Med molntäcket under fötterna

Några hundra meter kvar och
ännu en gång är jag tvungen att stanna för att plocka fram viljan och hämta andan. Runtom mig tornar glaciärerna upp sig som gigantiska ljusa snöterasser mot det mörka lavagruset. Långt borta över Afrikas vidder bryter solens första strålar horisontlinjen. Allt
är bedövande vackert. Fokuserad
tar jag ett par djupa andetag och fortsätter längs den branta kraterkammen mot toppen.


Min första anblick av Kilimanjaro

Det var efter en inspirerande topptur på Kebnekaise i somras som idén om Kilimanjaro kläcktes. Efter att ha jobbat hela sommarlovet dröjde det inte länge innan Afrikaresan var bokad. Äntligen skulle jag få användning för de svettiga timmar i spinningsalen och de långa promenaderna uppför stans skidbackar. Så var dagen kommen då kalendern äntligen visar den 10 december och jag kliver efter månader av träning och planering otåligt ombord på planet till Kenya och Nairobi. Morgonen efter är vi ett gäng förväntansfulla turister som trängs i en gammal minibuss på väg mot staden Moshi. Belägen vid Kilimanjaros fot är staden en metropol för vandrare från alla världens hörn. Alla har vi samma mål, att bestiga Afrikas högsta berg, Kilimanjaro 5895m. Svetten lackar rejält och jag är trött efter den långa flygresan. Sova är praktiskt taget omöjligt i värmen och på den dåliga vägen. Genom de smutsiga rutorna syns ett torrt stäpplandskap präglat av akaciaträd. Längs vägen får vi ibland syn på rödklädda massajkrigare i full färd med att flytta sin boskap.


Även Mt Meru gömde sig högt bland molnen!

När vi ska över gränsen till Tanzania stannar vi vid det ena kontoret efter det andra och får våra pass granskade och stämplade. Det känns som att man lika gärna kunde skriva Mickey Mouse på alla de rosa blanketter vi får fylla i. Med bara någon halvtimme kvar till Moshi spanar jag efter mitt mål för resan men Kilimanjaro gömmer sig högt uppe bland molnen och vi ser aldrig mer än bergets fot första dagen.

Efter sex timmars skakig bilresa checkar jag äntligen in på Springlands Hotel och träffar Peter som bokat samma tur på berget som jag. "Walk slowly, slowly at your own suitable pace" påminns vi femtioelva gånger under kvällens genomgång. Tillsammans organiserar och packar vi vår utrustning inför morgondagens stora äventyr!

Kilimanjaro är en sovande vulkan, bestående av tre mindre vulkaner; Kibo, Mawensi och Shira. Kibo är den högsta med sina 5895 meter över havet. Kilimanjaro föddes för en miljon år sedan då flytande magma från Riftdalen vällde fram efter det att Afrikas och Europas kontinental plattor kolliderade. Andra vulkaner i området så som Mount Kenya och Mount Meru bildades på samma sätt men Kilimanjaro är den största av dem. Nationalparken runt Kilimanjaro bildades 1973 och sedan 1989 finns berget med på listan över världens arv.

Klockan visar frukostdags och när jag öppnar dörren möts jag av en mäktig syn. Den vita drottningen med sina två toppar har trätt fram ur molnen och ser otroligt pampig ut i morgonljuset. Jag blir stående ett tag och tänker att dit upp ska jag! Sisådär två timmar efter tidsplanen kommer vi iväg och får träffa vårt team på sju personer som ska göra oss sällskap på berget. Här i Afrika finns ingen stress och man tar allt som det kommer. Vår guide Richard och hans assistent Nestor hälsar glatt på oss och frågar om vi har allt vi behöver. Bärarna sorterar kastruller och tält och packar med vana händer minibussen full. Byn som vi ska till heter Rongai och ligger på bergets norra sluttningar mot Kenya. Att välja rutt var inte lätt men efter många diskussioner och jämförelser fram och tillbaka enades vi om Rongai, som lite senare visade sig vara ett utmärkt val. Dessutom valde vi att lägga in en extra dag på berget för acklimatiseringens skull.

Efter en stund svänger vi av in på en helt galet gropig och skakig grusväg. I byarna vi passerar tittar byborna underligt på oss där vi studsar upp och ner på våra säten. Aldrig förr har jag åkt på en sämre väg! Varje by har sina egna små affärer och barer där Coca-Cola är en tydlig sponsor. Loggan finns på varenda skylt man ser, t.o.m. byns skola är uppskyltad med Coca-Cola flaskor!


Coca-Cola flaskorna syns i varje by vi passerar.

Längs vägkanten är nyfikna barn och kvinnor på väg till den lokala marknaden med stora, gröna bananklasar på huvudet. Grusvägen tycks aldrig ta slut men så efter tre timmar har vi äntligen byn, där vi ska börja vår vandring i sikte. Tack vare en skicklig chaufför kom vi underligt nog fram utan några större skador på bussen.

