(Nästan) ingenting är omöjligt.

Mitt namn är Anders Andrae, 43 år bosatt på söder i Stockholm. Jag föddes med ett handikapp, ryggmärgsbråck, vilket gör att jag sitter i rullstol sedan födseln Trots det har jag försökt att leva ett så normalt liv som möjligt och göra det jag vill göra, leva vildmarksliv är ett av dem. Fastän man sitter i rullstol är det inte omöjligt att ta sig ut i naturen och campa, det gäller bara att planera lite extra och vara beredd på svårigheterna som kan dyka upp. Här kommer några av mina turer som jag gjort.

 Klarälvsbanan

Denna underbara led är en nedlagd gammal banvall men som sedan början av 2000-talet numera är en asfalterad cykelled och som går mellan Uddeholm och Karlstad, landskapet är skiftande, från djupa skogar till öppna landskap. Som sällskap hade jag min barndomsvän Calle som har samma handikapp som jag, ryggmärgsbråck.

Vi åkte upp tidigt på morgonen med bil från mina föräldrar i Munkfors upp till Uddeholm, en liten by utanför Hagfors, där banan började, vädret var perfekt. Vi delade upp banan på 3 dagar, första natten bodde vi hemma hos mina föräldrar, dels för att det var efter vägen, men också för att spara på packning och mat. Vi hade varsin ryggsäck och några kassar för vår packning, thats it. Tidigt morgonen därpå fortsatte vi ner till Forshaga där vi bodde på ett vandrarhem som låg en bit utanför. Vi var rejält hungriga när vi kom fram så vi slängde in packningen i rummet, sedan åkte vi in till byn och käkade på en kinarestaurang som låg gömd inne på en bakgård. Frukosten fick man egentligen stå för själv, men de tyckte att det vi hade gjort var en sådan bedrift så dom bjöd oss på frukosten. Nu hade vi bara 2 mil kvar till målet i Karlstad, men det var de värsta 2 milen på hela resan, det värkte i varenda muskel i kroppen, speciellt i nacke och axlar, men det var bara att bita ihop och fortsätta. Nu är klarälvsbanan förlängd så nu startar den från Sysslebäck och slingrar sig söderut, utmed Klarälven, helt klart ett av mina mål inom de närmsta åren.

 Städjan

I mitten av 1990-talet var jag, Charlotte min fru och vår dåvarande hund, MacDuff i Särna för första gången, vi bodde på Särna camping som ligger mitt i byn, vid Särnasjön. Vi satte upp tältet så vi hade utsikt över sjön och fjällen som reste sig i horisonten. Det var speciellt ett fjäll som jag tyckte var intressant, Städjan, ett berg som var 1131 meter högt och som ligger i Nipfjällets naturreservat i norra Dalarna. Det som jag tyckte var så intressant med det här berget var formen, den var inte som bergen runt om som var mer som höga släta berg, den här hade en brant toppkrona, påminde lite om en vulkan. Varje kväll satt jag och tittade bort mot toppen och tänkte, – en dag ska jag dit.

Särnasjön med Städjan i bakgrunden                   

Mer än 10 år senare åkte jag, min pappa och min nuvarande hund Ymer upp till Särna för att leva lite vildmarksliv under några dagar. Två vandringar var planerade, en tur i skogarna runt Särna och den andra turen var att med rullstol ta mig upp på Städjan. Vad vi skulle göra först berodde på vädret, jag ville ha uppehåll när jag skulle försöka ta mig upp på toppen. Första dagen var det heldagsregn, så då fick det bli en tur i skogarna runt Särna. Andra dagen hade vi mer tur, solen sken och det var varmt och skönt, med andra ord var det perfekt väder för att ta sig upp för ett fjäll med rullstol. Vi tog bilen upp till Gränjåsvallen som ligger utanför Idre by där vi började vår vandring.

Jag och Ymer vid foten av Städjan

 Inför den här resan hade jag försökt att hitta så mycket information som möjligt på nätet och bilder, informationen var viktig, men framför allt bilderna var viktiga för då kunde jag se hur det såg ut och hur underlaget var. Jag fick dessvärre inte fram så bra bilder, bara på hela berget och runt toppen, så jag fick en smärre chock när vi kom fram till parkeringen där leden började. Det var rötter och stenar överallt och som om det inte räckte så efter en stund så kom vi fram till en bäck som man var tvungen att ta sig över. Två långa bräder hade man lagt över så att de som kunde gå inte behövde bli allt för blöta, värre var det för mig. Min rullstol var för bred, så jag var tvungen att hoppa ur rullstolen och dra den framåt på bräderna medans jag själv kröp i vattnet och leran.

