Kebnekaise i midnattssol!

År 2008 var jag till Kebnekaise för första gången. Det var då det högsta fjäll jag varit upp på. Jag hänfördes av den milsvida utsikten utöver vad som kändes som oändliga rader av fjäll. Mest intryck gjorde ändå den snötäckta toppkonen som utgör den högsta punkten på Sydtoppen. Det var kärlek vid första ögonkastet!

Sedan dess har längtan tillbaka bara växt sig allt starkare för varje år som gått. Därför föll det sig naturligt att det kom på tal med en av mina fjällvandrarkompisar Johan. Han fick avbryta sitt toppförsök på grund av dåligt väder och var därför väldigt angelägen om att få revansch. Jag hade fått en fix idé också kring vår fjälltur, det var att bestiga Kebnekaise i midnattssol! Johan var inte svår att övertala så vi började planera för detta. Under tre-fyra års tid var vi redo men vädret satte käppar i hjulen för oss. Även i år kom Kebnekaise upp som plan A och vi båda hade en lucka på två veckor som resan kunde genomföras inom. Vi följde olika väderlekstjänster minutiöst men tyvärr såg det ut att bli väldigt ostadigt även i år. Därför bestämde vi oss för att åka till ett annat fjällområde som prognoserna visade finväder över. Avresedatumet närmade sig och på kvällen innan avfärd såg jag en uppklarning över Kebnekaise! Tänk om...

På morgonen när Johan kom för samåkning mot högre höjder undrade hans sambo om vi inte skulle åka till Kebnekaise ändå. Jag tittade en sista gång på prognosen som nu visade ett stadigt högtryck över fjällvärlden, inklusive Kebnekaise, och svaret på hennes fråga blev "jo"! Vi hoppade in i bilen och styrde kosan mot Nikkaluokta spända av förväntan. Äntligen var det dags!

Midnattssolen står lågt över Kåkittjårro och Vistasvaggis mynning.

Resan, som startade i mulet väder, avlöpte utan några incidenter. Vi såg mer och mer av himlen ju längre norrut vi kom och till slut tog solen överhand. När vi till slut rullade in mot Nikkaluokta vid 23-tiden stod solen lågt och spred ett sagolikt ljus över Vistasdeltat. Ett kort stopp gjordes för att försöka föreviga detta på ett så rättvist sätt som möjligt. Därefter åkte vi in den sista kilometern till Nikkaluokta och parkerade bilen. Trots att temperaturen sjunkit till omkring 8 grader kändes det ljummet på något vis. Kanske var det midnattssolen som värmde oss, och tanken på att vi inom kort skulle stå på Sveriges tak om allt gick vägen.

En ny dag grydde och vi var utvilade och kände oss hoppfulla. Solen stod som spön i backen, för att använda ett uttryck från Pistvakt, och en sval fjällbris svepte fram i dalgången. Vi började med ett obligatoriskt besök på Kyrkkullen för att blicka ut över den grönskande dalgången mot Tolpagorni. Därefter gick vi ner till den röda fyrfoten som markerar ledens början till Kebnekaise för att kort därpå äntligen gå in under den och påbörja vår vandring!

Kebnekaisefjällen från båtlänningen.

Det kändes skönt och samtidigt lite pirrigt att vi äntligen var på väg. Förväntningarna var ganska höga. Närmare bestämt högst i Sverige. Så småningom kom vi fram till båtlänningen vid Ladtjojaure. Där tog vi oss en njutbar vilopaus med vätskepåfyllning och fotografering. Att bara stå där och insupa miljön i toppenväder var en ynnest få förunnat.

Älgko i grönsaksbuffén.

Vi fortsatte vår vandring in mot Kebnekaises hjärta. Solen värmde på bra. Temperaturen höll sig i trakterna runt 27 grader så vi sökte skugga och vindexponerade platser för våra vilopauser. När vi passerade ett våtare parti pekade Johan på en älgko som vadade omkring i det svalkande vattnet och åt av den grönska som där erbjöds.

Tolpagornis välbekanta profil och turkamraten Johan.

