Bergslagsleden Etapp 3: Kindla - en okänd vildmark?

Kindla naturreservat är ett område som lämpar sig väl för ett par tre dagars strövande. En vacker helg i tidig höst är området bedövande vackert. I och strax utanför området finns många olika övernattningsmöjligheter. Här finns fyra vindskydd, en kolarkoja, en eldpallkoja och ytterligare en koja/lada. Skulle det inte räcka finns här en stor och fuktig jordkällare också - med dubbla dörrar. Vid samtliga övernattningsställen - utom vid jordkällaren - finns torrdass.
Sist i min text finns en länk till en pdf-fil från länsstyrelsen.

Närmaste vägen från Örebro till Kindla är via Nora och Järnboås. I Järnboås finns skyltar mot Kindla naturreservat. Även i Finnshyttan finns en liknande skylt, men därefter – vid två olika ställen – står det endast "Naturreservat", första gången vid Stora Ansjön. Detta är lite egendomligt eftersom det finns fler naturreservat i området.

I Y-skälet vid Slotterbergets gruvfält åker man oftast rakt fram till parkeringen vid Lövåsen, men jag väljer den västra vägen. Enligt kartan över naturreservatet ska det finnas fyra parkeringsplatser/ingångar till reservatet och jag är på väg mot den västligaste. Vägen är mycket dålig och P-platsen i det närmaste obefintlig. Mer än en bil får inte plats. Dessutom passerade jag en vägbom på vägen. Måtte den inte låsas!

Det är redan ganska mörkt när jag lämnar bilen och börjar leta mig in i den täta skogen.

Endast på något enstaka ställe lyckas solens strålar leta sig ända ner till min nivå. Inte sällan skapas ett egendomligt guld-flimmer som sätter igång fantasin.

Jag har glömt något viktigt hemma.  Stavarna. Stigen går till stora delar genom våtmarker och spängerna ligger nästan konstant under vatten. Långa bitar är det nätt och jämt att kängornas skaft räcker till. Vattnet är säkert 15 cm djupt. En del plankor verkar dessutom ha lossnat från sina bärande tvärslåar. Det gör att de vickar.  Därtill är spängerna absolut såphala och detta gäller inte enbart de delar som är dränkta. Redan nu kan avslöjas att detta gäller i nästan hela Kindla.

Ganska snart passerar jag den första torpruinen - Kindla.

Strax intill har den gamla brunnen/källan snyggats till och erbjuder tämligen gott vatten.

Några hundra meter efter ruinen går en återvändsled in till en torpruin vid namn Kindlamossen. Denna väg väljer jag. När jag passerar ruinen är mörkret för kompakt för fotografering. Jag fortsätter istället vidare till det gamla vindskyddet som ligger vackert vid kanten till mossen. Här är fortfarande ljuset tillräckligt starkt för fotografering.

Vid Kindlamossen finns dels ett skevt vindskydd och dels en liten hölada som det går utmärkt att övernatta i. Dessutom finns där ett nybyggt dass. I bakgrunden syns höladan.

På denna mosse har man tidigare slagit hö.

Vindskyddet är gammalt och slitet, men hemtrevligt och gästvänligt. Jag tänder eld, lagar mat och bara njuter av platsen.

Mörkret lägrar sig.

Redan vid halv åtta kryper jag ner i sovsäcken och ligger och läser i brasans sken. Ganska snart låter jag elden falna och sedan tar det nog inte lång stund innan jag somnar. På natten är det stjärnklart men inte speciellt kallt.

 

Klockan tjugo i sex på morgonen sätter orrarna igång. Jag har två grupper som tävlar med varandra, en borta till vänster, och den andra här, rakt fram på den mossen jag ligger vid.

Det har precis börjat ljusna, så jag kan inte se dem, men det känns som om de bara befinner sig ett 50-tal meter bort.

Jag lagar till frukost, tar mig en kaffetår och börjar sedan packa ihop mina grejer.

Kindlamossen ligger alltså längs en återvändsled. På vägen tillbaka tar jag ett par foton där torpet legat. Det var för mörkt när jag passerade här igår.

Vattenbrunn vid Kindlamossen.

Daggen glittrar i spindelnäten på det gamla gårdstunet.

Ute på den större stigen fortsätter jag in mot Kindlas mitt. Här finns flera jättelika myrstackar – den högsta (ej på bild) är närmare 2 meter.

Jag kom ju iväg tidigt och får därför vara med när solen sakta stiger och skiner snett in genom grenverket och lyfter dimmorna från mossarna. Sagolikt vackert.

