Expeditionsredogörelse: Denali

Touch Down. Dag 1.
Himlen öppnar sig plötsligt efter tre dagars väntan och piloten på det lilla enmotoriga propellerplanet från strax före andra världskriget bedömer att det går att flyga ut till glaciären. Vi får beskedet på ”The Roadhouse Pub” där vi som vanligt i full klättermundering inmundigar vår dagliga 8000 kcal frukost i väntan på bättre väder. Med en utryckning värdig brandförsvaret kastar vi oss in i den lilla Mitsubishi-van som vi fått låna, det enda fordonet i byn med en cylindervolym på mindre än 7 liter och troligen den enda icke-amerikanska bilen överhuvudtaget, och sladdar iväg med händerna fulla av bacon, sirapspannkakor, scrambled eggs och akrylamidförstärkta potatisbitar doppade i vitlök och smör. Färden genom Talkeetna, cowboybyn mellan vägens slut och bergets fot, tar 15 sekunder, vilket trots bra tempo kanske säger mer om hålans storlek än vår hastighet och vi kommer fram till det skjul vid en lilla flygplatsen där vi bott de senaste nätterna.

Flygningen ut är spektakulär. Med Nordamerikas högsta bergsmassiv, ”the Alaskan Range” som bakgrund balanserar piloten skickligt mellan att träffa luckorna i molntäcket och samtidigt missa de branta bergssidorna och sylvassa kammarna. Framgångsrikt visar det sig, vi landar efter 40 minuter lyckligt trots dimma med det skidförsedda planet på Kahiltnaglaciären. Attityden hos piloterna är vad man kan vänta sig. Piloter är män och fåren är rädda. Vår råkar dessutom anse sig vara überführer i byn. Hjulbent vaggar han fram till en guide medan vi lastar ut planet och förkunnar att vädret är för dåligt för fortsatt flygning. ”Det är omöjligt att starta, jag har utdelat flygförbud för resten av dagen.” Den söta kvinnliga guiden ser förskräckt ut. ”Men hur skall vi då få hem de andra klättrarna, de har väntat här i flera dagar” suckar hon och tittar upp på den skäggiga, tunnhåriga och ölmageförsedda Clint Eastwood som står framför henne. Han tar av sig pilotsolglasögonen. ”Lugn baby, jag flyger tillbaka om en halvtimme och hämtar upp resten..”

Kahiltnaglaciärens mäktiga landskap reser sig omkring oss under förflyttningen till Camp 1.
Vi ler, spänner på oss ryggsäckarna och lastar pulkorna med de 65+ kg av den lättaste klätterutrustning som går att köpa för pengar och skidar upp genom det majestätiska landskapet mot läger 1 på 2400 meter. Solen gassar, glaciären blir het och det blir svårt att kompensera för vätskebristen. Efter fem timmar börjar Martin få problem, det går långsamt, snart står han nästan still. Att dricka nu är för sent, kroppen är slut och illamåendet tar över. För att överhuvudtaget komma upp till den tilltänkta lägerplatsen kopplar Olof Martins pulka bakom sin egen och sliter sig upp medan vinden tilltar och temperaturen sjunker en bra bit under noll.

Turbulens. Dag 2.
Vi väntar ut middagens hetta i lägret (Auduns termometer uppmäter arktiska 48°C inne i ett av tälten). Sover länge, äter och laddar inför förflyttningen till Camp 2, 2600m. Himlen är klarblå och utsikten obeskrivlig. Stillheten bryts plötsligt av helikoptrar på hög höjd. Vi hajar till då dessa är förbjudna i den nationalpark Denali utgör, utom i nödsituationer. De försvinner ur sikte på 5500 meters höjd men återvänder en stund senare med avlånga kollin hängande under sig som last. Vi hoppas, möjligen naivt, att det inte är body bags.

Expedition Excelsior efter ankomsten till Camp 2.
Vid åttatiden ger vi oss av och anländer det andra lägret klockan två på morgonen, lite slitna efter en relativt hård dag, det är ansträngande att vänja kroppen vid att dra så tunga lass. De första negativa känslorna börjar visa sig i irritationen och tröttheten. Olof skäller på Carlos för att han inte hjälper till tillräckligt varpå han blir grining och klagar på att ingen lyssnar på när han har det jobbigt. Friktion mellan deltagarna, som i flera fall inte känner varandra sen tidigare, är oundviklig när man lever så tätt inpå varandra och situationen är följaktligen inte oväntad. Innan den frystorkade middagen är färdig har de heta känslorna förbytts mot en kopp hett te. Dagen avslutas värdigt med solens röda uppgång över de crémefärgade bergen med en enorm svart pyramid i bakgrunden, skuggan av Kahiltna Domes spetsiga topp i söder.

Smärta. Dag 3.
Förflyttning till Camp 3, 3400 m, efter att Audun Tomas och Olof spenderat dagen med att åka telemark och fotograferat. Segt och brant på slutet. Carlos klagar över värk i fotsulorna. Martins fötter ser ut som rå köttfärslimpa, Tomas sjukvårdskunskaper kommer väl till pass. Trots att både han och Olof sett det mesta i fråga om trasiga fötter i det militära platsar Martins tassar just nu lätt in på 10 i topp listan. Trots det har han inte så mycket som nämnt sina trasiga extremiteter under dagens förflyttning vilket förvisso kanske inte är så smart ur rehabiliteringssynpunkt men vi gillar alla attityden. Köttigt.

