Lågbudget på Island

Island har mycket låg brottslighet, ingen låser bilen, polisen bär inga vapen och fångarna får permission över stora helger. Kanske världens bästa land att lifta i. Den lilla mannen kom ut igen och körde oss en mil extra till Blå Lagunen.

Blått, varmt vatten i en bassäng av lava... jag kliver ner och börjar förstå att jag är någon helt annanstans. Stormen stillnar. Det bästa med det isländska vädret är att det går över snabbt.
-If you don´t like the weather in Iceland, just wait five minutes and it´ll change, sa en österrikare och skrattade högt. 

Lätt att lifta
Vi fick lift till Reykavik med två unga killar. De hade ingenting att göra, så de körde runt oss på en mycket okonventionell guidning genom stan. 
- Det här är Hafnarfjördur, det suger!
- Här har de ställt några träfår, det är det enda vi har märkt av kulturhuvudstadsåret... Deras guidning fick räcka för oss. 

Reykavík är trevligt, men vi åkte inte till Island för att vara i stan. Efter en natt på stadscamping ställde vi oss i en korsning och viftade på lift. Trodde väl knappt själva att det skulle gå, men efter tio minuter var vi på väg. Fem liftar senare stod vi på Tingvalla camping. Folk tog för givet att vi ville till campingplatser och det kunde vi inte riktigt säga att vi inte ville.

Officiellt är det inte tillåtet att tälta någon annanstans, men ingen verkar ta så hårt på det, utom i naturreservaten. Camping är inte dyrare än i Sverige, runt sextio kronor per person och natt, men för lågbudgetresenärer är det ofta lätt att undvika dem. Vi vandrade iväg längs förkastningen, helvetesgapet mellan den euroasiatiska och den amerikanska kontinentalplattan. Överallt löper sprickor längs marken, man måste se upp med fötterna. I en av de vattenfyllda sprickorna dränktes kvinnor som Alltinget dömt till döden. Män hängdes och kvinnor dränktes, så var tingens ordning.

Varenda sten är historisk
Det känns självklart att vikingarna valde detta till sin tingsplats, från klippbranten ser man ut över hela jorden. Skymningen faller inte, men det blir kväll och turistbussarna vänder hemåt. Vi är ensamma på jorden och slår upp tältet vid Tingvallavatn, Islands största och klaraste sjö. Jag har också varit här med turistbuss, man är här, men man hinner inte riktigt fatta att man är här förrän man är på väg hem igen.

Vid Geysir dagen därpå kom bussarna tillbaka, tyskar och japaner får gå längs små staket och säga -Jaha, där är den. Fast det är inte ens den, för själva Geysir har slutat spruta, nu är det den lite mindre Strokkur som håller ställningarna. Även vi gick längs staketen och sa -Jaha. Sedan for vi vidare mot Gullfoss i hundratjugo kilometer i timmen.

- They should fix these roads, sa amerikanskan som vi liftade med. Det var hon och den engelska advokaten från Bermuda som hon hade träffat dagen innan på flyget från New York, en perfekt början på en amerikansk romantisk komedi. Gullfoss skulle ha varit en mycket bra bakgrund för en sådan film, med den eviga regnbågen över vattenfallet. Vi fick aldrig veta hur det slutade för vi blev kvar och slog upp tältet så nära att det blev fuktigt.

Mot ingenting
Vi hade nu avverkat de tre obligatoriska sevärdheterna: Tingvalla, Geysir och Gullfoss. Nästa morgon gav vi oss av mot ingenstans: det isländska inlandet. Den smala vägen mot Kjölur var ganska öde, någon gång i halvtimmen passerade en fyrhjulsdriven bil eller två. Efter nästan tre timmar stannade några holländare som bara skulle en bit in för att titta på månlandskapet. De tyckte inte om vad de såg, de vände ganska snart och vi blev kvar, ensamma med stenen, sanden och horisonten. Öken, fast utan skallerormar.

Island har varken ormar, rovdjur eller fästingar. Inte ens myggorna bits, de bara irrar omkring och ser förvirrade ut. Hettan dallrade i luften och den enda skugga som fanns var bakom ryggsäcken. Nu var vi helt utlämnade åt folks välvilja. Den behövde vi inte vänta länge på, en ung snowboardåkare på väg mot bergen plockade upp oss. Timme ut och timme in genom öknen. Glaciärer på håll, mer och mer overkligt, tills allt exploderade i en sandstorm som blev till ösregn och åska. Vår vän Snowboardkillen tyckte inte att han kunde lämna oss i sånt väder, utan körde flera mil extra till Kjölur. Kjölur, som vi hade trott var en by, visade sig vara ett sunkigt vandrarhem, en campingplats och rykande, pysande, kokande varma källor. Det var också allt vi behövde.

