Inledning

Sommaren 2018 vandrade vi en kombinerad stug- och tälttur mellan tågstationen Katterat och den lilla fjordbyn Hellemobotn. Denna sträckning har, så vitt vi vet, inget namn, men till stora delar sammanfaller den med Nordkalottledens norska sträckning genom denna del. För norrmän (och -kvinnor) är den känd som en del av Norge på langs.

För den som uppskattar stugturer är detta en pärla, som ännu har förhållandevis lite besök under sommaren. Dock kräver den en lite annan typ av förberedelser, och om man inte är i väldigt bra form så kräver den också på några sträckor förstärkning med tält (det går dock att gå alternativa sträckor in i Sverige och på så sätt få tillgång till stugor, om målet dock är Hellemobotn skulle vi vilja påstå att tält är ett måste).

En utmaning med denna sträckning (och Nordkalottleden generellt) är att den inte är särskilt väl skildrad. Några svenska guideböcker finns inte, och inte ens norska turistföreningen tjänst online skildrar den i sin helhet. Därför denna kombinerade vandringsberättelse och guide. Med denna hoppas vi bidra till att fler (svenskar) kan hitta till denna fantastiska led, som trots att den periodvis är ganska hård och stenig är väl värd det.

Förberelser

Stugor i Norge sköts på ett helt annat sätt än fjällstugor i Sverige. I Norge är det normala att den en lokal turistförening bygger och underhåller stugorna genom frivilliga insatser. Det innebär att stugorna ofta är lite mindre, men samtidigt väldigt fint skötta och ombonade. De är ofta mer som en fritidsstuga, gärna med en skön soffa att hänga i. Det normala är också att stugorna saknar stugvärd och är låsta.

För att kunna använda stugorna måste en därför skaffa en så kallas DNT-nyckel. Den går till i stort sett samtliga hytter i Norge. Numera kan man som medlem i STF enkelt beställa (låna) nyckel från norska turistföreningen på nätet. Börja med att göra det i tid här.

Stugorna betalas enklast i efterhand, vilket numera också går att göra enkelt online. För medlem i NT eller STF kostar ett besök 200 NOK för vuxen.

I hytter i norra delen av Norge finns sällan proviant till salu, och stugorna längs denna led är inget undantag. Den enda möjlighet till proviantering längs leden är vid Cunnojavre där det är cirka 3 km in till fjällstugan Unna Allakas i Sverige, som har försäljning av proviant. Eftersom hela sträckan Katterat till Hellemobotn tar omkring 10 dagar kräver det att en bär med sig mat för hela turen. I slutet av denna artikel delar vi med oss av våra provianteringstips.

Det finns ingen karta som täcker hela sträckan. Du behöver två till tre kartor. Över tid har det varit notoriska problem med felritade kartor, särskilt tycks det gälla kartor från ett land som skildrar ett annat. På norska kartor saknas ofta detaljer, som stugor och renstängsel, för de svenska delarna. Och på svenska kartor över Norge har (är) flera sträckor varit felritade. Vissa alternativa sträckningar saknas också på kartorna vilket kan skapa förvirring vid navigation (mer om det nedan).

Vi använde Calazos karta över Kebnekaisefjällen för sträckningen Katterat till Skoaddejávrihytta och Calazos karta över Sarek och Padjelanta för sista delen mot Hellemobotn. Vi beställde också Norsk karta över Tysfjord (10135, kartside 33107), vilket täckte Paurohytta till Hellemobotn. Fjällkartor BD6 och BD7 täcker också området, men finns inte i tyvek. På GPS hade vi satt ihop vårt eget rutnät från denna samling kartrutor. På norska finns också guidboken På tur i Narvik og omegn av Bjœrn Forselv från 2008 (www.turinarvik.no).

Telefoni i Norge är en stor utmaning. Vid norska hytter finns inga nödtelefoner. Vid nöd är en i princip tvungen att klara sig själv och ta sig ut till en av flera fjorder där det finns mobiltäckning och båttaxi. Det är då viktigt att komma ihåg att ENBART Telenor fungerar i dessa områden, i vilket fall som helst fungerar INTE Telia. Skälet tycks vara att både Telenor och Telia har egna nät i Norge och därför inte har roamingavtal. Enbart Telenors nät når ut i obygden. Vi hade inte löst detta och kunde råkat riktigt illa ut när vi kom fram till Hellemobotn och inte kunde ringa efter båten. Det löste sig, men det kan en ju inte räkna med. Det borde fungera med kontantkort från Telenor, men det har vi inte bekräftat. I värsta fall måste en ha ett Norskt kontantkort för Telenor.

