Malingsbo-Klotenrundan

Det var höst, grått och ensamt. Dagarna fortskred i ett grått töcken som förvandlade gryningen direkt till skymning. Något egentligt dagsljus existerade inte. Redan klockan fyra på eftermiddagen var det så mörkt att det var svårt att se de ibland mycket otydliga stigarna. Klockan fem var det mörkt. I god tid innan dess var jag tvungen att ha hunnit fram till min övernattningsplats.

Min utgångspunkt blev Klotens friluftsby, där jag ställde bilen. Först besökte jag anläggningens expedition och fick där en gratiskarta över Naturvårdsområde Malingsbo-Kloten, utgiven av Sveaskog. Den visade platsen för ett flertal vindskydd både längs leden och i närheten. Detta skulle komma att locka mig ut på lite turer utanför den egentliga leden. Av personalen fick jag också reda på att om jag följde pilarna som pekade mot stuga nummer 28 så skulle jag komma direkt ut på leden. Precis bakom stugan går ett elljusspår som en kort sträcka också härbärgerar Malingsbo-Klotenrundan (i fortsättningen MKR). Efter några hundra meter lämnar leden motionsspåret och går ut på ett hygge där det är kört en hel del med skogsmaskiner. Stigen är bitvis ganska svår att följa. Det är inte tätt mellan de röd-oranga markeringarna som ska visa vägen. Efter ytterligare ett par hundra meter delar sig leden. Nu måste jag välja om jag vill fortsätta norrut mot Nyfors och Björsjö eller österut mot Malingsbo. Det blev alternativ nummer två och jag tog därför den högra stigen. Efter ytterligare några hundra meter passerade jag vägen som går upp till Nyfors och Björsjö och i och med det lämnade jag också hygget som bitvis var mycket lerigt och svårframkomligt. Nu blir stigen avsevärt tydligare.

Redan vid den första sjön man kommer till - Hemtjärnen - finns två mycket inbjudande vindskydd. Det första man ser ligger på en kulle en liten bit från sjön. Om man går ner till stranden och tittar västerut så ser man ett till vindskydd vid sjöns andra ände. Det ligger - om möjligt - ännu vackrare.

Det andra vindskyddet

En knapp kilometer nordväst om Hemtjärnen ligger Kroktjärnen. Även där skulle det finnas ett vindskydd. Från Kroktjärnen kommer en bäck flytande genom ett riktigt sankt och blött område. Jag valde - utan att egentligen tänka på det - den västra sidan. Efter ett tag sökte jag mig mot öster, men det visade sig vara omöjligt att ta sig över bäcken torrskodd. Det gjorde att jag var tvungen att retirera nästan ända tillbaka till Hemtjärnen innan jag kunde komma över. 

Så småningom kom jag fram till ett rastskydd på sjöns östra sida. Med rastskydd menar jag ett vindskydd som knappast erbjuder övernattningsmöjligheter.  De är oftast - som detta - inredda med bänkar och saknar golv. När jag sitter där och tar mig en fika så ser jag snett över sjön ytterligare ett vindskydd som verkar vara större än detta. Jag bestämmer mig dock för att strunta i det eftersom jag kommer att passera ganska nära sjön på västra sidan om ett par dagar. När jag kom hem och började leta på internet visade det sig att det troligtvis finns ytterligare ett vindskydd vid denna sjö. Om denna sjö och några till kan man läsa här.

Vindskydden vid Kroktjärnen

Nu var det dags för lite orientering. Jag bestämde mig för att åter leta upp MKR och därför siktade jag österut. Jag ville stöta på leden innan den nått fram till Abborrtjärnen. När jag kom fram till Abbortjärnens östra spets fann jag ett mycket stort vindskydd fyllt med stora bord och bänkar. Även utanför skyddet fanns ett stort antal bord och bänkar. Detta är uppenbarligen ett fiskeeldorado vissa tider på året. När jag tittade efter stranden västerut upptäckte jag ytterligare ett rastskydd och väl på plats där fann jag ännu ett vid den västligasrte delen av sjön. Tre skydd vid samma sjö! Det enda som var tänkbart att övernatta i var det största. Där skulle man mycket väl kunna sova på de stora borden.

Gott om sittplats vid Abborrtjärnen

Om det nu känns som dags att leta upp ett sovställe så rekommenderar jag att följa leden - längs en skogsväg - ytterligare några hundra meter. Då kommer man fram till den första av många övernattningsstugor som finns längs leden. De kallas alla för "kojor", men det är verkligen fråga om stugor. De innehåller alla övernattningsmöjligheter på bänkar och kan härbärgera allt från 3 till fler än tio personer och alla innehåller en stor eldstad. Alla har dessutom rejäla vedförråd och dass i närheten. Denna första stuga - Abborrtjärnskojan - var nog den nyaste.

