Jag frågade  Anna en gång extra:

–  Är du säker på att du vill? Det kan ju bli jobbigt om det blir dåligt väder tex.?

–  Jodå det är klart att jag vill följa med dig till Sylarna i sommar, förresten så kan du väl göra som vanligt reta mig lite så blir jag arg och då orkar jag det mesta sa hon.

Onsdag

Efter att ha skjutit fram trippen två dagar på grund av regn bestämde vi oss att trots allt åka på onsdagen. Väderprognoserna varslade om att onsdagen kanske skulle få några skurar men på torsdag skulle det bli bättre. Vår plan var att uthärda lite regn på onsdag på den förhållandevis lättsamma sträckan mellan Storulvån och Sylarna. På torsdagen skulle vi sen göra ett försök på Storsylen för att sedan traska tillbaka på fredag, en snabbvisit till 1762 m.ö.h Storsylen med andra ord.

Väl framme vid Storulvåns fjällstation var det bara att konstatera att det där med skurar mer handlade om ihållande regn. Vi packar ihop våra ryggsäckar, kränger på alla regnkläder vi hittar och beger oss iväg. Efter ett tags vandring kommer vi fram till bron över Lill-Ulvån och jag föreslår att vi ska ta ett tidigt lunchstop, efter bron kommer man mer upp på fjället och redan här blåser det hyggligt.

Lunchlagning.

När vi efter lunchen sedan fortsätter en bit upp på fjället börjar blåsten verkligen friska i och regnet bara fortsätter. Stackars Anna får inte någon mjukstart på sin första fjälltur, det här skulle avskräcka dom mest inbitna tänker jag tyst. Vi tjurar oss vidare och tar inte så mycket raster eftersom allt vid det här laget är blött och man blir snabbt kall om man sitter för länge.

Anna kämpar i regnet. 

Vi kommer så småningom fram till Spåime-stugan och nu stormar det och regnet piskar i ansiktet så vi tränger oss in i den redan överfyllda stugan för att få lite paus från busvädret. Under en bänk i stugan har två hundar kurat ihop sig och gnyr och gnisslar och det är väl inte helt utan att man förstår dom. Vi tar en kort rast i stugan och ger oss sedan iväg, både Anna och jag känner att nu är det lika så bra och marschera fortast möjligt upp till fjällstationen och slå upp tältet. När vi gör ett kort stopp vid den gamla Sylarnastugan strax efter Endalen ropar plötsligt Anna till

- Kolla hästar! 

Jag vänder mig tveksamt om och mycket riktigt kommer en hel karavan med hästar och ryttare slingrande upp mot oss.

 
Hästkaravan mot fjällstationen.

Peppade tar vi rygg på dessa upp mot fjällstationen och vid sex tiden är vi äntligen framme. Vi går in på stationen inhandlar lite chips och värmer oss. När vi sitter i fjällstationens matsal och njuter av värmen och tittar ut på regnet som piskar på rutorna hör vi ett par som sitter vid bordet bredvid oss:

-Vad tycker du, ska vi basta före eller efter att vi ätit?

-Ähh vi bastar först va?

Anna och jag tittar uppgivet på varandra och jag frågar om vi inte ska kolla om det finns något rum ledigt. Joo säger hon och ilar som en blixt iväg till expeditionen. Det visar sig att det bara finns platser i någon form av sovsal så vi bestämmer att då får det vara. Vi är ju trots allt är granithårda fjällvandrare och då bör väl tältande vara obligatoriskt. Följaktligen kämpar vi oss vidare ut i regnvädret och bort över bron över Sylälven så att vi är en liten bit på rätt väg mot Storsylen.

 
Bron vid sylarnas fjällstation.

Bara vi får upp tältet så är det ju lugnt försöker jag peppa Anna, men det är ju just det: att bara få upp tältet. Trots att vi övat hemma på gräsmattan så utvecklar det sig till rena såpoperan att få upp detta tält. Jag ska inte spy galla över vilken tillverkare detta är men är det så att den som konstruerat detta tält skulle vilja söka jobb på ett stort svenskt möbelföretag med självmonterade möbler så lovar jag att han får jobbet direkt. Det här tältet kan helt enkelt inte vara gjort för att användas i fjällen eller så är vi inga fjällvandrare säger jag roat till Anna.

Tält-eländet.

Till slut kan vi trots allt med ombytta torra kläder avnjuta en läcker middag bestående varmkorv och jämtländskt tunnbröd. Eftersom vi bara har planerat en tre- fyradagars tur så har vi accepterat lite tyngre ryggsäckar för att ta en del ”vanlig” mat istället för frystorkat. Jag hade lite funderingar på hur detta skulle hålla sig men som det verkar nu så håller tältet nog lägre temperatur än ett kylskåp. Efter maten ligger vi och småpratar lite om dagens strapatser och slutligen kryper vi ner i sovsäckarna. Jag ställer klockan på 06.00 och ber en tyst bön till vädergudarna att det ska bli bättre väder imorgon.

