Från Stalo till Vájsá - den långa vägen

Jag var väl förberedd inför årets vandringar eftersom jag konditionstränat hela vintern och våren. Tyvärr bestämmer man inte alltid själv hur det ska bli. Jag drabbades av ett par motgångar innan jag kunde komma iväg. Först blev min bil påkörd bakifrån av någon som tittade i mobilen, vilket ledde till ömhet i korsryggen och en inflammation i vänster knä. Åt inflammationshämmande medicin som läkaren skrev ut och skaffade en stödstrumpa. Fick även lunginflammation i slutet av juni och var rätt klen i tre veckor. 

Det skulle inte vara bra för min mentala hälsa att avstå från fjällvandring, så några dagar efter avslutad medicinering packade jag ryggsäcken eftersom knät kändes tillräckligt bra. Min solovandrande kamrat Stefan hade påbörjat en vandring från Duvggeluokta till Vájsáluokta den 23:e juli. Jag beslutade mig därför för att göra ungefär samma vandring som den jag gjorde 1998, med start vid Duvggeluokta och slutmål vid Vájsáluokta. Jag skulle ta en annan sträckning för att besöka platser i norra Padjelanta som jag aldrig besökt. Det skulle även bli kul att jämföra mina intryck av vandringen med Stefan, som startat 5 dagar före mig.

Packningen var nere i 26½ kg - varav 3 kg fotoutrustning - med mat för 15 dagar. Tog nattåget från Stockholm 19:06 den 27:e juli.

Innehållsförteckning - klickbar.

Dag 1 - 28:e juli.

^{Karta dag 1 till 5.}

Tåget är 1½ timme sent till Murjek så de får sätta in en extra buss eftersom det är 17 personer som ska vidare till Kvikkjokk. Men även helikoptern är sen pga flygräddningsuppdrag - med 2 timmar - så det var ingen fara. I helikoptern till Staloluokta sitter vänner till morgondagens brud och brudgum. Går direkt till båtföraren - som visar sig vara brudgummens far. Han och 2 andra grabbar åker med i båten.

Väl avlämnad på Duvggeluoktas västra strand strax efter 18:00 kom ett lyckorus över mig - att äntligen vara på plats, dåligt knä till trots – och för första gången sedan 2003.

^{Utloppet från sjön som bildats av Duvggejåhkå mellan Gásakluoppal och Virihaure.}

Gick och fotade längs Duvggejåhkå och slog slutligen läger intill renvaktarstugan efter endast 3 km, men det började bli sent.

Jag lämnade Lundhags kängor hemma och gick i mina Haglöfs Roc Icon Mid, som är 340 gram lättare per sko. Det var en stor skillnad faktiskt - markant lättare att ta sig fram. Hade heller aldrig några problem med stabiliteten när det gäller skydd mot vrickningar. Lundhags nya kängor har gett mig utslag på fotlederna. Förmodligen är det allergiframkallande kemikalier som krom – som ofta används vid garvning – som är orsaken. Kängorna färgar även av sig på byxor och strumpor, något jag även hört från flera andra. Om man riskerar att gå flera dagar genom områden med omfattande blötmarker så är inte Roc Icon det bästa valet.

Dag 2 - 29:e juli.

Växlande molnighet. I stället för att gå upp till Gásakjávrre söker jag mig upp mot toppen av Stuorra Duvgge (980) och det går förvånansvärt lätt. Fin utsikt mot Gásakjávrre.

^{Utsikt över Gásakjávrre från Stuorra Duvgge.}

Går över mot norra sidan och fotar Sierggaluokta. Äter lunch innan jag går ner mot västsidan av Gásakjávrre. Det börjar dugga och gör så i cirka en timme.

^{Utsikt från Stuorra Duvgge över västra Virihaure.}

Stannar till vid min traditionella tältplats nere vid Gásakjávrres NV strand, och fortsätter sedan söderut längs sjön. Ser spår i sanden efter en annan vandrare med lite större kängor än mig. Misstänker starkt att det måste vara efter Stefan som passerat i trakterna 5 dagar före mig. Min misstanke bekräftas senare.

^{Intressanta sandstränder vid västra sidan av Gásakjávrre.}

Ser inte jokken från Messingmalmvatnan så jag viker västerut vid jokken innan och går en km innan jag slår upp tältet. Ser då att jag misstagit mig, men det var nästan bra eftersom tältplatsen var mycket fin.

