MATTERHORN III-IX-MMXI

Han etsar sig fast på hornhinnan som ett mäktigt väsen. Överallt jag tittar ser jag honom på Tobleronepaket, på plastpåsar på vykort och på flygplan. När jag sätter mig framför tv:n börjar jag bli orolig för min psykiska hälsa när jag plötsligt ser han krypa fram på Paramount introt till en film..

Det är sommar 2008 och jag har varit i Schweiz med min livskamrat och två vänner från Schweiz och som ni kanske räknat ut har vi varit i Zermatt och mäktiga Matterhorn har satt ett starkt intryck på mig. Då vi lämnar Zermatt sitter jag och tittar på de underbara lanskapet som susar förbi och tänker jag tyst att någon gång i livet ska jag bara klättra det berget. Men jag känner att det nog bara kommer att förbli en rosa dröm. Att klättra det berget känns långt över min kapacitet och erfarenhet.  

Det har blivit dyrt här i Schweiz

Tre år senare är jag och min vapendragare (också en Magnus från nedre norrland) på väg för att göra ett ödmjukt försök. Vi känner oss båda fortfarande osäkra på om vi har tillräckligt med erfarenhet för den mäktiga utmaningen så vi har anlitat varsin guide för själva toppdagen. Planen är att vi ska sköta acklimatiseringen själva då vi båda har några 6000+ bestigningar i bakfickan känner vi oss ganska säkra på denna del.

Väl framme i Zermatt är det regntunga skyar som möter oss och när vi rekar lite vart det kan vara lämpligt för att börja acklimatisera får vi en smärre chock när kassörskan till kabinbanan barskt förklarar för oss att en tur och returbiljett med kabinbanan upp till Klein Matterhorn utan rabatter kostar närmare 800 SEK! Vi konstaterar att Hedlund hade rätt ”Det har blivit dyrt här i Schweiz”.

Efter att vi köpt en risig karta för närmare tre hundra kronor är vi inne på att resolut bojkotta kabinbanan i ren protest mot ocker priserna. Jag ser en inre bild framför mig när jag skäller snåljävel till mig själv i timmar uppför den branta sluttningen med tung ryggsäck på ryggen. När vi sansat oss lite kommer vi på att vi faktiskt köpte en tågbiljett med ”swisspass” och detta visar sig ge 50% rabatt på alla liftar och kabinbanor. 

Dagen efter tar snåljävlarna kabinbanan upp mot Klein matterhorn till och kabinoperatören skakar uppgivet på huvudet när han ser våra svullna ryggsäckar. En solid vägg av dimma och blåst gör att banan inte går länge än till Trockener Steg så vi smyger lite vilset ut från stationen och travar vidare upp mot Furgggletcher glaciären. Efter lite letande i dimman så hittar vi en skaplig tältplats på klippryggen som sträcker sig upp mot glaciären. Den ligger på ca 3100 meter så det känns ganska lagom höjd och vi bestämmer oss för att detta blir vårat hem de närmsta dagarna framöver.

Acklimatisering och konsten att sova på slalomkäppar

Trots att vi inte ansträngt oss nämnvärt mycket så är både Magnus och jag väldigt trötta och orkeslösa framåt eftermiddagen. Magnus sover som en stock och jag ligger och lyssnar på Credens i MP3 spelaren och halvsover. Snabbt vaknar jag till liv när något kallt sakta rör vid min rygg. Liggunderlaget har mjuknat och jag kommer åt tältgolvet som ligger direkt på snön. Tänker en sån där idiot positiv tanke att det nog bara är ventilen som inte var riktigt stängd och blåser upp det igen. Naturligtvis dröjer det en halvtimme och sedan ligger jag på backen igen. Efter diverse övningar med vatten, tvål, klämma, titta och lyssna inser jag att det förhatliga hålet är omöjligt att hitta. Magnus som vaknat av mina aktiviteter mumlar nyvaket något om att alltid ska det vara nåt skit. Jag börjar bli lite orolig på riktigt nu tältet står delvis på snö och det är verkligen svinkallt på tältgolvet. Bestämmer mig dock för att försöka vara optimistisk och uppfinningsrik och att lägga en halv dag på att åka ner med kabinbanan lockar inte… dessutom har det ju blivit så dyrt här i Schweiz.

