Genom Sarek med Britt

Med andan i halsen och skumpande ryggsäckar rusar vi mot båtplatsen i Ritsem. Här är dåligt skyltat så vi väljer först fel väg ner till bryggan. Vänder om och inser att vi förmodligen kommer att missa båten. När vi kommer över krönet och ser att M/S Storlule precis har lagt ut, får Britt iväg en genomträngande busvissling och en person på däck tittar upp... 

Väl ombord sjunker jag ner på en av de hårda britsarna. Jag och Britt är de enda passagerarna. Turligt nog är hon ganska fåordig så jag kan sitta och fundera för mig själv...

Det är inte första gången jag drar till fjälls med Britt. Våra respektive familjer vandrade i Jämtland/Härjedalen någon gång i skiftet 80/90. Då såg jag ännu mig själv som en relativ nybörjare. Britt hade emellertid lång erfarenhet. Hon och hennes man Lennart - en arbetskamrat till mig - vistades till fjälls varje sommar och hade gjort det i många år. Men så dog Lennart och Britts fjällturer ebbade ut. 

Vårt umgänge fortsatte sporadiskt. En nyårsafton för snart tio år sedan satt vi och pratade framtidsdrömmar. Då avslöjade Britt att hon hade en dröm som tyvärr aldrig skulle gå i uppfyllelse - att få vandra genom Sarek. Hon var nyligen fyllda 58 år och hon kände att åren rann ifrån henne. Hon hade ingen självklar medvandrare och hon insåg att hennes fysik snart inte skulle räcka till.

Vi hade kommit fram till Ritsem kvällen innan. Av någon anledning fanns det ingen båttur till Änonjalme utan vi var tvungna att övernatta på fjällstationen. Första båtturen gick redan 7.30 på morgonen, så vi hoppade över frukost. Det var givetvis en tanke bakom det. Nu skulle vi ha en anledning att stanna lite längre på Kristinas café i Änonjalme.

På rätt sida vattnet...

Hon är fantastisk, Kristina. Hon lägger ut nät och fångar fisk som hon sedan röker. Hon bakar glödkakor. Hon plockar hjortron och bakar hjortronkakor och gör hjortronsylt. Dessutom bjuder hon på sig själv - sin kunskap och sitt lugn. Vi satt kvar länge... delade på en röding och en glödkaka. Jag tog dessutom hjortronkaka med sylt... En underbar frukost.

Kristina

Redan då - den där nyårsaftonen - bestämde jag och Livskamraten oss för att se till att Britt skulle få se Sarek. Det skulle bli vår 60-årspresent till henne. Av olika anledningar blev det inte så. Det skulle dröja ytterligare några år innan turen blev av - oroande många. Men nu var vi på väg - jag 61 och Britt 66... och vilken underbar start att få sitta här hos Kristina och ta det lugnt.

Akkastugan 

Vi följer stigen de två kilometrarna fram till Akkastugan. Vädret är med oss. Höga moln skymmer solen. Det är inte Björn som tar emot i stugan utan en ung familj med barn. Det känns lite konstigt. Jag har inte varit här så värst många gånger, men varje gång - sommar som vinter - så har Björn stått på trappan och tagit emot. Jag undrar om han kommer tillbaka... 

Två kilometer efter stugan kommer vi fram till bron över den mäktiga Vuojatätno. Vi har en underbar vy mot Ahkka och nere vid det forsande vattnet guppar en strömstare.

Plupp vid Vuojatätno

Bara lite senare kommer regnet. Det strilar några timmar. Vi vandrar i ett lugnt och behagligt tempo. Ett par småspovar följer oss en bit och ropar varnande. När vi kommer fram till Treparksmötet har regnet upphört.

Treparksmötet

Vi väljer stigen mot sydost - mot Ruohtesvagges mynning. När vi tar en kort paus är en blåhake vänlig nog att sätta sig strax intill och stoltsera med sitt vackra bröst. Efter någon kilometer hittar vi en skaplig tältplats vid en liten bäck precis ovan trädgränsen. Nu sänker sig molnen igen och utsikten mot Gisuris och Ahkka försvinner. Strax efter åtta kryper vi ner i sovsäckarna. Jag är mycket förvånad över att vi hunnit så här långt idag med tanke på hur Britts packning såg ut när vi möttes på Hallsbergs järnvägsstation två dygn tidigare...

Långt innan vår vandring började gjorde Britt klart för mig att det var Lennart som stått för det mesta av planeringen - och bärandet - på deras gemensamma färder. Hon ville därför att jag skulle skicka utrustningslista med lite tips. Det trodde jag att jag hade gjort...

