Från Fjällbotaniska till Södra Sytertoppen

Om tre års vedermödor att nå den näst högsta toppen i Norra Storfjället, Hemavan.

FRÅN FJÄLLBOTANISKA TILL SÖDRA SYTERTOPPEN

Vidare drives jag,
in i ett okänt land.
Marken blir hårdare,
luften mer eggande kall.

Ur

SÅ VAR DET (Vägmärken)

Dag Hammarskjöld gjorde fjällvandringen till en filosofisk angelägenhet, med mening och innehåll som väsentliga drivkrafter. Generalsekreterarens kärlek till den svenska fjällvärlden var omvittnad. Hans texter behandlade ofta fjällvandrandets innebörder och "exegetik". Att innehållet präglades av en känslans värme, var ägnat att förvåna när upphovsmannen ofta betraktades som en kylig och intellektuell ämbetsman med stor dignitet.

Av naturliga orsaker fick Hammarskjöld aldrig uppleva Fjällbotaniska Trädgården i Hemavan. Anläggningen var inte ens påtänkt när han förolyckades i Afrika. Men som uttryck för ett djupare sammanhang, skulle denna botaniska lustgård säkert ha fått hans fulla gillande.

Fjällträdgården var anlagd på den långsträckta sluttning, som så småningom övergick i krönet till Södra Sytertoppen. Trädgården var så omsorgsfullt infogad i sin naturliga miljö, att besökare kände en direkt trivsel på platsen. Första sommaren sällskapet besökte trädgården, förstärktes känslan av att anläggningens grundläggare, Olof Rune, satt på en soffa och betraktade turisterna. Det rådde ett stilla lugn kring hans gestalt. När hustrun Maj gav en förklaring, märktes det ändå att det fanns en stark personlighet bakom grundarens blygsamma framtoning. Olof Rune behövde egentligen inte säga så mycket , för hans "fjällträdgård" var mer än talande. Varje år hade sällskapet sedan återvänt till denna oas av skönhet och harmoni.

Att sedan vandra på höjdryggarna ovanför trädgården, ingav känslan att bestiga "världens tak". Det var lätt att förstå varför fjällmassivet bar namnet Norra Storfjället. Allting häruppe kändes ”gigantiskt”, och att en framstöt mot dess södra topp ställde krav på uthållighet.

STENVANDRING. Den där speciella känslan för Södra Sytertoppen uppstod under sällskapets allra första sommarvistelse i Hemavan. Det var när de tagit sig upp till nivån 1135 och stod på krönet av Storkittelhobben. Likt dyningar i ett stelnat hav reste sig topparna på höjdryggen mot norr: 1247, 1380, 1507 och 1603. De gav ett nästan "sensuellt" intryck i sina mjukt rundade former. Sedan svängde fjället österut i en långsträckt sluttning, för att slutligen resa sin kägla på 1685. Toppen föreföll nå upp till kanten av "stratosfären", och uttryckte en avvisande hårdhet. Föga anade besökarna att det skulle krävas tre sommarvistelser i rad för att nå krönet av detta storslagna fjällmassiv.

Någon tanke på att bestiga Norra Sytertoppen, 1766,9, uppstod varken då eller senare. Genom sin långa ansats på tämligen hög nivå, var den södra toppen en betydligt större utmaning, än att göra den korta "ruschen" från Syterskalet och upp till högsta krönet på N Storfjället. Färden hade också sina begränsningar när den skulle genomföras under en och samma dag, och börja och sluta vid högfjällshotellet i Hemavan.

Att bestiga ett fjäll genom att först känna sig för med att vandra i dess dalgångar, var ett sätt att visa berget respekt. "Mät ej bergets höjd förrän du nått toppen", hade Dag Hammarskjöld stillsamt påpekat i Vägmärken. Som erfaren vandrare och utforskare av vår fjällvärld låg det en djupare insikt i hans ord.

För besökarnas del blev Kobåsen i dalgången under Sytertoppen en slags arena för misslyckade bestigningarna. Varje gång de gjorde ett försök, slog molnmassorna till och dolde sikten ovanför nivån 1000 meter. Landskapet blev ytterligt dramatiskt, med branta bergväggar

som mörka och hotfulla ramade in Kobåsbäcken, som rann i dalbottnen. Vattnet i flaklandet utanför hade sökt sig två fåror, som även var svåra att övertvära i lågskaftade stövlar.

Resultatet av två somrars ansträngningar, utgjordes av en djärv ansats upp till nivån 1247. I dimman skymtade stenstoder med hotfulla innebörder. Och med detta fick sällskapet låta sig nöjas.

GYLLENE ÅR. När vinden grep tag i det nordiska flaggspelet utanför högfjällshotellet i Hemavan, anlände bussarna med konferensdeltagare från bl a Skottland och Wales. Herrarna som steg av, var som klippta ur modemagasin med Burberrykläder. Hattar i tweed och det rätta stuket, grönrutiga kavajer, byxor och eleganta vandrarkängor med snörning. En och annan tände sin Dunhill-pipa och lät en rökslinga stiga mot skyn innan de kastade forskande blickar mot hotellfasaden. "Good sport" hördes någon ropa i vimlet.