Vandringen bjöd på många fina vyer, som ofta dominerades av Tolpagornis karaktäristiska profil. Bitvis kantades vandringsleden av rikligt med blomster som stod i sin fulla prakt. Mest glad blev jag över alla smörbollar som fanns där. Trots detta såg vi fram emot att komma ut ur fjällbjörkskogen, som för övrigt var fylld av allsköns fågelsång, och upp på kalfjället där den friska och svalkande fjällbrisen tog sig fram.

Vi tog oss så sakteliga förbi Kebnekaises fjällstation. Leden började nu bli lite mer utmanande. Det blev mer sten och så korsades den av jokkar som rinner ned från Kebnetjåkkas sluttning. För oss som hade högskaftade kängor var det inga problem att korsa dessa vattendrag. Däremot såg vi flera med lågskor som bekymrat letade efter en väg över för att slippa bli blöta.

Vierranvarri från Kitteldalen.

Leden vek så småningom av åt nordväst upp mot Kitteldalen. Här blev den brantare och stenigare, och stiger omkring 300 höjdmeter. Väl uppe i Kitteldalen möts man av, vid en första anblick, en tämligen karg och ogästvänlig plats. Det är blockigt så långt ögat når. Börjar man utforska området mer noga ser man de fina gräsbevuxna ytorna av strandängskaraktär som finns där. Dessa prunkade av grönska och färgsprakande blomster. Här finns också gott om fint dricksvatten och givetvis fina platser att slå upp tält på. Det var också här vi valde att uppföra vårt lilla basläger. Några fler gjorde samma sak och som mest stod här en handfull tält uppslagna. Vi passade på att njuta av omgivningen och vila upp oss under resterande tid av dagen inför kommande topptur.

Vuojnestjåkkå, 1968 m, Spika, 1982 m, och Sarektjåkkå, 2089 m.

Vid 22-tiden påbörjade vi vår vandring uppåt. Nu hade vi endast små turryggsäckar med vatten, tilltugg, lite ombyteskläder samt en och en annan kamerapryl. Solen var fortfarande uppe i detta förlovade midnattssolsland men den skymdes av Kebnekaise. Däremot såg vi allteftersom vi vann höjd hur de höga omkringliggande fjällen lystes upp i en mjukt guldaktig glöd. Det var betydligt svalare än under dagen och den friska fjällbrisen gjorde sig påmind när vi kom ut på mer exponerade ytor. Strax före midnatt stod vi uppe bredvid toppröset på Vierranvarri. Här unnade vi oss lite tid för att skåda ut över den otroligt vackra fjällvärld som omgärdade oss. I söder stoltserade landets näst högsta fjäll Sarektjåkkå med sina 2089 m.

Rusjka, 1707 m, och Sälka, 1863 m.

Västerut dominerade Rusjka och Sälka synfältet. Här uppe var det skyddat från vinden och en stilla tystnad bredde ut sig. Här stod vi mitt i natten, jag och Johan, och upplevde detta för oss själva. Vi hade kunnat sitta kvar här och bara njutit av utsikten men nu började toppkänningen kicka in. Kebnekaise väntade på oss! Försiktigt gick vi ned till Kaffedalen i rullgruset som delvis täcker de fasta stenarna. Att trilla omkull bland all sten kan få förödande konsekvenser. Lyckligtvis gick det bra för oss och vi nådde Kaffedalen helskinnade. Här fyllde vi på våra vattenflaskor en sista gång inför den sista etappen, de kvarvarande cirka 550 höjdmetrarna till Sveriges tak.

Sydtoppen på Kebnekaise, ca 2096 m vid tillfället.

Det kändes som en smärre evighet att ta sig upp men fördelen med att det är brant är att man vinner höjd snabbt! Vi tog det lugnt och stannade för vätske- och energipåfyllning samt lite fotografering. Till slut kom vi upp över det sista krönet och såg Sydtoppens omisskännliga profil. Vi sänkte tempot en smula för att hinna njuta av vårt mål, närmare än det varit på nästan 13 år - eller någonsin i Johans fall!

Jag på Sydtoppen i midnattssol, fotat av Johan.

