I trakten av Pårek

Det är i mitten av september. Vi har utgått från Kvikkjokks fjällstation, men denna text kommer att handla om när vi – efter cirka sju kilometer – lämnar Kungsleden och svänger av mot Pårtemassivet.

Där borta till höger anar man skyltarna som pekar mot Pårek sameviste.

Vi det är jag och Livskamraten. Det är faktiskt mer än två år sedan vi var till fjälls tillsammans. Detta är årets första fjällvandring för mig, men Livskamraten har redan en i bagaget.

Jag är varm trots att jag bara har ett par mycket tunna byxor och en ullskjorta. Vädret har varit med oss – ett par plusgrader och växlande molnighet. 

Vandringen i den gamla granskogen bjöd på oväntat mycket fågel. Roligast var kanske den tretåiga hackspetten.

Tretåns typiska mönster.

Våtmarkerna bjuder på härliga färgskiftningar i gula och röda nyanser.

När vi närmade oss samevistet hörde jag ett märkligt rasslande i en träddunge. Jag stannade för att lyssna och upptäckte då att det haglade ett mycket ”mjukt” hagel av små, små korn som nästan inte kändes och nästan inte syntes. Haglet övergick snart i ett lätt regn som varade ungefär en halvtimme.

In över Pårtemassivet och bort mot Luohttolahko ser vi hur ett kraftigare regnväder snurrar runt utan att riktigt kunna bestämma sig vilken riktning det ska ta.

Nederbörden tvingade oss att sätta på regnkläder, men tack vare svalkan och den relativt lättvandrade stigen så blev det inte svettigt.

Höstfärgerna är fantastiska, speciellt i solsken. En hel del björkar har börjat övergå till bruna nyanser istället för gula, men de är ändå oerhört vackra.

Vi mötte inte så särskilt många vandrare. En som dock är lätt att komma ihåg är den äldre tyske man (dvs minst ett år äldre än jag) som hade vandrat i Sarek 17 gånger. Denna gång hade han varit där 14 dagar.

Även i de många sjöarna såg vi fåglar som vi trodde skulle ha flugit söderut redan. Bland de roligaste var bergand, stjärtand, storlom och sångsvan.

Vadet vid Boarekjavrre var besvärligare än vanligt. Det var mycket slipprigt och en del av de trätrianglar som är till för att underlätta passagen var i dåligt skick – både hala och vingliga. Livskamraten valde att byta till vadarskor, men även hon hade det besvärligt. För egen del kan jag bara säga att det var mest tur att ingen av mina kängor blev blöta på insidan.

Kråkklöver

Strax nordväst om samevistet hittar vi en fin tältplats, just där björkskogen möter kalfjället, med vacker utsikt mot Pårte. Vi är nöjda. Åtminstone arton kilometer är avverkade. Imorgon ska vi bekanta oss med Hans Hylla.

Natten började kallt med molnfri himmel. Senare under natten vaknade jag flera gånger av att det var för varmt. Vid fyratiden lämnade jag tältet och förstod då varför jag var varm: Snö! Fem centimeter snö på tältet och alla luftspringor nära marken var täckta. Dessutom var det vindstilla.

Snöandet fortsatte resten av natten och vidare på morgonen.

Detta kom att förändra vår tur radikalt. Det skulle definitivt vara svårt och dessutom kanske farligt att ta sig igenom de stenrika områden som var planen. Dessutom blir det nästan hopplöst att hitta tältplatser.

Vi funderade ett tag på att ligga stilla ett dygn, men prognoserna hade sagt tilltagande snöfall under kvällen och sedan ner mot tio minusgrader. Om snöfallet tilltog skulle det också kunna bli svårt att se stigen som vi kommit på.

Klockan halv nio hade vi bestämt oss för dagens etapp: I första hand reträtt till en fin tältplats som vi hade upptäckt på vägen dagen innan, cirka tre kilometer söder om Pårek sameviste, nära sjön 692. Det skulle innebära att vi passerade det mesta av våtmarkerna och dessutom det svåra vadet. Där skulle beslut tas om vi skulle fortsätta mot Pårtestugan.

Forskningsstationen i Pårek

Innan vi kom fram till vadet gjorde vi en liten avstickare till forskningsstationen som jag inte sett tidigare. Nu var det skyltad och vi anade byggnaderna genom det glesa lövverket. Allt var givetvis låst och tillbommat. Ingen verksamhet denna tid på året.

Redan i god tid innan vadet hade vi bestämt att vi skulle vada ”ordentligt”, det vill säga med vadarskor på fötterna, trots det ihållande snöblaskandet. Väl på plats ändrade vi oss. Det hade ju trots allt gått bra på vägen upp. Jag gick först och jag upptäckte snabbt att det var precis lika halt denna gång. Jag halkade mig fram mot den andra sidan, väl medveten om att de största svårigheterna var de sista fem metrarna. Vid två tillfällen var jag övertygad om att jag skulle glida ner i vattnet, men på något mirakulöst sätt lyckades jag ta mig torrskodd över även den sista biten.

Jag har tagit mig över och väntar på Livskamraten.

Väl på säker mark vänder jag mig om för att se hur det går för Livskamraten. Hon har hunnit drygt halvvägs och närmar sig den svåraste passagen. Precis som jag gjorde ser jag hur hon samlar sig för den extra kraft som behövs för att nå nästa sten. Hon gungar försiktigt för att känna att stavarna har bra fäste. Men så ser jag att hon först stelnar till och sedan ropar något oartikulerat medan höger stav sakta sjunker ihop under trycket.