^{Polarbräsma.}

^{Tältplatsen dag 2 med Topp 1462 och Messingtoppen i bakgrunden.}

Dag 3 - 30:e juli.

Går närmare 4 km västerut och slår läger igen vid en jokk 860 möh. Äter lunch och ger mig av på en dagstur mot Topp 1462. Mycket snö men inga problem eftersom den är lätt att gå på. Ibland blir det lågt till tak och lite duggregn med en kall snålblåst som tvingar på regnkläderna. Östra Messingmalmvatnan är till 95 % isbelagd. Träffar åter på oasen med blommor nedanför Messingtoppen.

^{Fjällviva och fjällviol.}

Det är lättare att passera Messingtoppen den här gången - jämfört med 2003 - då glaciären på Messingtoppen smält undan nästan helt. Ingen idé att gå upp på Topp 1462 eftersom toppen ligger i moln. Går i stället söder om västra Messingmalmvatnan mot väster för att få se glaciärtungan. Det är påfallande kargt och ödsligt här - inte ens lavarna har fått fäste ännu. Bara klippor, stenar och snö.

^{Man fick se upp för stora sprickor i den hårt packade snön.}

Här har mycker av isen på sjön försvunnit - förmodligen pga nedfallande glaciäris.

^{Panorama över västra Messingmalmvatnan från berget på södra sidan av sjön.}

Återkommande jökellopp har sänkt vattenytan ett 30-tal meter och västra Messingmalmvatnan har nu blivit två sjöar med en landbrygga emellan. Jag gick över landbryggan på tillbakavägen vilket var lätt eftersom den bestod av kala klipphällar. Däremot var det bökigare att gå längs sjön vid foten av Messingtoppen p.g.a. rasmassorna som låg där.

^{Isväggen vid västra Messingmalmvatnan är nog 40 meter hög.}

Dag 4 - 31:a juli.

Fortfarande lågt till tak på morgonen så jag beslutar mig för att fortsätta upp mot passet till Kvitvatnet i väster. Efter ett tag skingras mycket av molnen och det blir en fin dag men med en del mygg.

^{Blomfotograferingspaus på väg upp mot Jågnåtjårro.}

Kvitvatnet var helt isbelagd förutom några vakar på östra sidan, men renarna går där ändå - riskabelt nära vakarna. Beslutar mig för att gå över Jågnåtjårro för att få utsikt och snubblar på en Fjällarnika! Har inte sett den blomman på 31 år.

^{En ensam fjällarnika på SV sidan av Jågnåtjårro.}

Den högsta delen av Jågnåtjårro ligger i Norge och är 1163 meter hög. Men toppen har inte förärats med ett toppröse, vilket är ovanligt i Norge. Möjligen för att berget mer liknar en högplatå än ett fjäll och att det inte är helt uppenbart var den högsta punkten ligger. Utsikten är i alla fall fin åt alla håll.

^{Utsikt mot Gásakjávrre i öster.}

Från NÖ sidan av Jågnåtjårro fortsätter jag norrut mot 1014 för att få utsikt mot Raddujávrre. Tältar på västra sluttningen av 1014 strax innan ett regnväder bryter loss. Myggen var besvärlig, och jag tvingades ha myggnät för huvudet.

Dag 5 - 1:a augusti.

Dimma och ett lätt duggregn på morgonen. Borde ha stannat i tältet men fortsätter västerut mot 972 och vidare ner i passet i riktning mot Rr 240D. Men när vädret inte blir bättre byter jag färdplan och går ner mot renvaktarstugan i norr. Lite väl brant över hårda snölegor första biten. Går förbi stugan på avstånd och ser att det är någon där, men fortsätter norrut. Försöker sätta upp tarpen i blåsten och regnet men får inget bra skydd, så jag väntar med lunchen och fortsätter. Börjar bli blöt och kall och känner mig lite utsatt och sårbar så jag letar efter en tältplats. Hittar en halvbra plats cirka 1½ km NO om renvaktarstugan. Det fortsätter att regna så jag blir stannande.

^{Tältplats dag 5 med Raddujávrre i bakgrunden.}

Dag 6 - 2:a augusti.