Den sista delen av sträckningen innehåller flera potentiellt sett svåra vad. Sommaren 2018 var ju väldigt varm, och vi hade i stort sett inget regn under hela vår vandring (förutom sista dagarna). Inget av vaden var svåra under dessa omständigheter. Vi tror dock de kan vara riktigt besvärliga under häftig avsmältning eller efter hårda regn. En del av förberedelserna kan således vara att ha bra koll på avsmältning och väderprognoser eller ha bra strategier för säkra vad.

Sträckorna

Narvik/Abisko/Stockholm - Katterat

Katterat är en tågstation som ligger längs med den vackra sträckningen Kiruna - Narvik. Från Narvik tar det under en timme och från Kiruna cirka 3 timmar. Själva anlände vi med nattåg från Stockholm och ankom lagom till en sen lunch. Stationen är så kort att tåget var tvunget att stanna två gånger för att passagerare från samtliga vagnar skulle kunna gå av. På stationen finns en fin öppen stationsbyggnad med värme, toaletter och rinnande vatten. Vi äter lunch här innan vi vandrar iväg.

Katterat - Hundalshytta 10 km

Lättvandrad sträcka, mestadels på väg. 10 - 11 kilometer.

Hunddalshyttan består av en storstuga med 10 sängplatser och en mindre stuga med 4 sängplatser. Hyttan är en av de populärare hyttorna vintertid. Här finns också en stugvärdsstuga som främst bemannas vintertid ideellt av medlemmar i norska turistföreningen. En alternativ väg in till stugan går från Beisfjorden (buss eller taxi). Från hyttan kan man vandra genom Oallavaggi mot Cunojavri eller vandra mellan glaciärer mot Lossihytta.

Vandringen från Katterat börjar i bakre delen av stationen (om du anländer från Sverige). På andra sidan rälsen startar en fin skogsväg, som strax går över mer i bergsterräng. Vi vet det inte då, men ska dagarna som kommer lära oss med om den speciella karaktären i detta område, som på en gång är väldigt lättillgängligt och fjärran. Vi går nämligen på en anläggningsväg. Genom hela detta ganska gigantiska område går ett väl underhållet vägnät som inte är avstängt, på grund (eller tack vare) den omfattande utbyggnad av vattenkraft som finns här. Först har vi svårt att uppfatta den, men så småningom inser vi att vissa sjöar är reglerade och hänger samman i ett intrikat nät av tunnlar. Det är, måste vi erkänna, ganska varsamt gjort, och förutom på några platser, inte ett störande inslag.

Vi följer Rombakselva, som ringlar sig fram djup nedskuren och otillgänglig. På höger sida reser sig det modesta berget Sildviktinden och på andra sidan älven ligger då och då små hytter (som de kallar sina sommarstugor). Det är mycket lättvandrat, även om det är mycket uppför. När vi gick var det förhållandevis ont om ställen att ta vatten, så det gäller att passa på att dricka när det går. Det är inga problem att hinna upp till Hundalshytta även om en bara har en eftermiddag på sig.  

En alternativ väg är att svänga av före hyttan och gå direkt upp i Oallevaggi. Till Cunojavre är det ungefär 28 km från Katterat denna väg, och till kvilebuen (se nedan) är det ungefär 13 km. Vi hade svårt att identifiera när en bör vika av, men så vitt vi kan bedöma är det i höjd vid en liten träskylt som anger att det är 3 km kvar till Hundalshytta. Enligt en norsk guide vadar en vid "nordenden av Passmyra".

Anläggningsvägen slutar vid en grå träbyggnad som tillhör Nordkraft. Här kan man ta sig över älven utan att vada. Efter huset är det knappa 1 km till Hundalshyttan, som ligger vackert på en lite kulle ovanför älven. Strax nedanför stugan ligger ett platt gräsfält som ser ut att lämpa sig väl för tältning.

Hundalshytta - Oallevagge  - Cunojavre 21 km

Vacker sträcka genom Sarekliknande dalgång. Delvis krävande stenig terräng inledningsvis. Passande för två dagsetapper. 21 kilometer.

Vid Oallevaggi finns en är en fullt utrustad liten stuga, kvilebua, en mindre hytta. Den ligger oerhört vackert vid vattnet. Det finns plats för två personer och sova.

Cunojavrehyttorna ligger vid sjön Cunojavre. Det finns en lite äldre stuga med 6 bäddar och en helt nybyggd stuga med 2 rum med 2 sängar i vardera samt ett mysigt sovloft. Den nya stugan har en vidunderlig utsikt över fjällen. Det finns även en äldre mindre stuga som renoverades när vi var där och en stugvärdsstuga.

Från Cunojavre är det enbart 3 kilometer till fjällstugan Unna Allak. Till Abisko fjällstation är det 42 kilometer.