TORSDAG

Kliver upp och förhoppningarna stiger lite när jag hör att det i alla fall inte smattrar på tältduken. Väl ute ur tältet sjunker förhoppningarna, hela Sylarnamassiven är inbäddade i moln och dimma ända ner till fötterna det ser inte ut att vara uppklarnande åt något håll heller.

När jag kommer tillbaka in i tältet vaknar Anna hon säger att det känns som hon sovit i fem minuter, vad är det för väder då? Det är fortfarande skitväder så det är bara och somna om säger jag. Hon grymtar något ohörbart till svar vänder sig om och somnar på två sekunder. Runt tio-snåret kliver vi upp och äter en stadig frukost och nu verkar det faktisk som att vädret håller på att bli lite bättre. Kanske kan det bli möjligt med ett eftermiddagsförsök säger jag till Anna och vi bestämmer oss för att gå upp mot berget en bit och hoppas på att det spricker upp mot eftermiddagen.

På vägen upp går vi upp mot ett snöfält och följer den fina bäcken som följer snöfältet nedåt.

Här passerar vi också en sten som vi först på håll tror är en häst. Denna får sedan vårat namn häststenen.

Häststenen med ryttare.

 
Snöformationer. 

Väl en bit uppe i dalen mellan Slottet och Lillsylen blir vädret åter sämre och nu inser jag att det blir ingen Storsyl denna gången. Dimman och det faktum att man aldrig ens sett hur massivet ser ut gör att det bara känns dumt att ge sig in i det mera alpina områdena. Vi tar en längre rast här uppe och precis när vi ska gå lättar dimman lite och man ser för en kort stund en del av massivet. En fantastisk formation av pelare på bakdelen av slottet får mig genast att tänka att det finns anledning att någon gång komma tillbaka och göra ett försök på den där formationen.

Pelarformation. 

På vägen tillbaka går vi vägen om fjällstationen och inhandlar lite godis. Jag har gjort mina flesta fjällvandringar i Sarek och är inte van att kunna ha lyxen att kunna gå in och värma sig på en fjällstation. När vi går tillbaka till tältet så funderar jag om det verkligen är en lyx om man inte bor där, man blir ju bara påmind om hur varmt och bekvämt allt kan vara. Efter en god pasta middag, diskning och några partier kort kryper vi åter ner i sovsäckarna och jag är väldigt glad att jag inte tog min lätta tunna sommarsovsäck.

FREDAG

Vaknar tidigt och hör ett igenkännande smattrande ljud på tält duken. Konstigt nog känns det nästan skönt, alltför många gånger har man fått det bästa vädret den dagen man ska gå hem. Jag startar upp köket och värmer vatten till varm choklad och petar liv i Anna. Hon ser sliten ut och berättar att hon kämpat hela natten med ett hopplöst liggunderlag. Inte nog med att luften pös ut dessutom är både sovsäcken och liggunderlaget så halkigt att hon fick använda soppåsen som bromskloss för att inte glida ner i tältbotten hela tiden. Under tiden vi äter frukost tar Anna alla sina kläder ner i sovsäcken och burrar ihop sig. Jag skrattar gott åt henne när jag inser att hon ser precis ut som en frusen fågel som burrar ihop sig till en stor fjäderboll.

Efter hoppackning av både omöjliga tält och fjäderbollar ger vi oss sedan av. Vi går svängen om fjällstationen en sista gång och jag kollar temperaturen och kan inte motstå att även väga betongklumpen som sitter på min rygg.. Domen blir 26 kg och 0° C inga muntra nyheter i de regntyngda skyarna, borde nog läsa den där boken vandra fjäderlätt tänker jag. Vi tar farväl av Sylarna för denna gång och styr kursen mot Storulvån.

Vandringen bjuder på växlande väder ackompanjerat av ljungpiparens envisa tjutande. Lite bittert känns det att det inte en gång kunnat lätta så pass att man kan få en blick över topparna men vädrets makter rår man ju inte över.

        
Tibet? Nej jämtlandsfjällen.

Utsikt från Spåime-stugan.

Senare på tillbakafärden i bilen finns det lite tid för eftertanke. Varje tur har sina lärdomar och så även denna. Denna tur har jag lärt mig att hur enkel en etapp än verkar så kan riktigt busväder göra den tuff. Sträckan som vi gick första dagen är ju normalt sätt en ganska lätt och trivsam tur (vad jag hört och läst) men med vårat väder blev det rena pinan. Storsylen som var vårat mål regnade också bort. Men som det brukar sägas berget finns ju kvar och jag har sett många intressanta projekt i Sylarnamassiven.

Sist men inte minst så har det varit fantastiskt roligt att fjällvandra med lillasyster. Kanske har jag avskräckt henne för en lång tid framöver men hon har kämpat stenhårt och visat att hon också har den där tjurskalligheten när det behövs. Man brukar ju med tiden glömma allt det där jobbiga och bara komma ihåg det som var roligt och kanske kommer hon om några år med ett leende tänka tillbaka på den där sommaren då hon och brorsan trotsade vädergudarna i Sylarna.