Så tog vi en djup inandning och påbörjade med andakt den sista stigningen, upp till Sveriges tak. Snön hade frusit till lite under natten och var fast och fin. Inte för lös så att vi gled i den och inte för hård så att vi halkade. När vi hade ett fåtal metrar kvar till toppen möttes vi av en sagolik syn, en lågt stående midnattssol precis mellan Kaskasapakte och Kaskasatjåkkå! Strax innan halv tre på natten nådde vi toppen. Det blåste en sval bris och mössa och vantar behövdes för att inte frysa. Euforin över att vi nu faktiskt stod på Sveriges tak fick oss att glömma strapatserna för att ta sig hit. Den milsvida utsikten vi hade i ett 360 graders synfält var hänförande. Att den dessutom lystes upp av midnattssolen i toppenväder, bokstavligen, gjorde inte saken sämre. Här stod vi i en av de vackraste miljöer jag kan komma att tänka på, och det kändes som att vi hade hela fjällvärlden för oss själva. För min del var det ett efterlängtat och kärt återseende av en av de vackraste fjälltoppar i världen!

Här har Johan fångat mig på bild när jag går över till Nordtoppen.

Förutom att besöka Kebnekaise i midnattssol var det en annan detalj som gnagde i mig - Nordtoppen! Av den anledningen hade jag tagit med mig mina stegjärn samt en medlånad alpinyxa. Tyvärr hade vi inte hunnit få tag i några stegjärn åt Johan, eftersom vi mer eller mindre räknat bort Kebnekaise. Därför valde han att stanna kvar på Sydtoppen så jag tog på mig mina stegjärn och begav mig på vad som kom att bli den vackraste vandring jag gjort! Jag tog mina första kliv ut på Sveriges högsta fjällkam som går under det inofficiella namnet Vargryggen. Det var inte så brant som jag befarat ned från Sydtoppen. Inte i färdriktningen åtminstone. På sidorna däremot stupade det dryga 300 höjdmetrar ned mot Rabots respektive Björlings glaciär. Därtill kan det tilläggas att vinden byggt upp fina snödrivor som hängde ut i tomma intet. Här gällde det att veta var man satte sina fötter!

En ny bekantskap - Nordtoppen, 2097 m!

Jag följde Skalmans livsfilosofi och skyndade långsamt. Vi var ju trots allt inte här för att stressa, utan för att njuta, och fjället skulle ingenstans så vitt jag kunde förstå! När jag kom till det lägsta partiet längs kammen blev snön mjukare och jag sjönk ned till knäna. Tack och lov blev det fastare när det började luta uppåt igen. Däremot kom ett parti med ganska brant lutning ned mot Rabots glaciär som bestod av lite lösare isblandad snö med fastare snö/is under. Detta gjorde att jag trots stegjärnen inte hade helt enkelt att få fäste och jag stödde mig på yxan. Till min lättnad kom jag snart upp i fastare snö igen och nu var toppen nära! Efter en vandring på omkring 700 m längs Vargryggen nådde jag Kebnekaises Nordtopp. Utsikten härifrån var minst lika majestätisk som från Sydtoppen. Att dessutom beskåda Sydtoppen från det här väderstrecket är något som är få förunnat, och här stod jag och hade nu båda topparna för mig själv. Johan hade sökt lä vid toppstugan. I sådana här lägen känner man sig oövervinnlig. Jag hade därtill nu stiftat en ny bekantskap. En stor sådan bestående av fast berg upp till 2097 m höjd med tilltalsnamnet Nordtoppen!

Sydtoppen från Vargryggen.

Det tog emot men till slut var jag tvungen att lämna min nya bekantskap för att bege mig tillbaka. Jag hade emellertid en fantastisk kamvandring kvar att göra, den tillbaka till Sydtoppen! Vyn mot denna var fantastisk och jag förundrades hela tiden av detta magnifika fjäll som vi har i Sverige. Nordtoppen är förvisso högst om man räknar fast berg, men Sydtoppens vita hatt av snö och is som byggts upp är imponerande. I över hundra år har den utgjort landets högsta punkt. På något mirakulöst sätt hoppas jag att dess krympande trend stannar av och helst av allt vänder.

Isranunkel.