Det går att vada direkt nedanför stugorna där älven breder ut sig och rinner i sakta gemak, vilket man behöver göra för att vandra mot Lossihytta. Vi väljer att gå tillbaka till kraftstationen och tar oss torrskodda över älven på stenar nedanför fördämningen. Här början en bitvis brant och stenig vandring uppför mot Ollavaggi. Landskapet blir allt mer polerad sten och navigeringen ned mot vaggen är inte helt trivial då det inte är så lätt att mappa kartan mot verkligheten, men vi följer de röda markeringarna och kommer rätt.

Vi tar oss ner genom det skärgårdsliknande landskapet för att nå stigen som går på andra sidan vattendraget. Vi passerar enklare men ganska brett vad där vi balanserar oss fram på stenar. Efter cirka 6 kilometer når vi den lilla olåsta kvilebuen. Vi är både förundrade att det går att lämna en fullt utrustad stuga med ved och verktyg utan åverkelse. För att skotertrafik är förbjuden?

Vi går vidare längs de små sjöarna. Vid slutet av den sista ser ut att finnas fin tältplats, men vi har ännu tid att gå. Förstås blir det svårare att hitta bra tältplats längre fram. Några kilometer längre fram slår vi oss ner vid en liten sjö vid vattendraget från sjön 1194. Det börjar regna och är ganska kallt. I sjön hoar lommen och vid strandkanten trippar en ensam ren förbi.

På morgonen lyser solen igen och vi vandrar genom en extremt fin vagge, som har allt: Alpin känsla med fler höga toppar och glaciärer som utsikt, trång frodig dalgång med mycket blommor överallt, enslighet. Vi ett par tillfällen passerar vi mindre vattendrag som kräver lite stenhoppande. Utsikten upp mot Sealggajikna och in mot Sealggajávri är bedövande vacker. Vi passerar en äldre koja, säkert en renvaktarkoja, men som inte finns på kartan.

Så småningom börjar vi röra oss neråt. Det är mer stenigt och lerigt. Vi får hoppa en jokk här och där. I slutet av Sealggajohka ser vi en fördämning. Där och då begriper vi inte hur det hänger ihop. Varför en fördämning här? Och vart tar vattnet vägen? Älven är ju helt torr. I stugan hittar vi senare kartor över tunnelsystemen i området. Vattnet försvann alltså ner i djupa och långa tunnlar.

Vi passerar ännu en byggnad som inte finns på kartan. Antagligen en lämning från utbyggnaden av vattenkraften. Strax innan bron kan man vika av mot Unna Allakas. Det är nästan så en vill göra det när bron blir synlig: den är i uselt skick, ett tema som kommer följa oss.

För om stugorna är underbart fina eftersom det sköts av frivilliga, är det precis det omvända med broarna. Redan en hel och välfungerande bro i denna del av norska fjällen är en ganska skrämmande upplevelse. Fyra wirar som hänger från varsitt högt brofäste, några smala plankor att balansera på  och några glest utsatta grindstolpar fästa (alldeles för ofta) så att de viker sig för tryck och med någon sorts tvättlina att hålla sig i. Läskigt att gå på, svajandes och gungandes, i helt skick, i trasigt: en skräck. Och alldeles för ofta är de sönderblåsta och söndermanglade under vintern. Och någon svensk länsstyrelse tar definitivt inte helikoptern ut varje år för att kontrollera säkerheten. Det är helt upp till dig själv att bedöma.

Bron mot Cunojavre är i så dåligt skick att vi i stället väljer vad. Dock är vattnet så lågt att vi lätt kommer över. Strax efteråt ser vi stugorna. En stor stugplats, med en alldeles nybyggd stuga där vi tar plats. Vi får hela stugplatsen för oss själva, förutom en uggla vi inte kan identifiera som flyger runt platsen flera varv. Vi känner oss ganska slitna. Längre än vi trott. Eller så är vi bara slitna av en vår av jobb; och all mat vi ännu bär på.

Cunojavre - Caihnavagge 13 - 15 km

Kort men delvis svårnavigerad sträcka över en bra och en läskig bro. Först platt, sedan skarp uppför. Slutar i stenlandskap på hög höjd. 13 - 15 kilometer.

Cainavaggehyttan ligger vid vattnet 1004. Stugplatsen består av 3 stugor. En äldre stor med 4 fyra sängplatser och en mindre med 2 sängplaster. Det finns också en nybyggd stuga med 3 sängplatser.

Stigen går vidare precis vid nya stugan. Lättgånget, men fuktigt. Första halvan av dagen snirklar sig fram över ett hedlandskap, i slutet vid nedskuret meandrande vattendrag.

