Islandsvandring juli 2007

Så började vandringen genom det isländska landskapet som inte liknar något man kan se i Skandinavien. Det är oerhört kargt, vilket märks på djurlivet. Vi såg inte till några däggdjur, och ytterst få arter fåglar. Färgerna på de omgivande bergen och lavafälten är varierande och fantastiska. Här och var pyste det vattenånga ur jorden, och svaveldoften var ibland stark.

26 juni. Nästa dagsetapp (11 km) började med snöfältsvandring på flack och karg högfjällsmark Landskapet är storslaget i många färgnyanser, och här och var syntes röken av källor. En i gruppen beskrev det som ett marslandskap, och det är en bra beskrivning. Det ser helt enkelt inte jordiskt ut.

Efterhand blev marken mer kuperad, med täta växlingar mellan uppför och nedför. Det blåste också kraftigt, och när vi pausade för lunch strax NV om Svartihryggur blåste en finkornig svart sand in överallt i packningen. Här och var i landskapet syntes mindre ”sandstormar”.

Efter vårt rastställe var det i stort sett bara nerför ända till stugan vid sjön Álftavatn, som ligger 537 m.ö.h (de som går åt andra hållet har alltså en rejäl stigning på omkring 400 meter). Våra sista kilometrar till Álftavatn gick på helt flack och lättvandrad mark. Den kraftiga vinden virvlade flera gånger upp sandmoln. Álftavatn är en vacker sjö, och vi tog en promenad på kvällen och fotograferade både landskap och fåglar.

27 juni. Blåsten hade tilltagit. På morgonen upptäckte vi ett par strömänder i ån vid tältplatsen. När ett par av oss gick för att fotografera dem fann vi dessutom en smalnäbbad simsnäppa som helt orädd hukade för vinden i strandgräset. Uppenbarligen var vädret ett större hot än vi människor.

Efter den första halvmilen kom vi ner på en slätt som inte liknar något jag sett förut (namnlös på kartan). Marken består av svart lavasand där ingenting växer. Runt slätten reser sig en del berg, med grön växtlighet som bildar kontrast mot allt det gråsvarta nedanför. Vi gick i duggregn och blåst på en bilväg avsedd för fyrhjulsdrivna fordon. Här fick vi också vårt första riktiga vad, över Bláfjallakvisl, i knädjupt strömmande vatten. 

Efter tältuppsättning och kvällsmat tog vi en promenad till Svartikrókur (Markarfljótsgljúlfur), en kanjon som ligger ca 1 km väster om stugan. Detta bör man inte missa, eftersom ravinen är oerhört dramatisk. Den sägs skära ner ända till 180 m meter från markytan. I ravinen häckar stormfågel, och vi blev förvånade över att finna dem så långt från havet.   

28 juni. Solen tittade fram igen, men blåsten fick oss ändå att äta frukosten under yttertältet. Leden gjorde först en krok och närmade sig en tunga av den jättelika glaciären Mýrdalsjökull, som vi hela tiden såg en liten flik av. Vi gick över en bro över Fremri-Emstrá som bildar en ganska imponerande ravin och som avvattnar jökeltungan Entujökull. Sedan vände stigen tillbaka mot en sydligare del av Markarfljótsgljúlfur. På kartan kan man se att leden på två ställen går bara ett par hundra meter från ravinen. Här lämnade vi våra packningar en stund och tog en kort promenad för att hänföras av bråddjupet och de lodräta klippväggarna.

Stigen avlägsnade sig mer och mer från ravinen, men det egendomliga berg som kallas Einhyrningur var hela tiden synligt i nordväst, på andra sidan. Söderut växte sig den imponerande glaciären Eyjafjallajökull långsamt allt större, och det var till vänster om den som vi nästa dag skulle ta oss upp. Landskapet började här bli lite mer frodigt och påminde för ovanlighetens skull om vanligt svenskt fjällandskap. Rödvingetrast och småspov hördes. Vi passerade över en liten bro över en djup miniravin, och efter ytterligare ett par kilometer kom ett vad. Det gick inte upp till knäna, men forsade på ganska bra. 

De sista kilometrarna (av totalt 14 km från Botnar) ner till stugan vid Þórsmörk gick genom björkskog som ju inte är så vanlig på Island. Här fanns bl a sjungande gärdsmyg, och när vi kom nära stugan hördes en hel del enkelbeckasiner. Utsikten upp mot Eyjafjallajökull var enastående, och landskapet runt omkring stugan var mycket vackert. Vid Þórsmörk slutar många sin vandring och tar bussen mot Reykjavik. Så gjorde en i vårt gäng, så nu var vi bara tre kvar. 

29 juni. Sträckan från Þórsmörk till Skógar är bitvis djärvare och mer strapatsrik än den tidigare. Många går den från andra hållet, med början vid Skógar. Uppförslutningen från det hållet är måttlig, och en del vandrare gör sträckan Skógar – Þórsmörk med lätt packning på bara en dag (ca 25 km). Men många vänder eller övernattar efter halva vägen. 

 

Från Þórsmörk har man en mycket brantare uppfärd än om man går åt motsatt håll. Under framför allt tre etapper med stigning ska man ta sig upp ca 1000 m, vilket känns rejält om man som vi har tung packning. Det kan vara ont om dricksvatten, så det ska man ta med sig. 

Stigen från Þórsmörk kan vara svår att komma på, men vi frågade på campingen på södra sidan av Krossá och fick en beskrivning. Det är även den campingen som ansvarar för den nybyggda stugan uppe på Fimmvörðuháls. Om man säkert vill ha plats i stugan ska man boka innan man kommer dit, troligen många dagar i förväg. 

Till en början slingrade sig stigen utmed en grönskande bergssida, och bitvis gick vi utmed branta sluttningar på ena sidan. Utsikten är hela tiden vidunderlig, men det gäller att inte snubbla. Vid en passage gick vi på en mycket smal kant över till nästa sluttning (se fotot ovan), och där bör man inte ha anlag för svindel. Sedan blev det efterhand lite flackare, innan det var dags för nästa rejäla stigning upp till Morinsheiði som är en karg och stenig högplatå, platt som ett golv. Utsikten härifrån mot två glaciärer kan knappast beskrivas med ord, och i landskapet finns också dramatiska vattenfall och lodräta stup.

Innan den sista rejäla stigningen var vi tvungna att klättra runt en mycket smal kant mellan två bråddjupa stup. Detta kan knappast genomföras utan den kedja som är uppsatt för att hjälpa vandrare. Om man tappar taget om kedjan störtar man ner i djupet. (Personer som lider av svår höjdskräck bör inte gå här. Vi har nog normal höjdrädsla, så vi kunde hålla våra nerver någorlunda i styr.) 

Efter ca 5 km kom vi till en bro, och därifrån kunde man välja att antingen fortsätta på bilvägen eller följa den natursköna stig som följer Skóga. Vi var trötta och valde bilvägen, och det var några fina vyer även från den.