När Britt mötte upp på Hallsbergs järnvägsstation tillsamman med sin syster som bärhjälp hade hon en proppfull ryggsäck med ett par flaskor vin och några småflaskor med starkare varor. Dessutom hade hon en kasse bredvid. Ja jösses! I den fanns mer vin, ost, kex... Ombord på tåget packade vi om, packade om, packade om… Morgonen därpå kändes huvudet en aning tungt...

Men det värsta av allt... BRITT HADE GLÖMT STAVARNA! Nu hade hon en fantastisk tur. I Ritsem FICK hon ett par stavar som någon vandrare glömt.

Det regnade en del i natt och även nu på morgonen strilar det en del. Vi vaknar vid sjutiden och kommer iväg två timmar senare. Det får ses som ganska bra med tanke på att vi inte är ett dugg samtrimmade. Regnet fortsätter till och från halva dagen och molnen ligger lågt, men på eftermiddagen lyfter taket och vi får en fantastisk entré in i Ruohtesvagge. Precis vid ingången till denna mäktiga dalgång får vi en helt magisk uppvisning av två smalnäbbade simsnäppor. De flyger, svirrar, landar på vattnet, snurrar...

En av simsnäpporna

Över huvud taget har vi haft många fina fågelobservationer. Vi har sett minst ett tjugotal småspovar - så många har jag aldrig sett förut - och dessutom tre fjällabbar.

Niak och den nordliga entren till Ruohtesvagge

Vi vandrar långsammare idag. Alla hinder tar lång tid - uppförsbackar, våtmarker, videsnår. Trots att vi inte slår läger förrän vid 18-tiden så har vi inte förflyttat oss mer än ungefär elva kilometer. Tältplatsen hittar vi invid en porlande bäck ungefär en kilometer norr om mynningen av Sierggavagge. Vi ligger i våra sovsäckar redan strax efter åtta. Ryggen känns OK men jag är öm i alla muskler.

Ryggen, ja... Vi skulle ju varit tre som vandrade här - jag, Livskamraten och Britt. Såväl jag som Livskamraten drabbades av kraftigt ryggskott tidigt på sommaren. Sakta har vi blivit bättre, men Livskamraten var orolig att hon skulle sinka oss. Vi lät frågan om hennes deltagande stå öppen ända till dagen efter tågresan. Hon hade bestämt att eventuellt göra en egen tur med utgångspunkt i Saltoluokta istället. 

En vecka innan avfärd berättade Britt att hon drabbats av ryggskott! Hon blev snabbt bättre, men riktigt bra? 

Livskamraten valde att hoppa av bussen vid Kebnats brygga medan vi fortsatte till vägs ände. Det skulle bli en del dråpliga situationer med oss två - tämligen osmidiga - i ett litet tvåmanstält...

Klockan är fem på morgonen när jag vaknar av ett intensivt regnande mot tältduken. Givetvis blir jag vansinnigt kissnödig men lyckas knipa tills regnet mattas av vid sjutiden. Strax efter nio har vi packat ihop och fortsätter söderut genom vaggen. Vi har ett perfekt vandringsväder. Det är mestadels mulet med enstaka solglimtar.

Sista skymten av Ahkka

Nu öppnar sig sakta nya vyer...

Renvaktarstugan ser pittoresk ut på avstånd.När vi kommer närmare upptäcker vi mängder med skräp runt stugan. Tråkigt.

Idag var det dags för det första vadet - Smailajåhkkå. Det är ett långt, men oftast ganska lätt vad. Svårigheterna består i att siktdjupet är noll. Smaila betyder just "grumlig". Har man inte sett det, så kan det vara svårt att föreställa sig att vatten som nyss smält loss från en glaciäris kan vara så extremt grumligt.

Examensvadet

Med tanke på att Britt tar det väääldigt lugnt vid olika typer av hinder så går detta vad som en dans. Hon ser helt kolugn ut och tvekar inte en sekund. Hon ser - med rätta - mycket stolt ut efteråt.

- Det här är värt en whisky, Håkan. Och så blir det.

Efter vadet fortsätter vi ytterligare några kilometer. Hela dagen har vi kunnat njuta av vackra vyer åt alla håll. Vi har sett en hel del fågel, bland annat mosnäppor, större strandpipare, fjällripa och ett ganska stort antal fjällabbar.

En av alla fjällabbar

Tältet är uppe klockan 19. Precis då börjar det regna. Klockan kvart över åtta är vi mätta. Jag är trött - mycket tröttare än vad jag borde vara. Vi har ju tagit det mycket lugnt och inte vandrat mer än 13-14 kilometer.