Denalimassivet framträder på avstånd ur molntäcket.
Olof och Tomas väl komponerade, kulinariska, nyttiga, närande och goda samt dessutom billiga dygnsmeny (frukost: 50g havre + 50g müsli, lunch: 85g frystorkat, middag: 125g Knorr pasta, snack: 1 havrekaka samt 100g choklad och nötter) faller inte Martin i smaken, han hävdar att han svälter ihjäl (vilket förvisso inte visade sig vara helt ogrundat, efter expeditionen vägde han 24 pounds mindre än när vi åkte). Vi skyller på att han är från Djursholm och förklarar att det här är vad vi kranskommuninnevånare är uppfödda på. Han låter sig inte imponeras och lyckas tillskansa sig proviantförstärkning från en återvändande expedition som avbrutit toppförsöket. Kulturella fördomar är man inte befriad från ens här. Olof blir erbjuden mat i en packsäck från en av medlemmarna som presenterar sig som mexikan. Han avväger att avböja med skälet att denna resa för en mexikan måste vara oändligt dyr, han kan nog ha nytta av maten, eller åtminstone packsäcken, när han kommer ner. När det sedan under samtalet kryper fram att han är verksam som läkare i New York och ger sin adress skriven på en dollarsedel försvinner dock tveksamheten snabbt.

White Out. Dag 4.
Totalt insnöade. Sovmorgon med andra ord. Himlen klarnar upp runt tiotiden och vi tar halva packningen till en gömma, cache, på 4000 meter. Det är för brant att bära allt på en gång, och dessutom börjar höjden ta ut sin rätt. Grovt räknat skall man över 3000 meter inte klättra mer än i genomsnitt 300 vertikala meter per dygn för att undvika höjdsjuka. Trots att vi har med oss ett helt apotek av höjdmediciner har vi inga planer på att testa deras funktion. Vi planerar följaktligen att återvända till 3400 m lägret. Uppe i cachen blir dock situationen komplicerad. Carlos klagar över kraftig värk i fotsulorna och kan inte föreställa sig att gå tillbaka upp igen efter att ha övernattat nere i lägret. Han vill istället gå direkt till nästa camp på 4300meter och vänta där med andra klättrare vi vet finns där tills vi kommer upp med utrustningen. Annars säger han, kan han inte följa med upp nästa dag vilket skulle innebära att expeditionen är slut för hans del. Fördelar och Nackdelar vägs i gruppen men ett beslut måste tas. Det faller på Olof. Han säger till Carlos stora missnöje nej. Visserligen skulle det vara katastrof om en gruppmedlem tillika teamets fotograf föll ifrån. Men det drabbar trots allt bara en person då han skulle kunna återvända till basecamp med en nedgående expedition. Tar han upp Carlos till de andra klättrarna i 4300 m lägret måste flera personer troligen avbryta sin expedition om den oacklimatiserade Carlos blir höjdsjuk och måste föras ner akut. Dessutom tänker han, att om Carlos inte kan ta sig till läger fyra på normalt sätt når han knappast toppen ändå. Olof erbjuder sig att vänta en extra dag med Carlos i läger 3 om fossingarna inte skulle kännas bättre i morgon. Samtliga vänder således nedåt och vi får ett skönt puderåk på trötta ben efter dagens kraftiga snöande. Tomas som kommer ner först försöker med stigande desperation vägleda oss andra förbi den dolda glaciärspricka han nyss korsat av misstag strax ovanför lägret, men vi vinkar alla bara glatt tillbaka som svar på hans viftningar och glider sakta över en snöbrygga av okänd tjocklek.

Oväder. Dag 5.
Just som vi når lägret bryter stormen ut. Som en mäktig rak höger av bergsandarna. Snön blåser vertikalt, sikten är noll och det går knappt att stå upp. Helsporttälten håller verkligen måttet (”Det här får jag visserligen betalt för att säga. Men det gör ingenting. Jag använder ju Helsports tält i alla fall.”), med staglinor och bakom den snövall vi byggde ”just in case” står de som gjutna i betong. Med schweizarnas hobbytält är det värre. Olof, som i timmar hjälpt dem att staga upp med alla linor som finns tillgängliga, får plötsligt ångest och går in till Norrmännen. ”Tomas, säg ´ja´”. ”Ja.” säger han undrande. ” Tack, jag var rädd att du också glömt att sätta en GPS markering på cachen.” förklarar han. Markeringspinnarna har lika stor chans som en snöboll i helvetet att klara stormen. Vi går alla in i tälten och lyssnar till naturens kraft. Njuter av den oplanerade vilodagen. Väntar…

Förflyttning. Dag 6.
Stormen uppmättes till 32m/s. Vi är nöjda att vara kvar på berget, ännu lyckligt ovetande om att det skall bli värre. Mycket värre. Packar ihop lägret i långsamt tempo. Det sägs att det finns fyra saker som man aldrig ledsnar att se på. Dessa är Havet, Elden, Bergen och andra människor som arbetar. Vissa av oss njuter av två av dessa. Vi eldar inte, kanske bör tilläggas.

Olof kämpar med att staga upp tälten i den tilltagande stormen, med de olycksbådande linsformade molnen i bakgrunden.
Tar oss upp till ”Basin”, läger fyra på 4300 meter via ”Motorcycle Hill” och ”Windy Corner”, som idag inte alls gör skäl för sitt namn. Solen hänger strax före sin nedgång som en enorm rubin bakom oss och vägrar skenbart släppa greppet om horisonten. Vackert.

