Gran Canaria

Det var en vecka i december 2006 som jag var på semester på ön som i flera decennier varit turistmål för oss nordbor. Berättelsen baseras på mina upplevelser och en sammanställning av fakta jag hämtat på Internet. 

Kort om ön

Gran Canaria är den tredje störst av de sju Kanariska vulkanöarna och tillhör Spanien. Ön indelas i fyra klimatzoner och kallas därför en kontinent i miniatyr. Bergsmassivet Los Pechos, som går från nordväst till sydväst, är den huvudsakliga orsaken till detta och delar ön, beroende på orientering och höjd, i olika mikroklimat; Den torra sydväst-sidan, där det är varmt och soligt året om. Längst ner i söder ligger Maspalomasöknen, även kallad mini-Sahara. Efterhand som man närmar sig mitten av ön når man de tempererade mellanzonerna. Västerut faller landet brant från öns mitt och ned mot havet i djupa klyftor. I Bergslandskapet, las Cumbres, över 1500m, där havets påverkan är mindre och bergen håller kvar molnen, kan temperaturen sjunka till noll grader. I subtropiska nordöst-sidan är terrängen höglänt och grön. Här är landet frodigt och det växer kanarietall som längre ner övergår till bananodlingar.

Bergsvandring
Gran Canaria har mer än 300 kilometer vandringsleder att bjuda på. För enkelhetens skull följer jag med på en arrangerad dagsvandring. Jag åker med charterbuss upp till 1200 meter över havet där bergsguider från Rocky Adventure möter upp. Vi utrustas med vandringsstavar och påbörjar en av deras mest populära vandringar upp mot öns högsta punkt, 1949 meter. Vi vandrar längs Camino de la Plata, Silvervägen, en vandringsled som trampades upp av urbefolkningen för 2000 år sedan. Solen bränner från klarblå himmel och jag svettas redan.

Landskapet är kargt och vegetationen består av låga buskar.

Efter att ha vandrat en stund stannar våra guider oss och samlar vår stora grupp. De erbjuder nu två alternativa turer varav en lite lättare. Alla i gruppen väljer unisont den svårare rutten, vilket inte har hänt på mycket länge, enligt våra guider. Jag ser mig omkring i gruppen bland barn och gamlingar och undrar hur detta skall sluta.  
 
Efter att ha vandrat några timmar i solen är det skönt när miljön växlar och vi kommer in i pinjeskogen som ger skön skugga. Glädjen är kortvarig och efter hand som vi vandrar kommer vi över trädgränsen. Sista biten går vi på rena vulkanstenen. Jag är nu själv inte så kaxig längre och får äta upp vad jag tänkte om vissa deltagare. Uppe på högsta punkten är det blåsigt så vindsäkra fjällblusen åker på. I lä bakom några klippor äter jag min medhavda matsäck innan vi går ner igen. Bussen kör oss tillmötes vid pinjeskogen så returen går fort. Canarierna själva åker om helgerna upp i bergen och grillar vid de iordningställda rastplatserna bredvid parkeringarna. Den sura röken från grillarna slår emot mig när jag kommer fram till parkeringen för återresan.  

Cruz de Tejeda
En annan busscharter tar mig rätt över ön, från mitt hotell på sydsidan upp till de högsta punkterna och ner till den tidigare beskrivna subtropiska nordsidan, och jag får på så vis uppleva de fyra olika klimatzonerna. Resan går genom djupa dalar, enorma vulkankratrar och gröna skogar. Jag passerar palmlundar och idylliska byar. Nästan mitt på ön, vid Cruz de Tejeda, mer än 1400 m.ö.h. omgivet av pinje och mandelträd besöker jag marknaden och får smaka på, och handla, lokala godsaker vilket jag motstår.

Jag blir erbjuden, mot en rejäl slant, en ”unik” åktur på en åsna av en gammal farbror med bredbrättad hatt och pullover. Samma man som för 12 år sedan, när jag var här senast, men en ny åsna. Inte särskilt unikt tycker jag. I stället går jag för att titta på utsikten. Mot söder skymtar jag bland molnen, toppen på vulkanen Teide på Teneriffa.

På närmre håll ser jag imponerande Roque Nublo; en basaltisk klippa som är över 70 meter hög. Jag bränner av några snabba bilder med min Nikon D200 innan det är dags att åka vidare.

slut.