Abborrtjärnskojan

Om man - som jag - är van vid tydliga ledmarkeringar på t ex Bergslagsleden och Silverleden, så överrumplas man av den dåliga markeringen som existerar längs långa delar av MKR. Några hundra meter efter Abbortjärnskojan lämnar leden skogsvägen. Jag gick förbi - långt förbi - innan jag förstod att något var galet. På tillbakavägen följde jag noggrant med på kartan. Trots det var det lite knepigt att upptäcka avfarten.

Jag använde mig av Terrängkartan 628 Ludvika. Där finns MKR utritad. Trots att kartan var nyinköpt upptäckte jag en hel del skogsvägar som inte var markerade. Varje gång förstördes givetvis leden och några nya markeringar var inte uppsatta. Första gången detta hände var någon kilometer efter Abbortjärnen. Efter lite letande var jag på spåret igen. När leden så småningom passerar norr om Stora Djurlången blir ledmarkeringen plötsligt väldigt tydlig. Pilar med orange färg markerar tydligt vilken väg jag ska gå.

Tydlig ledmarkering

Djurlångsån

Nu börjar det skymma så smått och jag har sedan ett tag bestämt mig för att övernatta i Bråtenskojan. Den ligger på ett gammalt torpställe som numera endast är en glänta i skogen. Kojan är omgiven av höga ståtliga granar vilket gör mörkret än mer kompakt. Inredningen består av två rejäla bänkar där man möjligen skulle kunna övernatta med fem kompisar. Golvet består av singel. Eldstaden är stor med en stor kåpa över. Tyvärr är det inte riktigt perfekt drag i skorstenen, så det ryker in en hel del.

Bråtenskojan

Jag hade hållit ganska högt tempo under dagen och var rejält trött när jag kom fram, strax efter klockan fyra. Efter middagen skulle jag bara luta mig en liten stund. Två timmar senare vaknade jag till och beslöt att byta om för natten, krypa ner i säcken och läsa ett par timmar. Det blev inte många sidor. Klockan ett på natten vaknade jag och blåste liv i glöden. Nu låg jag och läste en stund.

Ytterligare ett par gånger vaknade jag och la på en pinne till. Inte för att jag behövde det, men det är så fridfullt att lyssna på det svaga ljudet från elden.

Klockan fem vaknade jag - helt utsövd. Eftersom det fortfarande var kolmörkt ute skötte jag mina morgonsysslor så långsamt som möjligt, men jag fick ändå en halvtimmes läsning i pannlampans sken innan jag stängde dörren bakom mig och begav mig ut i det svaga gryningsljuset. Jag blev tvungen att sänka farten för att säkert hitta ledens markeringar, men det gav ytterligare en dimension till vandrandet. Alla skogens ljud blev extra tydliga i dunklet.

Leden är ganska lättvandrad i detta område, men trots det lyckades jag tappa bort den en kort stund. Jag valde därför att följa en skogsväg ett par kilometer i utförsbackarna ner mot Malingsbo.

Dis över Nedra Malingsbosjön

Så småningom kom jag fram till leden igen och följde den norrut mot Malingsbo Camping. Här hade jag hoppats på att kunna fylla på vatten och kanske köpa något gott, men anläggningen var stängd sedan många veckor. Istället gick jag där och retade mig på att ledens skyltning åter var under all kritik. Redan vid ankomsten till campingen försvann all skyltning. Inte ens inne vid expeditionen fanns någon information. Jag hade läst en text på internet om leden och hade gjort en del minnesanteckningar. Därför visste jag att jag skulle leta mig norrut inne på området och när jag kom till områdets norra gräns hittade jag åter ledmarkeringar. De leder ganska brant uppför bergssluttningen och svänger sedan 90 grader åt höger - norrut. Det står "Björsjö 13" på den skylten. Precis där lämnade jag åter leden och följde istället den stig som fortsätter rakt fram. Jag ville leta upp ännu en övernattningsstuga - Lilla Haraldstorpskojan. När man gått några hundra meter längs denna stig kommer man fram till en skogsbilväg och en vändplats. Här ska man leta på andra sidan efter gula markeringar. Det är ett skidspår som utgår från campingplatsen som man ska följa mot nordväst.  Efter ytterligare några hundra meter kommer man fram till ytterligare en vändplan. Där finns pilar som pekar mot Kloten och Nyfors. Följer man dessa så har man bara 400 meter kvar till stugan. Längs stigen hade jag turen att träffa på ett par järpar.

