och Hamarøy kommun i Norge - Gasskatjåhkkå, Boartte och Hurre. Som vanligt finns en länk sist i artikeln till fler bilder än de 33 som visas i artikeln.

Innehållsförteckning - klickbar.

Var ligger Gasskatjåhkkå, Boartte och Hurre?

Området sammanfaller ungefär med den del av norra Padjelantas gräns mot Norge som ligger mellan nordvästra Vastenjaure och berget Sávtsasj samt angränsande område i Norge. Boartte och Hurre är i stort sett vita fläckar på kartan för de flesta vandrare, medan Gasskatjåhkkå är ett välkänt utflyktsmål för norrmän som sällan besöks av svenskar.

Gasskatjåhkkå hade jag besökt tidigare, men Boartte och Hurre hade jag bara varit i utkanterna av. Förbi Boartte och Hurre går det inte några etablerade vandringsleder och de bergen är inte heller så höga att de lockat äventyrare - högsta toppen är 1273 m. På kartan ser de lite strukturlösa och ointressanta ut och de högre områdena i Hurre brukar få stora mängder snö som oftast ligger kvar långt in i augusti samtidigt som isen legat kvar på sjöarna. 

Det fanns två huvudmål till i planeringen - Ámásvágge och Reinoksfjellet - men dålig mage och dåligt väder tvingade mig att avbryta exkursionen redan efter 9 dagar, vilket var 4 dagar tidigare än planerat. Jag tittade även närmare på Miehtjervárásj och Moalkkomjåhkå i Sverige.

^{Ungefärlig översiktskarta över Gasskatjåhkkå, Boartte och Hurre.}

De som vandrat mellan Änonjalmme och Staloluokta har sett både Gasskatjåhkkå och Boarte då de syns tydligt från Padjelantaleden - se nedanstående bild från september 2017.

^{Vy från Padjelantaleden i höjd med Sallohaure, mot Gasskatjåhkkå och Boartte.}

Turen startar från översta delen av Gjerdalen i Norge. Man befinner sig då på samma breddgrad som Vájsáluokta men 43 km längre västerut. Det går en anläggningsväg från E6 vid Kobbvatnet som man följer i 18 km. Man parkerar på flata hällar vid sidan av vägen. Att tänka på är att vägen endast är öppen för biltrafik mellan 15:e juli och 15:e oktober. Från Sverige följer man väg 77 från Skellefteå till dess man kommer till E6 i Norge, där man svänger norrut.

^{Karta över Gasska, Boartte och Miehtjervárásj.}

Gasskatjåhkkå.4:e + 5:e augusti

Dag 1

Jag hade startat tidigt från Bjännsjö utanför Umeå och kört i 67 mil innan jag var framme. Klockan blev halv fem innan jag började gå längs den sporadiskt rösade leden mot Njoammeljávrre i Sverige, men jag vek av från den efter en knapp km för att komma närmare Gasskatjåhkkå.

Inledningsvis är det i stort sett bara rent urberg man går på. Utformningen av klipporna är oberäknelig och jag missbedömde brantheten mot söder och fick gå en omväg för att nå tältplatsen som låg cirka 3 km från bilen. Det är ungefär som när man växlar spår på en bangård - man kan få backa något hundratal meter innan man passerar en växel och kan köra in på nästa stickspår.

Efter att ha satt upp tältet går det upp för mig att jag glömt börsen i bilen. Körkortet hade jag fått med mig men det kändes inte bra att mitt Mastercard låg kvar. Gick därför i rask takt fram och åter för att hämta kreditkortet vilket det var värt för att få sinnesfrid.

Dag 2

Efter en god natts sömn var det dags att bege sig mot Gasskatjåhkkå. Den 28:e juni år 2000 var jag upp på den 1517 meter höga toppen tillsammans med Stefan, en annan inbiten solovandrare. Då var det is och snö på sjöarna eftersom snösmältningen var ovanligt sen det året. Även år 2004 började jag en vandring här men den gången var toppen gömd i moln, så jag gick vidare. Denna morgon var molnig men det fanns stundtals antydan till blå himmel.