Redan en kilometer från stugan är det dag för dagens första bro. Plankorna är trasiga, wirarna hänger och dinglar. Det känns som om den när som helst kan rasa samman. Vi vandrar några kilometer över hed. I väster reser sig dramatiska bergskammar. Det är mycket vackert.

Vi vadar vattenflödet Gállaboulda utan problem. På en höjd reser sig ett stort röse. I fjärran ser vi en tydlig byggnad, men den finns inte på kartan. Det är ytterst förvirrande. En norsk guide rekommenderar att gå mer rakt mot nästa stuga och vada Cajhnajohka i stället för att ta omvägen över bron. Men vi kan inte se någon stig, är förvirrade över huset som finns i verkligheten men inte på kartan och tycker ändå ännu att bro är skönare än vad.

Denna bro visar sig vara i fint skick och vi kommer snabbt över och kan äta lunch fint nere vi den brusande jokken. Sedan blir det svårare. Vi följer antydan av stug genom videsnåren. Hur är det tänkt här? I flera kilometer bekämpar vi videsnår och sneddar uppför. Till slut har vi tagit oss in mot passet upp mot Caihnavagge, men vi kan inte hitta någon stig. Plötsligt ser vi en person hög ovanför oss. Vi tar oss upp, och kan sedan förhållandevis snabbt och bekvämt ta oss till stugplatsen. Sista biten är stenig och stugan ligger som i ett månlandskap av sten vid en iskall fjällsjö. Vi är framme vid fem på eftermiddagen. Vid några tillfällen ser vi helikopter som är ute och letar renar för kalvmärkning. Dessa marker används av svenska renskötare.

Caihnavagge - Skoddajavre 23 km

Hård och lång sträcka, till stora delar i blockstensterräng. 23 kilometer.

Skoddajavrehyttan ligger väldigt avsidigt på gränsen till Sverige, och har oerhört få besökare framförallt sommartid. Men det är värt att ta sig hit. Stugan ligger på 1000 meter över havet och ligger idylliskt med en fantastiskt utsikt in över Sverige och Akkamassivet. Det finns två stugor, en lite större med 10 sängplatser och en mindre med 2 sängplatser.

En alternativ rutt är att gå till Gautelishytta (12 km) och därifrån till Skoddavajre (17 km). Rutten i sin helhet blir längre, men dagsetapperna mer rimliga. Från Gautelishytta är det också möjligt att gå in i Sverige till Hukejaurestugan. Till den är det 17 km och hela vägen till Ritsem är det 55 kilometer.

Vi startar genom att runda sjön 1004 till höger och påbörjar bestigningen mot nästa sjö på 1094 meters höjd. Det är någorlunda enkelt till sjön, men sen vidtar besvärlig stenterräng, bitvis med stora block som måste balanseras, rundas och hoppas mellan. Vi är glada att det är soligt och torrt. Vid dålig sikt och regn är det tveksamt om denna väg är att rekommendera. Det är delvis dåligt märkt, och stigen går bitvis i besvärlig terräng där en inte vill gå fel. I dålig sikt är detta en mycket svår sträcka. Vi startar tidigt (för att vara oss, 7.40). Vid lilla glaciären vilar vi och fikar.

Det känns skönt att nå passet vid på dryga 1200 meters höjd. Sedan bär det ganska brant nedåt. Det är stenhårt. Bland den mest blockiga terräng vi någonsin upplevt. Vi letar efter märkning var vi ska ta av från stigen mot Skoddajavre. Vi ser färg på en stor sten och svänger av. Troligen för tidigt. Efter ett enklare vad hittar vi stigen igen.

Här blir terrängen lite enklare. Vi kopplar av. Då kliver Eva fel, en sten viker sig och hon faller över sin ena stav. Peter försöker fånga henne och det slutar med kraftigt böjd stav och onda knän. Vi vilar och återhämtar oss och får en liten tankeställare om den lite större utsattheten. Här är det mycket långt till räddning, särskilt (vilket vi inte vet då) när mobilerna inte fungerar.

Vi tar oss igenom ett renstängsel och kommer ut på anläggningsvägen vid Gautelisvatnet. Våra telefoner fungerar inte. I ställer möter vi två fiskare, för in hit går det faktiskt att köra bil. Vi hade kunna få hjälp, men vi har återhämtad oss, så vi fortsätter.

Det är ganska träligt att gå på väg, så vi är glada när vi viker av från vägen och börjar klättringen uppåt. Vi tänker oss att vi ska tälta vid närmaste sjö, men väl där hittar vi inte snabbt någon bra plats så vi bestämmer oss för att gå vidare. Det blir en lång dag (framme 19.30), men värd mödan när vi kommer fram till den lilla stugan som ligger på en renslipad bergknalle strax ovan den lilla ännu frusna sjön Skoaddejavri, som korsas av den norsk-svenska gränsen. Vi har sett gott om ren på vägen. När vi går ner till sjön för att svalka oss efter en varm dag ser vi Akka i fjärran. Den speglas mäktigt på isen. Bara några få har varit här före oss denna sommar, och vi får hela stugplatsen för oss själva.

