Två motionärer med knäproblem provar stentuff fjällorientering

Där stod vi alltså. Mitt på fjället. Dimmorna svepte in med stor hastighet in över det kala och öde fjällandskapet. Leden slutade i en sjö och runt omkring oss lurade taggiga toppar. Våra knän protesterade vilt och våra magar kurrade. Då ser vi plötsligt hur någon står och iakttar oss en bit bort. Ut ur dimmorna träder något fram. Vi ser inte riktigt vad. Vad kommer att hända nu?

BAMM, Björkliden Arctic Mountain Marathon, avgjordes för 19:e gången den 17-18 augusti. Loppet går ut på att man under två dagar i någon av klasserna 30 km, 50 km, eller 70 km orienterar sig fram på fjället samtidigt som man bär med sig den obligatoriska packning som behövs för att övernatta någonstans inne i fjällvärlden. För mig var denna elementära information inget nytt då jag redan var en veteran i sammanhanget. Året innan hade jag nämligen deltagit i 50 km-klassen och kommit så långt som nattlägret där jag och min dåvarande lagkompis bröt tävlingen efter att han hade fått problem med det ena knäet. Efter tävlingen den gången drabbades jag också av knäproblem och nu ett år senare när det återigen var dags för BAMM led jag fortfarande av sviterna. Trots ett halvårs intensiv rehabträning så var jag alltså ännu inte helt återställd. Men det var inget som skulle få hindra varken mig eller min nya lagkompis, Peter, utan vi var helt inställda på att köra så länge det var bara möjligt.

Bild 1 (tagen av Peter Ulezalka). Var tusan är liggunderlaget?

Efter en tågresa på nästan 25 timmar från Malmö för mig och en flygresa från Schweiz för Peter till Stockholm och sen vidare med tåg anlände vi sent på eftermiddagen tillsammans med många andra Bammare till Björkliden station. Peter som på något sätt hade lyckats få en ny lyxig resväska på Arlanda klev av tåget som en förväntansfull charterresenär bara för att upptäcka att grusvägen uppför backen till stugbyn tvingade honom att bära jätteväskan på axeln. Vi hade beställt en stuga med bastu (såklart) och fick två stugkompisar på köpet. Efter incheckningen skulle det visa sig att de var två militärer med vida mer erfarenhet av löpning än jag och Peter. Men det fina med Bamm är att alla tävlar på sina egna villkor och även om vissa har som mål att klara en viss tid eller få en viss placering så kan glada motionärer som jag och Peter ha som mål att bara komma i mål eller t.o.m.  att få uppleva glädjen över att få delta i loppet och vara med om saker som bastu och öl efter målgång, Bammburgare och den fantastiska atmosfären runt omkring loppet.

Bild 2. Glada och förväntansfulla innan start. Knäna mår fortfarande bra.

Dagen efter kom vi släntrandes mot målet strax för starten klockan nio samtidigt som vi utan att ha några andra bekymmer i världen hade som största utmaning att hitta ett ställe att pinka på och att välja rätt kläder. Marcus Hellner skulle vara med i vår klass så naturligtvis spanade man efter honom men det skulle visa sig att han hade fått någon förkylning och därmed hade lämnat återbud.

Bild 3 (tagen av Peter Ulezalka). Trängsel vid starten.

Starten var stentuff med 1200 meters stigning på några få kilometer. Jag lade mig direkt framför Peter och försökte hålla en bra fart. Efter en liten stund tyckte han att vi skulle svänga av till vänster runt ett litet buskage. – Nej, vi kör på rakt fram, svarade jag. Några minuter senare tittade jag bak igen och då var karln borta. – Hjälp, han jag tänka och spanade sen både bakåt och framåt på samma gång men Peter var borta. Skulle jag skynda mig framåt för att komma ifatt honom eller skulle jag sakta ned för att vänta in honom? Det blev en slags kompromiss. Först gick jag på fort och gick om (ja, man går i uppförsbackarna) en massa andra tävlingsdeltagare för att sen stå still och bli passerad av minst lika många som jag nyss hade passerat. Någon Peter syntes dock inte till. Jag visste att Peters stora svaghet är uppförsbackar så jag höll det för ganska osannolikt att han skulle ha gått om mig så när jag fick syn på en man som verkade vara en funktionär och som var på väg tillbaka mot starten bad jag honom hålla utkik efter en deltagare med samma lagnummer som jag och meddela honom att jag väntade vid första kontrollen. Det kändes skönt att ha bestämt sig och jag satte därför full fart mot första kontrollen vilken inte var särskilt långt borta. Vem mötte mig där med ett stort leende om inte Peter? Klang och jubelföreställning. Lag Gnagaren och Peter var återförenade och redo för nya stordåd.

