Mer än bara 600 mils cykling runt Norden

Den 13 maj 2009 cyklade jag iväg, med 80 kilos packning i ganska behagligt väder, det dröjde 150 dagar innan jag kunde gå i mål i Göteborg den 9 oktober.

Dem inledande fem dagarna var ganska jobbiga och jag var pressad att nå Stockholm på söndagen. Det var mycket små backar och jag valde vägen över Jönköping. I Stockholm blev det ett fyra dagars uppehåll då jag och kompisen Omar gick en klätterkurs hos Naturfirman i Nyköping. Jag fortastte med båten över till Helsingfors och där började svårigheterna. Svenska och engelska var inga välanvända språk och min finska är inte gedigen. Det var väldigt ensamt och turistsäsongen hade inte startat. Med tiden som gick blev valmöjligheterna mindre, det finns inte många vägar att välja på. Efter en vecka nådde jag Haparanda och fortsatte sedan på finsk/svenska gränsen ytterligare några dagar till Kautokeino.

Det var motvind, backigt och regnade nästan varje dag och när jag når dem norsk fjordarna blev det betydligt kallare. Dagarna innan jag nådde Nordkap snöade det och det var blåsigt och molnigt när jag var vid Nordkap. Att passera den 7 kilometer långa och branta tunneln var ingen höjdare. Det var sent och jag var helt ensam under jorden i ca 40 minuter som det tog.

Jag fortsatte längs fordarna till Kåfjordsdalen där min första bergsetapp skulle ta vid. Det var många fjäll som skulle passeras och vindarna var besvärande ibland. Toppdagen till Finlands tak var däremot helt perfekt, men förutsättningarna var inte lika briljanta som turistbyrån hade informerat. Jag startar 16 km nedanför bergsfoten och cyklar längs den branta grusvägen. När jag har passerat den värsta stigningen så börjar det kleta från gruset och lite senare är vägen snöbelagd. Dem sista 6 km på vägen är frågan om man ska benämna det som en väg, den är helt bortsmält. När jag når fram så är det ganska enkelt att pölsa i snön upp till Halti på 1328 meter, det är dock inte toppen jag når eftersom den ligger på norska sidan utan Finlands tak är bara en förtopp, markerad med ett riksröse.

Jag cyklade tillbaka och fortsatte längs fjordarna tills jag skulle över mot Kilpisjärvi, som var en rejäl fjälletapp. Sen är det ganska lättcyklat ner mot Karesuando, Gällivare och Jokkmokk där ett riktigt långt cykeluppehåll väntade.

Under ca 2 månader kom jag att bestiga Sveriges samtliga toppar över 2000 meter, Stora Sarektraversen och 10 av 13 toppar i Ahkka massivet. Det blev ett litet misslyckande gent emot målsättningen innan, men anledningen var långa perioder med dåligt väder och att hängdrivor täckte många klätterleder vid Kebnekaise och slutligen att min kompis fick stora skavsår. Några av minnena jag har från turerna är när min kompis Johan trillar i en fors precis innan starten på Sarektraversen, när jag trampar ner i en spricka på Västglaciären i Ahkka, när Johan ramlar från berget den sista dagen på Sarektraversen, när renarna springer utanför tältet vid Pårteglaciären, när jag får en sten i huvudet på Kaskasapakte och en ganska läskig solotur över kammen mellan Kebnekaises båda toppar.

Sarektraversen var det jobbigaste momentet, flera dåliga dagar, fick smälta vatten hela tiden, många snöläger, växlingar med midnattssol till 1 dm nysnö och sista dagen snöade det och när jag ska ner på en glaciär ser jag ingenting. Det är molnigt, snöar och underlaget är vitt, det ända jag fick fokusera på var att navigera ut, även om det fanns sprickor i området hade vi aldrig kunnat se dem och därav undvikit dem.

Kaskasapakte var det svåraste berget, längs sydvästkammen. Det tog 17 timmar och kammen var täckt med rimfrost. Nerfirningen över normalleden var rolig och Omar fick en tydlig order från guiden att inte fastna med repet, för då skulle han få gå upp och hämta det själv. Fastnade, gjorde det, varpå guiden utbrister i HELVETE (tryggt) men Omar lyckas springa upp och få ner repet. Den pirrigaste pasagen var ändå haket, luftigt men ganska bra grepp på andra sidan efter att ha fallit med raka ben över.

Från Jokkmokk cyklade jag mot Åre. Det blev en ganska jobbig tur, mycket små backar och dåligt väder. Den sista biten gick ganska mycket uppför. Dagarna blev mörkare och detta gjorde att jag var tvungen att trampa längre tid utan uppehåll. Det fanns ingen möjlighet att stanna för lunchrast m.m.

Från Åre gjorde jag en veckas tur i Jämtlandsfjällen och besteg Helags och Sylarna. Temperaturen hade sjunkit kraftigt och det var glashalt på båda bergen även om dem var mycket lättbestigna. Det krävdes lite handstöd för att nå Sylarna. Däremot tycker jag inte att det var lättare att vandra i Jämtlandsfjällen gentemot Lapplandsfjällen, som jag hade fått en bild av. Tvärt om, det var blötar och minde spångat över kända vattendrag.

Från Åre gick det uppför till Storlien som inleddes med en kraftig motvind. Därefter nerför in i Norge och en lång glidsträcka innan det vände uppför. Från Trondheim går det i stort sett uppför i 15 mil till Dovrefjell på 1026 meter. Dem inledande dagarna var mycket regniga och jag var genomblöt. Dagen jag skulle passera högsta punkten var det blue sky och vindstilla. Sen går det brant nerför i några mil innan nästa fjällplatå skulle passeras för att komma till Lom. Där ställde jag cykeln för sista gången och skulle upp till Spiterstulen för att bestiga Galdhöpiggen, som jag och Omar gjorde i blåsigt och kallt väder. Dunjackan var mycket behövlig.

Från Lom var det en ganska lätt väg nerför Gubrandsdalen ända till jag skulle vika av mot Halden. Där började småbackarna. Dem var inte branta eller långa men dem var konstant återkommande i tiotals mil innan jag når Sverige. Sen är det konstant jobbiga vindar ner mot Gedserodden som är Nordens sydligaste punkt. Där blåser det upp till storm, i motvind samtidigt som det regnar och haglar. Det komiska är att vinden tycks följa min riktning och Danmark är så platt att man aldrig får lä.

När jag passerade Göteborg och bodde hemma, så tältade jag givetvis på balkongen. Sängen är priset när man kommer hem..............och det gjorde jag en vacker dag med solsken, efter 6090 km cykling, 64 mils vandring, 49 bestigna toppar med en höjd differens på 65 000 meter.

Gustav Cronhamn

Övriga deltagare under vissa etapper, Omar Filmersson, Johan Fredriksson, Johan Tovetjärn (instruktör) och Fredrik Nyberg (bergsguide).