Dottern, 13 år, och jag åkte till Jotunheimen några dagar i september för att vandra. Vi tog bilen från Göteborg en onsdagseftermiddag och körde så långt vi (jag) orkade. Vi stannade på en liten skogsväg några mil norr om Oslo för att sova några timmar. När det grydde körde vi vidare till Gjendesheim, som är en av DNTs (Den Norske Turistforening) fjällstationer. Den ligger i den östra änden av en ca. två mil långsmal sjö, Gjende, och är en mycket populär och praktisk utgångspunkt för vandringar i Jotunheimen. Vi anlände till Gjendesheim vid tiotiden på morgonen. Började med att kolla upp båttrafiken på sjön och bokade för säkerhets skull en natt i sovsal lördag-söndag. Fjällstationen var tämligen fullbokad över helgen.
Vädret var skapligt, uppehåll och några glimtar av blå himmel. Vi lagade lunch vid sjökanten, den sista "tunga" måltiden, bestående av bruna bönor med stekt bacon. Bra att ladda med inför en vandring. Diskade och strosade lite i omgivningarna innan vi steg ombord på Gjendine strax före halv tre. Båtturen blev angenäm. Nästan lugnt och fina vyer över de omgivande fjällen mot Gjendes turkosa vatten. Just färgen på vattnet gav mig en känsla av tropiskt hav. Det var inte så många vandrare med denna torsdag i mitten av september.
Båten gick in till Memurubu som ligger ungefär på mitten av den avlånga sjön. Där steg de flesta av. Sedan fortsatte vi till den västra änden av sjön där vi steg av tillsammans med ett fåtal andra. Några hundra meter upp från bryggan ligger en annan av DNTs betjente hytter, Gjendebu. Här kan man om man så vill hyra husrum och äta lagad mat. Vi valde dock att sätta upp vårt tält och laga middag på spritköket. Deli falukorv och makaroner smakade mums vid sjökanten. Vi hade inte mer än fått upp tältet och lagat färdigt maten förrän regnet började strila. Snabbt drog vi oss in i tältet och åt vår middag där. Disken sköt vi ut i regnet och hoppades att naturen skulle göra det mesta av jobbet. Sedan kröp vi ner i sovsäckarna och njöt av smattret på tältduken. Tänk att det är så gott att sova i tält!
Vaknade vid halv åtta nästa morgon av ljudet av en koskälla, råmanden och rop från människor. Yrvakna stack vi ut våra huvuden och vi fick se några män driva en skock fjällkor mot bryggan. En kofärja var där för att hämta hem korna från sommarbetet. När korna hade gått förbi lagade vi frukost. Regnet hade upphört men molnen låg tunga och allt dröp av fukt. Packade ihop vårt blöta tält och började gå. Alla vi hade pratat med sa att "ni måste gå bukkelaegret för det är så fantastiskt". Vi följde därför sjökanten ett par kilometer österut för att sedan vika av uppför sluttningen. Det blev raskt väldigt brant. Inte många hade denna dag valt samma led som vi. Vi såg endast ett par glada norrmän som med små, lätta ryggsäckar skuttade förbi oss alldeles i början av stigningen.
Leden löpte uppför i serpentiner och snart följde passager med klippor där vi fick klättra med händer och fötter. Inte alldeles lätt med våra tunga ryggsäckar och det blöta underlaget. Dottern bar på 15 kilo och själv hade jag nära 25 kilo på ryggen. På de brantaste ställena hade DNT fäst kätting i berget som man kunde hålla sig i. Dessa var välbehövliga. Vi snirklade oss långsamt uppåt och stannade med jämna mellanrum för att pusta ut. Sjön låg ljuvligt turkosblå nedanför oss, trots det gråmulna vädret. Det blev en riktigt tuff start på vår vandring. Så här i efterhand kan man väl säga att Bukkelaegret inte är ett optimalt vägval med tung packning men vi är ändå glada att vi gjorde den uppstigningen. Höjdskillnaden är nästan 600 m på ca. en kilometers led. Det är enligt uppgift Norges brantaste rösade led.
Nåväl, uppe på höjden hade det börjat blåsa kallt så vi fick bara en kort rast med lite födointag innan vi började huttra. Vi vandrade vidare ett par kilometer över en småkuperad högplatå med några mindre sjöar tills en stigkorsning där vi vek av på en omarkerad led åt vänster ut på något som kallas Memurutunga. Stigen var lätt att följa och gick först över en flack platå. Så småningom började det luta utför och vi passerade några snölegor. Efter ytterligare någon kilometer så kände vi att det var dags att slå läger. Dottern hade kämpat på bra och såg rätt slut ut. Vi satte upp tältet på en fin gräsplätt med utsikt över Memurudalen. Dottern kröp in och lade sig medan jag lagade middag. Det blåste friskt men jag hittade lite lä bakom ett närbeläget stenblock där jag lagade maten. Efter middagen kröp vi båda ner i säckarna och läste lite innan vi slocknade efter dagens vedermödor.
