Ensamvandring Abisko 2016 – ”Dâ´ blir som dâ´ blir”

En på det hela taget ganska oplanerad historia från A till...A, via allt möjligt.

Mina fjällturer på egen hand har de senaste åren blivit något av en tradition, som den typ av människa jag är så är det något jag verkligen får energi av, förutom andra eventuella turer måste jag nu få min årliga ensamtur i fjällen.

Om ni inte redan har slutat läsa ber jag er notera följande lilla disclaimer innan ni fortsätter:

Eventuella likheter mellan i texten förekommande platser och personer och de som finns i verkligheten är högst avsiktliga. Åsikter och eventuella erfarenheter är dock författarens egna och bör inte tas på något större allvar...

Jag är verkligen ingen ”A-människa” utan följer med strömmen lite lagom i de flesta fall, just därför tror jag att det är så skönt att under de här turerna känna att man ensam får ta ALLA beslut. Givetvis får man ta alla konsekvenser också, ibland snabbt och skoningslöst, men man behöver i alla fall inte försöka försvara sina tveksamma beslut inför någon annan. 

Nu är det verkligen inte på grund av detta jag gör ensamturer, som någon form av personlighetsutveckling, det är bara något jag har flummat fram efterhand, anledningen är ju bara att jag VILL(vilket med åren närmat sig ”måste”, tack familjen för att ni är så förstående…)

Årets tur planerades som vanligt ganska vagt utifrån lämplig tid att ta semester, passande tåg och någon plats som kändes intressant, det blev Abisko – igen…

Har genom åren utvecklat en förkärlek för just Abisko, inte minst eftersom man utan ytterligare byten av transportmedel kan kliva av tåget rakt ut i fjällvärlden, en fjällvärld som verkligen inte går av för hackor.

Planering – roligt men onödigt

Jag hade ett vagt upplägg där jag tänkte mig att börja med att ta mig upp i Ballinvággi för att därefter göra en ”small”,  ”medium” eller ”large” vandring för att sedan avsluta i Abisko. Kungsleden skulle hela tiden finnas inom räckhåll som en snabb retur om jag skulle hamna i tidsnöd eller om jag av någon anledning skulle tappa sugen. Min tänkta ”large-vandring” räknade jag nästan bort från början, funderade på att ta mig via Mårma upp genom Visttasvággi och tillbaka till Abisko, har insett att min ensamvandringstakt är ganska långsam och fylld av många sitta-och-njuta-pauser, alltså gick den varianten bort.

Det slutade med någon slags hybrid som inte blev särskilt lång eller på annat sätt märkvärdig(och knappt hade något att göra med vad jag från början planerat...) men väder, dagsform och diverse små infall fick styra vägvalet och jag inser i efterhand att det är ju precis så jag vill göra när man ändå är själv och kan göra som man vill…

Sluttjafsat – till fjälls!

Så stod jag då där i Abisko, hade fått till en väldigt liten och lätt packning(vägde aldrig men lätt var det) dessutom var vädret vackert så det kändes som om det skulle bli en behaglig start på turen. Jag lommade iväg längs Kungsleden och kom efter en stund ikapp min trevlige kupékamrat från tågresan, han var filmare till yrket och såg naturligtvis mycket roligt som måste filmas med den mycket imponerande kamera han bar med sig. Jag själv hade pliktskyldigast med mig en liten kompaktkamera för att kunna föreviga något här och där som stöd för egna minnet och ha något att visa upp hemma medan man fåfängt försöker förklara hur mycket mer fantastiskt allting egentligen är…i verkligheten. Ha med andra ord överseende med bilderna.

Mycket folk var i rörelse utefter leden(som vanligt förmodar jag, har faktiskt aldrig vandrat på Kungsleden tidigare). När jag sedan vek av mot Tältlägret blev det med ens en väldig skillnad.

Ganska folktomt, på väg mot Tältlägret

Efter matpaus och beundrande av utsikt i Tältlägret fortsatte jag en bit uppåt och slog upp tältet i Ballinvággi, alltså bokstavligen, tror det var ungefär vid ”á” på kartan. Hade nästa dag lite idéer om att ta mig upp och göra lite topptur/kamvandring runt de inre delarna av Ballinvággi men när jag närmade mig var flera av topparna insvepta i moln och eftersom jag just då inte riktigt kände att jag litade på min ork och inte heller hade en aning om snöläget däruppe valde jag att skippa den avstickaren. 

Fjällvana #1 – Underskatta aldrig fördelarna med lite konstruktiv feghet i fjällen, rekommenderas särskilt vid ensamturer.

Envisa moln resulterade i ändrade planer, någonstans där uppe i luddet hade jag tänkt mig en topptur

Jag lämnade istället Ballinvággi och gick ut i vad som borde heta ”Šiellavággi”(står inget på kartan, någon som vet?) och fortsatte i sydostlig riktning. Efter att ha passerat sjön 1098 började tyvärr vädret försämras.

I Šiellavággi(?), fint väder mot nordväst...

...inte fullt så uppmuntrande i den riktning jag var på väg...

Det var väldigt tjusigt en stund när ett lätt regn började falla medan solen fortfarande sken men sedan mulnade det och blev dags att böka på sig regnkläderna. För en gångs skull tänkte jag få på regnkläder i tid, har märkt att jag ibland drar lite på det i förhoppning att regnet inte blir så långvarigt. Sagt och gjort, på med grejerna och gissa vad…

Regnkläderna skrämde bort det dåliga vädret och ja, det är en påse från Systemet...bra som skräppåse

Fjällvana #2 – Ha regnbyxor med hellång dragkedja i sidorna, jag vet inte riktigt varför det börjar regna men tycker mig ha märkt att det SLUTAR ofta så fort man fått på sig regnkläderna, att då inte behöva ta av och på kängorna är guld värt.

