Expedition Frippes fall

Nästan alla mina fjällvandringar har börjat med en tågresa på 25 timmar. De flesta har också betytt tågbyten i Göteborg klockan 17.00. I år skulle emellertid bli ett undantag eftersom jag valt en avgång redan vid halvtvåtiden fastän denna var några hundralappar dyrare. På så sätt skulle jag komma tidigare till Abisko och ha ganska gott om tid att vandra redan ankomstdagen. Tidsvinsten blev tyvärr större än jag räknat med.

I min kupé satt en man som också skulle fjällvandra. Han berättade att hans kompisar satt i nästa tåg och att de senare skulle sammanstråla i Kiruna. Plötsligt ringde hans mobil. När han svarat sa han: "Nästa tåg blir försenat och ni kan inte gissa varför." Alla i kupén såg undrande ut. "Det har inträffat ett mord på tåget."

Mord? På tåg? Sådant händer väl inte i Sverige? Det låter ju snarare som Agatha Cristie. (Mordet på Orientexpressen). Mycket riktigt visade det sig också vara frågan om ett missförstånd. Det var inte på tåget som en ung kvinna blivit skjuten till döds utan det var på tågperrongen som hon segnade ner och senare dog. Självfallet gjorde inte detta händelsen mindre avskyvärd. Hur som helst blev tåget kvarhållet för att passagerarna skulle kunna höras som vittnen.

Själv kom jag i hyfsat rätt tid till Abisko och efter lunch på fjällstationen gick jag till linbanan. Detta för att slippa släpa mig och mina 23 kilo i ryggsäcken 500 m uppför Njulla. Vädret var dock inte det bästa så färden blev både våt och kall. Första målet blev att vada Gohpasjohka. Jag följde den rösade leden mot Björkliden ett stycke tills jag såg jokken. Inga större problem att sedan ta sig ner. Även vadet var lätt. Förmodligen gick jag sedan för tätt inpå jokken för jag upptäckte inga rösen mot Låktajåkka förrän långt efter "kröken". Denna led hade jag tänkt följa till Kåppasjåkkastugan.

Mycket uppför och dryg vandring. Vädret växlade mellan uppehåll och lätt regn och mer eller mindre blåsigt.  Till sist tvivlade jag till och med nästan på att jag befann mig i rätt dal. Då fick jag plötsligt se en ung sprallig amerikan komma mot mig. Han var lika glad att se mig som jag var att se honom eftersom han inte hade en aning om var han befann sig. Han kunde emellertid berätta att han"nyss" passerat den lilla stugan och dessförinnan ätit våfflor i Låktajåkkstugan. "Nyss" visade sig vara ca två km med en kraftig uppförsbacke på slutet.

Enligt min ursprungliga plan skulle jag bara vila i stugan och sedan gå vidare mot Harpasset men klockan var nu halv åtta och jag var mycket trött. Det fick därför bli övernattning i stugan i stället. Denna var både smutsig och nedskräpad. Dessutom var dörren så otät att ute- och innetemperaturen i princip var densamma, dvs. 1-2 grader på morgonen. Eftersom jag ifjol fick tälta i minusgrader i en liten sommarsäck med bara en aluminiumfilt som förstärkning hade jag i år släpat med mig min dubbla dunsovsäck. Denna kom nu väl till pass.

Mycket blåsig och regnig natt. På förmiddagen efter gick jag ut och rekade lite i regnet. Till att börja med upptäckte jag inga rösen alls men såg på tillbakavägen en rödmarkerad sten ute i vattnet och en led som ledde uppåt. Jag följde denna tills jag kom till ett snöfält. Med regnet piskande i ansiktet så att jag knappast såg någonting genom glasögonen insåg jag, att det förmodligen var bäst att gå tillbaka till stugan och ägna dagen åt den Nesserdeckare jag hade i ryggsäcken. I synnerhet som jag visste att bättre väder hade utlovats. Det fick alltså bli ytterligare en natt i stugan.

Nästa morgon steg jag upp klockan sju. Hela 6 grader i stugan och man kunde dessutom ana en liten uppklarning på himlen. Kom iväg åtta i omväxlande disigt och blåsigt väder som gjorde orienteringen svår. Hela tiden immade glasögonen igen. När jag kom fram till det snöfält jag rekat vid dagen innan såg jag inga nya rösen och tänkte därför gå på kompass. Då upptäckte jag plötsligt diffusa spår i snön som amerikanen måste ha lämnat två dagar tidigare. På så sätt kom jag rätt. Efter två timmar var jag uppe på krönet. Nedgången blev lättare men vid ett snöfält ganska nära Harpasset sjönk jag ner till knäna och tvingades gå runt.