Uppgången mot Hálljejávrre är rätt brant men inte svår att ta sig upp för. Väl uppe möts man av ett stilrent berg med alpin prägel, som speglar sig i sjön.

^{Gasskatjåhkkå med Hálljejávrre i förgrunden.}

^{Gasskatjåhkkå speglar sig i Hálljejávrre.}

Jag går norr om sjön upp mot Hálljetjårro för att få flera bildvinklar. Från Hálljetjårro får man även en imponerande utsikt mot övre Gjerdalen, Reinoksfjellet och Juoksatjåhkkå.

^{Utsikt mot NO från Hálljetjårros östra sida.}

^{Gasskatjåhkkå och Gasskajávrre. Vy från Hálljetjårro.}

Framme vid den östra sidan av Gasskatjåhkkå börjar jag gå uppåt men ångrar mig pga mitt vänstra knä som fått en skada vid påkörningen bakifrån förra året. Jag känner bara av det om jag gör långa dagsetapper men vill ändå inte utmana ödet så här på den första riktiga vandringsdagen med ytterligare 600 meters stigning.

^{I mitten Hálljejávrre. Till vänster Gasskajávrre och till höger den reglerade Linnajávrre.}

Kommer därför tillbaka till lägret tidigare och packar ihop och vandrar vidare mot den reglerade sjön Linnajávrre. Hittar en fin plats vid jokken från Linnavágjávrre som jag nu kan ta mig över i mina kortskaftade kängor. 

Det underliga är att det inte finns någon mygg. Inte någon av de nio dagarna jag var ute såg jag mer än två mygg. Slog man ihjäl en så var det lugnt hela kvällen.

Boartte.6:e + 7:e augusti

Dag 3

Jag vaknar tidigt och går vidare uppåt utmed jokken från Linnavágjávrre. Regnet hänger i luften och det faller ett lätt duggregn då och då. Det är stenigt längs jokken och en bättre väg hade varit att gå ett par hundra meter österut. När det planar ut svänger jag mot öster och nu är det i stort sett bara urberget man går på. Medan underlaget är lättvandrat så blir navigeringen runt klippavsatser och småhöjder mer utmanande - det ultimata kurragömmalandskapet. Då och då kommer man till områden som fram till nyligen måste ha varit permanenta snölegor eller glaciärrester där underlaget påminner om en gammal kullerstensgata.

Jag funderade på att ta mig upp på den 1143 m höga Boartevárre, men molnen går för lågt. Jag väljer att gå i riktning mot Sjnaskasjávrre där jag planerat att slå läger.

^{Polarull på Boartte.}

Efter att ha passerat högsta punkten på min väg (990 m) får jag äntligen se den annorlunda sjön med alla sina småöar. 

^{Vy mot SO från 960 m höjd på Boartte.}

För att få bra bilder av sjön väljer jag att inte gå ner mot den, utan går i stället i riktning mot Sjnasjkasvárre. Berget är här hårt slipat av inlandsisen på ett ibland konstnärligt sätt.

^{Östra sidan av Boartte var ofta hårt slipat av inlandsisen.}

Regnmolnen drar undan och solljuset visar en helt annan sida av landskapet. 

^{Utsikt från Sjnasjkasvárre mot Sjnasjkasjávrre och Sávtsasj.}

Jag försöker gradvis gå ner mot sjön utan att hamna i återvändsgränder där vägen ner blir för brant - en ofta återkommande sysselsättning i dessa trakter. Väl nere vid den 2½ km långa sjön blir framkomligheten bättre ju längre österut man kommer.

^{Östligaste delen av Sjnasjkasjávrre med Sávtsasj i bakgrunden.}

200 meter från östra änden av sjön finns fina tältplatser och där slår jag läger efter 11 km vandring enligt kartan, men där man nog får lägga till ett par km för alla extrasvängar man tvingas göra. Jag gillar att hela tiden tvingas välja den väg som eventuellt kan vara bäst. Det ger en bättre känsla för landskapets egenheter.