Tar man sig tid att titta neråt så upptäcker man att tranbären väntar på att plockas.

De delar av stigen som inte leder över våtmarker bjuder på trolsk, mossgrön John Bauer-skog.

Framme vid stigskälet svänger jag till höger mot ”Kalkinten 0,6”. Det bär brant uppför ett tag. Fuktigt ris – blåbär och ljung – blöter ner mina byxben. Jag möter fyra män som berättar att de är ute på en dagsutflykt. En av dem arbetar inom Örebro kommun med just naturreservat.

Kalklinten är storslagen i stort som i smått. Man har inte runt-om-utsikt men det som finns räcker. Utsikten i kombination med alla knotiga tallar i alla tänkbara stadier av nedbrytning, mossbelupna stubbar och stenar och färgskiftningarna i allt från lavarnas gråvita över mot mossornas alla klargröna nyanser, granens och tallens lite dovare grönska, och slutligen via ljungens mörkvioletta blommor till en del klarröda stänk i blåbärsriset. Klockan är bara halv åtta så jag får vara med när solen försöker lyfta dimmorna från fuktstråken nedanför mig.

Naturen ger ett intryck av att vara… hård… men mjuk… Njut av följande bilder.

 

Nu fortsätter jag ner mot Lövåsen – en av de stora ingångarna till Kindla. På den här sidan ser jag mer av rött. Utöver en del röda blåbärstuvor finns här också röda inslag i en del små rönnar samt i praktvitmossan i fuktiga områden. Men mest lyser det om lingonriset. Här prunkar det av daggfuktiga lingon.

Längs nerfarten åt norr öppnar sig fler och större utsikter än högst uppe på Kalklinten.

Även om det inte finns några våtmarker med hala spänger just här, så kommer min längtan efter stavar tillbaka. Här är brant och halt. När jag närmar mig bergets fot stöter jag på en porlande bäck. Ljudet gör mig törstig. Jag provsmakar. Vattnet är svalt och med smak av järn. Det hindrar mig inte. Jag tar några djupa klunkar.

Runt om bäcken lyser ekorrbärens gulnade blad vackert mot det mossgröna. Men vänta! Det där är ju en kantarell…

 

Strax efter klockan åtta kommer jag ner till östra änden av Klinttjärnen. Där hittar jag en gammal eldstad med några sittplatser runt.

Här ligger också ett gammalt vedförråd som någon lagt upp och sedan inte använt. Medan jag sitter ner och vilar knäna en stund så fantiserar jag om varför… Bäckens porlande lockar ännu en gång… På andra sida tjärnen finns ett gammalt hygge. Nu saknas bara en älg…

Även längs den korta sträckan fram till stigkorsningen precis norr om Lövåsen trängs fotomotiven...

Sedan jag kommit fram till stigkorsningen – strax efter halv nio – följer jag den stora stigen (lilla skogsbilvägen) vidare österut. De moln som ett tag skymde solen har skingrats och nu silar solljuset ner genom trädkronorna.

Daggdrypande spindelnät glittrar överallt i de sneda solstrålarna. Jag kan troligen se fram emot en varm dag…

Med aningen högre frigång än min Avensis skulle man kunna köra ända fram till den vändplan som finns bara 50 meter från Röbergstjärn och den fantastiskt mysiga eldpallkoja som finns där. Här kan två personer övernatta. Trots den relativt sena tiden på året finns här fortfarande ett rejält vedlager. Två sågar, en sågbock, en yxa och en huggkubb står och väntar.

Jag sitter inne i stugan ett tag och skriver i gästboken. Sedan går jag ner till stranden. Bryggan som finns där har fått sig en törn och lutar betänkligt.

Jag sätter mig på den lilla bänken strax intill. Då hör jag en rovfågel skrika på andra sidan vattnet, men det enda jag ser flyga är en morgontrött trollslända i vassen.

Efter en kort fika inne i stugan (jag tände en liten brasa också) sätter jag mig utanför stugan och låter mig underhållas av två nötväckor som plockar tallbark som de sedan slänger omkring sig.

Jag hittar också ett och annat motiv som vill bli fotograferat.

 

Klockan tjugo i tio lämnar jag Röbergstjärnskojan och fortsätter norrut mot Klosstjärn. Här är naturen lite mer ”vanlig” med högstammig gran blandat med en och annan tall. Jag passerar en uppskyltad kolbotten. Den gör sig inte bra på bild. 