Vi signerar loggboken, packar våra dagsryggsäckar och jag tejpar mina hälar för säkerhets skull. Skavsår första dagen vore katastrof. Så bär det av, i lätt uppförsbacke och i ett lugnt tempo går vi längs en upptrampad jordväg kantad med majs och potatisfält. Barnen vinkar från sina trähyddor men vågar sig aldrig i närheten av oss. Nestor visar oss vägen och berättar om underliga växter som vi träffar på. Svetten rinner nerför hans panna och jag har lust och fråga om jag kan hjälpa till med något. Packningen han balanserar på huvudet är ofattbar stor, säkerligen väger den långt över 20 kg. Landskapet ändras fort, vi äntrar djungeln och skymtar apor högt upp i träden för att timmen senare bekanta oss med ljungmarken som dominerar på Kilimanjaro.

För varje höjdmeter vi tar blir den blå himlen allt mer grå och inte helt oväntat börjar regnet ösa ner precis innan vi når första lägret på 2600m. Elakt piskar det vårt blå kupoltält under hela kvällen och när det är dags för middag har det bildats en mindre sjö i absiden och hela tältbottnen är genomblöt. Snart börjar det även droppa från innerduken. Jag ska precis till och dra igen tältöppningen som legat i lerpölen utanför, och vips så har jag fixat lite extra krydda till vår soppa!


Lera överallt men vad gör det. Vi skrattar åt allt elände och borstar lite senare tänderna ute i det varma regnet. Vad tråkigt om vädret alltid vore perfekt!

Väl ute ur tältet nästa morgon möts jag än en gång av en otrolig syn. Nattens ihållande skyfall har förvandlat vad som innan såg ut som världens största grushög till en vacker, ståtlig och snötäckt kulle.


The snows of Kilimanjaro...

Vi försöker få i oss en frukost stor som en buffé och fortsätter därefter sakta men säkert vår vandring mot den snövita toppen. The moorland zone erbjuder höga buskar och träd, som dock inte är tillräckligt höga för att fungera som skydd mot den starka solen. Det dröjer inte länge förrän öronen har näst intill första gradens brännskada trots att jag så duktigt smörjt in med hög solskyddsfaktor. Armarna blir även farligt röda så damaskerna får fungera som nödlösning för en stund.

Under dagarna som följer är luften fortfarande behagligt varm och upp till läger fyra, 4330m behöver vi aldrig ha på oss mer än shorts och t-shirt. Mängder med vatten går åt, 3-4 liter om dagen. Gin-clear ska det vara, annars dricker man för lite! Mestadels går vi på grus och stora lavastenar, kvarlämnade sedan den tid då Kilimanjaro var en aktiv vulkan. Jag ger Richard en lite orolig blick när han visar oss en jättehög med spillning efter buffalo. Ett av Afrikas farligaste djur är det sista jag vill träffa på! Tydligen är de inte så vanliga för Richard förklarar lugnt att det var tio år sen han såg en sist. Nej, varken buffalo, antilop, orm eller vildhund ser vi röken av, bara högarna de lämnat efter sig. Däremot får Peter plötsligt syn på en färgrann kameleont. Den tittar surt på oss med sina klotruna ögon men verkar inte ha något emot våra ivriga kameror.


Denna skönhet träffade vi på längs vägen!

Mitt i natten på 3400m höjd vaknar jag av att Peter är på väg in i tältet.
-Det är något du inte får missa där ute, säger han med ett leende. Jag drar på mig kängorna och kravlar mig ut i den mörka natten. Tältet är täckt av frost och det är riktigt kyligt. Så tyst, bara mina egna vita andetag som hörs. Det är alldels stjärnklart och efter en stunds sökande på himlen hittar jag Karlavagnen upp och nervänd. Snön på Kilimanjaro är upplyst av månens kusliga sken och det hela är grymt vackert. Måtte Peters kamera ha förevigat denna syn ur drömmarnas land!


Vacker utsikt över Kenyas oändliga vidder från läger 3, 3700m.

Eftermiddagarna på berget går åt till nödvändiga acklimatiseringsturer. Klättrarnas tumregel "gå högt, sov lågt" fungerar bra och ingen av oss har några som helst problem med höjden tills vi en sen eftermiddag efter en rejält brant och snabb stigning når 4200m. Trötta, illamående och med väldigt dålig balans vänder vi nedåt mot lägret på 3700m. Där har även en av våra bärare fått höjdsjuka och frågar efter huvudvärkstabletter. Morgonen därpå flyttar vi i lite lugnare tempo och utan några som helst problem upp lägret till Mawensi Tarn Hut 4330m. "Pole, pole!" hörs bakom mig när Richard tycker att jag ökat på det berömda "Kili snail-pace"-tempot alltför mycket.