^{Karta dag 6 till 9.}

Fortfarande molnigt på morgonen men det blir snart växlande molnighet och jag fortsätter längs jokken som har sin upprinnelse söder om Furusteinsfjellet.

^{Det var gott om snöbryggor - men alla var inte lämpliga att gå på.}

Lämnar jokken och går mot det övre sandurfältet där två vattendrag med smältvatten från Rágujiekna flyter samman. Den namnlösa jokk som då bildas har jag tidigare felaktigt kallat för Ráhkojåhkå. Men Ráhkojåhkå flyter från Ráhkojávrre till Virihaure. Det känns lite udda att jokken från Rágujiekna - som är det större av de två vattendragen - ska räknas som ett bilflöde till Ráhkojåhkå.

Ser inga snöbryggor och jag har inte lust att gå långa omvägar. Sanden i jokken känns lite lös så jag vadar vid utloppet av det mindre övre sandurfältet. Vattnet går nästan upp till knäna och är det kallaste vattnet under hela vandringen eftersom det kommer från Rágojiegna. Tar 1½ minut att komma över. Använder alltid vadarskor vid vadning. De är av typen "swim-run" och suger inte åt sig vatten, så de fungerar även som lägerskor. De ökar knappast heller fotens storlek - som t.ex. Crocs tofflor gör - vilket gör det lättare att vada i kraftigt strömmande vatten.^{Mitt vadställe vid utloppet från det övre sandurfältet.}

Fortsätter mot Ráhkojávrre eftersom Ráhkotjåhkkå verkar ha alldeles för mycket snö för att det ska vara någon idé att, som år 2003, ta vägen över berget. Mellan vadet och Ráhkojávrre inspireras man av vyerna mot Virihaure.

^{Utsikt mot västra Virihaure.}

Äter lunch vid en kulle väster om sjön som är nästan helt isbelagd. Nästan hela vägen mot Rástesjávrásj är snötäckt vilket känns overkligt i augusti. Viker av mot norrsidan av 974 och tältar på cirka 840 meters höjd på samma plats som 2003 och 2010. Fin utsikt mot snötoppen. Det klara vädret gör att temperaturen sjunker snabbt vilket ger en extra dimension till den känsla av karghet som alltid infinner sig här.

^{Den lilla bostaden i det stora landskapet.}

Dag 7 - 3:e augusti.

Morgonen inleddes med att dimslöjor drog fram över den helt isbelagda Rástesjávrásj.

^{Morgondimma över Rástesvárre.}

Gick ner mot den västra sidan av sjön. Såg spår i snön efter 2 personer som troligen var på väg mot Rago. Rundade Snötoppen lite högre än vanligt för att kunna gå ner mot Guovddelisjávrásj mer direkt.

Det var förvånansvärt grönt strax öster om Guovddelisjávrásj. Det var en ravin och en klippvägg i vägen för att man skulle kunna gå direkt mot tältplatsen vid jokken som kommer från sjön. Gick runt klippväggen på snöfält som gick ut i sjön. Framme vid kanalen var det isfritt och omöjligt att komma över eftersom vattnet är upp mot 4 meter djupt. Följde kanalen mot öster och jag kunde till slut gå över på en stabil snöbrygga strax före tältplatsen. Man vadar annars enklast närmare sammanflödet med jokken från Rástesjávrásj.

^{Tältplatsen vid kanalen öster om Guovddelisjávrásj.}

Satte upp tältet och åt en sen lunch. Kom inte iväg på min planerade utflykt mot Topp 903 förrän vid 5-tiden vilket var på tok för sent. Jag hade glömt hur besvärligt det kunde vara att ta sig fram i området. Vid norra sidan av sjön är det stora klippblock som måste passeras och ibland får man dra sig upp i den branta sluttningen med hjälp av videbuskar för att komma förbi.

^{Kanalen vid utloppet från Guovddelisjávrásj.}

Efter att ha passerat sjön fick jag gå en bit på en höjdrygg med ett stup på sydsidan innan jag fann en väg ner. Sedan gick jag mot söder för att komma förbi sjön som rinner ner i Trolldalen. Därefter blev det enklare att kryssa sig fram mot 903. Berget är rätt så brant och jag fick stanna till några gånger för att hämta andan. Strax efter 8 var jag på toppen, men platsen med toppröset ser inte ut att vara högst. Den högsta punkten ligger nog närmare Snötoppen.