Skoaddejavri - Sitasjaure 21 - 22 km

Inledningsvis vacker sträcka, men går till stora delar också på anläggningsväg. Varning för att gå fel! Knappa 22 kilometer.

Aldrig har man väl blivit gladare av att komma till en hytta. Sitashytta (630 möh) ligger längs anläggningsvägen och är en mycket välbesökt stuga. Det är lätt att ta sig dit eftersom det går väg och boende i trakten gör bla cykelutflykter dit med sina barn. Storstugan har 4 sängplatser och det finns även två mindre stugor med 2 sängplatser vardera.

Från (eller till) Sitashytta är det 13.5 km till Sørskjomen, dit det går att köra bil och där det är mobiltäckning med Telenor. Eventuellt går det även buss dit.

Från Skoaddajavri går det tre markerade leder. En går mot Gautelisvatnet, därifrån vi kom. En går mot Ipto längs svenska gränsen och vidare mot Sitashytta, vilken vi ska gå. Ytterligare en går mot anläggningsvägen vid Kjørisdalen, vilket är den vi av misstag går.

Hur kan det komma sig? På vår karta finns inte den tredje leden markerad och i (svensk?) naivitet utgår vi från att en markerad led inte gärna kan finnas utan att den finns på kartan. Det finns inga skyltar, och de rödmarkerade stenarna är sparsamt utlagda. Vid ett snöfält tvekar vi. Där borde väl leden gå? Med där är markeringarna. Bästa att följa dem. Lite bättre kompassarbete hade hjälpt, när vi väl insåg vårt misstag var det för sent och vi hade lagt till drygt en mil till dagens etapp.

Vi går länge på anläggningsvägen tills vi hör motorljud och blir räddade av en fiskare som ställer upp att köra oss den dryga milen till vägbommen vid Kjårdavatnet. Vi är tacksamma intill tårar, och vill gärna ersätta: "Nästa gång är det er tur", avslutar vår anonyme räddare. Från parkeringen vid bommen är det cirka 7 kilometer till stugan längs med den stora och reglerade sjön Sitasjaure. Här vandrar vi några kilometer i Sverige, strax är vi inne i Norge igen och där ligger stugan precis vid vägen. En stor lättnad att komma fram. En tråkig sträcka, som kunde knäckt oss.

Sitasjaure - Baugevatnet - Paurohytta 21-22 km

Fin kuperad sträcka längs de vackra fjällsjöarna Baugevatnet och Bovrojávri i varierad terräng, med trevlig kvilebue halvvägs. 21 - 22 kilometer.

Mellan Sitashytta och Paurohytta finns en kvilebua vid Baugevatnet. Det är nybyggd och även denna fullt utrustad med två sängar.

Du som varit i Sårjåsjaure och tycker det är världens vackraste plats måste också besöka Paurohyttan. Den ligger precis som Konsul Persson stuga oerhört vackert vid en sjö, sjön Bovrojávri. Stugplatsen består av 2 stugor. En storstuga med 6 sängar och en mindre med 4 sängar.

Från Pauro går det stig till det lilla samhället Sørfjorden enligt norska kartan. Ett par vindskydd finns längs den mer än knappa 2 mil långa vägen.

Leden fortsätter på vägen utanför stugan och följer vägen ytterligare ett stycke. Inne i viken delar sig stigen och vi tar vänster. Enklast är att följa vägen till dess slut och följa en spåren av 4-hjulingar till vi förenas med den markerade stigen. Stigen följer elledningarna upp emot ett pass. Det är grönt, men övergår snart i mer stenig terräng. Vi tar vår förmiddagsfika vid en rauk.

Vi följer den väl markerade stigen genom passet, men landskapet är svårnavigerat utan markering. Bergsformationer och vatten flyter ihop. Enligt vår karta ska här gå ett renstängsel, men något sådant ser vi aldrig. Strax passerar vi en sista höjd och den djup nedskurna sjön Baugevatnet öppnar sig, smal omgiven av branta väggar. Vi går på skrå ner mot vattnet. Det är nästan överdrivet frodigt och i solen har myggen exploderat.

Stigen ringlar sig vacker fram längs med strandbrynet och genar över en strand. Vid bron ligger en nybyggd kvilebue (på östra och inte västra sidan som kartan anger). Vi bestämmer oss för att ta det lugnt och sover över. Dessa små "vindskydd" är närmast paradisiska, fullt utrustade som de är.