Lite senare råder febril bäddningsaktivitet i tältet. Ett gäng slalompinnar som jag hittat på glaciären är första lager, på detta läggs lager två bestående av våra ryggsäckar. Efter detta dämpas diverse gropar och knölar med hanskar, mössor och i princip allt mjukt jag hittar. Sist men inte minst kommer det punkterade Exped-underlaget och det är ganska stolt jag beskådar min bäddning. När jag provligger bädden funderar jag Matterhorn krupit in under tältet och lagt sig under min rygg. Lite omstrukturering av dämpmaterialet och sedan känns det mer som en puckelpist. Jag säger lite roat till Magnus att det är en typisk situation som man kommer komma ihåg med ett leende på läpparna men just nu känns det inte alls roligt.

Breithorn

Nästa dag vaknar vi till ett fantastiskt väder. Vi verkar har lämnat vår självinsikt nere i Zermatt och bestämmer oss för att göra en tur upp till Briethorn via Furgggletcher glaciären en nätt tur på ca 1100 höjdmeter. Vi sölar och kommer iväg sent och det är nästan tropisk värme. Vid tretiden är vi uppe vi foten av Breithorn. Vi har blivit omsprungna av två italienska tanter och nu har emellertid självinsikten hunnit ikapp oss och vi börjar båda känna oss rätt slitna. Om vi går upp längre idag är det sannolikt att det blir en ”koma” dag nere i tältet imorgon. Det är viktigare att vi får fler dagar med höjd trots att det är bara 200 höjdmeter kvar resonerar vi. Sagt och gjort så vänder trots att det bara är drygt 200 höjdmeter kvar och det känns lite synd på det fina vädret och det återstår att se imorgon om vi valt rätt.

Vädergudarna är goda och vi får bra väder även nästa dag. Den här gången fuskar vi och tar kabinbanan upp från Trockener Steg till Klein matterhorn. Detta i sig är en upplevelse och tankarna och fantasierna går till tidiga Bondfilmer och Örnnästet. Jag tittar lite oroligt efter om Jaws ska dyka upp och gnaga av vajern till kabinen. Efter den rivstarten går det sedan raskt uppåt och det är massor av klättrare på Breithorns baksida. Man slås av variationen av människor som klättrar allt från gamla män som leds uppåt av andra till italienska Messner kopior. Det enda dramatiska som händer är en tysk som halkar i en smal passage precis framför oss. Till hans lycka är hans replag på tå och han stoppas tidigt. Väl uppe på toppen njuter vi av det fantastiska vädret och tar god tid på oss för bilder och bara njuta.

Vardagslunk

Redan dag tre så kommer kräkreflexerna bara av att se paketen med den frystorkade maten och speciellt äcklig är frukostblandningen med solgryn. För att undkomma detta lite går vi upp till Testa Grigia hyttan som ligger på den italienska sidan och avnjuter en pizza och en cola som sedan avslutas med en expresso. En sak är säker och det är att Italienarna kan det där med mat!

Nu har vi haft helt fantastiskt väder i tre dagar och man börjar bli orolig att vi förbrukat vårt fina väder. På vår tältplats vakar hela tiden jätten Matterhorn bakom oss om vad som komma skall. Jag börjar en aktivitet som alltid lugnat mina sinnen och dessutom verkar föra tur med sig : bygga ett stenröse. Magnus verkar också blivit lite vidskeplig och bygger också ett röse. För att ytterligare blidka vädergudarna eldar vi sedan upp vårat skräp och visst blir det riktigt stämningsfullt på kvällskvisten.

Sista dagen gör vi ett frivilligt besök i en glaciärspricka det är en mäktig och lite obehaglig känsla där nere och jag tänker olustigt på Joe Smiths öde när han med brutet ben ligger nere i en spricka och är säker på att han ska dö i boken Touching the void. Det är befriande att komma upp i solen och det känns bra att prova på situationen ifall den skulle inträffa någon gång.