^{Utsikt mot öster från Topp 903.}

Gick ner en bit mot väster för att få utsikt ner i Trolldalen. Det blev nervpirrande brant men jag såg sjön rakt nedanför. Hade planer på att gå ner i passet mellan 903 och Snötoppen, men det hade krävt att jag startat på morgonen - och att mitt knä varit mer stabilt.

På tillbakavägen gick jag närmare norra sidan av berget för att kunna se ner i innersta Trolldalen, men jag såg inte så mycket. Man hade behövt ta sig ner på en hylla längre ner för att se dalen i sin helhet.

Kryssade mig tillbaka till Guovddelisjávrásj och jag beslutade att direkt ta mig högre upp längs Guovddelistjåhkkås sydsida för att slippa trasslet nere vid sjön. Även här fick jag ta hjälp av videbuskar för att komma upp. Det var lite vått och halt i branten. Gick nog upp minst 50 meter och såg att renar gjort detsamma, vilket jag inte trodde var möjligt. Det planade ut och jag kunde enkelt ta mig tillbaka på hyllan som sluttade svagt ner mot tältet.

Var framme efter 11 och åt musli direkt ur påsen i stället för att laga mat. Nästa morgon var absiden genomvåt av fukten från kanalen, efter en kall natt (+4 grader).

Dag 8 - 4:e augusti.

Strålande väder! Skulle egentligen vilja bestiga Guovddelistjåhkkå igen, men osäkerheten om vad knät klarar av får mig att avstå och gå vidare mot Vielggisbákte. Jag går lite långsammare än vanligt, inte främst pga av mitt knä, utan för att jag betraktar omgivningarna mer. Tror det beror på att jag numera är pensionär och dessutom slutade dricka kaffe tidigare i år. Är helt enkelt ovanligt avslappnad.

Jag följer Guovddelisjåhkå och det är mycket vatten även i den – t.o.m. mer än när jag har varit här i början av juli åren 2002 och 2003. Vinterstormarna har varit så kraftiga att det med vajrar förankrade dasset vid renvaktarstugan blåst omkull. Där Guovddelisjåhkå svänger österut mot Vastenjaure kommer ett namnlöst biflöde från väster som måste vadas. Byter om till vadarskor och tar mig över. Ett enkelt vad, men i år hade det inte hjälpt med höga kängskaft. Passar på att äta lunch innan kängorna ska på igen.

^{Guovddelisjåhkå (bortre vattendraget) flyter samman med en jokk från väster}

Rundar Guovddelisvárre lite högre upp för att komma mer direkt på det ställe där Hurrejåhkå breder ut sig och blir hela 130 meter bred. Har aldrig vadat där tidigare – jag brukar vada drygt en km nedströms, men i år misstänkte jag att det vadet skulle vara för riskfyllt. Vid det nya vadstället ½ km SO om renvaktarstugan var det först en knädjup fåra med lagom strömt vatten, och därefter kunde man kryssa sig fram i grundare vatten till andra sidan. Vadet var inte svårt, men man får gå 100 meter i kallvatten och blir ganska nedkyld om ben och fötter när man väl kommit över. 

^{Vadet över Hurrejåhkå är 130 meter brett.}

Efter vadet gick jag rakt österut upp mot passet till Báktegiesjjávrásj (736), där det låg stora snödrivor kvar.

^{Passet på vägen mellan Hurrejåhkå och Vielggisbákte - vy mot väster.}

På andra sidan passet bredde Vastenjaure ut sig. Vyerna med jokken från Báktegiesjjávrásj och Vastenjaure är bland fjällvärldens vackraste. Som grädde på moset gick månen upp över sjön.

^{Jokken från Báktegiesjjávrásj klockan 10 på kvällen.}

Slog upp tältet nära vattenfallet och njöt av en vacker kväll. Hoppades att jokken skulle gå att vada nästa morgon. Den har ofta mycket vatten eftersom det alltid snörika Hurrevárre ingår i avrinningsområdet.

Dag 9 - 5:e augusti.

