I Lodjurens skog

Enda gången hittills jag sett ett lo

Som frilufts och naturintresserad sedan barnsben så har jag haft en speciell relation till ett av våra stora rovdjur, nämligen Lodjuret.

Jag påstår att det är vårt vackraste rovdjur...smidigt och gåtfullt. Att få se ett lodjur är inte alla förunnat. Själv har jag sett ett vilt lodjur vid ett tillfälle för ganska många år sedan, under en vinterfågelinventering mellan Tierp och sjön Strömaren i mitten av 1980-talet.

Snön låg djup, jag följde en höjdrygg som kallas Gruvberget. På själva "berget" så hade skogen lämnats men runtomkring hade det avverkats så det var ett ganska stor kalhygge. Precis när jag kommer ut på den norra änden av berget så ser jag något som rör sig i kanten av hygget mot Stormossen. Adrenalinet strömmade till upp med kikaren. Jo, det var ett lodjur som rörde sig in i Stormossen och försvann mellan tallstammarna.

Denna upplevelse av ett lodjur som jag såg i kanske 5-10 sekunder, har etsat sig fast i mitt minne sedan dess. Detta vårt guldgula stora kattdjur.

Florarna - vildmark mellan de uppländska bruken

Sedan början av 80-talet så har mitt favorit område när det gäller natur varit Uppsala läns största naturreservat, ett skogs- och myrområde som heter Florarna. Florarna ligger mellan de gamla järnbruken Lövstabruk och Österbybruk. Området ligger förövrig bara några mil öster om Gruvberget och Stormossen där jag såg mitt första vilda lodjur.

Florarnas egentliga yta är ca en kvadratmil, då räknar jag inte bara det område som blev avsatt som reservat 1976. Då räknar jag in de områden i anslutning till reservet som naturligt hör ihop, bla skogarna och mossarna kring sjön Fälaren.

Den främsta anledningen till att jag skidat runt i denna nära vildmark under många vintrar är för ugglornas skull. Florarna kan under vårvinten bjuda på en fantastisk nattkonsert som är både trolsk och spöklik.

Men nu var det om lodjuren jag skulle berätta.

Under mina skidturer i Florarna genom åren så har jag regelbundet stött på spår av lodjur. Vilket alltid glatt mig. Med andra ord så har det alltid rört sig lodjur i dessa trakter.

De sista åren har jag börjat notera observationerna och ofta bakspårat dem. Det hänger troligen också ihop med att jag numer arbetar som tillsynsman i Florarna. I det arbetet så ingår det att rapportera rovdjursobservationer till Johan Månsson som är rovdjursansvarig på Länsstyrelsen i Uppsala.

De lodjurspår jag hittar noteras med datum,tid och plats. GPS är ett mycket bra hjälpmedel i detta arbete.

Första snön

Redan den 19 oktober 2003 kom det första snöfallet över Florarna. En vecka senare låg ett ganska rejält snötäcke i Florarna.

Det idealiska i Florarna inför vintern är att det blir rejält kallt innan någon snö kommit. Då fryser nämligen myrarna och sjöarna snabbt och området blir som ett salsgolv att vandra genom.
Den här vintern ville det inte bli så idealiskt. Det frös aldrig till riktigt i början av vintern. Den första snön smälte bort och det många gråa och fuktiga dagar.
I början av december drog den första rejäla snöstormen in över Florarna precis då jag var ute och spanade lite spår i den norra delen av reservatet. Hade sett spår av älg, rådjur, ekorre, grävling och mård. Ute på en av de större mossarna så drog snön in över landskapet som en vägg, samtidigt som skymningen allmer kom krypande. Jag insåg att det var dags att bege sig tillbaks mot tillsynsmannatorpet Västergärdet.
Pulsande, idiotiskt nog hade jag inga skidor, försökte jag ta mig kortaste vägen över mossarna tillbaks, vid det här laget var jag ganska trött, blöt och missmodig efter en hel dag i markerna. Inga lodjurspår, ingen direkt fågel, snöstorm, halvmeters snötäcke med vatten under och det började mörkna. Humöret var inte direkt på topp.

Helt plötsligt upphörde snöandet och himlen sprack upp och solen tittade fram över barrskogsranden det sista den gjorde innan den sakta sjönk ner bortom skogen.Vildmarken kan bjuda på sig själv ibland, det var vackert! Sådant ger direkt en kick både åt humör och energi.
Den 19 december ringer min mobiltelefon. I andra änden är Hasse, en kille från Örbyhus som är stadig besökare i området. Han berättar att han nu är vid Agnsjöstugan för att övernatta, men att han på vägen dit sett "en massa" lodjurspår vid södra änden av Lilla Agnsjön.

