Varför jag började med multisport

Jag, Patrik Moris 29 år, har en bakgrund som uthållighetsidrottare inom orientering, längdåkning och skidorientering. Har även "fuskat" lite med mountainbike och skidalpinism. Bland dessa sporter är det skidorientering som har varit min huvudgren. I tolv år har mitt liv kretsat kring att bli en så bra skidorienterare som möjligt. Den tiden är nu förbi och mitt liv går nu ut på att bli en så bra multisportare som möjligt.

Jag började orientera vid 10 års ålder på fritids. Några år senare började jag även med längdskidåkning, då mest för att komma bättre förberedd till sommarens orienteringstävlingar. Vid det här laget hade jag hunnit bli 13 år gammal och provade för första gången på skidorientering. Kände direkt att detta var den ultimata idrotten. Att under hög fysisk aktivitet vara helt fokuserad på orientera rätt.

Som 16 åring började jag på skidorienteringsgymnasiet i Mora där jag hade tre fantastiska år. Här fick jag chansen att kombinera idrotten med skolan på ett bra sätt. Historien fortsätter sedan via idrottsplutonen i Falun och skidhögskolan i Borlänge där jag återigen kombinerade mitt idrottande med skolan. Gick ut 24 år gammal som "nästan" färdig maskiningenjör.

Nu var plötsligt den skyddade verkstaden borta. Jag som hade jag lovat mig själv att inte börja jobba en sekund före 30-års ålder stod nu där med ett arbete. Från att ha varit väldigt bortskämd var gäller tid till planering, träning, återhämtning, vallning etc så gällde det nu att vara betydligt effektivare. För jag ville trots allt fortsätta med skidorienteringen. Blev dock svårare än jag trott att hålla samma nivå som tidigare. När jag idag ser tillbaka så hade jag tappat tron på att det gick att fortsätta utvecklas i skidorientering. Den tidigare gediget förda träningsdagboken försvann. Målsättningarna blev vagt formulerade i huvudet istället för att sättas på pränt. Träningens kvalitet och mängd sjönk successivt. Jag hade helt enkelt börjat tappat motivationen. Detta hände dock inte över en natt utan under en flerårs-period. Jag ville trots allt fortsätta tävla, jag ville fortfarande känna mig stark och vältränad, jag ville känna att jag utvecklades och jag ville vara sugen. Det är anledningen till att jag fortsatte några år trots att jag hade stagnerat totalt.

Under dessa år började jag omedvetet söka efter andra utmaningar, långlopp på skidor och MTB, skidalpinism, fjällorientering, bergsmaraton, fjällvandringar och till viss del även multisport. Alla dessa saker fungerade som rejäla injektioner. De fick mig att periodvis köra riktigt hårt och känna mig lika fokuserad som tidigare. Helheten infann sig dock inte. Jag jämförde allt med hur satsningen på skidorienteringen hade sett ut och vad den syftade till. Jag hade haft målsättningen att ta medaljer på VM. Jag nådde inte dit, men det var vad jag hade jobbat efter. Att uppnå en motsvarande nivå inom någon av dessa för mig nya idrotter vad nog allt för orealistiskt för att få mig motiverad att satsa rejält på någon av dem. Givetvis betyder inte resultat allt, långt ifrån. Men i den ibland gråa vardagen mellan utmaningarna är det en hög målsättning som driver mig till att träna och därigenom må bra.

När Tierra sökte folk till ett multisport lag såg jag chansen. Multisport, någonting som jag under en tid hade fascinerats över och velat prova. Det hade bara inte blivit av. Nu hade jag chansen att praktiskt få svar på några av funderingarna jag haft kring fenomenet multisport. Såsom längden på tävlingarna, "lag kemin", samarbetet, naturupplevelserna, konkurrensen, logistiken, maten, sömnbristen osv. Jag anmälde således mitt intresse omgående.

Veckan efter ringer en skidorienteringskompis och vill ha med mig på multisporttävlingen "Le Grand Tour" som skulle gå mellan Sälen och Karlstad. Då jag var helt väck och däckad av influensan, så tackade jag ja direkt. Efter tillfrisknandet började tankarna komma på vad som skulle ske, två dygn av konstant arbete med bland annat en löpsträcka på 94 km mitt i tävlingen och allt detta med ett lag som jag bara kände en person i. Dessutom hade laget en seger att försvara. Hur i hela friden… Hur som helst så hade jag två månader på mig att på bästa sätt förbereda mig. Under denna period växlades mina tankar häftigt mellan en oerhörd tillförsikt och likaså förtvivlan. Men fokuserad var jag och det kändes härligt!

Tävlingen gick i alla fall bra (vi vann!) och jag kände en obeskrivlig tillfredställelse bara över att ha genomfört den. Dessutom gjordes det på ett bra sätt med fantastiska lagkamrater. Det kändes som vi inte hade gjort annat än tävlat tillsammans. Efter denna tävling var jag helt övertygad om att det här är sporten hela da'n. Nu skulle det bara bli en fortsättning inom multisport.

Körde sedan under sommaren och hösten fler tävlingar som förstärkte min vilja att satsa på multisport. När sedan Tierra ville ha mig i laget så föll alla bitarna på plats och min framtid är nu utstakad tre år framåt. Jag jobbar nu deltid med goda möjligheter till ledighet och motivationen är tillbaka med besked.

Satsningen på multisport skiljer sig i mångt och mycket från det jag tidigare pysslat med. För min del gäller det inte minst att konvertera från en individuell idrottare till en lagspelare. Jag tillhör nu ett lag som tillsammans skall se till att allt fungerar på bästa sätt.

Jag ser fram emot några mycket intressanta och lärorika år som jag vet att jag kommer att ha stor nytta av i framtiden.

Patrik Moris 
Team Tierra.se

Bilder: Patrick Trägårdh