Dag 4

Det hade regnat ett tag under natten men när jag vaknade sken solen från en himmel som var så klarblå som den bara brukar vara kalla höstdagar.

^{Lägret vid östra sidan av Sjnasjkasjávrre.}

Dagens uppgift var att gå mot söder till baslägret för morgondagens exkursion över Hurres högsta delar. På vägen skulle Mellomfjellet undersökas. Berget ligger på riksgränsen och har därför förärats med Riksröse 245A. Bergarterna är desamma som hos Miehtjervárásj strax intill och båda bergen ser ibland lätt rödaktiga eller ljust rostfärgade ut.

Nära den NV sidan av Mellomfjellet ändras det småkulliga fjällhedlandslandskapet till att bestå av mer urberg av "gråstenstyp" ur vilket Mellomfjellet reser sig tvärt med branta sidor omöjliga att ta sig upp för, i alla fall för oss som inte är klättrare. Jag upptäckte också att de ultrabasiska bergarter - bland annat täljsten - som berget består av är farligt hala om de är blöta. 

Jag rundar berget på dess västra sida och här skulle det vara lätt att ta sig upp. Området direkt väster om Mellomfjellet - mellan Tjåhkkul och Sjnasjkasvárre - såg både intressant och lättvandrat ut. Känner en viss längtan till att besöka den platsen så jag återvänder nog snart.

Jag går ner till den fina jokken som går söder om Mellomfjellet och tar av mig packningen för att kunna undersöka berget närmare. Det är inte svårt att ta sig upp och där växer mer gräs än vad man kan tro när man ser berget nerifrån. Toppen är 847 m hög och utsikten mot Miehtjerjávrre är oerhört vacker. 

^{Vy från Mellomfjellet mot Miehtjerjávrre och Oarjep Slahpetjåhkkå.}

^{Miehtjerjávrre och Miehtjervárásj sedda från Mellomfjellet.}

Riksröse 245A har delvis rasat och jag har meddelat Riksgränskommisarien Gunnar Ersbo detta. Vad gör man inte för att säkra landets gränser. Lantmäteriet väntar på ett regeringsuppdrag att genomföra en översyn av Riksgränsen från Valsjöbyn i Jämtland till Treriksröset.

^{Södra delen av Riksröse 245A på Mellomfjellet hade rasat.}

Jag valde en annan väg ner och den var mycket brantare, men eftersom det var gräsbevuxen mark med en renstig så gick det bra. Nere igen träffade jag på en liten oas där jokken var bredare och djupare och bottnen var fin vilket lockade till ett snabbdopp.

^{En liten oas på södra sidan av Mellomfjellet.}

Åt lunch där jag lämnat ryggsäcken och njöt av det fantastiska vädret. Fortsatte sedan söderut upp mot östra delen av Tjåhkkul som slipats av istiderna så att klipporna såg ut som vågor frusna i sten. Det innebar 200 meter i höjdförlust att gå ner mot västra änden av Njoammeljávrre och man fick gå i sick-sack för att få lagom lutning, vilket inte var några problem. Nere vid vadstället över Tjåhkkuljåhkå kunde jag konstatera att man enkelt tagit sig över utan vadning i år, om man haft kängor med höga skaft. Jag hade låga skaft så vadarskorna åkte på. Vattentemperaturen var högre än vad man förknippar med en fjälljokk och det gällde även övriga jokkar under den här vandringen.

Efter vadet återstod drygt 2 km med 150 m stigning till tältplatsen väster om Gájtsasjjávrre. Det var en fin plats med högt gräs och blåklockor. Efter de sedvanliga lägerbestyren la jag mig på rygg på den lilla ängen vid tältet och såg de skira gräsaxen vaja i den svaga vinden. Det var en ny upplevelse att kunna ligga så här utan att bli antastad av mygg.

^{Friden la sig djupt när man slapp myggsurret.}

När jag krupit till kojs somnade jag innan jag hann stänga vare sig sovsäck eller tält. 