Plötsligt tog rösena slut. Jag prövade då att fortsätta ytterligare ett stycke i samma riktning. Nästan genast hamnade jag då på den vackra tältplats med skyddande mur och vacker utsikt över sjöarna i  Guoblavagi, som bl a majjen rekommenderat på Utsidan. En liten bäck alldeles intill fullkomnade upplevelsen. Här slog jag upp mitt tält för att äta lunch och sedan ta mig en tupplur.

Vid tvåtiden gick jag tillbaka över Harpasset och ner i Latnjavaggi. Vädret hade nu blivit soligt och behagligt. Det bar också neråt och var lättgånget. Vid fyratiden pausade jag vid forskningsstationen innan jag fortsatte ner mot Kårsavagge. Jobbig nergång. Enligt de ledbeskrivningar jag läst var det dags att vada jokken där leden tvärar kraftigt åt höger mot Kårsavaggestugan.  Här såg forsen emellertid mycket farlig ut så jag valde att i stället gå betydligt längre ner innan jag utan problem gick över. Dit kom också en kvinna på väg åt andra hållet. Hon visade mig varifrån hon kom och var det var lämpligt att ta sig upp. Mycket brant. Ibland fick jag krypa på händer och knän för att nå 1050-metersnivån. Här skulle enligt kartan flera små sjöar passeras. En vacker vattenspegel var lätt att identifiera men nästa var snarare en pöl med stenar än en sjö. Jag väntade mig därför att passera ytterligare en sjö men hittade ingen. Mycket trött valde jag därför att slå upp mitt tält. Klockan var nu kvart över tio. Hoppade över maten och somnade direkt.

Efter en mycket god sömn vaknade jag till ett strålande solsken. På morgonen kom flera renar på besök på nära håll. Jag befann mig nu rakt ovanför Vuolimus Gorsajavri. Genom att ta ut kompassriktningarna till sjöns båda ändar kunde jag bestämma min position exakt. Det visade sig att jag var mindre än en km fågelvägen från Frippes dubbelfall. Jag gick därför tillbaka till det senaste vattendraget jag passerat kvällen innan och följde detta uppströms. Redan på långt håll kände jag igen fallet och efter 1473 steg var jag där.

Sol, svag vind och 20 grader i luften. Kan det finnas en bättre anledning till att bada i fjällen? Eftersom min lilla termometer var av kartong kunde jag dock inte bestämma vattentemperaturen men denna var absolut inget problem. Berggrunden här är av ljus skiffersten. Snett till höger om de båda fallen finns en platt "rauk" som gjord att ställa en kamera på. För säkerhets skull har någon omtänksam person lagt upp en smal stenkil om kameravinkeln, mot förmodan, skulle behöva justeras i höjdled. Jag testade att ta en bild påklädd. De 10 sekunderna i fördröjning som kameran erbjöd räckte mer än väl.

Ett problem med att ta "badbilder" var glasögonen. Jag behövde dem för att kunna förflytta mig mellan kameran och "duschen" men jag kunde inte ha dem på mig i fallet. När jag ställde mig med ryggen mot fallet visade det sig emellertid att det bara vara att sträcka ut vänster arm och lägga ner glasögonen på en naturlig "hylla" som fanns där. Där kunde också tvål och schampo med fördel placeras.

Första fotoförsöket misslyckades helt. Jag halkade till och hann inte in i duschen innan "skottet gick". Nästa försök gick bättre. Vattnet var så behagligt att det inte gavs utrymme för någon  som helst tvekan att åter gå in i fallet sedan jag tvålat in mig och schamponerat håret.

Efter sopplunch gick jag vidare österut vid halvtvåtiden. Jag hade då också tagit en bild på fallen med mobilen men glömt att stänga av den efteråt. Plötsligt fick jag sms. Det fanns alltså mobiltäckning här. Denna var dock så svag att det räckte med att gå några tiotal meter i sidled för att den skulle vara borta.

Näst natt tältade jag vid bron äver Kårsajåkka vid reservatsgränsen. Jag rundade sedan Njunesgeahcis östra utlöpare  och kom till Abiskojaurestugorna. Därifrån vidare till Vistasvagge. Härifrån hade jag ursprungligen tänkt mig att via Njunni, Kaskavagge och Vardu ta mig till Tarfala. Men jag kände mig lite sliten och en stigning på 600 m lockade inte. I stället gick jag till Nallo och sedan via Sälka till Kebnekaise, vilket jag så här i efterhand ångrar. Kanske det blir ett nytt försök nästa år?