Dagen efter är jag på väg från Stormon ner mot Agnsjöarna via Mörkmossen och Trädgårdsholmen. Snön har legat kvar ganska bra sedan snöfallet i början av december och isen har lagt sig på flera av de mindre sjöarna. Det senaste dygnet har det dock töat något. Under den gångna natten har det dock frusit på lite igen och kommit lite lätt med pudersnö. Vid Stora Agnsjön tvekar jag lite på isen så jag följer strandkanten mot sydväst. När jag lämnar Stora Agnsjön bakom mig så upptäcker jag det...denna vinters första lospår...eller rättare sagt...lospår går hit och dit i det halvöppna kärret mellan Stora och Lilla Agnsjöarna.
Jag fortsatte över Lilla Agnsjöns is fram till Agnsjöstugan där röken hemtrevligt stiger ur skorstenen. Stampar av snön ute på trappan och går sedan in i stugvärmen och hälsar på Hasse som bjuder på kaffe. Vi pratar lite allmänt om isar och annat. Efter kaffet går vi ner till södra änden av sjön där han visar på de lospår han sig igår när han var på väg till stugan.

Sedan går vi mot nordost över isen mot de spår som jag sett någon timme tidigare. Sjöisen är lite tunn på det vanliga stället vid östra änden så vi går upp på land lite längre söderut.
När vi kommer fram till kärret där lospåren går kors och tvärs så börjar vi titta oss omkring och följa spårens olika riktningar.

Plötsligt ropar Hasse inifrån en ganska buskig del av kärret att jag ska komma. När jag kommer fram så ser jag att han hittat ett rådjur som troligen är slaget under de senaste 36 timmarna.

Utan alltför stor undersökning så konstaterar vi att det är många lospår kring det döda rådjuret. Av spåren går det att se att lodjuret med ett par kraftiga språng kommit på rådjuret och slagit det. Därefter har loet släpat rådjuret ca 10 meter mot en liten tätning intill ett par små granar.
Detta är det intressantaste med snö, att det går att läsa av vildmarkens vardagliga dramatik för oss besökare.

Vår relation till rovdjuren

Tyvärr har vi människor en förmåga att ta part för rådjuret, det är enkelt att göra det. Vi kan tänka på det ögonblick av skräck som rådjuret hann uppfatta vid lodjurets anfall. Men vi ska tänka också på att lodjuret är en del av den ekologiska kedjan i vår natur.

Men vi ska också vara medvetna om att de stora rovdjuren kan orsaka problem och det får vi inte blunda för, exempelvis i kontakt med tamdjur.

Personligen skulle jag uppskattar jag de personer både bland jägare, jordbrukare och naturvänner som har en sunt nyanserad syn på våra stora rovdjur.

Tillbaks till skogen vid Agnsjöarna...

Som jag tidigare berättade så var det mycket lospår kring rådjuret, för Hasse och mig var det inte möjligt att avgöra om det varit fler än ett lo på plats.

Jag ringde upp Johan på Länsstyrelsen och rapporterade vårt fynd. Han talade om att han skulle skicka ut någon ur sin fältpersonal för att möjligt konstatera om vi hade en familjegrupp av lo eller ej.

Efter ett par timmar så mötte vi upp spåraren Anders från Länsstyrelsen vid Dikesmyren och visade honom till platsen för lodjurets byte. Han konstaterade genom kontroll av rådjurets strupe att det mycket riktigt var lo som dödat det. Men om det var ett djur eller flera hade även han svårt att bedöma.

Vandring i mörker över svaga isar

Nu började det skymma och både jag och Anders hade en ganska rejäl bit att gå till bilarna. Anders med sin i väster vid Dikesmyren och jag med min i nordost vid Stormon. Hasse däremot hade nära till sin övernattning vid Agnsjöstugan så vi skildes vid Stora Agnsjöns strand i vinterskymningen.

Hasse och Anders hade sällskap en bit på vägen medan jag travade iväg ensam norrut på Stora Agnsjöns is. I höjd med lomholmen så började dock isen ge ifrån sig osäkerhetsljud när jag slog med vandringsstaven vilket gjorde att jag vände och gick på land istället.

Sista biten över Mörkmossen innan Stormon var det rejält mörkt. Jag roade mig med ett fundera på om det var ett antal ögon och öron som vakade över min vandring över den mörka mossen. Väl framme vid bilen så ringde det, det var Anders som ringde och kontrollerade att jag kommit fram...han hade precis kommit fram till sin bil i andra änden av Florarna.

Resten av vintern så hade vi lodjur i reservatet mer eller mindre hela tiden, av spåren att döma. Lodjuren har stora revir så Florarna utgör bara en del av dessa djurs revir. Under vintern hittades några matplatser till för lodjuren.

Nu ser jag fram emot den snö och den vinter som kommer för att åter följa våra vilda grannars liv genom de spår de lämnar.