Walter Bergfurher

Efter två dagars rekreation nere i Zermatt dvs. rejäla mängder med mat och godis och kanske en eller två öl är det dags att träffa vår guide Walter. Vi har bara haft mailkontakt med honom så ingen av oss har någon aning om vad han är för typ. Vi sitter utanför hotellet och tittar på folk som passerar och gissar, är det han eller han kanske? Jag säger till Magnus att han är nog lika orolig för vad vi är för typer han ska släpa upp för berget. Ja säger han och pekar på en man som kommer glidande på en cykel – tänk om han skulle vara en sån typ. Mannen på ser ut ungefär som professorn i ”Tillbaka till framtiden” tunnhårig fram och ett yvigt rufs bak som står rätt ut, ett par bruna manchester byxor och en stickad kofta. Mannen svänger in vid hotellet och hoppar av cykeln och tjoar glatt I am Walter!

Vår nye idol frågar oss om vart vi acklimatiserat oss hur erfarna av klättring och efter läxförhöret vill han gå igenom vår utrustning. Vi klarar oss hyggligt på det mesta men när jag lyfter fram mina vita indiska plastskor blir det bakläxa. Dom är varma och bra på ett berg som inte är ren klättring men på Matterhorn är det klättring hela tiden och ni kommer förbanna er själva om ni klättrar i dom säger Walter bestämt. Magnus Scarpa Vega får också underkänt så vi beger oss till närmaste sportaffär och hyr ett par smidiga läderkängor. Mot alla odds är detta inte alls dyrt ca 600 för oss båda så snåljävlarna är belåtna.

Dan före dan ångest

Dom senaste dagarna har det varit spridda rykten angående vädret. Det verkar dock klart att ett lågtryck är på väg. Först verkade det dra in redan på fredagen men nu är det senaste att det inte ska dra in förrän på lördag eftermiddag. Vår toppdag kommer bli på lördag så jag sätter min tilltro till att våra tillbedjanden till vädergudarna uppe vid glaciären ska hjälpa. På eftermiddagen tar vi kabinbanan upp till Schwarzsee för att sedan gå dom ca 600 höjdmetrarna upp till Hörnlihyttan där vi ska sova.

 Det är segare än väntat att gå biten upp till hyttan. Det råder norrländsk stämning och ingen av oss pratar speciellt mycket. Jag känner begynnande skavsår på båda hälarna av dom hyrda kängorna. Hela vägen upp reser sig berget högre och högre och jag funderar mer än en gång på vad jag egentligen har gett mig in på. Kort sagt kan man nog ödmjukt beskriva det som att vi är skit nervösa.

Uppe i Hörnlihyttan blir vi inkvarterade i en sovsal som passande nog heter lager istället för rum. Det är hetsig aktivitet och folk testar utrustning och packar och packar om. Någon ligger redan och sover och snarkar så hela sängen skakar. Jo jag menar hela sängen för det är en ända lång säng som alla sover i!  Får man sova något här överhuvudtaget i denna sillburk får man nog vara glad är mina tankar. Vi känner oss som sagt i ärlighetens namn ganska ynkliga båda jag och Magnus och I matsalen är väggarna täckta med bilder på Matterhorns vertikala väggar från alla möjliga och omöjliga vinklar. Har du sätt där säger Magnus och pekar på en bild på en totalt vertikal vägg. Usch vill helst inte titta för mycket erkänner jag. Ja nu får det snart bli en resa till sol och värme drömmer sig Magnus bort. Jag funderar ett tag på om jag ska påminna honom att han ska till Sarek två dagar efter denna resa men jag väljer att vara tyst.

Walter gör en storslagen entré i hyttan han smäller upp dörren likt John Wayne tillsammans med sin vapendragare Tony. Han hejar glatt på oss och går runt och snackar med alla guider och verkar känna alla. Vi börjar förstå att vår guide inte bara är en rolig figur han verkar även vara en som alla ser upp till och respekterar här. Under middagen frågar jag Walter hur många gånger han klättrat Matterhorn. Äh  det var länge sedan jag slutade räkna jag är för gammal för sådant skrattar han. Han säger dock senare att han jobbat här i femton år och normalt så blir det mellan 10-15 topp bestigningar per år så jag inser att vi har haft turen att få Mr. Matterhorn till guide.