Filosofi. Dag 7.
Inrättar oss i framskjutet basläger på 4300, Basin. Martin gör sig populär genom att trolla fram en hel säck med snacks från en expedition som tvingats avbryta på 5200 m på grund av att ett tält imploderat i stormen. Vi lyssnar och lär och har snart byggt en halv igloo som skydd runt tältet. Tomas och Audun tror sig vara på god fot med makterna och ställer sitt tält fritt på snön. Martin filosoferar trots snacktillskottet högljutt om hur i he-vete man i ett land med 60 % överviktiga och 20% sjukligt feta invånare har lyckats köpa proviant uteslutande bestående av ”low cal”, ”no sugar” och ”fat free”. Han blir inte övertygad av Olofs förklaringar om att beachsäsongen 2003 ännu inte är över och att en deffad kropp är helt rätt i år utan går och ordnar ytterligare extra mat från en tremannagrupp som efter åtta dagar på 5200 meter med kraftig vind och -38 grader fått avbryta på grund av utmattning.

På kvällen går vi ner till 4100 meter och hämtar matgömman. Olof gör sig populär genom att tidigare ha flyttat markeringen några meter bort vilket gör att det krävs några rejäla grävda hål i snön innan provianten återfinns. Han förklarar sig först med teorier om att korparna (som ingen hittills sett) lärt sig känna igen markeringsflaggorna och gräva upp gömmorna, men inser snabbt att ingen i gruppen efter en timmes grävande på måfå är mottagliga för historier om ornitologiska under och fantom-korpar som kan hacka sig ned genom 2 meter hårt packad snö och is som tar 2 vuxna män 20 minuter att forcera med stålspadar. Han höjer till slut värdet på sina aktier igen genom att bära upp även Martins utrustning till lägret då han på order ligger i lägret och vilar sina trasiga fötter.

"Ähh, det här med hygien är ändå bara ett kommersiellt jippo" - Martin.
Carlos, som även denna gång väljer att ställa sig bakom kameran istället för i snöbadet, luktar i motsats till de båda svenska ynglingarna inte "peach" när han senare under kvällen kliver ned i sin sovsäck.
Stämningen i gruppen är god och kvällarna spenderas ofta diskuterandes. Det är jämt mellan olika bra one-liners, Olof lyckas bli felciterad under ett samtal om modern feminism med: ”…det här med kvinnor på arbetsmarknaden kommer i framtiden betraktas som en historisk parentes…” medan Martin kläcker ur sig att: ”Äh, det här med hygien är ändå bara ett kommersiellt jippo.” under dagens snöbad.

Hellre mycket för mycket än lite för lite. Dag 8.
Vinnare i tävlingen ”mest onödiga pryl uppsläpad på berget” är avgjord. Grattis Martin för att ha tagit med sig sin laddare till Ericssontelefonen som ändå inte fungerar på grund av avsaknaden av GSM nät i Alaska (han har även av någon outgrundlig anledning trots detta även burit med sig telefonen hela vägen upp). Hedersomnämnande till Olof i klassen ”mest användbara pryl lämnad hemma” som har valt att spara in på sina 65 kilo utrustning genom att inte ta med sig en ordentlig sked att äta med. 20 gram för att äta tre gånger per dag med en kaffesked är helt rätt inställning.

Vi börjar känna oss som någon sorts tiggare i Basin. Ytterligare två fallerade expeditioner har nu försett oss med överbliven mat och bränsle. Vi skulle kunna stanna till september med de nya förråden och till och med Martin börjar sluta klaga över kaloriintaget.

På eftermiddagen ger sig Audun, Tomas och Olof iväg uppför ”Messner Colouir” för att få lite höjd i kroppen och åka skidor. De går utan packning och når snart 4800 m där en galaktiskt stor glaciärspricka efter majoritetsbeslut får utgöra vändpunkt. Nedfärden sker i en spännande blandning av puder och skare. ”Utan packning” är för övrigt en sanning med viss modifikation. I detta fallet innebär det spade, lavinsond, rep, isyxor, kortvågskomunikationsradio, lavinsändare, 3l vatten, nödproviant, dunjacka, bivacksäck, sele med pulley isskruvar, snöankare, slingor och prusiks, karta, kompass, GPS, stegjärn, stighudar, hjälm och knäskydd samt naturligtvis skidutrustning. Går man lite längre bort från lägret inkluderar ”utan packning” även ett kök samt sovsäck och torrt ombyte.

Efter att ha ätit lite dodgy "mexikansk" ost blir goda råd dyra för Olof, som här i rask takt tvingas bekanta sig med snöhygienfaciliteterna.
På kvällen visar Montezuma sitt fula ansikte och däckar Olof och Martin totalt i magsjuka. Vi skyller på maten vi fick av den grupp vi refererar till som ”mexikanarna”. (Bestående av en guide från Alaska, två texasbor och läkaren från NY född i norra Mexiko.) Morgondagen skall enligt planerna ägnas åt att bära upp proviant och gas till High Camp på 5200m, en förflyttning på 1800 höjdmeter tur och retur som det är osäkert om de frekventa snöhygienfacilitetsbesökarna klarar av i dagsläget.