Bron är i ytterst bra skick och vi kan snabbt påbörja rundningen av Paurofjället. Stigen följer inte kartan utan går högre upp, ovanför de små sjöarna. Vi är åter inne i Sverige, men det är inget man märker (förutom att kartan inte stämmer). Förödande vacker utsikt möter oss när vi är igenom det sista passet: en blänkande stålblå fjällsjö, inramad av vackra fjäll, ännu med snöfläckar och en glaciär som kryper ned mot vattnet och en stor grupp renar som betar inne i viken.

Strax ser vi stugan. Det är ännu 3 kilometer kvar över omväxlande sten och sjönära ängar.

I lillstugan bor två renskötare som vaktar renarna vi just sett under några veckor. Här rör sig både ren och renskötare fritt över gränsen. De båda är från vistet vid Sitasjaure i Sverige (i denna del av Norge förekommer ingen renskötsel på norska sidan, där i stället fiske dominerat som samiskt näring inne i de djupa fjordarna).

Paurohytta - Røjsvatnet 27 km

Lång och delvis krävande led till stora dela genom Sverige, med avslut vid de avlägsna stugorna vid Röjsvattnet, som ligger vacker i ett kulligt bergslandskap med ett brusande vattenfall som granne. 27 kilometer.

Røysvannhytterna är en av de minst besökta hyttorna i Norge. Storstugan har 6 sängar och den mindre stugan har 2 sängar. I förrådet finns en liten bastu, dock utan möjlighet att värma vatten.

Genom Røjsvatnet passerar också den så kallade gränsleden som går mellan Sørfjorden i Norge och Ritsem i Sverige (60 km). Vägen ut till RItsem är ett alternativ till att avsluta i Hellemobotn.

Vi känner viss anspänning när vi vandrar iväg. Vi vet att vi kommer behöva ro. Om båtarna inte ligger på varsin (eller rätt sida) kommer de kräva en lång omväg. Vi har också på ett flertal ställen före vandringen och i gästböcker läst om att kartan länge varit felritad i detta område.

Det är ett par kilometer till båtarna, men två små, men moderna, plastbåtar ligger förankrade vid varje sida. Det är helt vindstilla och går tämligen fort att göra de tre överfarter man måste göra (över för att hämta den andra båten tillbaka och göra fast den och till sist ro över till andra sidan för att vandra vidare).

Nästa anhalt är en bro. Det tar längre tid än väntat att nå den. Vi hinner tänka tanken att det är fel på led, karta eller oss. Till sist dyker den upp. Den är i uselt skicka, sne och vind och direkt svår att ta sig över. Väl på andra sidan upptäcker vi att det är värre än så: Fäste och wire är av på andra sidan. Hela bron hänger på en wire som sitter i en trasig ögla i bron, vilken när som helst kan ge vika. Livsfarligt helt enkelt. Senare skriver jag till Narviks turistförening om att de bör åtgärda bron, men får inget svar.

Leden ringlar sig runt Noadjetjåhkkå och på många ställen är det svårt att se nästa markering. Till slut tappar vi bort leden och får gå på karta och kompass. Vi inser att vi är lite högt när vi når den gulfärgade gränsstenen Rr 252. Vi sätter kurs mot stranden vid Kåbtåjaure. Terrängen är tämligen otillgänglig, men väl vid stranden återfinner vi stigen och det blir ytterst lättvandrat.

Den markerade leden tar oss mot ett vad över Márggojåhkå och längs södra sidan av Skuogejávrre. På kartor som sitter i stugorna framgår att det också går en led på nord-västra sidan av sjön, som är lite genare och inte inluderar vadet. Vi följer den officiella leden. Det är lågt vatten och vi tar oss förhållandevis enkelt över vadet, som dock är långt och kräver vad av flera grenar. Över jokken går också ett renstängsel som inte finns markerad på vår karta. Vi tvingas ta oss över och under vid ett flertal ställen.

Vi tältar  i början av Skuogejávrre på fina ängar.

Det är fortsatt lättvandrat längs med sjön. I änden av sjön går det bro över Svártijåhka. Den är av robust svensk karaktär och vi jublar inombords över hur bra broar kan vara. Trots att vi brutit av sträckan, blir det förvånansvärt hårt. Leden ringlar sig fram längs Svártijavre, stadigt uppåt. Det är dåligt markerat och inte alls uppenbart var leden bör gå. Det tar oss större delen av eftermiddagen att ta oss upp till stenlandskapet på 800 meters höjd.

