Fullt ös i Bergün

Det har varit ett fantastiskt halvår. Först två månaders klättring i Alperna och kring Rivieran och sedan fyra månaders cykling i Sydamerika. De sista skälvande dagarna i frihet tillbringar vi i Bergün i östra Schweiz, det känns som att cirkeln sluts då vi avslutar resan lite som den började, i ännu ett paradis i bergen. Men Bergün är en helt annan värld jämfört med Chamonix, inte geografiskt men på många andra sätt. 

Tåget till Bergün, sehr idyllisch!

I Bergün får man nämligen varken tuffhetspoäng eller avundsjuka blickar om man kommer gåendes genom byn med de extremaste skidorna, eller ett par välanvända isyxor eller den senaste skaljackan. Inte ens en tusenmilablick efter en lång och hård dag i bergen står särskilt högt i kurs. 

Nej, i Bergün regerar kälken och det lyckliga hysteriska skrattet. Det är inte exklusivt på något sätt utan bara alldeles underbart folkligt. Här hittar man alla sorters människor: från barn som knappt lärt sig gå till gamla gummor och gubbar som ser så skröpliga ut att man kan undra om de verkligen borde vara ute på egen hand. Men givetvis är det så hälsosamt det bara kan bli, frisk luft och skoj i oändliga mängder. 

Det finns två banor i Bergün, dels en naturbana, som är anlagd enbart för kälkåkning, och dels en kälkbana som på sommaren är en vanlig väg. Naturbanan är fyra och en halv kilometer lång med omkring 500 meters fallhöjd, och kälkbanan är fem kilometer lång (eller sex om det är isigt nog den första biten) med strax över 400 meters fallhöjd. Det är stollift till naturbanan medan man åker tåg till starten för kälkbanan.

I stolliften upp till naturbanan, ibland kan en och annan skidåkare skymtas men de flesta är i St Moritz

Naturbanan är lite stökigare och mer teknisk då svängarna ofta är branta 180-graders kurvor vilket kräver en del när det gäller kurvtagning. Det är ont om ställen att köra om på och ibland blir det trafikstockningar och seriekrockar. Men det är det oförutsägbara som gör naturbanan så underhållande, när banan är uppkörd är det spårigt och guppigt och med lite fart kan man köra ur när som helst. 

Kälkbanan är helt annorlunda. Här är det, med få undantag, svepande kurvor där det gäller att hitta linjen och förutse hur åkarna framför kommer att köra. Missbedömningar leder till snabba inbromsningar och det vill man definitivt undvika eftersom det ofta ligger andra kälkåkare några meter bakom. Kälkbanan är snabb, en normalåkare kommer lätt upp i 45-50 kilometer i timmen, och för att få maximal upplevelse bör man starta först, eller sist. Åker man med den stora massan är det svårt att köra ostört.

Tågstationen i Bergün, i väntan på liften

Men allt är inte rosenrött i Bergün. Med tre uthyrare och ett stort tryck under högsäsong blir det trångt i backarna och kanske är det kälkåkningens harmlösa natur, och varierande mängder glühwein, som gör att många inte tänker på att det kan vara klokt att flytta sig från spåret när de tar paus. Om uthyrarna bara har ett fåtal kälkar kvar till uthyrning då man kommer dit är det bäst att hitta på något annat.

Slutligen, dags för en nyansering. Givetvis finns det tillbehör inom kälkåkningen som ger status, mest uppenbart är förstås en flashig sportrodel men sådana ser man inte mycket av i Bergün, de flesta håller till godo med kälkarna som finns hos uthyrarna. Steg två är en tight sittande dräkt men risken är då att man blir utskrattad. Bättre att acceptera den folkliga approachen: en ordentlig overall, gärna i färger som hör 80- och 90-talet till, ordentliga kängor eller moonboots och en mössa som är jämngammal med overallen.

Hos uthyraren Club 99 finns det gott om kälkar

Och just det, när man tror att man kan det där med kälkåkning, då är det dags för mörkerkörning. På kvällarna är det nämligen öppet i kälkbanan, det är sporadiskt belyst och fullkomligt nedisat. Snön, som bromsar kälken och därmed är kälkåkningens största fiende, är förpassad till kanterna av de horder med åkare som passerat under dagen.  Vid starten står några och tvekar, nattkörningen kräver lite mer övertygelse, men ingen vill gå tillbaka till tåget.

Det är ett perfekt läge att åka. Hardcoreåkarna sprang till starten och är därmed långt före och de tveksamma kör långsamt. Vi puttar ut från starten och känner accelerationen i den första branta backen. Fartvinden gör att kylan biter fint i ansiktet och det är svårt att göra något annat än att skratta med stela läppar.  Det är med skräckblandad förtjusning man konstaterar att det är svårt att se kurvorna, det är svårt att svänga och ännu svårare att bromsa. Men fort går det.

På de mörka partierna är det som att köra bil på motorväg med släckta strålkastare, men ändå vill man inte vara någon annanstans.