Lilla Haraldstorpskojan

Stugan ligger i en skogsglänta där det tidigare legat en liten gård. Man kan se en del husgrunder. Den är inredd med bänkar i vinkel, vilket gör den aningen mer "hemtrevlig" än Bråtenskojan. Den väg jag gått hit från Bråtenskojan är säkert nästan 7 km. Fågelvägen mellan de båda stugorna är inte mer än 2 km. Vid Bråtenstugan hittade jag också denna gulmarkerade skidled som jag följt fram till Lilla Haraldstorpskojan. Det skulle innebära att man mycket väl kan ta den genvägen. Men då missar man förstås Nedra Malingsbosjön och campingplatsen.

Efter kaffe och smörgås i stugan gick jag tillbaka till den sista vändplatsen och följde sedan skogsbilvägen norrut tills den stötte på leden igen efter 1 ½ km.

Utan terrängkartan hade det nu åter blivit besvärligt att följa leden. Vid gården Västra Källan upphör markeringarna ett tag. Man ska gå förbi gården och sedan vara uppmärksam på den vänstra sidan av vägen. Cirka 20 m in ser man nästa markering.

Utsikt från gården Västra Källan. Här måste vara mycket vackert i solsken.

Terrängen blev nu väldigt blöt och lerig, så jag valde att gå ner på landsvägen och följa den ett par km. När man kommer fram till Lumsån och sjön Lumsen börjar däremot en mycket trevlig del av leden.

Lumsån

Man kommer så småningom fram till Lumsenkojan och den kolarkoja som ligger strax intill. Här finns också dass. Stugan är inredd ungefär som de tidigare med bord, bänkar och eldstad. Skillnaden här var att det inte fanns någon ved, trots två vedbodar. Det syns på marken att denna plats är ytterst välbesökt under fiskesäsongen.

Lumsenkojan till höger. En av två vedbodar till vänster.

Kolarkojan strax intill Lumsenkojan

Kort efter Lumsen korsas leden av en nygjord skogsbilväg. Från och med nu ringlar leden - i den mån man kan upptäcka den - ömsom på höger och ömsom på vänster sida om vägen. När jag upptäckte det valde jag att följa vägen istället. Jag misstänkte nämligen att denna nygjorda väg skulle leda fram till den vändplan som finns markerad på terrängkartan, vilket den också gjorde. På kartan är leden nu markerad på vägen. I verkligheten är dock färgmarkeringarna 10-50 meter till höger - öster om vägen. Vid ett tillfälle gick jag in till markeringarna, men det visade sig att stigen där var i det närmaste obefintlig, så jag återvände till skogsbilvägen.

Sedan leden kommit fram till landsvägen och vänt är det bara en knapp kilometer till nästa kolarkoja. Den var ganska lik den vid Lumsen och gav ett något klaustrofobiskt intryck. Jag var glad att jag inte behövde sova över där.

Kolarkojan strax söder om Björsjö.

Här gjorde jag en lite utflykt från leden. På kartan jag fått i Malingsbo fanns nämligen ett vindskydd markerat mellan Nedra Långtjärnen och Mellantjärnen, ca 500 meter öster om kolarkojan. Det visade sig vara felaktigt. Däremot fanns det ett rastskydd - mycket slitet och skräpigt - på den lilla udden som sticker ut i den nordöstra delen av Mellantjärnen.

Därifrån såg jag att det också fanns ett likadant rastskydd på den motsatta stranden. Marken i detta områda härbärgerade praktiskt taget inte en grön växt. Här måste det vimla av människor under fiskesäsongen.

Efter ytterligare drygt en kilometer längs leden var jag uppe vid den nordligaste punkten - Björsjö pensionat. Där hade jag turen att stöta på den första levandes männsiskan jag sett under min vandring. Han lät mig fylla på mitt vattenförråd.

När jag lämnade Björsjö följde jag grusvägen mot sydväst ungefär 500 meter och sedan svängde jag in på leden som nu gick norr om vägen. Det var ett hygge i början, men sen blev det en mycket trevlig väg förbi Ibbanbo och stigen som fortsätter söderut mot Kittlingsberg är riktigt vacker.

Stigen mellan Ibbanbo och Kittlingsberg

Där leden passerar infartsvägen till gården Kittlingsberg ligger en övernattningskoja. Kittlingsbergskojan var en av de mest välskötta längs leden. 4-5 personer kan övernatta där. En nackdel är bristen på vatten i närheten, men kanske kan man få fylla på dricksvatten på gården.