När jag och Magnus var i Nepal för några år sedan fanns det en favoriträtt nämligen tomato-soup. Vi har sedan dess ofta skämtat om just denna soppa i olika situationer. Exempelvis när den frystorkade maten är ovanligt äcklig brukar kommentaren vara: - Nä nu skulle man haft lite tomato-soup.

När vi nu ska inta middagen får vi båda ett leende från öra till öra när dom kommer in med tomato soup! Det är mer psykologi på den här typen av strapatser än man kan tro och tomatsoppan blir till en positiv vändning för oss. Efter middagen känner vi båda oss mer laddade och den lite oroliga och negativa stämningen som varit tidigare är nu ersatt med en ”i morgon gäller det” känsla.

Innan vi går till kojs har Walter lite genomgång om morgondagen med oss. Han säger att reglerna är sådana att ingen får gå tidigare än fem på morgonen och det är allmän väckning kl 4.30. Ni kommer se att folk är som tokiga imorgon bitti och det kommer att vara en otrolig hets för att komma ut så fort som möjligt. Vi ska ta det lugnt och låter galningarna stressa ut säger han och ler. Det är ingen brådska det blir bara kö och det ända vi kommer vara hårda med är att vi är uppe till Solvej hyttan inom 2,5 timmar. Klarar ni inte det så vänder vi för då kommer hela turen ta för lång tid och det blir farligt för både er och oss.

Sömnen blir som väntat inte mycket att hurra för och redan klockan fyra börjar vissa stöka och klä på sig och jag börjar inse att Walters farhågor om morgon hets är befogade. Jag har lite pyssel med att tejpa mina skavsår och blir lite sen ner till frukosten och när jag kommer ner står folk inknutna i matsalen och väntar på att få rusa ut. När ”avstängningarna” släpper fullkomligt rusar folk ut från hyttan. Det här är ju sjukt flinar Magnus vid frukostbordet. Galningar, tur att våra guider är så lugna och coola svarar jag något som jag senare kommer få äta upp.

Toppattack och en galen Hammarbyare

Remember never look in my face säger Walter uppmanande och pekar på min pannlampa. Detta visar sig vara den första i raden av oförglömliga uttryck från Walter denna dag. Det ringlar ett pärlband av pannlampor upp över berget och vi kommer snart fram till insteget. Här finns det fasta rep som vi tar hjälp av uppåt. Jag och Walter är inknutna och Magnus och Toni går efter också inknutna i varandra. Walter håller till en början ett lugnt tempo och håller noga uppsikt över mig och han pekar på bra grepp och steg. Jag får känslan av att han kollar mig lite och när han märker att jag verkar ha koll på läget och hänger med drar han stegvis upp tempot.  Ganska fort är vi ikapp två klättrare i en brant passage Walter står och trampar ett tag sedan slänger han sig ut i omkörningsfil och ylar som en stövare. Nu kommer Walter skriker han på tyska och tjoar åt guiden som han klättrar förbi. Jag börjar förstå att det kommer behövas mycket pannben för att klara denna dag. Walter ångar på och vi ruchar förbi klättrare uppåt då och då ropar  han uppmaningar Dont stop! Concentration! Carefull! Vad hände med vi tar det lugnt snacket som var i stugan har jag lust att säga men jag har fullt upp med att andas. Jag går verkligen på max och tänker flera gånger att om jag hade gjort detta själv hade jag stannat och vilat för läge sen, problemet är bara att jag har Fantomen iklädd manchesterbyxor i andra änden av repet. När vi kommer upp till första vilostället är jag helt slut och hinner knappt hämta andan och dricka lite förrän Fantomen börjar röra på sig igen. Fy fan det här går inte säger jag till Magnus som verkar i lite bättre form och peppar mig försök ta små steg och andas djupa andetag tipsar han. Jag försöker ta små steg men det är inte så lätt när man är kort i rocken och ofta behöver jag använda så långa steg jag kan för att komma upp. Dock börjar jag lista ut hur manchester fantomen fungerar om jag inte försöker hänga med honom utan istället håller min takt så anpassar han tempot lite och på så vis kommer jag i fas. Det går bättre och bättre och när vi kommer upp till Solvej hyttan har solen gått upp. Vi tar en lite längre rast och jag trycker i mig en Swebar och nu börjar jag återfå lite krafter. En bit upp efter hyttan kommer första snön nu när det ljusnat inser man hur brant det verkligen är.