Min trötthet. Vad beror den på? Att jag har lite ont i ryggen och känner mig stel och orörlig spelar förstås en viss roll, men jag borde ändå inte vara så här trött. Visserligen bär jag det mesta som är tungt, men säcken väger närmare 20 än 25 kg. Efter hand blir den ju också lättare. Vi rör oss i ett mycket lugnt tempo. Jag blir inte svettig ens med regnkläderna på. Men... vi håller på länge varje dag. I vanliga fall går jag betydligt fortare och får därmed längre återhämtning - framför allt på kvällarna.

En sådan minnesvärd dag!

Det har regnat hela natten och det kommer att regna praktiskt taget hela dagen. Dessutom blåser det hårt - mestadels medvind.

Vi vaknar kockan åtta och kommer iväg kvart i elva. Att det tar längre tid på morgnarna nu beror inte enbart på det dåliga vädret. Vi blir allt mer osmidiga.

Efter 3-4 kilometer kommer vi fram till Skarja. Jag känner inte riktigt igen mig. Det var visserligen länge sedan jag var här sommartid, men... Telefonhytten och dasset...? Hur länge har det sett ut så? Nu kan man gå in i telefonhytten och där finns ett extrarum med bord och bänkar... Enligt uppgift var det tidigare ett låst soprum.

Telefonhytten med rastrummet 

och dasset

Den blöta förmiddagen gör det skönt att komma inomhus. Där träffar vi två trevliga holländare – unga bröder. 

I röran vid telefonen hittar jag denna lilla anteckningsbok...

Och när jag bläddrar fram till sidan 12...

Vandringen 1997 var tänkt att bli en RIKTIGT lång tur genom många av Sareks dalgångar, men värmen, myriaderna av mygg samt frånvaron av vind gjorde att turen mer än halverades. Vi gick bara från pöl till pöl och doppade våra kläder eller hela oss. När vi tryckte till med händerna bakom öronen blev de alldeles blodiga av mätta myggor.

Vi lämnar våra packningar i raststugan och går ner längs ravinen för att beskåda dramatiken och fotografera. Den kanjon som jokken skapat är mycket mäktig.Trots att jag varit här flera gånger så har det inte blivit av tidigare att följa den nedströms. Vi har tur. Just nu är det ett uppehåll i regnandet. 

Efter denna lilla avstickare axlar vi våra ryggsäckar och fortsätter mot Bielavallda. Ett eller ett par vad kan vi nog räkna med. Jag vet ju sedan tidigare att om något vad kan bli besvärligt så är det Tjågnorisjågåsj.

Mahtujågåsj

Mycket riktigt. Mahtujågåsj blir bara ett par snabba kliv i vattnet, men Tjågnoris ser mycket besvärlig ut. Jag letar länge innan jag hittar en acceptabel plats. Britt står i närheten och väntar på att jag ska bestämma mig. När hon märker att jag gjort mitt val förbereder hon sig lugnt och effektivt för vadet. Det är ganska svårt. Jokken är strid och vattnet i det närmaste knädjupt. Britt är emellertid lugnet själv. Fullständigt orädd.

Tjågnorisjågåsj

Precis när vi kommer in på Bielavallda händer något märkligt. En liten lucka öppnar sig i molntäcket samtidigt som det fortsätter att regna. Framför våra ögon målas en helt magisk bild upp. Den innehåller en kristallklar och absolut hel regnbåge vars högra ände landar exakt på                         renvaktarstugan.

Denna syn varar i nästan 30 minuter och vi står som förhäxade hela tiden. Jag har aldrig upplevt något liknande. Vilken fantastisk slump att denna lilla glugg i det annars ganska massiva molntäcket höll sig öppen så länge.

Dagens sista vad blir några kliv över Bielajåhkå. Tältplats hittar vi nära offerplatsen. Vi har precis ätit. Klockan är halv åtta och det regnar fortfarande. Vi är rörande överens om att detta var en mycket minnesvärd dag.

 

Det regnar hela natten. Klockan halv åtta har vi båda varit vakna en stund och vi bestämmer oss för att det är dags att börja röra på oss.

Vi har tur. Regnet gör en paus precis när det är dags att ta sig ut och packa ihop tältet. Hela dagen har vi sedan omväxlande regn och uppehåll. Vi behåller dock regnkläderna på hela tiden, för vi har en bitande kall vind i ryggen. Det är ju ett ganska vanligt förhållande när man tar sig igenom Basstavagge.

Dalgången bjuder på tre vad denna dag. Vi har uppehåll i regnandet vid samtliga. Tur! Alle tre är ganska vattenrika - Soabbejåhkå, Alep Basstajåhkå och Lulep Basstajåhkå.

Alep Basstajåhkå

Det är märkligt hur enkelt Britt tar sig över dessa vattendrag. Hon har betydligt större problem med stenskravlet.

Mordor?

En knapp kilometer efter dagens sista vad slår vi upp tältet. Det känns makalöst gott att få krypa ner i sovsäcken. Dagen har varit kall, blåsig och regnig. Den har dessutom innehållit tre ganska besvärliga vad - vandringens tre sista.