^{Lägret 400 meter väster om Gájtsasjjávrre.}

Hurre.8:e + 9:e augusti

^{Karta över Hurre.}

Dag 5

Jag hade länge väntat på ett bra tillfälle att besöka Hurre men det verkade som att man måste vänta till slutet av augusti under ett snöfattigt år för att få se hur områdets högre delar såg ut när sjöarna var isfria. Stefan hade besökt Hurrejávrre på 960 meters höjd den 31:a augusti år 1996 och då var det fortfarande is kvar på sjöarna och mycket snö låg kvar på marken. I början av juli år 2000 passerade vi tillsammans östra sidan av Hurre men då var det ett vinterlandskap där jokkarna bildat farliga slaskproppar över stora områden. År 2004 gick jag i början av juli över östra Hurre men det var djup snö överallt. Men i år borde kombinationen av extremt lite vintersnö och extremt varm sommar göra att sjöarna är isfria i början av augusti, så jag såg det som ett bra tillfälle att göra ett besök.

Hurre kanske är mest känt för det vackra vattenfallet i Hurrejåhkå som syns bra från långt håll. Hurrejåhkå är normalt den största jokken som måste vadas när man går genom västra Padjelanta. 

Hurre är det lulesamiska namnet på orre. Tydligen fanns det skog i området runt Hurrejåhkå för mer än 2000 år sedan när klimatet skulle ha varit varmare under en period. Möjligen var det så att skogsfåglar som orre då fanns där och gett upphov till områdets namn?

Jag hade lämnat min dagtursäck (260 gram) hemma och använde i stället ryggsäcken på 2,5 kg under dagsutflykten. Den är bekväm att bära och kameraväskan går ner ledigt om det skulle börja regna. Lägret låg intill Gájtsasjjåhkå (namnet står inte på kartan men är registrerat hos Norges vassdrags- og energidirektorat) som rinner ner till Gájtsasjjávrre från väster. Jag följde jokken uppströms eftersom den får sitt vatten från snöfläckarna på 1100 meters höjd på nordöstra Hurre, och det var dit jag ville gå för att få bilder av Hurrejávrre och andra högt liggande sjöar.

^{Den största jokken som rinner ner till Gájtsasjjávrre - här drygt 800 möh.}

Det var ibland brantare partier att ta sig upp för men det var ingenting riskfyllt. Navigeringen var lite lurig då man inte hade några distinkta hållpunkter. Bergarterna varierade från söndervittrad skiffersten till samma ultrabasiska bergarter som Mellomfjellet består av. Även berggrundens färgvariation var ovanlig - grått, gult, svart, grönt och lätt rödaktig. Väldigt stora snölegor fanns kvar när man kom upp till 1100 meter. Därefter planade det ut och man gick på gulaktig sandsten. Östra delen av höjdryggen jag nu befann mig på var rätt plan och lättvandrad.

^{Gulaktig sandsten och ultrabasiska bergarter på Hurre.}

Framme vid södra sidan öppnade landskapet upp sig och ett virrvarr av blänkande sjöar bredde ut sig nedanför. Trots att jag studerat kartan noga blev jag överraskad då det inte alls såg ut som jag hade förväntat mig. Där nere fanns bara vatten och kala klipphällar och ingen växtlighet så långt ögat kunde avgöra. Berget jag stod på var däremot täckt av både blommor och gräs - en skarp kontrast, speciellt som det vanligtvis är växtlighet på lägre höjd och sten och klippor på högre höjd.

^{Vy mot väster över de högsta delarna av Hurre och sjöarna nedanför.}

^{Hurrejávrre och andra sjöar på drygt 960 meters höjd i Hurre.}

Jag följde höjdryggen mot väster och där började det bli lite besvärligare att ta sig fram då stup mot väster hindrade min framfart. Jag följde då sporadiska renstigar som gick högre upp men det blev stopp vid västra änden av höjdryggen. 