Plötsligt lämnar stigen den ordinära skogen och kommer upp på ett mycket smalt myrstråk. Jag går på såphala spänger genom gudomlig natur.

Till höger om mig har jag en fantastiskt vacker gråskala i form av ett stup som ramlar ner mot mig. Till vänster har jag solbelyst tallskog som skiftar i olika nyanser av grönt och rödbrunt. Det är så vackert. Jag och en tjäder skrämmer upp varandra rejält!

Framme vid kolarkojan vid Klosstjärn stöter jag på de fyra männen igen. Vi hejar glatt.

 

Klosstjärn är uppdämd av en stor byggd vall.

Det är ett magiskt solljus över Klosstjärn.

Det finns praktiskt taget ingen ved varken vid kolarkojan eller vid vindskyddet, där jag stannade för att ta ytterligare en fika. Jag har tagit god tid på mig. Utsikten från dasset intill gör ju inte precis att man skyndar sig därifrån.

 

Strax efter halv elva lämnar jag vindskyddet för att följa återvändsleden upp på Röberget. Här skräms jag av ännu en tjäder.

Uppe på berget drabbas jag av en riktigt solig och vacker utsikt ut över myrarna nedanför. Går man lite högre upp har man en vid utsikt över de västmanländska bergslagsskogarna. Det är väl värt mödan att ta sig hit upp. På en strategisk plats finns en liten inbjudande sittbänk. Jag passar på att tillreda en lunchsoppa. Vattnet har jag burit med mig.

 

På vägen tillbaka mot Klosstjärn stöter jag ihop med de fyra männen för tredje gången. Vi hejade glatt igen. Nere på stigen svänger jag mot norr – mot Kroktjärn och mot Bergslagsleden.. Det bär ganska brant utför. Åter saknar jag mina stavar. Nere på Bergslagsleden bestämmer jag mig för att göra en avstickare ner till parkeringsplatsen vid Kroktjärn. Leden är ganska svårpromenerad med gott om hala rötter och stenar. Jag är tvungen att ha full fokus på balansen. I efterhand hade jag svårt att erinra mig vilken typ av natur det var här…

Kroktjärn är den P-plats man kommer till om man väljer att åka till Kindla från riksväg 50 och Guldsmedshyttan. Här finns ett sort utrymme för bilar. 

Nu vänder jag norrut längs Bergslagsleden igen. När jag passerar den punkt där jag tidigare anslutit till leden så upptäcker jag att här börjar den typiska Kindla-naturen med högstammiga granar, grova tallar och gott om fotomotiv.

Jag följer Bergslagsleden ytterligare en kilometer norrut och svänger sedan västerut, upp mot Kindlahöjden. De första femhundra metrarna är rejält branta och nu nöjer sig inte svetten med att pärla i pannan. Jag stannar mitt i backen och sörplar i mig det medhavda vattnet. Just när jag kommer upp för det brantaste partiet möter jag en av stigarna som går mellan Klosstjärn och Kindlahöjden. Jag viker av mott norr, mot utsiktstornet. Stigen vindlar fram högt uppe på den långsträckta bergskammen mellan höga granar och enstaka grova tallar. På ett ställe, strax innan man kommer fram till vindskydd och utsiktstorn, finns en rastplats med fundament från ett tidigare torn. Jag sätter mig en stund.

Jag och en rödhake tittar nyfiket på varandra en lång stund. Plötsligt skräms den och gömmer sig i ett snår. Även jag rycker till, för plötsligt hörs några glada barnröster. Ett par lintottar springer förbi och jublar glatt att de minsann vågade sig ända högst upp i tornet. Utan hjälp!!! Efter dem lunkar fyra vuxna med lyckliga leenden på läpparna.

Jag sitter kvar en liten stund till och reflekterar över livets gång: Det var ett tag sedan jag var i samma situation som de fyra vuxna. Ofta – när sådana tankar dyker upp – kommer följdtanken: Men det känns ju som igår! Men… den tanken kom aldrig. Istället… ett annat liv…

Framme vid tornet upptäcker jag att jag inte är ensam. Dä sitter tre personer i min egen ålder eller något äldre.

- Har du något att grilla? Vi har glöd kvar.

- Neej… jag ska göra en soppa.

- Vill du ha något att grilla då? Vi har tre korvar plus korvbröd kvar och dessutom lite potatissallad och en tomat. Lite dricka kan du också få.

Jag är inte nödbedd. Faktum är att jag hade glömt tre korvar i kylskåpet när jag skyndade iväg hemifrån. Jag hade ju dessutom bara ätit frukost (tidigt) och lite nyponsoppa uppe på Röberget. Så, jag sätter mig precis rakt under tornet och äter mig rejält mätt i trevligt sällskap. Därefter skiljs våra vägar.