Innan vi somnar hinner vi sammanfatta dagens uppevelser. För mig är dagens höjdpunkter de båda blommorna skrednarv och fjällbräsma. Dessa har jag inte lyckats bestämma tidigare.

Britt är ”lättvandrad”. Hon njuter av allt – till och med usel väderlek. Hon är en person som har förmågan att leva här och nu, som kan njuta av både stort och smått. Det märkte jag redan under vår första vandring tillsammans i trakterna av Helags. Hon dök ofta ner i kråkriset och hittade något som fångade hennes uppmärksamhet. Och då var hon där. Bara där.

            

Även denna morgon vaknar vi till regnsmatter mot tältduken. Under tiden som vi lagar och äter frukost upphör regnet för att inte återkomma på hela dagen! När vi börjar vår vandring har vi hård medvind.

Britt går långsammare än vanligt idag. Hon har fått rejäla skavsår. De få kilometrarna ner till Rinim tog mycket lång tid - nästan fem timmar. Det är nog tur att vandringen börjar närma sig slutet nu.

Äntligen ser vi Sitojaure

Framme i Rinim är det febril verksamhet. Unga fröken Kuhmunen ska iväg med helikopter för att delta i renskiljning och kalvmärkning. Det är sannerligen ingen UL-packning hon ska ha med sig. Tillsammans med ett par i vår ålder - som också vill ha skjuts över sjön - hjälper vi henne att få all utrustning på plats uppe vid helikopterplattan.

Det är den pratglada mamma Dagny Kuhmunen som ska köra oss över sjön så snart dottern kommit iväg. När helikoptern äntligen ger sig iväg visar det sig att det blåser alldeles för mycket för att Dagny ska våga köra båten. Vi fyra som vill över inrättar oss istället i kåtan nere vid stranden. Vi eldar och har det ganska gott på varma, sköna renskinn. Britt får också hjälp att sköta om sina skavsår. Med jämna mellanrum går vi ut och tittar på vågorna. 

Vid halvåttatiden mojnar det plötsligt och en halvtimme senare är vi på väg över sjön mot Ribakluokta. 

Märkliga molnformationer

Våra medpassagerare samt Dagny och en frusen nakenhund...

 

När vi kliver av i Ribakluokta drabbas vi för första gången av mygg. Så småningom hittar vi en tältplats som jag använt tidigare. Den ligger precis norr om Alep Vaggevarasj. I år finns här nästan inget vatten, så den är inte särskilt trivsam. Men vi är trötta. Klockan elva på kvällen står tältet på plats.

Nästa morgon är myggig! Den första delen av dagens tur går genom björkskog - innan vi kommer fram till Kungsleden. 

Som tur är har Britts skavsår läkt acceptabelt, så hon kan hålla en betydligt högre tempo idag. Det underlättas förstås också av att vi inte behöver se så noga var vi sätter våra fötter. Från att ha varit vindstilla ökar vinden efter hand till mycket stark motvind. Det är med en viss tacksamhet vi kryper in i raststugan.

Raststugan i Autsutsvagge

Här träffar vi en mycket trevlig, men ovanlig ung kvinna. Hon har ovanlig utrustning - opraktisk men vacker i mina ögon - och ovanlig mat. Dessutom har hon ovanliga kunskaper. Efter en stunds samtal frågar hon plötsligt vad min Livskamrat heter. När jag svarar berättar hon att de träffats i Sitojaure och hon plockar därefter fram en ticka av ovanligt slag som hon vill att jag ska ge till henne eftersom hon blivit mycket intresserad av den. Innan hon fortsatte sin vandring bjöd hon oss på en näve kakaobönor.

Utsikt in mot Pietsaure. Rasek till vänster och Lulep Gierkav till höger.

Jag och Britt fortsätter sedan vår vandring ända fram till branten ner mot Saltoluokta och slår upp tältet på en helt underbar plats.

Under hela tiden inne i Sarek har vi sett en handfull vandrare. Idag har vi mött 36 personer på Kungsleden. Jag tror vi närmar oss civilisationen...

Vi tar en låååång sovmorgon. Klockan är kvart i elva och vi har inte ätit frukost än. Det har småregnat i natt och på morgonen men nu är det uppehåll. Strax efter klockan tolv kommer vi iväg. 

Det är alltid lika roligt att närma sig Saltoluokta. Platsen är fylld av minnen. Vi slår upp tältet och tar först en dusch och sedan en öl.

 

Jag har telefonkontakt med Livskamraten. Hon är på väg. Hennes röst bubblar av upplevelser. Vi kommer att ha mycket att prata om... 

Grattis på 60-årsdagen, Britt!