Kittlingsbergskojan

Frånvaron av vatten var anledningen att jag fortsatte ytterligare ett par kilometer fram till nästa stuga - Spannkojan. Den är hårt sliten, men ligger fantastiskt vackert vid Spannsjöns utlopp. Den är inredd med två mycket breda bänkar där 12 långa eller 20 korta personer skulle kunna få plats att sova. Här finns givetvis ett fönsterbord och en rejäl eldstad, och utanför finns vedbod och dass. Dessutom finns där en stor eldplats vid bäckens strand där det finns gott om sittplatser runt. Över bäcken går två vackra gamla träbroar.

Spannkojan

Även denna natt sov jag många timmar. Första gången jag somnade var klockan inte mer än sju. Ett par gånger på kvällen vaknade jag till, men behövde bara vända på mig för att somna om. Klockan två på natten vaknade jag ordentligt. Det såg ut som om elden var helt slocknad, men efter ett par blåsningar visade sig lite glöd, och efter en stund brann det åter. Jag kände mig så pigg att jag funderade på att läsa en stund. Jag skulle bara lägga mig bekvämt först och sätta fast pannlampan. Boken plockades fram och jag låg på rygg och njöt. Det kliade en aning i ögonen så jag slöt dem bara en liten stund... och öppnade dem igen klockan sex morgonen därpå. Någon sömnbrist har jag inte lidit av den här vandringen.

Även nu på morgonen räckte det med att blåsa på glöden så brann det snart en ljuvlig brasa igen. Jag hade rester kvar från gårdagens middag - tortellini med hemgjord pesto - så det fick bli min stadiga frukost.

Utanför kojans väggar var det grått och råkallt. Men vackert.

Bara någon minut efter klocka sju så hade jag packat ryggsäcken, men jag lät den stå kvar i kojan, för jag hade fått ett tips om att det - på andra sidan Spannsjön - skulle finnas ett vindskydd. Jag var lite skeptisk till uppgiften för det fanns egentligen ingen bilväg i närheten och de flesta vindskydd ligger nära vägar. När jag närmade mig västsidan av sjön så visade det sig att det fanns en ganska nygjord väg. Där den tog slut fortsatte en stig ner mot sjön, så nu ökade förhoppningen om att hitta ytterligare ett skydd. Men... nere vid vattnet var det mycket snårigt och ganska blött, och något vindskydd såg jag inte skymten av.

Tillbaka vid kojan axlade jag ryggsäcken och började följa leden söderut. På terrängkartan är leden markerad att gå precis efter sjöns strand, men nu verkar den vara omdragen och går mera rakt fram. Jag valde dock att följa stranden och när jag kom ut på en liten udde stannade jag för att njuta av vyn över vattnet. Då tycker jag att jag ser något på andra sidan. Fram med kikaren. Och... jovisst. Där är ju ett vindskydd! Om jag bara hade rört mig ett hundratal meter längre söderut så hade jag stött på det. Nå. Det får bli en annan gång.

Trivsam stig

Stigen ner mot Nyfors är både lättvandrad och trevlig. När jag passerade Nyforsån slog paddel-abstinensen till. Ett mycket lockande vatten.

Nyforsån

Och även själva byn Nyfors var en liten idyll.

Nyfors övergångsställe

I Nyfors har man dragit om leden en hel del. Den går inte längs vattnet - som det är markerat på terrängkartan - utan uppe på vägen genom själva samhället.

Färden gick vidare mot Kurrbyn

Strax söder om Nyfors blev jag underhållen av ett tiotal korpar som ägnade sig åt någon sorts förmiddagslek. Kul att både se och höra. De har sannerligen många fler ljud än enbart "korrrp".

En dryg halvmil efter Nyfors går leden parallellt med Långvattnet. Tyvärr går leden lite för långt ifrån för att man ska känna kontakten ordentligt. När jag passerar Kurrbyn ser jag passande nog en levande varelse - Kurre Ekorre. Den kunde jag kanske njuta av, men annars fanns där inte mycket att glädjas åt. Här stod jag länge vid en rödmarkerad stolpe och undrade var tusan leden tog vägen. Jag gjorde flera utflykter i olika riktningar för att försöka hitta fortsättningen, men jag misslyckades. Det fanns ingen fortsättning!

Kurrbyn

Jag blev tvungen att leta mig ut till landsvägen, följa den några hundra meter söderut och sedan svänga in mot gården Kurrbyfall. När jag stötte på leden så gick jag bara tvärs över den och fortsatte ner mot gården. Anledningen var att på den karta jag fått i Kloten fanns ett vindskydd markerat vid sjöns strand ungefär en halv kilometer söder om gården. Terrängen var mycket kuperad och svårvandrad, men jag blev i varje fall helt säker på att där inte fanns något vindskydd. Däremot fann jag ett par riktigt vackra utsiktspunkter ner över vattnet.