^{Gasskatjåhkkå sedd från en av topparna i Hurre - cirka 1230 möh.}

Tyvärr så tenderar övergången från en bergart till en annan att bestå av tvärbranta "gångar" som man inte kan ta sig över då de kan vara mer än 20 meter djupa. Detta tvingade mig att gå tillbaka och ner för att kunna fortsätta. Insåg att jag förlorade så mycket tid på kringelkrokarna att jag inte skulle hinna upp på Ridoalgetjåhkkå och vidare runt hela Hurrejávrre, för att kolla in möjligheterna att vada nära vattenfallet. Hela dagsturen tog ändå nästan 12 timmar och blev minst 19 km enligt kartverktygen. 

Efter att ha kommit ner till 1100 meter fortsatte jag på östra sidan av Ridoalggetjåhkkå. Det var rent urberg utan växtlighet, men med skvalrännor som bildats under istiden som man måste hitta en väg förbi. Vid södra sidan stupar berget rakt ner mot Hurrejávrre och jag blev tvungen att gå ner mot sjön en annan väg. 

^{Ridoalgetjåhkkås SÖ sida stupar tvärbrant ned mot Hurrejávrre.}

Jag fick ett hugskott och gick ut på den långa udde som nästan delar Hurrejávrre i två delar. Jag ville se om man kunde ta sig över till andra sidan genom att vada där udden slutade. Härifrån kunde man också se att Ridoalggetjåhkkå bestod av flera lager av olika bergarter. Norges geologiske undersøkelse har gjort undersökningar i Hurre och man utvärderar nu möjligheterna att bryta täljsten och andra mineraler. 

Täljsten är en stenart som bildats av mjuka mineraler. Det är lätt att såga och tälja i stenen - därav namnet. Talk och magnesit har fäst sig hårt vid varandra pga att talkfjällen vuxit in i magnesiten, vilket gett upphov till en enhetlig och jämn stenmassa. Dessutom finns mindre mängder klorit och magnetit - sammansättningen varierar mellan olika fyndplatser. Man får hoppas att de kommer fram till att brytningen inte blir lönsam så att detta exotiska stycke orörd natur får förbli orörd.

^{Vy mot Ridoalgetjåhkkå från den långa udden i Hurrejávrre.}

På udden fanns mindre ytor med polarull och gräs som lyckats få fotfäste i den annars helt karga miljön.

^{Polarull på landtungan i Hurrejávrre.}

Vid uddens södra ände kunde jag konstatera att det sund som håller ihop de västra och östra delarna av sjön var 3 meter djupt vid den västra sidan men endast midjedjupt vid den östra sidan. Där skulle det ha gått att ta sig över och det vara bara cirka 4 m brett, men jag avstod då jag inte skulle hinna undersöka området på andra sidan. I stället vände jag tillbaka och följde norra sidan av Niennajávrre (967) innan jag letade mig tillbaka till den väg jag kommit ifrån.

Nästan nere får jag syn på en älg ett par hundra meter bort. Vi står och tittar på varandra medan jag byter objektiv på kameran. Jag försöker prata lugnande med älgen för att den ska stå kvar och låta mig ta någon bild och jag fick ett par bilder innan han skuttade vidare i ett för en älg värdigt tempo.

Klockan var mer än 8 innan jag var tillbaka till tältet. En timme därefter började det regna och blåsa häftigt och även en åskknall hördes. Efter ett tag lugnade det ner sig men regnet fortsatte under natten.

Dag 6

Regnet fortsatte under större delen av dagen och jag låg kvar i tältet. Jag ville göra ännu en tur till Hurre då jag inte hann med allt i går, men regnandet satte stopp för det. Magen hade blivit konstig och jag fick ett par gånger ge mig ut med kort varsel för att uträtta behov. Det verkade inte vara vanlig magsjuka utan något mildare. Kanske hade jag ätit för mycket choklad under turen i går?

Sent på eftermiddagen upphörde regnet och det ljusnade en aning. Jag packade då ihop och gav mig iväg så pass sent som halv sex mot nästa planerade mål. Jag borde hinna fram till Miehtjervárásj västra sida i alla fall tänkte jag. Terrängen är vänlig och jag var snabbt nere vid vadet över Tjåhkkuljåhkå. Vattnet hade inte stigit mycket trots regnandet. Fortsatte längs Njoammeljávrre mot Miehtjerjåhkås inlopp i sjön. Såg ett par vandrare ett par hundra meter bakom mig som bar på fiskespön, men de stannade vid västra änden av sjön och slog upp sina tält.