Efter att ha packat ihop övervägde jag om jag skulle vada jokken, eller om jag skulle gå runt sjön på norra sidan. Vattendjupet var svårbedömt närmare andra sidan och det var bra fart på vattnet. Ville ändå försöka eftersom mina vadarskor är lättare att vada i än det jag haft på fötterna tidigare år. Rullade upp byxorna halvvägs på låret och tog mig an vadet. Första halvan gick bra, men sedan blev det lite djupare – strax över knäna – och där ville stavarna fara iväg, så jag fick kämpa för att få ner dom på bottnen. Men med stavarna väl på bottnen så gick det lättare än vad jag befarade, att ta sig över - men byxorna blev lite blöta. Det här var vandringens tuffaste vad i år. Jag har vadat jokken 4 gånger tidigare när det var mindre vatten, och avstått att vada en gång när det var ännu mer vatten än i år. Ett normalår är vadet inte svårt.

Om jokken har mycket vatten bör man göra som Stefan som var här tre dagar före mig. Han bedömde vadstället som ovadbart och gick runt på norra sidan av sjön. Även där var jokken strid, men mängden vatten var mindre.

^{Kalkstensavlagringar vid Vielggisbákte gynnar blommor som fjällsippan.}

Fortsatte mot NO och vadade enkelt jokken från Guovdoajvejávrátja (786). Normalår går man över i kängor. Åt lunch direkt efter vadet och gick sedan vidare till en 900 meter hög namnlös topp på västra sidan av Árajávrre för att få en bra vy över sjön. Tyvärr var sjön till större delen isbelagd och dessutom drog ett kortvarigt regnväder in, så det blev inte så vackra bilder som jag hoppats på. Fortsatte mot norr och höll mig på 860-metersnivån för att ha större chans att kunna passera alla jokkar på snöbryggor. Min plan höll för 5 av de 6 jokkar jag passerade på vägen mot Radtjevárátja – bara jokken som kommer från Norge och går genom Radtjemåhkke behövde vadas: ett lätt vad.

Beslutade mig för att inte gå igenom passet väster om 924 eftersom det skulle bli en omväg, utan fortsatte norrut rakt mot Gájtsasjjávrre. Kom upp på 970 meters höjd innan utsikten norrut uppenbarade sig. Det visade sig att mitt vägval var för optimistiskt – det var en tvärbrant i vägen och jag tvingades gå en bit mot öster innan jag kunde snedda ner mot sjön.

^{På väg ner mot Gájtsasjjávrre för att hitta en tältplats.}

Hittade en fin tältplats på 750 meters höjd med utsikt mot Gájtsasjjávrre och bergen i Norge. Det blev en fin kväll med dramatisk himmel.

^{Solnedgång över Gájtsasjjávrre.}

Dag 10 - 6:e augusti. Att vada eller inte vada.

^{Karta dag 10 till 15.}

Dagen inleddes med strålande väder och det som inte var torrt hann torka innan det var dags att gå vidare.

^{Tältplatsen med utsikt över Gájtsasjjávrre.}

Det var en halv km ner till utloppet från sjön, där jag planerade att vada Gájtsasjjåhkå. Namnet finns inte på kartan, men det finns med på norska NVE Atlas över vattendrag. Det var inte så mycket vatten i jokken och jag vadade lätt över vid utloppet. 

Fortsatte mot NV över Gájtsasjvárásj som bjöd på lättvandrad mark. På väg ner mot västra änden av Njoammeljávrre fick jag en fin översikt över sjön och redan här började jag inse att Miehtjerjåhkå inte skulle gå att vada. Landskapet är annorlunda här med de besynnerliga bergen Miehtjervárásj och Oarjep Slahpetjåhkkå på andra sidan sjön.

^{På väg ner mot västra änden av Njoammeljávrre.}

Det är första gången jag går här och vadet över Tjåhkkuljåhkå på västra sidan av Njoammeljávrre är ett frågetecken. I augusti borde det vara lätt, men det ligger rekordmycket snö kvar i gränstrakterna och vårfloden har blivit utdragen. Strax före inloppet i sjön delar jokken sig i två armar och blir rätt brett. Det blev aldrig mer än knädjupt och det var inga problem om man höll sig borta från smalare och djupare delar. Platsen ligger drygt 100 meter öster om Riksröse 245. Andra år har man tydligen kunnat ta sig över med kängorna på.