Sakta men säkert. Dag 9.
Efter en halvtimme undrar Tomas om vi skämtar, eller om gikten tagit oss på allvar. Olof och Martin inser att de inte är i så bra form som de vill tro och efter kort övervägande offrar Audun sitt 60 meters rep för att kunna dela upp gruppen. Norrmännen fortsätter i normalt tempo medan svenskarna gör världshistoriens troligen långsammaste bestigning av ”Head Wall”. På 4700 meter kommer väder söderifrån, sikten blir noll, det snöar och blåser kraftigt. Lutningen är moderat, 45-55 grader, men vi använder trots det statiska rep som säkring Kanske lite overkill, men ”better be safe than sorry”. Det är, som Audun säger, toppen som räknas. På 4900 blåser det så mycket att vi bedömer det som olämpligt att fortsätta längs den exponerade och smala kammen till High Camp. Alla sammanstrålar och vi gräver ner utrustningen innan vi återvänder ner till Basin. Audun, Tomas och Olof gräver även ner sina skidor då den planerade åkningen ner för ”Rescue Gulley” skulle bli för farlig. I dåligt väder ser man inte glaciärsprickorna i tillräckligt god tid när man åker.

Det klarar upp på kvällen och dagen avslutas vid tvåtiden med en blick mot de ensamma, enorma, kritvita, identiska väktarna Mt. Foraker och Mt. Hunter med en stor gul fullmåne mellan sig medan solen tar sig blott timslånga siesta för dagen.

Go hard or go home. Dag 10-11.
Martins lilla transistorradio pumpar ut världens troligen bästa blandning av gammal rock, country och allmänt skön musik från Kool 97,3 Anchorage och vi diggar loss i tältet. Plötsligt bryts nyhetssändningen av ett nyhetsmedelande: ”Worst arctic storm of the century expected to hit Denali. 32 climbers stuck on the mountain without any possibility of getting out and not knowing what’s coming…” Stämningen blir allvarlig. Visserligen brukar journalister i min mening ha fel i mer än man kan föreställa sig, men man vet aldrig. Vi kontaktar guiden Dave och rangerstationen för råd. Han svarar kort: ”Every now and then they (rangerstationen) warn us about these storms. Sometimes it’s bad. Sometimes we just act like it when we come down again. If we live…”

Rangerstationen är mer konkret. 24 timmar. Sen är stormen här. Väderrapporter på Denali är normalt värdelösa eftersom berget är så stort att det skapar sitt eget väder. Ett av undantagen är arktiska stormar. Dennas beräknas vara i 4 dagar, med vindar på 40-50m/s. Planerna på att flytta till High Camp skrinläggs och kraften läggs på att förstärka snöblocksmurarna runt tälten.

Samtidigt beslutar sig Tomas, Olof och Audun samt schweizarna från den andra expedition vi slagit oss samman med (Cedric och hans bror Christof) för att med respektive utan skidor försöka slå stormen och nå toppen genom en oavbruten push från Basin och tillbaks, 2000 höjdmeter. Martin väljer att stanna och avvakta bättre väder, hans mage spökar fortfarande och fötterna är ännu inte riktigt med i matchen. Olof lovar dock att försöka sig på toppen igen efter stormen oavsett resultatet av det förestående toppförsöket. Det uppstår ett dilemma när Carlos meddelar att han gärna försöker sig på toppen. Han tror sig inte klara av att åka skidor ner och kan således bara gå med schweizarna. Cedric är dock inte beredd att ta på sig ansvaret för Carlos under denna oplanerade och mer riskfyllda förflyttning då de inte klättrat tillsammans tidigare och han inte är helt imponerad av vad han sett hittills. Han talar tillsammans med Olof om detta för en mycket besviken Carlos som dock accepterar beslutet och stannar i Basin.

Vi packar med oss full köld- och nödbivackutrustning och ger oss iväg i högt tempo. På fem timmar klättrar vi Head Wall och traverserar kammen till den nu öde platsen för High Camp. Stämningen är kuslig, om prognosen stämmer kommer om 14 timmar allt liv att omöjliggöras på den plats där vi nu står. Medan skymningen faller äter vi medhavd frystorkad mat och klär oss för att klara det bistra klimatet över 6000 meter. Som värst har vi på kroppen underställ, ullställ, fleeceställ, gore-tex ställ och ytterst dunkläder. På fötterna ullstrumpor, fuktspärrstrumpor i fleece och neoprene (för att förhindra nedblötning av innerskorna och kylande avdunstning), gjutna thermoflexinnerskor, telemarkpjäxor i plast samt ytterst gaiters, överskor, i neoprene och nylon. Händerna täcks av innerhandskar, gore-texhandskar och dunhandskar och på huvudet balaclava, vindstoppermössa, sol/skidglasögon samt huva i gore-tex och dun. Vi är redo.