Hur som helst, vandringen tillbaka över Vargryggen gick smärtfritt och jag återförenades med Johan. Vi var båda otroligt nöjda och lyckliga, vi hade båda uppnått våra mål med resan! Även nedfärden gick i lugnt tempo. På Vierranvarris sluttning hittade vi några fina exemplar av isranunkel som klöst sig fast i den annars ganska färglösa blockmarken. Det är fantastiskt hur de kommer åt den näring de behöver för att kunna blomma så vackert.

Den Sherpabyggda trappan.

När vi kom ned till sadeln mellan Tolpagorni och Vierranvarri började vi möta en strid ström av förväntansfulla toppbestigare. Det hälsades när vi passerade varandra och några passade på att samtala en stund, och samtidigt få lite vila. Gemensamt för samtalen var att de handlade om just toppbestigningen, hur vi hade vandrat, hur långt det var kvar, hur terrängen såg ut och var det fanns dricksvatten. Det är också lite charmen med fjällvandring att man hälsar och till och med samtalar med främmande människor som man normalt sett inte gör annars.

Efter allt lömskt rullgrus ned från Kebnekaise och över Vierranvarri var det otroligt skönt att komma ner till vad vi kallade Sherpatrappan. Denna har anlagts på Tolpagornis sluttning av just sherpas och underlättade vandringen avsevärt. Det är sannerligen ett aktningsvärt arbete de utfört med att passa ihop dessa stenblock till en stabil trappa.

Fjällglim.

Övernöjda och trötta anlände vi till tältet, nästan tolv timmar efter att vi lämnat det. Nu väntade mat och vila för återstoden av dagen. Johan lade sig till rätta efter måltiden och somnade ganska snart. För min del var det alldeles för varmt att sova. Jag passade därför på att ta ett svalkande fotbad i en av smältvattenbäckarna som rann utanför tältet. Därefter bekantade jag mig mer med de undersköna gräsytorna i närområdet. Här och var växte fina kuddar med fjällglim och däremellan fanns rosenrot, vårfingerört och fjällvedel för att nämna några.

Singitjåkkå, 1706 m, Tolpagorni, 1672 m och Tarfalajåkken.

Efter en välbehövd vilodag vandrade vi tillbaka mot Nikkaluokta och den väntande bilen. Vädret var fortsatt fantastiskt vackert, och lika fantastiskt varmt. Det kändes som att vi befann oss mitt i ett vykort med förhållanden som sällan infinner sig, både på grund av vädret och den fantastiska omgivningen. Av den anledningen var det svårt att vända ryggen till de vackra fjällen. Vi gjorde därför många stopp för att blicka tillbaka och fånga några fina vyer på bild.

Solen värmde rejält och återigen sökte vi skugga bakom de tätaste fjällbjörkarna under våra vilo- och vätskepauser. Där blev vi också omsvärmade av det motsatta könet, vilket utan att reflektera vidare kan uppfattas som något väldigt trevligt. Faktum var att dessa inade, och var utrustade med sugsnablar avsedda för blodsutgjutelse.

Därför var det en lättnad att nå båtlänningen närmast Nikkaluokta. Dels hade det glidit in några lätta moln som dämpade solskenet en smula, och dels var det öppet mot vattnet så att de inande blodsugarna blåste bort. Vi gjorde därför ett längre uppehåll för att vila våra trötta fötter och fylla på med vatten inför vår slutliga anmarsch mot Nikkaluokta. Väl där reste vi tältet på rekordtid och mer eller mindre kastade in oss själva för att undkomma de hundratals myggor som var ute efter vårt unga och friska blod.

Kebnekaisefjällen.

Vi överlevde natten och vaknade till en ljummen och stilla morgon. De stickande insekterna var morgontrötta och orkade inte besvära oss nämnvärt. Vi packade ihop våra prylar och åt en sista frukost för den här gången. Trots att vi båda var mer än nöjda med fjällturen kändes det ändå vemodigt att lämna fjällen. Än mer så när högtrycket fortfarande höll området i ett stadigt grepp. Det blev ett kort stopp längs vägen tillbaka mot Kiruna för att vinka av Kebnekaisefjällen. En sak är då säker - det kommer inte dröja 13 år till nästa besök!