Sista delen går genom stenlandskap uppbrutet av mängder av små sjöar och vattendrag. Det är oerhört vackert och känns väldigt avlägset. Plötsligt reser sig stugan upp ur stenlandskapet. På andra sidan Røjsvatnet kan vi se en rastplats med kåta längs gränsleden i vår kikare. Vi passar på att ta en vilodag och bara hänga i den mysiga lillstugan (storstugan saknar tyvärr soffa).

Røjsvatnet - Hellemobotn 35 km

Lång, vacker, men krävande sträcka med ett flertal potentiellt krävande vad, med magisk avslutning i Hellemobotn. 35 kilometer.

Enda möjliga boendet är två torvkåtor vid den så kallade "kanonen".

Efter vadet över Valldajåhkå går det att vika av mot Vaisaluoktastugan och Ritsem. Dit är det cirka 3 mil. Det finns ett vindskydd på vägen.

Leden går över klipphällar, som vore vi i en skärgård. Inledningsvis är det välmarkerat, men vid dålig sikt är detta landskap svårnavigerat. Plötsligt går leden som över en klippkant. Det är den första av den rad kanjoner som korsar detta landskap.

Strax ska vi korsa gränsleden. Det är långt mellan rösena, och inte alls tydligt hur vi ska gå. Stigen viker i själva verket skarp av höger, och efter en del letande stöter vi till slut på några träskyltar. Vi viker av söderut, rör oss uppåt över en höjd, för att efter någon kilometer röra oss ner igen. Ett mönster som upprepas om och om igen mellan små och större kanjoner som korsar landskapet. Mycket läckert landskap, men också mycket sten. Det är svårt att röra sig fort.

Djupt nere ser vi första vadet vid Ähpárttjárro. Vi får för oss att det ser enkelt ut rakt ner, så vi viker av från stigen. Det visar sig vara mycket mer krävande terräng än vi räknat med, och vadet är inte enkelt. Vi byter om och tar oss över de cirka 20 meter breda vadet i strömmande vatten upp över vaderna. De följande vaden är betydligt enklare, och det skulle säkert varit enkelt vid den riktiga vadplatsen.

Högt ovanför oss ser vi ett gigantiskt röse. Ibland är det verkligen välmarkerat. Uppåt, för att sedan bära nedåt mot Rikkekjåhkå. Jokken är bred, men det ser inte ut att vara så mycket vatten. Vi tar oss ut till en ö strömmen och vidare från den utan att behöva ta av våra höga lundhagskängor.

Vi passerar ett fascinerande berg som glittrar som av silver. Det är mycket upp och ner. Det är mycket sten. Vid sjöarna vid Jiegnajávrásj börjar vi leta tältplatser. Det är svårt bland all sten, vi strävar uppför genom ett pass och sedan går det ganska brant nedför. Vid vadet vid en anonym sjö ser det ut att finnas tältplats. Vi slår upp tältet på udden vid sjön. Trots att vi startade tidigt är vi inte framme förrän halv sex. På kvällen blåser det plötsligt upp så hård vind att tältet är på väg att lyfta. Vi sitter i tältet som motvikter och hoppas vårt nya tält ska hålla. Här ute vill en inte gärna bli utan tält. Det är långt till civilisation.

Vadet är enkelt och vi vandrar länge på samma höjd längs med svanken till Skájdevárre nästa dag. Inledningsvis är det stenigt, men sedan blir det mer gräs. Det är väl markerat och gott om vatten. Det lilla sjösystemet ner mot Skájdejåhkå är bedövande vackert. Vi rör oss över en axel, och sedan går det svagt nedåt. Plötsligt liksom upphör stigen. Vi irrar runt på myren, men hittar till slut fram till vadet genom att utgå från hur jokken slingrar sig fram.

Vadet är ytterst enkelt idag, det är till och med varmt i vattnet. Detta vad kan dock vara djupt vid mycket vatten. Vadar man precis vid mynningen är botten fin, och halvvägs över går det över en sandrevel.

Vi lunchar efter vadet och plötsligt brakar det till. Det börjar ösregna och och blixtar slår ner runt i kring oss. Vi viker ner våra stavar och ligger ner under videsnåren. Några få fjällbjörkar är det enda som är högre än oss. Två veckors högtryck har övergår till slut i oväder. Det är väldigt utsatt.

Till slut väljer vi att fortsätta. Vi går längs väl nedgången stig, in mot Norge. Gränsen är tydligt markerad, och plötsligt är leden markerad mer eller mindre varannan meter. Det är skönt för nu kommer dimman också. Vi har läst att det ska finnas en kåta här någonstans, men vet inte riktigt var. Vi behöver hitta tältplats och vill inte komma ut i kanjonen i full dimma. Ibland viker dimman undan, det är som ett sagolandskap. Vi passerar två lätta vad, ett över en klipphäll, och ett där stenar lagts ut för att kunna gå, som en bro under vatten.