Framme vid Miehtjerjåhkå fanns hyfsade tältplatser. Eftersom östra sidan av jokken saknade möjliga tältplatser så långt ögat kunde nå och klockan närmade sig halv åtta så slog jag läger här. Det skulle inte bli några problem att vada konstaterade jag. För exakt ett år sedan var vattennivån 40 till 50 cm högre enligt bilder jag tog. Ej möjlig att vada ansåg jag då eftersom farten på vattnet också var mycket högre.

^{Lägerplatsen vid Miehtjerjåhkås inlopp i Njoammeljávrre.}

Miehtjervárásj.10:e augusti

Dag 7

Morgonen bjöd på strålande väder men det drog snart in en hög diffus molnskärm som gjorde ljuset lite platt ur fotografisk synpunkt. Vädret kändes besynnerligt och svårt att förutsäga.

^{Lägerplatsen vid Miehtjerjåhkå.}

Det var inte svårt att vada Miehtjerjåhkå nära inloppet i Njoammeljávrre där jokken delar upp sig i två fåror och man kan vada en fåra i taget. Vattnet gick inte upp till knäna utan höll sig runt ett djup av 30 till 40 cm.

^{Vadning av Miehtjerjåhkå.}

Jag följde Miehtjerjåhkå upp till Miehtjerjávrre. Det var intressant att se jokken från den östra sidan då jag förra året följde den längs den västra sidan. Miehtjervárásj och liknande berg uppvisar en helt annan topologi än våra vanliga fjäll. Den är oberäknelig och kaotisk med gångar, oregelbundna småkullar och tvärbranta väggar om vartannat. Det tog tre timmar att gå en sträcka som fågelvägen är tre km. Enformigt var det i alla fall inte.

^{Vy mot öster från västra sidan av Miehtjervárásj.}

Efter att ha lämnat berget bakom mig åt jag lunch vid sjön då det inte finns några jokkar längs den östra sidan av Miehtjerjávrre. Jag hann precis äta färdigt innan duggregnet till slut började. Fortsatte sedan mot Moalkkomjåhkå där jag slog läger vid inloppet i Miehtjerjávrre vid ett uppehåll i regnandet.

Moalkkomjåhkå.11:e augusti

Dag 8

Landskapet nära lägret vid Moalkkomjåhkås inlopp i Miehtjerjávrre präglas av små kullar. Samma landskapstyp dominerar området från Oarjep Slahpetjåhkkå till Sjnasjkasjávrre - en sträcka av cirka 8 km.

^{Det småkulliga landskapet.}

Vädret var ostadigt men det blev uppehåll vid 10-tiden och jag rev då snabbt lägret och gav mig iväg längs Moalkkomjåhkås östra sida. Jag fick en regnfri lucka på 1½ timme och hann då nästan till jokkens början. Moalkkomjåhkås botten består till stora delar av kalksten vilket i bra väder gör jokken mycket vacker där bottnen är ljus. Är man ute i rätt tid kan man mötas av en ljuvlig blomsterprakt med bl.a. klippveronika, fjällgentiana och blåklockor.

^{Moalkkomjåhkå rinner här över kalksten.}

Moalkkot på lulesamiska betyder något som "går i krokar och svängar". Om formen Moalkkom betyder samma sak så har Moalkkomjåhkå fått sitt namn för att den slingrar sig fram i landskapet ner till Miehtjerjávrre. Moalkomjåhkå är 3 km lång och den börjar där Slahpejåhkå och Sjnasjkasjåhkå rinner ihop. 