Halvvägs piper min telefon till i ryggsäcken. Nyfiken som jag är sliter jag upp ryggan och noterar glatt sms från Sverige! För första (och sista) gången fungerar telefonen och under några dyra minuter försvinner ett antal hundralappar.


De första dagarna envisades vi med att filtrera vattnet, men pumpen gick sönder och vi fick sen lita på att det kokades ordentligt.

The Tarn Hut är nog det mest intressanta av alla läger. Vi är alldeles vid foten av Mawensis sylvassa topp och själva lägret ligger i lä i en liten krater med en smutsig, grön-brun sjö i mitten. Konstaterar med avsmak att pölen ska förse oss med dricksvatten tills vi är halvvägs nerför berget igen.


Morgon vid foten av Mawensi, 4330m.

Vädret ändrar sig snabbt och täta moln dyker upp från ingenstans för att minuten efter försvinna lika fort igen. Lika snabbt rör sig de nyfikna mössen runt vårt tält. Vi käkar en fyra-rätters (!) middag lite senare och efter att ha rensat tallrikarna mår vi som två kungar. Vilken upplevelse och lyxklättring det här är, konstaterar vi båda två. Allt känns bara toppen och jag noterar i dagboken att jag är världens lyckligaste tjej!

-Idag börjar allvaret, säger jag trött till min nyvakna tältkamrat. Än en gång packar vi ryggsäckarna och lämnar över dem till våra fantastiska bärare. Själva bär vi bara dagens nödvändigheter. Målet idag är att korsa sadeln och the lunar desert som det så vackert heter. Långt borta vid Kilimanjaros fot kan vi ana det gröna taket på Kibo hut som är vårt toppläger. All snö har nu hunnit smälta bort och man får återigen intrycket att vi ska bestiga världens största grushög!


Framför världens största grushög?!

Vi går och går, på grus och dammig sand och tycks aldrig komma någon vart. Jag hoppas att en smaskig lunch med bl.a. friterat bröd ska göra susen men allt känns ändå lika segt. Uttorkad, lagom yr och med tunga elefantben kliver jag efter fem långa timmar in i lägret på 4700m. Här är vi inte längre ensamma utan har sällskap med vandrare som tagit Marangurutten upp. Allt känns mycket bättre efter en skål popcorn och varm choklad och jag försöker ladda och förbereda mig på den krävande turen till toppen. Vi packar ner vatten, powerbars, gel och lägger fram fyra lager kläder som ska hålla oss varma. Det börjar kännas att man befinner sig på högre höjder, pulsen rusar bara man ska ut ur tältet. Vi överväger att ta ett diarrépiller bara för säkerhets skull men ända hit har det ju varit problemfritt så vi chansar och hoppas att det ska gå bra utan även den här dagen.. Dessutom vore det coolt att ha bestigit berget helt utan medicin och tabletter! Kanske är det kapsylen med gammeldansk som vi tar varje kväll som gör susen...! Jag kryper ner i sovsäcken redan klockan fem för att få några timmars sömn innan vi ska bege oss av kring midnatt.

- It's Kili time! säger Richard och möter oss i den stjärnklara natten utanför tältet. Vilket toppenväder! Med pannlampan på och motivationen på topp lunkar vi ut ur lägret. Första gänget vi passerar är en grupp japaner som utövar någon slags jympa-yoga-stretching. Lite längre bort står delar av den kenyanska armén beredd i ett långt led. Den är på berget för att acklimatisera sig. Trots vårt i mitt tycke, näst intill obefintliga tempo går vi efter några hundra meter om gruppen framför oss och tar täten uppför backen. Första timmen upp till 5000m är det inte alls särskilt kallt och jag behöver inte stänga jackan och kan låta tumvantarna dingla från armarna. Vi stannar och vilar någon minut och jag försöker trycka in några deciliter sportdryck och choklad i munnen. Aptiten är som bortblåst, allt jag får i mig under toppdagen är några munnar vatten och lite gel. Halvsovande fortsätter jag uppåt, på lösgrus och sten längs leden som nu går i zick-zack. Under oss lyser rader med pannlampor och stämmor från militären hörs långt ner. Den röd-orange månen syns strax ovanför Mawensis spetsiga topp och ser underlig ut där den ligger på rygg. Snart har den stigit tillräckligt högt för att fungera som våra pannlampor och det spöklika stenlandskapet blir ännu mer kusligt.


Nästan uppe i den kusligt vackra soluppgången.

Efter ett par timmar kommer höjdsjukan smygandes och med dålig balans, illamående och tryckande huvudvärk vinglar jag vidare. Allt blir väldigt jobbigt att plocka fram och provianten som jag släpat med mig i ryggan förblir där. Temperaturen sjunker och vinden tilltar för varje höjdmeter. Snart har mina vattenflaskor frusit till två isklumpar. Jag sätter kroppen på sparlåga och tittar varken upp eller ner längre utan fäster blicken på Richards fötter framför mig.