Utsikt över Långvattnet

Nu var det dags att leta upp leden igen. Jag tog sydostlig kompassriktning och travade vidare genom skogen och kom så småningom fram till leden som nu var mycket tydligt markerad. Vidd 11-tiden hade jag kommit fram till Nothuskojan. Den skiljde sig från de tidigare kojorna på så sätt att den hade en takklädd veranda på framsidan.

Nothuskojan med den kombinerade dass/sopstugan i förgrunden

En nackdel med denna koja var bristen på ved. Eller... egentligen fanns där kott om ved - en rejäl hög med stockar. Men... där fanns ingen såg eller yxa. Detta gäller faktiskt samtliga kojor jag besökt och även samtliga vindskydd. Från Bergslagsleden och Silverleden är jag van vid att alla vindskydd är utrustade med såväl såg som yxa samt sågbock och huggkubb. Det saknar jag verkligen här.

På GPS-kartan är det markerat ett vindskydd nere vid vattnet. Det var lätt att hitta platsen, men något vindskydd fanns inte kvar. Om man istället följer stranden ett par hundra meter norrut så hittar man ett mycket fint vindskydd.

Det nya vindskyddet vid Nothusudden

När man följer leden vidare söderut från Nothuskojan så delar sig stigen efter några hundra meter. Till vänster pekar skylten Gräsberg och rakt fram pekar skylten mot Kloten. Men... den röda färgmarkeringen går in mot Gräsberg! Jag valde ändå att fortsätta mot Kloten, och efter ett tag dyker färgmarkeringarna upp igen. Förklara det den som kan.

Promenaden över Storberget var mycket vacker. Man har utsikt mot Långtjärnen till vänster om sig och mot Långvattnet till höger om sig. När man kommer ner från berget passerar man en parkeringsplats. Därifrån går det en stig ner till höger, mot vattnet, och där nere finns ett litet vindskydd som ligger fantastiskt vackert vid Långvattnet med berg som stupar rakt ner i sjön. Det påminner en hel del om Falkasjön i Kilsbergen.

Vindskyddet vid Långvattnet söder om Storberget

När jag så småningom slet mig ifrån denna underbara plats så valde jag att följa landsvägen istället för leden. Anledningen var det vindskydd jag sett på andra sida Kroktjärnen i början av min första vandringsdag. När jag svänger in på den lilla vägen som går fram till sjön så ser jag att det står en bil parkerad långt där borta. En? Nej... 2...3...4...5...6 stycken! Nere vid vattnet fanns ett antal familjer med många barn - sammanlagt säkert 25 personer. Fiskelyckan hade varit - och var - mycket god.

Vindskyddet ifråga är närmast att betrakta som ett rastskydd.

Nu var det dags att åter leta upp leden. Den sista kilometern på min vandring blev samma som den första. Nu var jag tillbaka.

Jag beräknar mina dagsetapper till 19, 29 respektive 19 km om man räknar in alla extra utflykter jag gjorde till såväl befintliga som obefintliga vindskydd. Det mest fantastiska med leden är ju övernattningskojorna. De är helt makalösa. Naturmässigt tycker jag avgjort bäst om den västra delen av leden - mellan Björsjö och Kloten. Men - om den här leden ska kunna konkurrera med Silverleden eller Bergslagsleden så måste det till 3 eller 4 förbättringar - en del enkla att ordna till, andra betydligt besvärligare.

A) Viktigast: Leden måste markeras tydligt! Kan inte olika föreningar få ansvar för olika avsnitt?

B) Det saknas en riktigt bra ledbeskrivning med karta. Regionförbundet i Örebro har bra information och bra kartor för de flesta leder, men inte när det gäller MKR. Där bör finnas med övernattningsmöjligheterna - inte enbart kojorna utan också vindskydden. Där borde också finnas anvisningar om var man kan få tag på dricksvatten. Man bör också få information om när olika verksamheter har öppet, t ex fritidsbyn i Kloten, campingen i Malingsbo och Björsjö pensionat.

C) Utrusta kojor och vindskydd med sågar och yxor.

D) Fundera över hur leden ska dras. Den går i närheten av många vackra vatten, men enligt mitt tycke går den ofta på för stort avstånd. Med mer närkontakt till sjöar och åar skulle helhetsintrycket höjas avsevärt.