För att komma vidare norrut måste jag vada Slahpejåhkå vilket i år var en barnlek då vattnet inte var djupare än 30 cm. Enligt planeringen har jag fortfarande 9 km att gå till Rähtjátjåhkå, men slår läger redan vid Slahpejávrres västra sida då jag tycker det är enformigt att gå i regn. Jag hoppades väl även att regnet skulle upphöra så att jag kunde göra en topptur upp på Sávtsasj. Så blev det nu inte och jag har därför fått låna en bild av Stefan Biderman som var på toppen av Sávtsasj den 28:e juli.

^{Fotograf: Stefan Biderman.Vy mot väster från Sávtsasj.}

För tidig återfärd.12:e augusti

Dag 9

Meningen var att jag skulle fortsätta norrut genom Retgatdalen (Rähtjátvágge) mot Ámasvágge. Därefter tillbaka till bilen vid Gjerdalen via norra sidan av Reinoksfjellet, ett fjäll jag gärna skulle vilja gå upp på. Men magen tvingade ut mig mitt i natten i blåst och regn och det var svårt att få upp värmen efteråt. Det kan visserligen bero på att jag inte längre vågade äta mina mellanmål bestående av choklad, nötter och torkad frukt och därmed förlorade 600 kCal per dag. Jag tyckte inte att situationen var hållbar så jag tog närmaste väg tillbaka till bilen i stället för att fortsätta norrut som planerat. Jag sträckgick 21 km - vilket tog mer än 8 timmar - sista dagen i regn och dimma efter att ha ätit en rejäl frukost.

Navigeringen över Boartte var inte enkel när sikten bara var 150 meter och jag gick nog lite fel, men underligt nog kom jag till rätt plats vid östra sidan av Juoksatjåhkkå. Där fick jag för mig att gå ner mot Reinoksvatnet eftersom det skulle vara närmaste vägen till bilen. Det var inte brant ner mot den reglerade sjön som hade låg vattennivå - den får variera mellan 620 och 685 meter över havet. Men det var ofta lite brant och klipporna gick ibland som gigantiska rötter ner mot vattnet. Man fick ofta gå upp i sluttningen för att komma vidare - mycket tidskrävande och inte helt ofarligt. Det som på kartan skulle vara 2 km blev nog 3 km. Den anlagda dammen var helt blottlagd och man kunde gå innanför den då vattnet nu inte nådde fram. Det är därför som det ser ut som att jag går på vattnet på kartan. De sista 3 km kunde jag gå på anläggningsvägen.

Tältade 40 meter från bilen och åt en middag bestående av en påse nötblandning och en kopp sparrissoppa. Somnade tidigt. Trots det dåliga vädret sista dagen njöt jag av det oberäkneliga landskapet och regnandet gav nya dimensioner till upplevelsen. Regnkläderna fungerade fantastiskt bra trots att det var en hel del uppför - kände mig aldrig blöt eller kall.

Det skulle visa sig att det nog var rätt beslut att avbryta vandringen tidigare, då västra Padjelanta var den regnigaste platsen i hela landet under de kommande 5 dagarna.

Dag 10

^{Vy från parkeringen mot den 1252 m höga Juoksatjåhkkå.}

Jag packade ihop under ett uppehåll i duggregnet och åt den sedvanliga havregrynsgröten till frukost. Det är alltid lite underligt att sätta sig i bilen och påbörja hemfärden efter en längre tid på fjället. Man möter långtradare på Norges smala vägar och blir omkörd av stressade förare i lyxbilar som inte tycker att fartbegränsningar gäller bilar med en högre prislapp. Jag kan känna mig som en besökare från yttre rymden vid mötet med människans sätt att organisera sina samhällen. Men det dröjer inte länge innan jag sitter på en pizzeria i Arjeplog - man måste ju acklimatisera sig ...

Länkar

Här finns ytterligare 48 bilder förutom de som finns i artikeln. Tekniskt kan bilderna ibland upplevas som bättre när de visas i Google Photo då Google låter mig välja i vilken kvalitét de ska visas. 

79 artikelbilder på Google Photo

Norges vassdrags- og energidirektorat - NVE.

NVE:s karttjänster och geografiska data finns tillgängliga via denna länk. Här kan du se data eller ladda ner data. Karttjänsterna och data är öppna för alla.

NVE Atlas