En bräda till hade räckt, så hade jag kunnat komma över lättare

 Nu undrar ni säkert varför inte min pappa hjälpte till. Han hade fått stränga order om att inte hjälpa mig, hur brant och jobbigt den än var, det här skulle jag klara av själv, jag hade också sagt åt honom att det var jag som bestämde när jag ville bryta, om det nu skulle bli aktuellt. När jag hade kommit över bäcken blev det brantare och svårare att ta sig fram. Då sa jag till pappa att han fick gå i förväg och reka hur det såg ut längre fram medans jag fortsatte. Han tog med sig Ymer och var borta någon timme, under den tiden kämpade jag på och njöt, hur konstigt den än kan låta, av utsikten, jag såg några renar som sprang förbi och folk som stannade till och frågade om jag behövde hjälp, det är ju inte varje dag man ser en man som kryper omkring i fjällen med en rullstol bredvid sig, men envis som jag är så sa jag vänligt – nej tack, jag klarar mig själv. Efter en stund kom pappa och Ymer tillbaka och berättade att det skulle bli värre och värre, en bit bort skulle man komma fram till en bergvägg och att man där var tvungen att krypa uppför, något som jag i och för sig hade sysslat med i närmare 2 timmar. Vi tog en paus och jag funderade på hur vi skulle göra, fortsätta eller bryta, jag bestämde mig för att vi skulle bryta, vi hade under de 2 timmar jag hållit på kommit ca 500 meter, vi hade ca 3 km kvar, jag började dessutom bli ordentligt trött i kroppen så beslutet var ganska enkelt på ett sätt, men jobbigt på ett annat, att bryta eller ge upp var inte riktigt min grej men så här i efterhand är jag ändå stolt över mig själv och vad jag ändå lyckades med.

Särna – Fjätan

Våren 2010 kände jag att det var dags att ta planera lite inför sommaren. Att jag inte lyckades ta mig upp för Städjan har funnits i bakhuvudet sedan vi var där så ganska snabbt beslutade jag mig för att åka upp igen och, kanske inte göra ett nytt försök, men åka omkring och campa i området runt omkring. På den här resan hade jag med mig min kollega och vän Petter som liksom jag, är intresserad av vildmark, camping och fotografering. Varför jag valde honom var mycket enkelt, vi hade tidigare i våras gått mellan Kallhäll och Görveln slott och någonstans där emellan gick vi fel, vi gick på stigar som knappt syntesvi kom fram till bäckar där en normalt begåvad person hade vänt tillbaka och tagit pendeln tillbaks in till stan, men inte vi, vi bara skulle fram till Görväln slott. Efter den turen förstod jag att han var rätt person för min resa till Särna. Han fick samma order som min pappa fick ett par år tidigare, jag ville inte ha någon hjälp, jag sa till i så fall. Vi tog tåget från Stockholm upp till Mora, sedan blev det buss upp till Särna camping. När vi kom dit satte vi upp tältet, sedan åt vi middag som vi lagade till i stormköket, trots att jag varit ute och campat tidigare så glömde jag det viktigaste hemma, kåsa och bestick men som tur var hade Petter en extra sked med sig så det ordnade sig ändå, maten fick jag äta direkt från kastrullen. Efter middagen satt vi och pratade om vandringen vi skulle göra nästkommande dagar. Vi skulle ta oss från Särna upp till Fjätan och vända neråt mot Särna igen, två dygn skulle vi vara ute. Till skillnad från tidigare turer hade jag den här gången väldigt mycket mer packning. Under rullstolen surrade jag fast en stor väska, framför, på benen, hade jag ryggsäcken som var full med mat och spritkök och det viktigaste av allt, vatten. Jag hade en 1 och en halvliters flaska med mig som skulle räcka under dagen, jag ville helst ha med mig mer, men varje gram räknas när man är ute så här, all packning vägde ändå uppåt 15 kg, och det räckte. Första dagen avverkade vi 17 km och vi höll på i ca 8 timmar, inklusive en mikropaus varje timme och 1 timmes lunch. På kvällen slog vi upp tältet vid en älv, Fjätan. Vi mötte en del människor utmed vår vandring och alla undrade vad som hade hänt och vart vi hade bilen någonstans, de trodde aldrig att man frivilligt drog ut i skogen med rullstol och campade.

Det var kämpigt, men det gick ändå

Andra dagen skulle bli väldigt mycket tuffare! När vi hade kommit några hundra meter gick det en väg upp till vänster som vi skulle ta, vilket vi gjorde. Det var en hyfsad grusväg, det var tur, för det gick uppför hela tiden. Efter ett par timmar kom vi fram till en skylt där det stod ett namn på en by som inte stod med på kartan som vi hade med oss. Vi hade hamnat fel, vi hade hamnat utanför kartan! I ett sådant här läge är det ingen ide att bli irriterad och leta syndabokar utan bara konstatera att man har läst fel på kartan, så det var bara att vända och gå tillbaks, vi hade förlorat ca 3 timmar på det här. Snabbt bestämde vi oss för att lägga om rutten lite, min plan var att vi skulle ta oss uppför Dyvelberget, men det får bli en annan gång. Grusvägen som vi nu gick på var fruktansvärt dålig, det var löst grus så man fick ta i som sjutton för att komma någonvart.

Efter 10 timmars vandring hittade vi äntligen en plats där vi kunde sätta upp tältet, lagom till att vi hade satt upp det och började med maten kom det en störtskur och åska, det blev inte mycket sömn den natten.  Med tanke på den långa vandringen vi hade gjort dagen innan och min fruktansvärda värk trodde jag inte att jag skulle kunna röra mig dagen efter, men jag kände mig ändå ganska okej, lite stel bara, men det gjorde ingenting för nu var vi snart i mål, bara ca 1 mil kvar. När vi hade kommit fram till campingen igen var vi trötta, men glada och belåtna över vad vi hade gjort. Vi var fruktansvärt trötta på den mat vi hade ätit under vägen, pulvermat i stort sett hela tiden, så nu gick vi in i matbutiken och köpte riktig mat och god dryck för det tyckte vi att det var vi värda.