^{Förberedelse för vadning av Tjåhkkuljåhkå.}

Att vada på östra sidan av Njoammeljávrre hade varit i princip omöjligt eftersom Miehtjerjåhkå säkert hade tre gånger så mycket vatten som Tjåhkkuljåhkå – dessutom får Njoammeljávrre vatten från fler jokkar, som t.ex. Gájtsasjjåhkå.

Efter vadet fortsatte jag mot Miehtjerjåhkå för att se om det skulle finnas någon möjlighet att ta sig över vid det bredare inloppet. Men jokken hade alldeles för mycket vatten för att vara möjlig att vada. Vid mynningen är jokken 45 meter (enligt flygfoton), men huvudfåran var för djup, för bred och kraften i vattnet för stor för att det skulle vara någon idé att ens försöka. Miehtjerjåhkå var mer som en lavin av vatten än en jokk, och jag hade säkert följt med ut i sjön om jag försökt mig på ett vad. Ska tilläggas att det var drygt 20 grader varmt den 6:e augusti vilket nog bidrog till mängden vatten.

^{Miehtjerjåhkå var en lavin av vatten.}

Miehtjerjåhkå avvattnar Miehtjerjávrre som till 95 % får sitt vatten från Moalkkomjåhkå, vilken jag utan problem vadade den 7:e september i år då vattenmängden var cirka 60 % lägre. Så huruvida Miehtjerjåhkå kan vadas eller ej, varierar nog en hel del från år till år. Nu fick jag helt enkelt ändra mina planer och gå runt Slahpejávrre för att komma vidare mot Kutjaure.

Jag följde den mäktiga jokken upp mot Miehtjerjávrre. Landskapet är rätt lättvandrat här om än småkuperat. Mellomfjellet väster om sjön ser ut som en skapelse från Jurassic Park, och det består av samma bergarter som det närliggande Miehtjervárásj.

^{Det 847 meter höga Mellomfjellet på vars topp Rr 245A står.}

Går fram till Moalkkomjåhkå för att se om den går att vada, men den har i stort sett lika mycket vatten som Miehtjerjåhkå. Däremot är den mycket lugnare och det hade nog gått att ta sig över om man varit beredd på att få vatten upp till midjan. Moalkkomjåhkå bildas där Slahpejåhkå och Sjnasjkasjåhkå (namnet ej med på fjällkartan) flyter samman, och jag satte mitt hopp till att det mesta vattnet kom från Slahpejåhkå – och inte från Sjnasjkasjåhkå som jag måste vada om jag inte skulle tvingas till en lång omväg in i Norge.

^{Här är Moalkkomjåhkå nog 25 till 30 meter bred och upp till midjedjup.}

Här ska påpekas ett fel på Fjällkartan. Felet är korrigerat på On-linekartan (topografisk) i skala 100 meter – se bild. Men på min karta fick man intrycket att Slahpejåhkås huvudfåra ligger 500 meter nedströms den verkliga huvudfåran. Jag nämner detta för att den felaktiga huvudfåran bara innehöll lite vatten och jag trodde inledningsvis att ett vad över Sjnasjkasjåhkå var lika svårt som ett vad över Moalkkomjåhkå. Ett vad i vatten upp till midjan är inte riskfritt även om vattnet är måttligt strömt, och jag övervägde riskerna att vada vid ett bredare ställe. Samtidigt kändes det underligt att en så stor sjö som Slahpejávrre ska ha så lite vatten att bidra med. Visserligen låg det mer snö i bergen kring Sjnasjkasjåhkå, men det kändes ändå lite orimligt – så jag gick vidare. Man får hoppas att den tryckta kartan över Padjelanta snart uppdateras – kanske i skala 1:50000 - så att ingen frestas att göra riskfyllda vad grundat på felaktig karta.

^{Den riktiga kartan över de tre jokkarna.}

Gick 500 meter uppströms och såg då på den verkliga huvudfåran till Slahpejåhkå som till min lättnad bidrog med 75 % av vattnet i Moalkkomjåhkå. Sjnasjkasjåhkå kunde vadas utan risk cirka 200 meter in på norska sidan där vattnet bara var knädjupt och inte överdrivet strömt. Nu hade det börja regna så kameran åkte ner i ryggsäcken. Fortsatte upp till västra sidan av Slahpejávrre och hittade en acceptabel tältplats nära en jokk från Sávtsasj.

Dag 11 - 7:e augusti.