Hon har inte en möjlighet att parera. Sekunden senare ligger hon raklång i jokken. Bara huvud och delar av ryggsäcken syns ovanför vattenytan en kort stund. Ryggsäcken tynger och hon lyckas först inte få den av ryggen, så det tar ett tag (nåja, det handlar om sekunder) innan hon är på rätt köl. Det ser ut som om hon tänker efter en kort stund innan hon inser sin belägenhet och bara klafsar rakt fram i det ganska djupa vattnet och upp på land.

Allt hade blivit blött. Värst var det med fötterna, men även händer, ben och bål hade blivit rejält blöta.

Livskamraten är en sådan person som sällan eller aldrig får panik i kritiska situationer. Hon blir snarare handlingskraftig. Hon sa direkt åt mig att sätta på en varm soppa medan hon bytte om. Inga svordomar. Inget gnäll över vad som hänt. Inget klagande över kylan och snöblasket.

Det måste ha varit vansinnigt kallt. JAG frös om mina kalla och blöta händer. Hon var blöt över hela kroppen.

Ler hon inte...?

Detta drama fick oss åter att fundera över vår fortsatta rutt. Det kändes på tok för långt att vandra ända till Pårtestugan eller till Kvikkjokk. Vi hade bara tre kilometer kvar till den fina tältplats vi spanat in på vägen upp. Dagen därpå skulle vi fortsätta till Kungsleden och följa den till Pårtestugan. Där skulle Livskamraten kunna torka allt det blöta.

Snöandet hade ju fortsatt hela dagen även om det blev mer blask med tiden. Vi fick därför ägna en del tid åt att skrapa undan snön och slasket innan vi satte upp tältet.

Så här i efterhand (fast då också) är jag glad över att det var Livskamraten – och inte jag – som råkade ut för denna smärre katastrof. Jag beundrar hennes sätt att hantera hela situationen. Inte en sur min, längtan hem eller något annat negativt. Hela tiden planerar hon framåt och tänker positivt på resten av turen.

Att vi valde att stanna där vi gjorde var det bästa beslutet vi tog på den här vandringen.

Det regnade kraftigt nästan hela natten, åtminstone fram till klockan fyra. Två timmar senare anades solen i öster och en fullständigt fantastisk vy mötte våra ögon.

Jag har aldrig vaknat till något vackrare. Närmast oss guldgula fjällbjörkar och en matta av dvärgbjörk i alla tänkbara pastellfärger från rostrött, över till orange, gult och grönt. I bakgrunden en absolut klarblå himmel och där emellan helt snöklädda fjäll.

Stundtals var sjön närmast oss helt spegelblank, vilket gav en hänförande spegelbild som var svår att motstå.

Uppenbarligen hade nattens regn fallit som snö i högre terräng. Till detta kommer att morgonen var krispig med frostiga detaljer på växterna och en tunn isskorpa på de delar av tältet som ännu låg i skugga. Nästan omedelbart bestämde vi: Här stannar vi en natt till. Minst.

När vi rörde oss i området så upptäckte vi att vi hade grannar. Det ena tältet visade sig innehålla den tyske man vi mött tidigare. Han var lite orolig eftersom han var en dag försenad och hade folk som väntade på honom i Kvikkjokk.

I det andra tältet låg ett ungt par som redan vandrat en vecka i Kebnekaise och nu skulle ha en vecka i Sarek. Den unga kvinnans säck vägde 23-24 kg! Mannen bar bara ett par kilo mer. Hmm.

Solen kommer och går. Livskamraten går barfota i Foppatofflor och verkar inte frysa alls. Hon har plockat en mugg full med blåbär och är på jakt längs småjokkarna efter fjällsyra till en sallad.

Mitt på dagen fick vi en överjordisk fågelobservation. Från Pårtehållet kom något stort och ljust seglande. Då och då stannade fågeln tillför en kort ryttling. För andra gången någonsin får jag se en jaktfalk i fjällen. Denna hade vänligheten att segla rakt mot oss och sedan vända igen och sakta försvinna över Pårte. Ska man ha en bättre observation än så måste man ha den uppstoppad framför sig.

Turligt nog har Livskamraten inga fysiska men av sitt dopp förutom en öm skinka och överarm. Hon har förstås ägnat en stor del av dagen till att torka kläder både i solen och med hjälp av eld.

Hon har dock inte fått någon hjälp av vinden. Trots det har hon lyckats torka nästan allt som varit blött.

Här har alltså varit praktiskt taget vindstilla och därmed nästan alldeles tyst. Nästan som fjällen på vintern.

Klarblå himmel är skönt på dagtid när man är stilla. Den vackra dagen övergår däremot ofta i kyliga kvällar och nätter. Medvetna om detta passade vi på att tvätta både kropp och en del kläder ordentligt innan solen stod för lågt.

Redan innan klockan 17 kände vi en markant temperaturskillnad. En timme senare pysslade vi med middagen – inne i absiden. Vi hade tänkt sitta ute i det vackra vädret, men den värme som matlagning alstrar lockade in oss i tältet och där förblev vi.

Under natten har det både regnat och snöat lätt, men det upphörde framåt morgontimmarna. Vädergudarna bjöd sedan på ett högt molntak med tydliga ljusglimtar. Ett perfekt vandringsväder med andra ord.

Vi passerade myrarna och björkskogen...

...innan vi kom in i den trolska barrskogen. På bilden nedan ses den overkligt pastellfärgade vitmosslaven.

Barrskogen ner mot Kungsleden bjöd på några riktiga godbitar. Dels såg och hörde vi många lappmesar, dels hade vi sällskap av tre par lavskrikor.

Livskamraten letar signalarter.

Snart nog passerade vi Stuor Dahta (bilden ovan) och nådde Kungsleden på samma ställe som vi lämnat den och därmed har vi kommit till den punkt där denna berättelse slutar.