Audun, Tomas och Olof, inför det första toppförsöket.
Schweizarna ligger en bit före oss, delvis på grund av att Olof haft diarré under förflyttningen vilket tvingat till regelbundna pauser, och ökar avståndet tack vare enastående kondition och lättare packning på grund av avsaknaden av skidor. Den svensknorska gruppen kämpar sig fram uppför ”Autobahn”, den branta is och snösluttning som fått sitt namn efter de talrika européer som halkat här för sista gången och kanat ner för berget i god fart. (Jfr. ”Orient Expressen” lite högre upp som namngetts analogt med tanke på vissa asiaters avsaknad av balanssinne.) På 5500 meter, fem på morgonen, tolv timmar efter start och nio timmar innan stormen beräknas komma in som tidigast väljer dock Tomas och Audun att avbryta försöket. Det har gått långsamt på slutet, De mår illa och har inte kunnat äta, höjden känns i benen, speciellt eftersom vi inte är tillräckligt acklimatiserade och dessutom börjar moln visa sig på himlen och vinden tillta. De vänder åter till Basin, och kommer ner säkert trots att Audun tog ett fall ned till axlarna i en glaciärspricka på vägen. Olof känner sig dock åter stark och beslutar sig för att försöka sig på en soloförsök, medveten om at schweizarna är före honom men omedveten om att de redan nått toppen och är på väg ner. Han klättrar så snabbt han orkar uppåt men möter de mycket trötta bröderna på ”Football Field”, 200 meter under toppen. De förbannar sin oförmåga att vänta eller åter följa med till toppen och stapplar nedåt mot värmen och säkerheten i Basin. Olof beslutar sig ändå för en snabb soloattack så länge vädret är stabilt och korsar Football Field småspringande, så gott det nu går på 6000 meter. En bit högre upp, kanske 2 timmar från toppen, ser han dock de fruktade linsformade molnen bildas ovanför Denalis vita massiv, ett tydligt tecken på att jetvindarna sänker sig över berget och stormen rullar in. Han inser att han borde vända, men tvekar, det är inte ett helt lätt beslut att ta, särskilt som det borde vara minst sju timmar kvar på tidsfristen. En stark vind och plötslig total whiteout mildrar dock beslutsångesten. Han vänder, inser att det är bråttom, och springer nedåt i hopp om att för att slippa traversera bergskammen till Head Wall ensam hinna ikapp schweizarna , vilket han också gör strax innan platsen för High Camp. Cedric är dock helt slut och får ledas mot och över kammen. Christof faller handlöst två gånger i den hårda vinden men lyckas hejda båda fallen med hjälp av Olof, på bekostnad av hans ena isyxa. Klockan tio, 17 timmar och 5000 enligt mätaren effektiva höjdmeter senare, stapplar de sista klättrarna in i Basin. Blandad triumf, djup besvikelse och glädje över att alla är nere välbehållna.

Storm. Dag 12.
Stormbundna i tältet. Skottar ständigt för att inte bli begravda. Spelar kort, pratar strunt och är nöjda så länge ingen får panik och slår ihjäl någon annan. Lite statistik:
Mest borttappade/förstörda prylar: Olof.

Bivackskor
Isyxa
Vätskesystem (”livstids garanti”, höll åtta dagar i Olofs ömma vård)
Vattenflaska
2 lavinsonder
Stighudar
Gaiters (tack gode Gud för silvertejp)
Blixtlås till tält (”jamen det satt ju fast..” Hallå, värma och ta bort is först, någon..?)
Gore-tex jacka
Gore-tex byxor (lagade med 10 meter sytråd)
Radio
Rep

Han skyller på dålig kvalitet, det är bara vattenflaskan han tappat bort, resten har gått sönder. Minnesanteckning: Ge honom bara prylar tillverkade i gjutjärn till nästa gång.

Smartaste lagringssystem: Carlos. När vi undrade varför i hela världen han envisades med att ha de så att säga ”mogna” innerskorna inuti tältet visade det sig att det var där han förvarade tandborsten. Heders åt honom för att hålla ordning på hygienartiklarna.

Mest mångsidiga utrustningsdetalj: Martins sovsäck. Eftersom han haft oturen att hamna i mitten av tältet används den som bordsduk, sittunderlag, dörrmatta, skärbräda, handduk, uppläggningsfat, snuttefilt, disktrasa och sopsäck. Jo, han sover där också.

Carlos: “What are we going to do now?” Martin: “We’re going to suffer.” Dag 13.
Spenderar 2 timmar var fjärde timme på att gräva upp tältet. Ingen sikt, kraftig vind och massivt snöfall som aldrig ger med sig. Vi hör dånet av vinden uppe på kammen. Allt i tältet är genomblött. Köket har gått sönder. Lavinfaran stor. Skall vi inte komma upp överhuvudtaget? Motivationen sjunker i och med att snödjupet ökar, tiden rinner iväg och mat och gas långsamt tar slut. Nej! Tänk positivt. Alla är oskadda, enda blodvitet har uppstått när vi skulle sy fast sponsordekalerna, Olof har gott om tid att plugga ”enclosure fire dynamics” inför tentan i augusti i sina medburna böcker och så länge köket inte fungerar kan i alla fall inte maten ta slut. Ok, det sistnämnda kanske inte är enbart positivt. Olof tar itu med problemet på ett ingenjörsmässigt sätt och tar isär köket i ett imponerande antal smådelar för att hitta felet. Utan framgång. Föga anar de att problemet kanske inte är mekaniskt. Fler ledtrådar: Tältet är översnöat. Köket brinner inte. Tändstickorna vill inte heller brinna. Liksom tändaren. Alla har huvudvärk. Ingen lyckas korrekt lägga ihop 125+9 under ett parti poker. Hmmm… Några spadtag senare och alla problem är plötsligt lösta med lite frisk luft (nåja, nästan alla - Martin kan fortfarande inte lägga ihop 125+9, men kan hur som helst inte längre skylla på syrebristen). Grävschemats intervaller förkortas.

Carlos och Olof tar luft under en lucka i stormen.
Det som håller humöret på en acceptabel nivå (Irritation under 25 på Borg CR-100 skalan som den psykologistuderande Martin tagit med sig och låter oss försökspersoner dagligen fylla i för en pilotstudie avseende ansträngning på hög höjd) är den sanslöst bra radiostationen Kool 97,3 Anchorage. Vi börjar allvarligt överväga att offra batterierna till både lavinsändare, komradio, VHF och GPS för att hålla musiken igång. Shake it. Digga. Dig. Gräva. Ut och skotta igen. På med blöta kläder. Börjar bli kallare, får se upp med förfrysningar. Martin har högläsning ur Mark Twights strålande klätterbok: ”Sometimes you’ll suffer, which is what alpinism is all about anyway. Enjoy it, it’s what you signed up for.”