-Hakuna Matata, you're a champion, peppar Richard när jag uppgivet lutar huvudet mot hans axel. I varje zick-zack hörn blir jag hängande över stavarna för att hämta krafterna. "No pain, no gain" upprepar jag för mig själv och klättrar över de sista jobbiga, stora stenarna tills vi når krönet och Gillmans point, 5685m. En tjock dimma har dragit in och gömmer den stora kratern nedanför oss. Kylan börjar tränga genom våra gore-tex och fleeceplagg och vi stannar inte länge utan fortsätter med sammanbitna ansikten mot Uhuru peak.


Letar efter solbrillorna framför en av Kilis alla mäktiga glaciärer.

Jag får problem att greppa stavarna med mina tjocka vantar och blir lätt irriterad på den stumma handledsremmen som inte vill bli större. Det får ta sin tid för med min dåliga balans är stavarna viktiga när vi ibland går farligt nära den branta kraterkammen. Det är inte alls lika brant uppför som förut men alla backar är otroligt jobbiga och när man väl kommit över en knöl väntar nästa, ingen av dem är toppen. Vi går på blandat grus och snö och jag börjar känna mig som en otålig fyraåring... Luften innehåller mindre än 50% syre så mot slutet är det "ett steg, andas"-tempo som gäller och tack vare järnvilja och peppning lyckas jag släpa mig uppför de sista backarna. Peter hade sin svacka innan Gillmans och kände sig stark den sista biten så i soluppgången och med glada miner når vi efter sex tuffa timmar träskylten på Afrikas tak, 5895m.


Äntligen på toppen av Afrika! 5895m.

Vilken häftig syn! Dimman har lättat och från toppen blickar vi ner i den jättelika kratern som ingen kunnat ana från bergets fot. Glaciärerna tynger bergets sluttningar och under våra fötter breder ett tjockt, fluffigt molntäcke ut sig. Känslan är obeskrivlig.

Långt borta över Afrikas väldiga vidder syns jordens krökning. Vi skyndar oss och fotograferar innan armén kommer tjoande. Jag plockar med mig några lavastenar och efter en kylig halvtimme på toppen småspringer vi ner till Gillmans. Jag mår fortfarande grymt illa och längtar till sovsäcken 1200m ner. Ungefär halvvägs tar illamåendet överhanden och med magen tom känns allt mycket lättare. Nedanför Gillmans studsar vi på hälarna nerför gruset. Vi glider igenom molnen och den blå dagen blir plötsligt mulet grå. Det tar drygt två timmar ner till Kibo hut och jag sover som en stock några timmar innan vi vandrar vidare neråt längs den tråkiga Maranguvägen.

Efter drygt två timmars lätt nerförsbacke når vi det stora och sista lägret Horombo, 3720m där vårt team som vanligt slagit upp vårt tält och har middagen redo... De får sin välförtjänta dricks och vi somnar lätt efter en lång dag. Morgonen efter har vi sex timmar ner till bussen och mina smalben börjar värka ordentligt. Vi går genom den lummiga regnskogen och mycket riktigt öser regnet ner. Väl nere får jag så mitt bevis, det guldkantade diplomet som visar att jag verkligen stått högt ovan molnen på Afrikas tak.



Dagen därpå, på min födelsedag lämnar jag Kilimanjaro i ett tvåmotorigt propellerplan och upplever en skakig flygning över till Mombasa. Den resterande veckan lyxandades jag för fullt på de milslånga, vita sandstränderna strax söder om staden. En bättre 18-års present är svår att hitta och jag har lärt mig en hel del på min resa. Myten om att Kilimanjaro är ett lätt berg att bestiga kan jag nu avliva. Den höga höjden och den allt tunnare luften gör det väldigt kämpigt för en de sista timmarna!

Nu väl hemma igen, några kilo lättare, klingar "Pole, pole" fortfarande i mina öron och jag längtar redan tillbaka till landet med de stora fem. Kommande äventyr är dock inte långt borta. I mars tältar jag med isbjörnarna på Svalbard och till sommaren beger jag mig av till Ryssland för att bestiga Europas högsta berg, Mt Elbrus 5642m.

Funderar du på att bestiga Kilimanjaro? Tveka inte, det blir en naturupplevelse utöver det vanliga och ett äventyr du sent lär glömma! På grund av jordens upphettning beräknas glaciärerna och den berömda snön vid ekvatorn vara borta om tjugo år. Missa det inte!


All heder till gänget på bilden ovan som gjorde veckan på Kilimanjaro oförglömlig!!


Tack till Naturcraft som bidragit med schyssta rabatter på sitt sortiment av klätterutrustning.