Bild 4 (tagen av Peter Ulezalka). Kontroll 1.

Nu drog vi upp tempot direkt för att inte förlora mer tid än vad vi redan hade gjort på första sträckan. Så fort det var plant eller lutade utför pinnade vi på med rejäla löpsteg samtidigt som våra 7-8 kg tunga packningar guppade på ryggarna. Vi höll ganska bra fart under en lång period även om vi tappade lite i uppförsbackarna. Sträckan mellan första och andra kontrollen måste vara en av de längsta i BAMM:s historia då den mätte 11 km fågelvägen på kartan vilket i praktiken kan innebära så mycket som cirka 15 km. Därför kändes det lite futtigt och farligt i förhållande till maxgränsen på tio timmar när vi fortfarande efter fem timmar inte hade stämplat vid kontroll två. Efter ytterligare elva minuter var vi dock framme vid kontrollen som låg vid kanten av en glaciär som funktionärerna berättade hade varit mycket större för bara några år sedan. Jag blev omplåstrad då jag hade skurit mig på en flygande sten och blödde på hälsenan. Funktionären tittade på mig med oro i blicken och påstod att jag skakade vilket jag själv inte hade märkt något av. Snarare kände jag mig fortfarande i ganska bra form så länge jag med jämna mellanrum fick trycka i mig mina bananbars.

Bild 5 (tagen av Peter Ulezalka). Glaciären vid kontroll 2.

Det som vi ofta märkte var att det var rikligt med snö och att det på många ställen fanns breda snöfält som man var tvungen att korsa. Tävlingsledningen hade också gått ut med extra instruktioner om hur man skulle förhålla sig till passage av olika områden. Det var tydligt att man var extra noggranna med säkerheten och när vi vid ankomsten till Björkliden hade fått höra hur förra årets segrare på 30 km dagen innan tragiskt hade omkommit vid en träningsrunda i trakterna runt Njulla underströk det bara ytterligare att man måste vara vaksam i fjällen. Många av tävlingsdeltagarna hade valt att springa med ice bugs för att få bättre fäste men jag själv, för att inte behöva köpa på mig alltför mycket extra utrustning, hade valt att köra i mina vanliga löparskor. Detta gjorde att varje passage av snöklädda områden, glaciärer såväl som snöfält, var en extra utmaning med en stor halkrisk.

Bild 6 (tagen av Peter Ulezalka). Snö, snö och ytterligare lite snö.

Mellan andra och tredje sträckan sprang vi tillsammans med många andra par. Ofta tappade vi på dem i uppförsbackarna för att sen ta igen deras försprång i nedförslöporna. Efter ett tag började dock Peter klaga över smärta i ena knäet och försprången blev svårare och svårare att ta igen. Till slut blev knäproblemet så stort att vi i en lång bergssluttning helt tappade kontakten med de övriga lagen. Nu var vi ensamma på fjället och dessutom med ett skadat knä. Till råga på allt började även jag att känna av mitt vanliga knäproblem trots att jag tog varje tillfälle i akt att stretcha.

Väl framme vid kontroll tre blev Peter omplåstrad och väl omhändertagen. Funktionärerna trollade med en gasbinda och flinka fingrar. Även jag fick vara med på ett hörn och skära av gasbinda med saxen. Trollandet fungerade över förväntan, Peters knä blev bättre, och vi behövde inte bryta tävlingen.

Bild 7. En omlindad Peter.

Vi satte av igen och småjoggandes försökte vi följa höjdkurvorna istället för att springa upp och ned precis som vi hade hört funktionärerna säga. Det skulle visa lättare sagt än gjort och när mitt knäproblem började tillta i styrka och Peter inte heller riktigt kunde springa plus att det började ta slut på energi i form av bars så gjorde det sammantaget att det kändes lite motigt. Det visade sig också att tio timmar precis som jag tidigare hade förespått skulle visa sig oss övermäktigt. När vi började närma oss den fjärde och sista kontrollen låg vi redan på knappa elva timmar och istället för att bestiga toppen där sista kontrollen låg vek vi därför av mot målet och nattlägret. Med ömmande knän kryssade vi oss ned för en lång och mycket svårpasserad brant, vi vadade över en strid och vid fors och så var vi framme vid nattlägret och dag 1 var slut.