Regnet hade upphört redan föregående kväll, men himlen var täckt av moln och det blåste en kall SV vind. Jag hade inte mer än hunnit sätta på mig ryggsäcken förrän molntäcket började lösas upp och det blev snabbt strålande solsken. Jag blev mycket förvånad över att Slahpejávrre till större delen fortfarande var isbelagd, men isen var i upplösning närmare stränderna.

^{Rosenrot vid Slahpejávrre.}

^{Det var lätt att ta sig fram längs norra sidan av Slahpejávrre.}

Jag fortsatte i lugn takt längs västra och norra sidan av sjön. Kände mig faktiskt lite trött i kroppen och jag förstod inte varför, eftersom packningen borde vara nere i 20 kg och gårdagen inte varit krävande. Vid hemkomsten visade det sig att jag gått ner 4 kg i vikt och att kaloribrist nog var orsaken till den upplevda tröttheten. En vecka kan man nog vandra med ett för lågt dagligt kaloriintag utan att man märker av det, men inte två veckor. Jag åt mig mätt 3 gånger per dag och dessutom lite nötter vid behov, men kaloriinnehållet var nog bara 2800 kcal per dag. Jag gjorde en till vandring mellan 3:e och 16:e september och hade då drygt 3000 kcal per dag, men gick ändå ner 4 kg även på den vandringen. Andra jag pratat med anser att man nog borde få i sig runt 4000 kcal per dag. Jag får väl se över matintaget till nästa år, för nu är BMI under 22. Får väl minska ner på den frystorkade maten och ta mer av min egentillverkade som har fler kalorier. Har inte gjort någon vandring på 14 dagar sedan 2003, och då hade jag ingen frystorkad mat. Effekterna stannade vid att jag slog läger lite tidigare i dag och att jag fick sätta på mig en varmare tröja på natten för att inte frysa.

När jag kom fram till den så kallade Marmorjokken (namnlös på kartan) så vek jag av och följde jokken närmare en km. Namnet "Marmorjokken" har jag lånat från Anders Nordvalls blogg "Dagdröm om Hellmobotn" från 2011, som innehöll mycket värdefull information.

^{"Marmorjokken" forsar ner mot nordöstra sidan av Slahpejávrre.}

Bottnen består på många ställen av kalksten vilket gör att den blir mycket ljus. Dessutom växer flera kalkgynnade växter i området. Hittade en tältplats på 850 meters höjd med fin utsikt över Slahpejávrre. En del små jokkar försvann under marken för att åter komma upp 20 meter längre bort. Det blev en fin kväll.

^{Fjälltätörten var talrik i närheten av "Marmorjokken".}

Dag 12 - 8:e augusti.

Himlen var nästan molnfri på morgonen, men molnigheten ökade gradvis under förmiddagen. Målet var att gå förbi Bajkas och vidare mot Kutjaure. Under planeringen hemma var tanken att från Ábmeljávrre gå mot Bajkasjávrre och sedan vada Sieberjåhkå - jag hade ju vadat den jokken i augusti 2016. Men med tanke på hur mycket vatten det var i de jokkar jag redan passerat så valde jag i stället en väg där jag kunde använda bron över Sieberjåhkå vid Kutjaurestugan.

Jag gick söder om 1071 utan att tappa höjd. Passet mellan 1071 och Bajkas var oväntat grönt och Stálojåhkå hade även den en ljus botten av kalksten.

^{Området mellan 1071 och Bajkas var fina renbetesmarker.}

Under nedfärden mot norra sidan av Ábmeljávrre stannade jag flera gånger för att fotografera blommor. Sluttningen var ovanligt frodig med många olika arter som brudsporre, smalviva, ängsskallra förutom de mer vanliga arterna. Passerade gräsmarkerna norr om sjön och åt sedan lunch. 

^{Rödblära vid Bajkas med Abmeljávrre i bakgrunden.}

Tanken var att även gå upp på Ábmelvárásj men nu drog mörka moln in och ett begynnande duggregn förbyttes - efter en åskknall - till ett kraftigt störtregn. Jag försökte få lite skydd bakom ett stort stenblock, men det lyckades inte helt och dessutom blev jag kall av att stå still. När ingen mer åska hördes fortsatte jag mot Ábmelvárásj. Regnet hade nu återgått till dugg men jag avstod ändå från att gå upp på det annorlunda berget och fortsatte i stället mot 965 på Gådotjåhkkå. Det var rätt lättgånget förutom runt jokken mellan Ábmelvárásj och Gådotjåhkkå där det låg mycket sten som krävde försiktighet i regnet.