Nästa morgon hade vinden mojnat och vädret verkade lovande. Dess värre såg dottern inte så pigg ut. Hon hade blivit rejält förkyld under natten. Vi strök snabbt planen att bestiga Surtningssue och inriktade oss på att ta oss ner till Memurubu. Det var inte så många kilometer och lättgånget hela vägen så det gick bra. Dock såg hon ganska risig ut så jag parkerade henne på kaféet med en stor kopp varm choklad medan jag tog en extra sväng i omgivningen. På eftermiddagen tog vi båten tillbaka till Gjendesheim och lyckades få två sängplatser i sovsalen. Hon var lycklig över att inte behöva sova i tält. Vi åt middag på fjällstationen också för att göra livet så bekvämt som möjligt. Hon gick och lade sig omedelbart efter middagen med feberhet panna. Vilken otur!
Nästa morgon vaknade hon och kände sig bra, påstod hon. Jag var inställd på att åka hem idag men hon envisades med att vi skulle göra en dagsutflykt. Vädret var strålande, klarblå himmel och svag vind. Vi var båda sugna på Besseggen, Norges mest spektakulära led. Jag vandrade här en gång för 25 år sedan och mindes hur fint det var. Båten mot Memurubu hade precis gått så vi bestämde oss för att gå från öst till väst. Klättringen uppför Veslfjellet krävde en del men bjöd också på fina utblickar över Gjende och fjällen omkring. Det hade varit flera minusgrader under natten och alla vattensamlingar hade en isskorpa. Sjok av kvardröjande dimbankar låg här och var runt fjälltopparna. Det märktes att det var lördag för det var ett lämmeltåg med unga och gamla på väg uppför fjällsidan. De yngsta var i fem-sex-årsåldern och de älsta säkert åttio! Ett sportigt folk, norrmännen.
Efter Veslfjellets högsta punkt, 1743 meter, så går leden mot den fantastiska smala ryggen mellan den mörkblå sjön Bessvatnet och den turkosa Gjende. Jag måste säga att detta är en av de vackraste platser jag har sett i mitt liv. Särskilt som man som vi har turen att få en dag med strålande sol. Vi pausade precis innan den branta nedstigningen och åt vår medhavda matsäck med denna fantastiska utsikt. Sedan klättrade vi ner mot Bessvatnets strand. Man får ta händerna till hjälp på flera ställen men idag gick ändå allt lätt för klipporna var torra och fina och ryggsäcken lätt.
Området nedanför eggen vid Bessvatnet är mycket vackert och inbjudande. En dag som denna lockade den till skön vila eller varför inte ett dopp i sjön? Vi ville dock hinna med sista båten tillbaka till Gjendesheim så vi forsatte färden utmed leden. Den var fortsatt ganska kuperad men med mer korta sluttningar upp och ner. Passerade ytterligare en liten sjö som heter Björnböltjönne. Efter den var det en stigning till som kändes lite seg. Sedan bar det utför ner mot Memurubu. Vi lade på ett extra kol i nerförbacken för vi ville inte missa båten tillbaka. Dottern sjönk utmattad ner på ett säte i båten när vi väl kom ombord. Trött men nöjd och glad var hon och jag med. En sådan fin dag vi fick!
Turen avslutades med älggryta på fjällstationen. Till efterrätt serverades moltekrem med piskeflöde, d. v. s. hjortronsylt med viskgrädde. Inte dumt alls! Söndagen ägnades tyvärr bara åt att köra tillbaka till Göteborg. Sista morgonen bjöd på vackra vyer och morgonpigga flugfiskare. Kunde inte låta bli att knäppa några bilder till.
Läs mer
Forumdiskussioner
- Fjällvandring Gissa position
- Fjällvandring Det gamla Sarek
- Fjällvandring Nödsändare, bra eller dåligt?
- Vandringsleder Bilder från din senaste tur (ej i fjällen)
- Fjällvandring Nammásj norrifrån?
- Vandringsleder Gruvbergsleden, Bollnäs kommun
- Fjällvandring Att fjällvandra själv - risker eller inte?
- Fjällvandring Oledat från Kutjaurestugan mot norska gränsen
Jag gjorde samma resa med pappa när jag var 13-14 år, helt underbar..
Vill bara ge ett tips som vi fick när vandrat och slagit läger i Memurubu, skicka packningen med båten så ligger den på bryggan och väntar till ni är framme.. skönare att gå med enkel endagspackning än 25 kg.. speciellt när det gäller Bukkelaegret..
Extremt vacker plats som absolut är värt ett besök...
Claes
Mvh troswe