Pessimisten: ”Nu kan det inte bli mycket värre.” Optimisten: ”Jodå!” Dag 14.
Ingen har sett något liknande tidigare. Det måste ha snöat flera meter utan att det för den sakens skull verkar avta det minsta. Snarare ökar vinden och tältet måste hållas fritt med ett konstant grävande. Modet börjar dala på expedition Excelsior. Då ledsnar plötsligt stormen.

22:00 Kommer Martin in med ihopfrusna ögonlock efter att ha skottat snö i noll sikt och storm. 23:00 går Olof ut i kvällssolen och beskådar en blå himmel kryddad med enorma spindrifts från kammarna i den avtagande vinden. Han betraktar också Head Wall, täckt i meterdjup pudersnö, och funderar som bäst på hur den skall kunna forceras säkert imorgon när han hör ett dovt knakande ljud i nattkylan och hela berget kommer farande mot honom. Brottkanten är minst 500 meter bred och lavinens tusentals ton med snö mullrar över en kilometer ner för berget mot lägret. Mycket av snön sublimeras av den ofattbara energi som frigörs och ett enormt snömoln täcker plötsligt Basin. Någon minut senare är sikten fri och den nu stillastående kanten på lavinen blir synlig, knappa 50 meter från lägret. Vi hade inte kunnat föreställa oss en så stor lavin när vi valde lägerplats. En nyttig läxa. En mäktig syn. Ett problem mindre.

Lavinrisk. Dag 15.
Ovanifrån ser man hur nära det var. Lägret ser försvinnande litet ut bredvid den enorma lavinkäglan. Vi planerar att gå till High Camp på kvällen när snön satt sig lite. Morgondagen utlovar sol, kanske en bra toppdag. Det är dock en del passager i lössnö att ta sig igenom och gruppen splittras. Carlos vill vänta och låta snön få tid att sätta sig. Han vägrar gå upp i kväll. Audun och Tomas vill gå upp genast. Martin, med liten erfarenhet av snö, säger sig följa gruppens beslut men lägger sig inte i diskussionen. Avgörandet kommer på Olof. Möjligen högre lavinrisk och inte hela gruppen på toppen vägs mot risken att inte komma upp alls om vädret försämras igen. Efter noggrant övervägande beslutas att vänta en dag. Han hade nog gärna gått upp själv, men säger sig inte vara villig att ta risken med ansvaret för gruppen på sina axlar. Norrmännen stöttar i det beslutet och väntar själva.

Uppladdning. Dag 16.
Strålande väder. Förflyttning till High Camp. Planen var att vänta till eftermiddagen med att klättra, så att solen skulle hinna värma upp snön och omvandla snökristallstrukturen till ett mer homogent och stabilt lager för att minska rasrisken, men guiden Dave beslutar sig tidigt på morgonen för att det är säkert och ger sig av med sin grupp, de enda förutom oss själva som är kvar på berget. Hans 18 år erfarenhet (mer än vi andra har tillsammans) av den alaskianska snön väger tungt och vi följer ett stycke efter. Skulle det rasa kan vi i alla fall hjälpa till att gräva upp hans grupp resonerar vi. Förflyttningen går tungt men incidentfritt till läger fem, High Camp och vi slår läger, laddar och ber om bra väder i morgon, kanske vår sista chans att nå toppen.

Martin, med sitt tajkonläger till packning, på the West Butress efter klättringen upp för Head Wall.
Attacké! Dag 17.
Om vi så hade järnspett och dynamit tillgängligt skulle vi inte få upp Martin ur sängen. Han mår dåligt. Mycket dåligt. Doktor Tomas tillkallas. Mirakel sker. En cocktail av kemiska substanser vi inte med vår vildaste fantasi förstår hur han fått genom den nitiska amerikanska tullen tillblandas och tio minuter senare är Martin piggare än någon någonsin sett honom. Han börjar glatt joddlande jogga upp mot toppen, släpandes oss andra som önskar att vi kunde få ”en som han just fick”.

Expedition Excelsior uppställda för kameran inför det andra toppförsöket.
Vädret är perfekt, klart, vindstilla och inte farligt kallt, Olof går i bara t-shirt till 6150 meter. Vi gör inga misstag, går lugnt, äter ofta och målfokuserar, som det heter. Carlos blir trots det trött på Football Field. Kameraväska samt rep hängs om Martins hals och Olof bär hans ryggsäck en bit upp. Det går lättare, men han väljer ändå att stanna strax under toppen, vågar inte gå längre trots övertalningsförsök från övriga. Vi fortsätter, men drabbas av ett svårt bakslag precis under toppen. Den andra gruppen, ledd av Dave, har vänt, en hängdriva bedömdes för osäker och de är på väg ner efter att ha varit mindre än 50 höjdmeter från toppen av den högsta punkten i Nordamerika. Vi tror inte det är sant, skall vi återigen behöva vända ner, så otroligt nära målet? "Men det var väl själva fa-an", mumlar Olof och Martin i unison, vilket har blivit något av en tradition då Mr. Murphy har visat sin fula nuna under expeditionen. "Det är ju så man blir förbannad", förkunnar Martin. Vi vill i alla fall se på eländet och går sakta fram till det ställe där fotspåren slutar. Audun och Tomas går först, gräver en grop för att kolla snökvalitén, rör sig lite uppåt för hängdrivan som till höger störtar tusen meter lodrätt ner, gräver igen, rör sig försiktigt ytterligare ett litet stycke uppåt och når plötsligt hård vindpackad snö. Skenet bedrog, det går utmärkt att gå på drivan.