Bild 8 (tagen av Peter Ulezalka). Nattlägret från ovan.

Nära och kära som följde oss på Bamm:s hemsida kunde nu konstatera att vi blivit registrerade som ”Felst” som de flesta tolkade som felstartat eller något liknande men vad det egentligen stod för var ”felstämplat” vilket berodde på att vi undlåtit att stämpla på sista kontrollen. Därmed hade vi också blivit diskvalificerade och fick nu endast ställa upp utom tävlan i motionsklassen dag 2. Vi var lite nedslagna när vi kom fram till nattlägret vid Kårsavaggestugan men en kanelbulle, varm mat och en del fippel senare kändes vi oss bättre till mods när vi kröp ned i sovsäcken.

Bild 9. The Bamm Witch Project.

Det föranledde oss också att, utom tävlan, ställa upp i 30 km-klassen dag 2 även om vi först hade tänkt ta snabbaste vägen ut ur fjällen för att slicka såren i vår stuga med bastu. Vi förhöll oss dock ganska avslappnat till motionstävlingen dag 2 och kom bl.a. 20 minuter för sent till starten vilket visserligen berodde på lång toakö och fulla hygienkärl men det ändå var ett tecken på att vi inte längre hade alla tävlingsinstinkter kvar. Direkt efter starten tog vi några stapplande löpsteg men sen tog det inte lång stund innan vi insåg att knäna ville ha en dag utan löpning. Mentalt ställde vi oss därför in på att njuta av en dag med fjällvandring utom tävlan. Visst kändes det lite märkligt att i rask takt bli passerade av lag efter lag på fjället och samtidigt försöka ignorera den tävlingsnerv som hela tiden låg och kliade men dagen var ändå mycket trevlig och istället för att hela tiden prata om tävlingen och olika vägval höll vi oss till en markerad led och kunde spendera dagen pratande om livet i stort.

Den stora händelsen dag 2 var förstås hur leden plötsligt slutade i en sjö samtidigt som dimman snabbt kröp in över fjället. Plötsligt befann vi oss mitt på fjället med en sjö framför oss som inte borde finnas där och med en led som inte stod att finna samtidigt som vi inte såg ett jota. Då dök plötsligt Cameron upp ur dimmorna. Cameron visade sig vara en amerikansk yngling som under sommaren hade studeras svenska på universitet i Lund och som sen hade bestämt sig för att upptäcka och utforska de mest exotiska delarna av Sverige. Så kom det sig att jag, Peter och Cameron under cirka en timmes tid irrade omkring på en fjällsluttning utan att veta var vi var eller hur vi skulle gå. Bara tur, lite skicklighet samt kompass och karta gjorde att vi inte irrade oss ned för något stup utan istället så småningom när vi hade bestämt oss för att tappa några höjdmeter slutligen ramlade ned på leden i ett moln av förvåning. En rask promenad och några minuter senare förbättrades läget ytterligare då Sveriges högst belägna fjällstation, Låktjatjåkko (1228 m.ö.h.) tog ett skutt ut ur dimman och välkomnande mötte oss med en doft av mustig mat. Samtidigt som vi med stor lust och välvilja förtärde en rykande varm gulaschsoppa skänkte vi en tanke till alla de lag som i denna stund befann sig mitt ute på fjället med dåligt sikt i dimman.

Efter den något sena lunchen begav vi oss ut i vildmarken igen och upptäckte snabbt att den led som går mellan Låktjatjåkko och Björkliden har karaktären av autobahn. Bred och väl framkomlig med en dessutom nästan konstant nedförslutning tog det inte mer än cirka två timmar innan vi var framme vid målgången där vi möttes av koskällor och jubelrop. Detta kändes lite märkligt att till publikens jubel korsa mållinjen då vi mentalt hade befunnit oss utanför tävlingen ganska länge men det var ändå härligt att uppleva stämningen i målområdet.

Trots att jag nu har brutit p.g.a. knäproblem två år i rad så är Bamm en fantastisk upplevelse och då har jag egentligen i denna text bara nuddat vid det kanske allra bästa, nämligen gemenskapen och atmosfären. Att vara med om de gemensamma frukostarna, Bammburgaren, banketten, nattlägret, stugboendet och många andra saker och framför allt många trevliga och öppna människor gör tävlingen till något alldeles extra. Nu kommer rehabträningen att fortsätta på hemmaplan och så hoppas jag att återigen kommer att få möjligheten att utveckla min relation till Bamm och de fjälltrakter där tävlingen äger rum.