 Vi kommer upp över kammen suger det till i magen när man ser ut över norrsidan. Nothface säger Walter glatt och pekar på stupet samtidigt som vi häktar in oss i ett ankare. Maybe next time svarar jag i ett försök till att skämta. Yes why not svarar Walter och förstår uppenbarligen min ironi. En kort vilopaus och sedan är det stegjärn på. Vi fortsätter uppåt och jag känner mig allt piggare. Vi kommer ganska snabbt till en trafikstockning det är en stor kille som verkar helt slut och detta skapar en lång kö. We never ever stop skriker Walter och lägger sig sin vana trogen i omkörningsfilen och ilar uppåt. Jag tar ett djupt andetag och tittar bakåt men jag kan inte se Magnus och Toni . Vi kämpar på och plötsligt ser jag statyn Sant Bernard och jag förstår att vi nu är väldigt nära toppen. Det är verkligen bråda stup på båda sidorna av ryggen upp mot toppen och när jag tittat på detta på bilder och film senare förstår jag inte att man blev mer nervös. Very carefull If you fall here you fall uppmanar Walter sista biten och efter ganska precis fyra timmar står vi på toppen. Det sprider sig en värme av glädje i kroppen och när Magnus kommer upp på ryggen är det stora leenden som möter varandra. Magnus ser lite tilltufsad ut och hjälmen sitter på snedden  men glädjen i ansiktsuttrycket går inte ta miste på. Vi gratulerar och kramar om varandra och tar några toppbilder. Trots toppruset känner jag samma lite gnagande känsla som jag känt tidigare i liknande situationer det är helt enkelt svårt att uppskatta glädjen innan man är nere och faktumet att man bara är halvvägs finns där i bakhuvudet. Vi dricker och powerbar nummer tre intas innan vi börjar nerfärden.

Det är nu på nerfärden som Matterhorn ger oss sitt slutgiltiga test och det tar oss längre tid ner än upp i princip varje meter kräver full koncentration. Ungefär halvvägs skriker någon rock och plötsligt dundrar några fotbollsstora stenar förbi några metrar från oss. Ja nu förstår du kanske varför vi följer ryggen säger Walter lugnt. Några minuter senare skriker Walter till No! No! No! och sedan kommer en svada av tyska svärord. Nu är goda råd dyra tänker jag och väntar på att hela berget ska ramla ihop över oss. Walter säkrar fast oss och börjar slita av sig sin stickade tröja. Jag helt säker på att han nu blivit tokig på riktigt eller är han Fantomen? Istället för fantomendräkt visar det sig att han har ett vit/grön randigt linne under lusekoftan. Han förklarar att han slagit vad med en kompis att han skulle posera i denna på toppen och nu har han glömt detta. Jag försöker förklara för han att Hammarby inte är något lag att hålla på när det finns blåvita färger men det känns inte som jag lyckas.

 Efter denna incident maler vi vidare neråt och när vi efter ca 8,5 h klättring kommer ner från sista biten av insteget brister vi alla ut i ett gemensamt segertjut. Nu äntligen släpper spänningarna och en total glädje uppfyller hela kroppen.

Man ska nog inte jämföra olika upplevelser, man tenderar ju att glömma det jobbiga med tiden men helt klart är kombinationen av den intensiva fysiska påfrestningen i kombination med att inte någon gång kunna slappna av psykiskt att denna dagen platsar in högt på jobbighetslistan.

Vi vandrar ut från Hörnlihyttan och jag måste några gånger stanna, vända mig om och titta upp mot berget och det går ett il genom kroppen när jag tänker att jag faktiskt varit ända där uppe. Nu kommer jag varje gång jag ser detta ett av världen vackraste berg kunna tänka att där uppe har jag stått!

Som avslutning på denna reseskidring vill jag citera en dikt från Bob Hansson om bekräftelse som för mig passar väldigt bra till upplevesen:

Jag vill klättra upp på det där berget, vägra några andra stentavlor än blankhetens, sedan gå och lägga mig, andas lugna puckar genom lungorna, tänka här ligger jag och duger......

Ett stort tack till Walter, Toni och vädergudarna som gjorde denna upplevelse möjlig.