Audun, Olof och Tomas på Nordamerikas topp. Martin står bakom kameran.
Klockan är sent på kvällen när vi med långsamma vördnadsfulla steg kliver upp på toppen av Denali, 6193 meter över havet. Vi njuter länge av utsikten innan vi med stela ben men mycket nöjda åker skidor från toppen till High Camp i det röda ljuset från den arktiska solen. Expedition Excelsior har lyckats.

Livskvalitet. Dag 18.
Vi vaknar upp till vackert väder i High Camp, och då alla är slitna efter toppdagen går saker och ting i ett lugnt och behagligt tempo idag. Målet är att förflytta mannskap samt utrustning tillbaka ned till Basin, innan den långa färden med slädarna tillbaka till Base Camp under morgondagen. Olof upptäcker att vi har ett antal gallons av bränsle för mycket, efter endast 2 nätter i High Camp, och bestämmer sig för att utföra ett pyrotekniskt experiment. Han ber ordningsamme Audun om han får låna dennes kastrull, varpå bränsle snabbt hälls in och flammorna därefter låtes dansa fritt. Olof förkunnar stolt med sina brandingenjörskunskaper att han åstadkommit en fullkomligt ren förbränning, med endast koldioxid och vatten som restprodukter, och börjar likt ett barn gå runt lägret i jakt på annat att föda elden med, såsom matrester och annat skräp vi bär med oss. Audun är dock inte lika övertygad då han en halvtimme senare återfinner sin kära kastrull, vars insida totalt nedsvärtats av Olofs ”rena” förbränning. Cedric från den Schweiziska expeditionen tar dock lärdom och klipper en av sina bränsledunkar i två delar, varpå en ny brasa snart brinner klart i lägret. Hans goda humör, prisandes sin egna uppfinningsrikedom, tar sig dock en törn när någon frågar hur han skall förklara de förmultna resterna av en bensindunk för de nitiska parkvakterna som räknade var enda stycke utrustning vi tog med oss upp på berget, och är kända för att dela ut dryga böter till alla dem som inte klarar av att återigen visa upp sin tross vid utcheckningen.

Förflyttningen påbörjas. Tomas och Audun på sina skidor, samt Carlos som väljer att gå ned tillsammans med Cedric och Christof. Olof och Martin blir ensamma kvar i High Camp, som dess sista besökare för säsongen. Stillheten är otrolig här uppe. På 5200 möh, där naturen endast välkomnar människlig närvaro under 3 månader om året, är ett par hål i snön allt som vittnar om att människor någonsin varit här, och så kommer det att förbli till någon gång i maj nästa år, då de första klättrarna återigen slår upp sina tält på denna plats. Klättersäsongen är slut för i år.

Två plågade svenskar efter den slitsamma färden ned från High Camp.
Det pratas, filosoferas och ägnas tid åt att begrunda naturens storhet. Först vid solnedgången fälls tältet och vi påbörjar vår nedstigning på skidor. Halvvägs ned sveps berget återigen in i ett tjockt molntäcke, och sikten blir noll. Föret är dålig, och skaren var inte vad vi sett fram emot, med våra hårt lastade skidor. Packningen ser ut som ett helt zigenarläger, med kläder, kastruller och matpåsar glatt hängandes och dinglandes från samtliga öglor på våra 110l ryggsäckar. Med över 40 kg på ryggen blir det svårt att komma upp på skidorna igen om man faller i den branta och lösa snön, vilket Martin bittert får erfara då han ”lägger sig för att vila” mitt på en glaciärspricka. Irritationen stiger, medan han desperat gör sin imitation av en strandad sköldpadda som från ryggläge försöker komma upp på benen igen. Nere i Basin väntar dock Tomas med varmt te och snart kan samtliga Expedition Excelsiors medlemmar nöjda krypa ned i sina varma sovsäckar igen.

Nedfärd. Dag 19.
Slädarna grävs motvilligt fram ur snön och packas för nedfärd. Audun leder det norska replaget, med hans och Tomas slädar kopplade till klätterrepet bakom sig, medan Tomas agerar snöplog bakifrån. I ”internationella” replaget tar Carlos täten, med de två tyngsta slädarna bakom sig, följt av Martin, vars ben idag fått förtroendet att hålla ekipaget i en sansad takt, med den tredje släden bakom sig, och Olof som stabilt ankare längst bak. Sent på eftermiddagen bär det iväg utför. ”Go slow”, uppmanar Martin, som inte ser fram emot en dyr knäledsrekonstruktion inför rugbysäsongen i september, men de orden är snabbt glömda då Talkeetnas hamburgare utgör en potent hägring för vår spanske point man. Han slänger sina 70 kg utför Motorcycle Hill, tätt följd av två slädar med en sammanlagd vikt överstigandes spanjorens, och resan tar fart, till ett flitigt skrålande av ”we’re on a highway to hell”. Mjölksyran gör sig känd, och förlamar sedan benen totalt. ”Slow, slow!!!”, hörs Martin ropa, men det har ingen effekt. Hamburgarnas sug har tagit kontrollen över Carlos, och vid de fåtal tillfällen Martin faktiskt lyckas få ned farten till en sansad nivå, slänger sig Carlos på repen, som för att få loss pulkorna från ett stopp. Grimaser fryser fast på kalla och trötta ansikten, nävar knyts i det tysta medan korsband tänjs till bristningsgränsen, men 0600 nås äntligen baslägret.

