Klättring på Gran Canaria

Plötsligt slutade asfalten. Vi låtsades som om inget hade hänt och hoppades att vår Seat Ibiza inte skulle märka något utan bara tuffa på som vanligt. När groparna i vägen, eller rättare sagt kullarna på vägen började skrapa väl intensivt på vår Seats underrede tänkte vi att det var lika bra att ge upp. Vi plockade ut ryggsäckarna med klätterutrustningen och fortsatte till fots. Stigen blev en uttorkad flodbädd. Den uttorkade flodbädden blev små stillastående pölar med kväkande grodor. De stillastående pölarna blev en liten bäck som slingrade sig fram mellan grönvita bassänger. Den kringliggande vassen eller bambuskogen blev allt tätare och svarta basaltklippor började torna upp sig längs sidorna. Vart eftersom klipporna blev högre och brantare stötte vi på tomma kojor och skyltar med kryptiska meddelanden: ”Ett tomt kärl väger mindre än ett fullt”. Vi kände oss som om vi var mitt i handlingen av filmen Apocalypse Now och väntade bara på att en Marlon Brandofigur skulle ploppa upp bland en massa dödskallar. Det hände inte. Istället för att hitta mänsklighetens inre hade vi funnit La Sorrueda, en av södra Gran Canarias klätterpärlor.

Det hela började dagen innan. Vi hade haft en intesiv kitesurfingperiod och inte klättrat på två veckor. Och helt plötsligt dök en vecka upp helt utan gäster. Tillfället måste utnyttjas. Vi packade klätterprylarna, hyrde campingutrustning och åkte förbi klätterklubbens lokaler. Där hittade vi ett gammalt nummer av den spanska sportklättertidningen Escalar, med en specialutgåva om klättringen på Gran Canaria. Perfekt! Åkte vidare upp mot Santa Cruz för att leta färja. Vid midnatt steg vi i land i Las Palmas och en timma senare hade vi satt upp tältet i Santa Lucia. Så hade vår upptäcktsfärd av klättringen på Gran Canaria börjat.

Nu var vi alltså i La Sorrueda, som ligger längst ner i ravinen nedanför Santa Lucia. Här började man klättra i början av 90-talet och sedan dess har det kommit upp omkring 80 leder i sexa-/sjuaregistret. Vi började med en femma för att värma upp. Den kändes svår och osäkrad, men efter ett tag insåg vi att det mest handlade om att vi är vana med Teneriffas kraftklättring. Efter några leder började vi komma in i den mer tekniska klättring som krävdes. Det blev några leder med små fingergrepp och mycket fotarbete. När vi kom upp på de svårare lederna började vi känna igen oss och allt kändes mer bekvämt. Vi bodde nere i ravinen i tält, vilket enligt uppgift ska vara helt tillåtet. Vi stannade i La Sorrueda i tre dagar, och lämnde kvar en massa roliga projekt som gör att vi snart kommer att komma tillbaka.

Vår upptäcktsfärd började egentligen redan en dag i våras. Vi var i Arico här på Teneriffa och helt plötsligt börjar Raquel Hernandez klättra leden bredvid vår. Raquel är en av de lokala stjärnorna och vann spanska mästerskapen 2004. Efter att ha stått och kliat sig i huvudet ett tag medan hon lyssnade på vårt interna tungomål, frågade hon: ”Ursäkta, är det svenska ni pratar?” Vi blev lite förvånade eftersom de flesta här inte har en aning om hur svenska låter. Hon berättade att hon var i mycket Sverige när hon var liten. Så sa hon att hon kunde en sång på svenska och började sjunga ”Fönt ja en körv …”. Men det stående intrycket av Raquel var ändå inte hennes sångförmåga. Istället var det det som hon berättade om sin hemö, Gran Canaria, som lämnade mest intryck. Framförallt det hon berättade om Tamadaba.