Hemliga platser och kärva gubbar
Det bästa med Island är alla hemliga, underliga platser. Man hittar ett hål i marken som leder ner till en underjordisk, varm sjö, det är Gollums och alvernas land. Och så gubbarna. De väderbitna, kärva, små gubbarna som aldrig har varit längre än till Färöarna. Det är för deras skull det är värt att lära sig isländska. 

Dagen därpå var en av dem ute och körde med sin hund och lät oss följa med de femton milen till Akureiri. Man vet ofta inte riktigt vart gubbarna är på väg och vad som styr dem, men de tycker om att vara ute och köra i sina jeepar. De unga islänningarna kör runt i byarna och de kallar det cruising. Lite raggaraktigt, fast i vanliga bilar, man kör runt, kollar läget, ser nån man känner, snackar lite, ser vad som händer. Det gick inte att få någon bättre förklaring än "Så har vi alltid gjort".

Vi kom till Akureiri en lördagskväll och satte oss på torget för att äta, och efter en stund var vi alldeles snurriga av att se samma bilar passera om och om igen,varv efter varv. Det var åtminstone väldigt lätt att få lift, två unga killar stannade och jag frågade vart de skulle. 
-Ingenstans, vart ska ni? De ville bara köra bil och röka, de skulle ha kört oss till världens ände om vi hade bett dem. Vi nöjde oss med Goafoss, vattenfallet där lagmannen Þorgeir slängde sina avgudabilder då Island kristnades år 1000. Nu var där ganska tomt, vi kokade våra makaroner på betryggande avstånd från campingplatsen.

Billigt finns inte
Pasta är basen i lågbudgetlivet, "billigt är inte ett ord vi använder på Island" fick vi höra, och det står faktiskt odýrt på reavarorna, men om man bara håller sig undan från färska grönsaker och frukt så blir det inte mycket dyrare än i Sverige. 

Ibland måste man lyxa till det, nästa natt blev på Eldá camping. Vi var nu i Mývatn, Islands största naturreservat, där det är mycket förbjudet att tälta fritt. Vi sörjde inte över det, någon gång emellanåt kan det vara trevligt att duscha, tvätta kläder och sova ordentligt. 

Vi sov ordentligt i tre dagar, på nätterna var vi ute. En av oss ville vara uppe under det bästa fotoljuset mitt i natten, så vi vände på dygnet mer och mer. Ekonomiskt eftersom campingen lät oss ha hyrcyklarna gratis på natten, men framför allt så mycket vackrare.

Hemmagjort helvete
Ensamma med storspoven och fotspåren från tusen tyska turister. Strömand, islom, svarta kratrar, gula svavelfält och knallblått vatten. Ljusa himlar, lavagrottor, marken som bubblar och pyser och kratern Sjálfskapar Viti, hemmagjort helvete. Så mycket att förundras över, vi har klivit in i en skolbok om jordens skapelse.

 Halvdrogad av sömnbrist ser jag solen gå upp och tror att jag är den första människan i världen. Tält-och spritköksliv kan vara det vackraste som finns och det jobbigaste som finns, man lever på randen av misärens avgrunder. Naturreservatet Jökulsá á Fjöllum var något av det vackraste, men något av det jobbigaste att gå en och en halv mil igenom med packning och utan vatten.

Svart vatten
När civilisationen slutligen uppenbarade sig på andra sidan i form av en bensinmack så kom det enda vatten som fanns genom en biltvättningsborste. Vi släpade vidare mot en bro som såg ut att vara närmare än den var. 
- Det kan vara jättemysigt att sova under broar, sa vi till varandra. Det var inte jättemysigt, det var lösa stenar och svart vatten under bron, men vi satte oss ändå där på varsin sten, för det hade börjat regna lite sakta. 

Efter två vattenreningstabletter var vattnet fortfarande svartbrunt, men luktade som en hel simhall. Klockan var nu runt tre på natten och stenarna var kalla och vingliga. Föreställ er misären när pojkvännen halkar och tappar spaghettistråna mellan stenarna. Men man klarar mer än man tror, vi fick i oss lite gråbrun spaghetti, hittade en bucklig björksluttning och somnade i ett tält som såg ut som Lustiga huset. 

Kanske är det det som lockar mest med lågbudgetresande, att se att man klarar så mycket mer än man tror, och att saker ordnar sig. Det finns en särskild gemenskap mellan alla som cyklar och liftar, alla som lever på randen. Man kommer nära människor som man annars aldrig skulle ha träffat, och man kommer in i ett land, istället för att bara glida runt utanpå.

Anna Froster