”Observatören” - ny fotobok om kulturhistorisk plats i Sarek

Fotografen Emanuel Cederqvist har besökt Pårtetjåkkås meteorologiska observatorium (på 1 830 m.ö.h.) i Sarek, där åren 1914–1918 två väderobservatörer levde och arbetade, i regel för ett år i taget. Observatoriet skapades av geografiprofessorn Axel Hamberg som en del i hans stora Sarekundersökning, och driften finansierades med riksdagsanslag. Till verksamheten hörde även olika hantlangare; samer eller nybyggare som med stor möda bar upp proviant, post och fotogen (för uppvärmning och matlagning). Husbyggsatsen hade f.ö. fraktats upp på samma sätt (förutom med rendragna kälkar på skarsnö den första sträckan). Mer om observatoriet finns att läsa på denna sida. Bokens bilder visar dels huset och instrumenten på observatorieplatån, dels den omgivande miljön.

Boken är ca 16x24 cm, i stående format. Bilderna återges en per sida, aldrig en på ett helt uppslag. Jag uppskattar både det måttfulla bokformatet och den vertikala uppbyggnaden av bilderna. Fotoböcker är ofta i större format, så i denna vår bildöversköljda tid är det sympatiskt med en behändig bok som talar med lågmäld röst men fångar läsaren med andra kvaliteter. Och så bildformatet: rena fjällfoton tenderar ju annars av naturliga skäl (och delvis av bekvämlighet p.g.a. kamerors konstruktion) att byggas upp horisontellt. Flera bilder är här dessutom uppbyggda så att föremål eller terräng upptar enbart en mindre del, med en dominerande himmel i övre delen. Och himmel var ju vad observatörerna fick se mycket av och mer eller mindre levde i på sin högt belägna platå, då och då insvept i moln.

Några bilder har subtila finesser, som där formerna hos en fjällkam diskret imiteras av underkanten hos det cumulusmoln som ligger ovanför kammen (uppslaget ovan).

Några bilder är mer sakligt avbildande, som de av vindtornet med sin numera tilltufsade och slokande molnräfsa resp. hållare för anemometern, i sig en vemodig rest av mänsklig aktivitet på 1910-talet. Eller av en mätbur, som med krökta ben böjer sig mot marken som ett trött gammalt djur eller ett åldrat och härjat träd (och jag hoppas att dessa originalburar och ställningar dokumenteras av Riksantikvarieämbetet eller Laponiatjuottjudus (Laponiaförvaltningen) i tid, så att kopior kan göras den dagen det behövs – instrumentparken runt observatoriet är ju en självklar del av den numera byggnadsminnesklassade anläggningen, ja i själva verket hela poängen med att alls bygga ett hus där uppe).

Andra bilder är strängt geometriskt uppbyggda och parvis ordnade, som ett flyttblock resp. meteorografens övre del på samma uppslag (ovan).

Några bilder är sammanställda så att man förstår att här finns något gemensamt, men vad? Är det bara formerna eller även annat? Exempelvis ser man på vänstra sidan av ett uppslag Pårtetjåkkås hydda bland stenskravlet, på högra sidan frodig mark som alla fjällvandrare möter (och där marken för bilderna skenbart hänger ihop). Här kan man t.ex. falla i tankar kring observatörernas karga tillvaro jämförd med den som normala vandrare erfar. Ett annat liknande uppslag (nedan), där former och toner renodlats och kontrasterats, ger också anledning till funderingar (hur karg den steniga miljön än var så bjöds man på en präktig scenväxling när den kläddes in med snö eller rimfrost).

Några bilder i slutet antyder den i ett snöoväder försvunne och aldrig återfunne observatören Manne Hoflings öde; det är han som åsyftas med boktiteln. En kort text ger bakgrundshistorien för observatoriet.

Detta är knappast en bok för fjällvandrare i allmänhet, men den som intresserar sig för sådant svartvitt foto där form och komposition till stor del bygger upp bilden bör kunna uppskatta den; detta är i första hand en ren fotokonstbok. Har man dessutom själv besökt Pårtetjåkkå och känner till något om observatoriets historia blir den ännu intressantare. Boken går att uppleva på flera nivåer. Till att börja med rent estetiskt, som en studie i former, ytor, strukturer och nyanser. Den kan även naturligt uppfattas som en slags kulturhistorisk vandring i observatörens fotspår, på det nuförtiden inte ovanliga temat ”övergivna platser”, och vill man kan man rentav uppfatta den som ett försök att (om vi bortser från att föremålen förändrats sedan 1916–1917) sätta sig in i observatörens visuella värld utomhus några sommardagar för hundra år sedan, där kargheten och isoleringen var en aspekt, de svindlande naturvyerna en annan. Den eremitartade tillvaron gjorde ganska säkert att alla visuella intryck fick en mycket större betydelse än under t.ex. studietiden i Uppsala.

De flesta fjällbilder som tas visar breda vyer av landskapet. Det är inget konstigt i det (och jag gör likadant själv). Men det är uppfriskande med en fotograf som tittar närgånget på detaljer och väljer hårt avgränsade utsnitt, eller ägnar sig helt åt molnformationer, eller ställer samman olika element i landskapet och på himlen, förutom den koncentration som ligger i att släppa färgens möjligheter och enbart hålla sig till gråskalans nyanser. Om en av konstens uppgifter är att få oss att se på det mer eller mindre vardagliga och bekanta på ett nytt sätt, så har i vart fall jag tvingats fundera extra på vad denna observatorieepok handlade om och hur den kan ha upplevts av de inblandade. En fin liten bok, detta.

Emanuel Cederqvist: Observatören, fotobok, 96 s.
Förlag: Arvinius + Orfeus Publishing AB
ISBN: 978-91-87543-57-9
Fotografens hemsida: www.emanuelcederqvist.se