Givetvis klättrar jag upp.

 

Enligt reservatskartan ska det gå en stig från Kindlahöjden mot nordost, rakt ner mot Bergslagsleden och till det vindskydd som ligger vid Rasbackstjärn. Jag letar där uppe, men jag hittar bara en tillstymmelse till stig som ganska snart löses upp i intet, vilket frustrerar mig en aning. Än mer förvånad (läs: irriterad) blir jag när jag studerar terrängkartan. Där syns tydligt att Bergslagsleden följer precis samma sträckning som den utritade stigen på reservatskartan. Men här uppe finns inga som helst ledmarkeringar. Mystiskt.

Jag väljer istället att följa stigen som går rakt norrut, nedåt mot parkeringen/ingången Rasbacken. Även denna in-/utfart är kantad med många mäktiga myrstackar.

Parkeringen vid Rasbacken är översållad (!) med små skyltar med texten: ”Ej parkering på plan. Parking forbidden. Parken verboten.”

??? Detta är ju den P-plats man kommer till om man närmar sig naturreservatet från nordväst.

Jag passerar en låst bom och följer en liten gräsbevuxen skogsväg mot sydost. Det är mycket lättgånget men naturen är ganska ointressant i jämförelse med vad jag sett tidigare. Mitt mål är nu vindskyddet vid Rasbackstjärn som ligger längs Bergslagsleden, utanför naturreservatet. När jag stöter på leden bestämmer jag mig för att se om jag från detta håll kan hitta stigen som jag inte hittade uppe vid Kindlahöjden. Jag följer leden en kort bit förbi avstickaren till min blivande sovplats. Och där… en liten stig tar av till höger uppför branten. På träden som kantar stigen syns gamla, men tydliga, färgmarkeringar som visar att Bergslagsleden mycket riktigt gått upp här tidigare. Vad kan orsaken vara att de dragit om leden så att vandraren nu missar detta fantastiska område?

 

Nu följer jag Bergslagsleden den halva kilometern ner till vindskyddet vid Rasbackstjärn.

Där är välfyllt. Två par rastar och äter lunch. De ska fortsätta vidare mot ”det nya vindskyddet vid Dammsjön”. Det nya? Finns där mer än ett? Ja, enligt deras uppgifter ska där finnas ett nybyggt vindskydd. Detta måste undersökas vid ett senare tillfälle…

Jag vill inte störa dem i deras lunchbestyr, så jag gör en liten utflykt norrut längs leden, och svänger av mot den ruin av en skvaltkvarn som ligger strax intill.

När man ser det lilla  porlande vattnet som nu rinner fram mellan resterna av kvarnen är det svårt att förstå hur detta hade kunnat driva en hel kvarn. Det måste ha varit betydligt mer vatten här förr i tiden. Man ser dock tydligt att bäcken är ”anlagd” eftersom den rinner absolut spikrakt ner mot kvarnen.

Lite senare på eftermiddagen blåser det upp en byig vind vilket gör att guldregnet från björkarna intensifieras. I detta vackra stannar ytterligare två män till en stund innan de fortsätter till Klosstjärn. Vi pratas vid och önskar varandra sedan en fortsatt god tur.

 

På kvällen ligger jag och läser en stund. Eftersom det blåser en hel del låter jag elden slockna ganska tidigt. Det i sin tur gör att jag somnar mycket tidigt… Natten är absolut kristallklar med myriader av stjärnor. Det är enkelt att lokalisera kändisarna Stora och Lilla karlavagnen, Plejaderna, Cassiopeia och Orions bälte. Jag önskar att jag kunde mer…

Klockan är halv fem när jag vaknar första gången. Kanske somnade jag om något, men redan klockan halv sju har jag genomfört min morgontoalett, lagat och ätit min frukost samt packat ihop all utrustning. Himlen är klarblå, men solstrålarna har ännu inte letat sig ner till mig.

Jag följer den lilla skogsvägen norrut, tillbaka mot den nordliga parkeringsplatsen Rasbacken. Därifrån följer jag skogsbilvägen västerut och sedan vidare söderut tillbaka mot min bil dit jag anländer klockan tjugo i åtta.

Mer fakta om Kindla naturreservat hittar man i detta blogginlägg.

Här får man också mycket bra information om Kindla hälsar

PS Positioneringen gäller platsen jag utgick ifrån.