I Desnivels cragdatabas är Tamadaba är den enda Kanariska klippan som fått full pott. Hit måste vi bara åka! Tamadaba är ett skyddat område, så för att campa här måste man ha tillstånd. Vi ringde Medioambiente i Las Palmas och kunde lite senare samma dag hämta tre ifyllda blanketter med tillhörande stämplar. Dagen efter klättrade vi bara några leder på morgonen, bara så vi skulle klara och sitta stilla i bilen ett tag, sen bar det av längs de slingriga bergsvägarna.

I ett bergslandskap som ständigt skiftar karaktär slingrade sig vägen fram. Ena stunden körde vi genom stora tallskogar och i nästa bergiga ökenlandskap. Vi körde rakt över ön, för att åka förbi Ayacata, som är centrum för långturer av traditionellt slag, och Roque Nublo, som är ett av Gran Canarias främsta landmärken och har både några bultade sportleder och några tradleder på två till tre replängder. Allt det lät vi ligga tills nästa resa och vi fortsatte målmedvetet mot Artenara och Tamadaba. Vi körde igenom små smurfbyliknande bergsbyar och kom slutligen till Artenara, som mest liknar vitmålat och blomsterpyntat fraggelberg – större delen av staden ligger i berget, i grottor. Efter Artenara tog husen slut och det var bara vi, tallarna, klipporna och vulkanen Teide som stack upp ur molnen på andra sidan sundet.

Tamadaba ligger längst ute på det nordvästra bergsmassivet, där vägen slutar och platserna heter saker som ”Världens ände”. För att komma dit är dit åtminstone 1,5 timmars resa från Las Palmas, eller 2 timmar från Maspalomas. Vi parkerade bilen vid Världens ände och började leta efter klipporna. Även med skissen från Escalar var det svårt att hitta de olika klätterzonerna. Men det gjorde inte så mycket – att bara springa runt på tallbarrsbeklädda terrasser och leta, bland färgsprakande klippor och jättetallar, i en frisk höstluft uppvärmd av en strålande sol, gjorde att vi kände oss som huvudpersonerna i en roman av Mark Twain. Klippan ligger på 1400 meter över havet och de mer än 400 lederna är utspridda på omkring 10 olika klätterzoner på klippavsaterna nedanför. Första eftermiddagen ägnade vi åt att skaffa en uppfattning om hur klippans geografiska mönster. Andra dagen började vi leta klättring.

Vi började leta själva, men det var enormt knepigt att jämföra kartskissens position med förarskissen och till sist med verklighetens klippa, som var utrustad med leder som slingrade sig upp över allt. Till sist träffade vi en grupp locals som visade oss till sector Supernova, en av de populäraste zonerna, och vi kom igång med klättringen. Tamadaba är mest känt för sina släta väggar, med teknisk balansklättring. Vi prövade ett gäng av dessa, men det var de imponerande taken och alla de knasiga klippformationerna som gjorde att det började vattnas i munnen. Vi hann med att testa El Techo de Gullich, Gullichs tak, men armarna höll inte hela vägen.

I Tamadaba kan man klättra året runt, men eftersom klippan har ett ganska extremt klimat (hög höjd direkt exponerat för passadvinden), är det klart bekvämast att klättra på höst och vår. När vi var där, i mitten av oktober, var det enormt fina dagar men på nätterna kröp det ner mot omkring tio grader.

Under vår vecka på Gran Canaria hann vi bara med en bråkdel. Som vanligt när man kommer till nya ställen blev det mest rekognocering. Men till Gran Canaria kommer vi åka snart igen, inte bara för klättringen i La Sorrueda och Tamadaba, utan också för platser som Fataga och Barranco de Berriel. Klättringen är inte lika lättillgänglig som här på Teneriffa, men Gran Canaria har inte bara utvecklat Raquel utan också en annan av Spaniens bästa klättrare; Dalia Ojeda, så ön har verkligen något extra. Vi håller redan på att leta efter ett tillfälle att komma iväg igen.