Vi fortsätter längs en rad små sjöar och börjar närma oss kanjonen. Då plötsligt ser vi en skylt med en kåta ritad på. Just då viker dimman undan och vi letar oss fram in i en dold dal nedanför stålgrå berg, invid ett vackert vattendrag som kastar sig ner i skummande vattenfall. Det är som att komma fram till Vattnadal i Sagan om ringen. Tyvärr är det fullt i kåtorna, så vi slår upp vårt tält på en äng i närheten.

Dagen efter påbörjar vi nedstigningen. Det är tjock dimma, men stigen är oerhört välmarkerad och iordninggjord. Dimman viker undan och vi vandrar genom ett dramatiskt landskap invid norra europas djupaste kanjon, längs kanten av stupande berg, och invid vattenfall som rinner över den blankpolerade klippan.

Till slut kommer vi ner vid ett vattendrag och vi vandrar genom tallskog. Om planen är att övernatta här kan det vara lämpligt att leta sig in till den lilla sjön Voudnabatjávrre, eftersom det inte finns tältplatser nere i den lilla byn. Där är heller inte så enkelt att hitta vatten, så fyll gärna på.

Hellemobotn är ett gammalt samiskt viste, som numera enbart används som sommarställe till släktingar till de som bodde där ursprungligen. Här finns ingen el, och enbart telefoni om man har abonnemang från Telenor. Byn trafikeras 2 - 3 gånger i veckan. Normalt måste man ringa i förväg för att färjan ska ta den extra turen in i den djupa fjorden. Under högsommar på helgerna verkar dock färjan väl använd, så risken att den inte ska komma är nog liten. Vi får dock hjälp av flera lokalt boende att ringa på färjan, för säkerhets skull.

Hellemobotn - Narvik

Hellemobotn trafikeras av färja, linje 18-585, som går mellan samhällena Drag och Kjøpsvik i Tysfjord. Från Drag och från Kjøpsvik går det busstrafik mellan Bodø och Narvik. En utmaning är att i Drag finns varken hotell eller campingplats och när färjan från Hellemobotn anländer går ingen buss (ingen affär är heller öppen). Vi övernattade vid en sjö bakom skolan och tog bussen till Narvik på morgonen (då också både affär och fik fanns öppna). Drag är en gammal samisk ort, och det finns ett fint museum som är värt ett besök.

I Kjøpsvik finns hotell. När vi kom ut var det dock festival i staden och alla hotell var slut, trodde folk vi pratade med. Eftersom vi inte hade täckning med våra mobiler kunde vi inte kontrollera det. Troligen är Kjøpsvik ett bättre alternativ än Drag.

Mattips

Du/ni som väljer och gå den här sträckan har nog redan relativt stor erfarenhet av att vandra i fjällen och hur ni gör med maten. Det var dock en utmaning att planera mat för en så pass lång vandring och det ska samtidigt vara hanterbart och bära. För oss är vandringen vår semester och därför vill inte heller att det ska vara för påvert. Vi går ganska långsamt, fikar ofta och sträckan får ta den tid det tar och vi går sällan över 15-16 km på en dag.

Vi äter iallafall till frukost nudelsoppa. Vi delar på en 100 g soppa och till det äter vi varsin smörgås. Hårt bröd tar mycket plats så hälften av det beräknade brödintaget var denna gång tortillabröd. Till brödet hade vi kaviar och mjukost på tub med oss. Kan du tänka dig att äta majonäs på smörgås är det ett bättre alternativ än tubost då det har betydligt högre energivärde.

Lunchen består av att vi delar på en turmat och varsin smörgås. Töm ut den torkade maten i plastpåsar och ta med en eller två tomma förpackningar. Maten tar då betydligt mindre plats i ryggsäcken. Som extra energiintag brukar vi ha med choklad, nötter och torkad frukt. För att göra det lite enklare och enklare att beräkna hade vi med oss endast choklad denna gång. Vi hade en 200 g chokladkaka per dag. Tungt i början, men värt det.

Middagen består av egentorkade "grytor" såsom köttfärssås med bönor eller linser och morötter i. Vi låter den torkade maten ligga i vatten i en träningsdrycksflaska över dagen i ryggsäcken och när man kommer fram är den färdig att bara värma. De "grytorna" torkar vi hemma i ugnen på långplåt. Blir mycket gott och smakrikt. Behöver du än mera energi kan du ta med dig gräddpulver och blanda i.

Vi avslutar kvällen med varsin varma koppen frukt/bärsoppor.

Eva Debels - eva.debels@gmail.com.

Peter Antman - författare till Vandringsturer i Padjelanta.