Väntan. Dag 20.
Vi vaknar mitt på dagen av att Daves guidade grupp anländer till Baslägret. Vi hade passerat deras läger vid 11 000 fot under natten. Landningsbanan prepareras genom att båda expeditionerna tar på sig skidor respektive snöskor och gör ett tappert försök att packa snön till ett fast lager som flygplanen skall kunna landa på. När ett flygplan äntligen hörs ovanför oss plockar Martin fram VHF radion som vi hittills aldrig behövt använda och försöker få kontakt. De första två flygplanen ignorerar hans anrop totalt, men när han på det tredje försöket lägger till ”we’ve got women and beer down here too, over” får han napp. Ett flygaress informerar honom om att förhållandena i Talkeetna är för dåliga för att någon skall kunna lyfta, men att han skall förmedla att Expedition Excelsior är nere och väntar på upphämtning, till vårt flygbolag. Bara att slå sig till ro och vänta med andra ord.

Ytterligare en besvikelse dyker dock upp, när vi upptäcker att expeditionens nödcache, till ett sammanlagt värde av ca 10 000 kr är borta. Markörerna har försvunnit och en flagga ligger avbruten och slängd mitt i lägret. Våra 3 GPS markörer pekar på en plats ca 30 meter bort från där vi tycker oss minnas att vi grävt ned den, vilket ger oss ett område på ca 20x30 meter att genomsöka. Vi får först senare reda på att glaciären kan här förflytta sig över en meter per dag, vilket förklarar GPS-markörernas felmarginal. En belöning på 1 flaska whiskey utlovas till den som hittar cachen, vilket betyder att ett par amerikanare från den guidade gruppen ansluter sig till vår skattjakt med sina lavinsonder. Efter 5 timmar deklarerar dock Olof med statistikens hjälp jakten som lönlös, och motivationen tryter. Vi går till sängs med en stilla bön om vackert och klart väder inför morgondagen.

Home sweet home. Dag 21.
Olof och Martin, som lagt sig för att sova under bar himmel, vaknar tidigt på morgonen av ljudet av tvåmotoriga plan som flyger högt över glaciären. Vi ligger länge och lyssnar till de olika motorljuden och avfärdar dem alla systematiskt. Så plötsligt förändras ljudet och vi säger nästan samtidigt, ”det där är inte tvåmotorigt”, som vår DeHavilland Beaver dundrar in i dalen genom morgondimman. Vår pilot kunde lika gärna flyga med förbundna ögon, för inte ens från marken kan vi se slutet på landningsbanan, eller de branta klippväggar som omger oss i den smala dalgången. Vrålet från motorn väcker de andra expeditionsmedlemmarna och snart är det full aktivitet i baslägret. Tälten fälls på rekordtid och allting lastas in i maskinerna för hemresa. Några timmar senare, sitter vi nyrakade och duschade på The West Rib, Talkeetnas hamburgarhak, och vräker i oss mat. På SVTs Expedition Robinson, brukar det ta ungefär en vecka innan all konversation kretsar kring mat. Under Expedition Excelsior tog det endast två dagar innan Martin inte längre kunde hejda sig. 18 dagar senare kan hungern inte mättas snabbt nog, och hamburgare efter hamburgare beställs in. En timme senare, sitter vi alla där, helt gröna i ansiktet. Under 3 veckor utan kött, levandes på en mycket begränsad kost, hinner magen krympa ihop avsevärt. Lägg därtill utmattningen och en inte helt obetydlig vätskebrist, och man har ett par mycket goda anledningar till varför man ej bör föräta sig på 1 kg hamburgarkött med tillbehör. Nåväl... det var i alla fall gått de första tuggorna. Vi ligger snart utslagna över hela restaurangen. Vissa somnar på golvet, andra mår för illa för att röra sig från sina stolar. Den muntra konversationen har förvandlats till tysta stönanden och bitter självömkan. Olof försvinner bort för ett långt toalettbesök. När han kommer tillbaka har han en glass i näven och frågar om någon vill ha. Det blir droppen som får bägaren att rinna över och Martins mage gör uppror. Nu är goda råd dyra, och det bär av mot toaletterna för allt vad bena bär. Någon ovetande stackare slängs ut ur båset, och resten... ja, vi vet väl alla hur det går till. 5 minuter senare dansar även en återställd Martin tillbaka in i restaurangen med en sked i handen. ”Någon som har lite glass kvar?” Cedric, vars bror snarkar under ett bord, beklagar sig över sitt illamående, och får ett par tips av de båda glassätande svenskarna. 5 minuter senare är även han tillbaka med ett leende på läpparna.

Det är skönt att vara tillbaka i civilisationen, med fast, torr mark under fötterna, centralvärme, färskt vatten som kommer när man vrider på kranen och flåttiga pizzor bara ett telefonsamtal bort. Expedition Excelsior är avslutad, och nu återstår endast flygresan hem till vänner, familj och återstoden av den svenska beachsäsongen 2003.

Sammanlagd viktförlust: 40 kg. Tofta Beach, here we come!

Läs mer om Fångadagenteamet på www.fangadagen.com