^{Utsikt från Gådotjåhkkå mot väster.}

Regnet upphörde och jag sökte mig vidare förbi Nådje och fann en hyfsat torr tältplats cirka 800 m.ö.h. med fin utsikt mot Kutjaure och Áhkká. 

^{Utsikt mot Kutjaure och Áhkká från tältplatsen vid Gådotjåhkkås östra sida.}

Dag 13 - 9:e augusti.

Himlen fortsatte att ligga över landskapet som en blöt hästfilt. Bestämde mig för att bara gå de 4 kilometrarna ner till Kutjaurestugan och sedan ta det lugnt på eftermiddagen. Kanske man till och med kunde försöka sig på att vara lite social. Jag känner mig aldrig ensam under solovandringar och upplever inget behov av sällskap. Men när man till slut träffar andra vandrare är det alltid trevligt, och efter 13 dagar av tystnad blir man förvånad över hur mycket man tycker sig ha att säga.

^{Det var mycket vatten även i Sieberjåhkå - här cirka 60 meter bred.}

Jag gick ner mot Sieberjåhkå och försökte undvika blötmarkerna. Nere vid jokken såg jag att jag gjort ett klokt val när jag bestämde mig för att gå över bron. Även där jokken var 60 meter bred hade det inte varit tillrådligt att vada. Fortsatte förbi det imponerande vattenfallet - där jag såg en strömstare - och ner till bron. Gick in i stugan och gjorde mig hemmastadd. Nästan alla jag träffade var ute på en 4-dagarstur från Änonjalmme via Kisuris och Kutjaure till Vájsáluokta - eller tvärtom. Den omtänksamma stugvärden Peter fick alla att känna sig välkomna och han tog sig tid att dela med sig av sina erfarenheter. 

^{Utsikt från Kutjaurestugan mot Áhkká och Gisuris.}

Dag 14 - 10:e augusti.

Det hade börjat att dugga under natten och regnet höll i sig till efter lunch. Färden gick mot Vájsáluokta via Nordkalottleden genom Gårssåvágge. Vädret bidrog till att man upplevde stigen som stenig och besvärlig - i alla fall jämfört med markerna med stenhällar, högfjällsängar och kråkbärsris jag färdats på tidigare. Hade sällskap med andra vandrare under en stor del av dagen. Träffade ett gäng med skojfriska ryssar som undrade om jag var en "svensk viking". Våra förfäders härjningar i österled finns tydligen fortfarande kvar i folkminnet.

Bestämde mig för att tälta på fjället sista natten för att behålla känslan av solovandring. Det var ont om lämpliga lägerplatser, men strax över trädgränsen fanns ett ställe med flera etablerade tältplatser. Utsikten över Akkajaure var fin även i gråväder.

^{Tältplats dag 14 strax över trädgränsen. Avstod från att gå ner till Vaisaluoktastugan.}

Dag 15 - 11:e augusti.

Det var bara 3 km ner till Vaisaluoktastugan. Båten till Ritsem skulle gå vid 12-tiden så jag kunde ta det lugnt. Gick ner till stugan som inte hade andra besökare och lagade lunch. 

^{Kyrkkåtan i Vájsáluokta sameby.}

Åkte med båten till Ritsem och tältade vid STF´s fjällanläggning eftersom mitt tåg var bokat till den 12:e. Det var mycket folk vid anläggningen av flera nationaliteter och som gått olika leder. De flesta hade nog gått från Abisko.

Epilog

Även om mitt vägval innehöll många vad så går det att utan risk ta sig fram i augusti ett snörikt år, om man väljer rätt vadställen. Med sen snösmältning ska man vara beredd på att Miehtjerjåhkå inte går att vada och då får man - som jag - gå norr om Slahpejávrre. 

Man behöver inte två veckor till den här turen. Man kan spara in flera dagar på att hoppa över utflykterna och gå lite längre per dag. Från Vielggisbákte kan man även gå mot Sallohaure sameläger för att komma fram snabbare. Men den vägen är i mitt tycke inte lika intressant.