Hemavan på den här tiden, levde upp till påståendet, att sommarhalvåret var den bästa årstiden för besök. Byn sjöd av aktiviteter. Sportplan i mängd sökte landningstillstånd på flygplatsen. Efter en kort promenad nåddes Värdshusets "bakficka" (Ladan) där måltider av det internationella köket serverades. Kontrasten blev slående, när det yttre blygsamma ställdes mot ett förstklassigt inre.

Och uppe på "Gräddhyllan" frodades blommorna på de välskötta tomterna. Husfasaderna var alltid nymålade och nejden fylld av festligheter och midsommarstänger. Vart tog allt detta vägen?

TREDJE ÅRETS TOPPBESTIGNING
- Är det här man byter till liften mot Södra Sytertoppen, undrade en av deltagarna i gruppen.
- Nja, det är nog mer de här som gäller, sade flickan som skötte Norrliften, och pekade på sina fötter. Det var samma dam som de mött under tidigare år. Hon hade säkert börjat känna igen de misslyckade toppbestigarna, främst genom att de alltid kom försent till sista nedfarten.

Sällskapet fann en bra linje att vandra väster om toppen ovanför liften, men lockades ändå till ett besök vid Storkitteltjärn. De "förföljdes" av en familjegrupp, som hängde med ganska högt upp på sluttningen tills gruppen fann för gott att avsluta då de helt saknade packning.

Höjden 1247, med sina karakteristiska stenstoder, passerades väster om platån med sikte mot dalgången under höjd 1380. Sedan föregående år visste sällskapet att landskapet var präglat av frostsprängda stenfält. Väl uppe gick de till höger om höjden ovanför för att låta fötterna få vila ut vid passagen över några mindre snöfält.

Det var här gruppen fått vända föregående år när molntäcket tätnat till ogenomtränglighet. Men nu var sikten god, och de kunde se Södra Sytertoppen höja sin mäktiga hjässa längre österut. Sluttningen såg jämn och lättvandrad ut, och det var bara själva krönet som visade upp några djärva formationer mot norr.

För att lättare komma upp på rätt nivå tog de till vänster om höjd 1507. Under dem öppnade sig en väldig ravin, som stupade brant ner mot Syterbäcken i dalen, drygt 700 meter nedanför. Höjdnivån var nästan overklig i sin imponerande framtoning. Här tog de en paus i stenvandringen, och fann en skålformad svacka där det var lä för den pinande höghöjdsvinden. Det blev rast-vila, och några norska bokköl korkades upp och en skål utbringades åt berget. Därefter placerades en tomflaska på en altarliknande upphöjning i skrevan mellan två stenblock, med en kapsyl i mossan framför.
- Kommer någon att passera här i framtiden och klaga på nedskräpningen, undrade en i sällskapet
- Nej, jag tror inte det, för de flesta ska ju upp på Norra toppen och ställa sig på länets högsta berg!

PÅ KRÖNET AV GIGANTEN
Väl uppe på 1500-metersnivån hade sällskapet hoppats att fjället skulle plana ut i jämnare partier. Men höjden 1603 var avsevärd, och blockterrängen visade inga tendenser att avta, snarare öka och bli än mer svårforcerad. Till höger i riktning mot toppen, var marken överströdd av mindre stenar och inte lika svår att övertvära.

Fjällkartan gav också den uppfattningen, att sluttningen inte längre skulle innehålla några svackor eller dalsänkor. Men i verkligheten låg de där och väntade. Bergkammen till vänster stupade brutalt ner i Syterskalets djärva båge, och det gav kraftiga svindelkänslor att gå fram och kasta en blick i djupet.

Nu återstod bara några steniga höjdryggar innan Sytertoppen. Det som på avstånd framstått som en tämligen slät toppkägla, visade sig innehålla ytterligare en dalgång. Gruppen stannade för att samla krafterna inför den slutliga anmarschen.

Klockan 17:05 nåddes höjden 1685, som likaledes utgjorde Södra Sytertoppen. Väl uppe på krönet möttes sällskapet av fem bastanta rösen. De var upplagda av sten och mängden så riklig, att anordningarna gav intryck av att toppen dyrkades som en rituell plats. Förutom stenrösena fanns här två stora lådor av aluminium intill toppröset. En solpanel stod lutad mot ett stenkummel. Vitala delar var sönderslagna. Enligt senare uppgift utgjordes anordningarna av en väderleksstation, som nyttjades när helikoptrar skulle lyfta skidande turister upp till toppen under vintern, och behövde information om vädersituationen.

Toppröset stod nära avgrunden mot norr. Det var med en känsla av obehag som den rituella akten att lägga sten på röset utfördes. En man i Hemavan berättade, att kocken på värdshuset gjort en liknande manöver. Tyvärr hade denne inte uppfattat faran att komma för nära kanten, och gjort en hastig nedfärd på drygt 800 meter i fritt fall.

På andra sidan Syterskalet reste sig en mjukt formad höjdrygg. Den såg mest ut som en stor grushög, men utgjorde således högsta toppen i Norra Storfjället. Sällskapet stannade en stund uppe på platån och njöt av utsikten. I väster glimmade Okstindans vilda branter. Sedan vidtog nedstigningen genom Kobåsen, eftersom ingen orkade gå tillbaka över de lösa och klapprande stenfälten.