Lite vintriga miljöer innan det bar av nedåt igen

Efter att ha passerat högsta punkten öppnade sig jättefina vyer söderut och jag hittade en kanonfin tältplats på lite höjd ovanför Bieggalouppal/Aliseatnu(var det nu byter namn…), fixade tält och mat, satt sedan en stund och spanade ner mot leden som svagt kunde skönjas nedanför. Såg inga andra människor och kände mig så där långt-ute-i-vildmarken-ensam, fast på ett bra sätt alltså. Efter det blev det sovsäcken.

Sån här utsikt har man gärna vid sin tältplats, Kåtotjåkka mm.

Mot civilisationen

Lite senare på natten väcktes jag av att jag inte alls var ensam utan att en förrymd massmördare höll en påse över mitt ansikte för att kväva mig, sedan vaknade jag på riktigt och insåg att det hade börjat blåsa och regna tämligen rejält och att mitt lilla tält trycktes ner i ansiktet på mig. Efter att ha funderat lite på hur väl jag hade förankrat tältet blev det en tur ut för att slänga lite sten på markpinnarna som faktiskt var på väg upp ur den mjuka marken.

När jag tittade ut på morgonen regnade det fortfarande men vinden hade mojnat. För övrigt fick jag syn på en visp som låg två meter från tältet, där sprack min illusion av: ”…där ingen människa satt sin fot…” (Om någon känner igen sin visp måste jag tyvärr meddela att den är återvunnen vid Abiskojaurestugorna).

Verkar som om någon varit här tidigare trots allt...äsch...

Jag hade som sagt redan på förhand nästan tänkt bort den längre vägen mot Mårma och nu blev beslutet definitivt eftersom vädret såg väldigt tråkigt ut åt det hållet och jag insåg dessutom hur långsamt jag förflyttat mig under min första 1½ dag. Västerut, i riktning mot Kungsleden såg vädret mycket roligare ut och jag rafsade ihop mina saker och gav mig iväg. Trots att jag hade en ganska kraftig vind i ryggen kom det vackra vädret mig till mötes och jag kunde snart slopa regnkläderna och vandra i solsken igen. I takt med att det klarnade upp gick jag och njöt av utsikten mot Kåtotjåkka som verkligen såg imponerande ut.

Det var åt det här hållet(västerut) som vädret såg bra ut, tro't eller ej, leden skymtar till höger

Leden ringlade fram, lättvandrad men verkade inte vara speciellt trafikerad med tanke på växtligheten som lutade sig över stigen här och var. Efter en stund mötte jag faktiskt ett antal personer, uppfattade inte riktigt om det var ett eller flera sällskap. Jag bromsade in lite som man gör och försökte avgöra om vi skulle stanna och prata men det blev bara det vanliga ”hejandet”.

Att anpassa sig efter naturen, en snickare kanske inte hade blivit imponerad men jag tyckte det var rätt snyggt

Lite senare fick jag syn på Kungsleden där den drog fram mellan Abiskojaure och Alesjaure. En strid ström av vandrare rörde sig söderut längs leden, antagligen såna som startat från Abiskojaure på morgonen. Solen sken och det såg faktiskt ganska trivsamt ut även om jag själv har förtvivlat svårt att gå där jag har folk framför och bakom hela tiden. Skulle inte vilja säga att jag blir stressad men det känns svårt att hålla sitt eget tempo på något sätt…har väl gått för mycket ensam…

Det syns inte så bra men här går Kungsleden, tvärs över bilden

Jag hade vid åsynen av alla dessa människor fått lust att byta ett par ord med någon men när jag väl kom fram till det ställe jag skulle korsa leden kom det typiskt nog inte en människa, måste erkänna att jag på ett ganska löjligt sätt kände mig lite märkvärdig som minsann INTE gick Kungsleden…kanske tur att det inte kom någon…

Människor! Strax till höger om bildens mitt, antagligen på väg mot Alesjaure

Efter att ha korsat Kungsleden gick jag genom ett öppet, böljande landskap som var ganska präglat av renskötseln, ner mot Kamajåkkas dalgång var det rätt så kraftiga spår av fyrhjulingar och annat. Ganska tråkigt att se men jag kände att Jag som är i fjällen för nöjes skull inte kan ha några större synpunkter. Klart att renskötarna måste ges möjlighet att sköta sitt på ett modernt och effektivt sätt.

Spår...det är som det är, man går inte vilse i alla fall

Eftersom jag improviserade friskt under resans gång hade jag nu tänkt ta mig fram till leden mellan Abiskojaure och Unna Allakas och eventuellt krångla mig över till Kårsavagge via Hoiganvággi men allteftersom jag gick nedåt såg stigningen på andra sidan jåkken allt mindre tilltalande ut. Efter ett kort samtal med mig själv blev det nu istället till att ta sikte på Abiskojaurestugorna och eventuellt ta en tältnatt där och få lite utlopp för mitt lika plötsliga som oväntade behov av att träffa folk. Tänkte även jag skulle spana in Skans 557 som ska finnas i närheten(apropå militärgrejer så förde jag trots björkskogen ett ganska framgångsrikt krig mot myggen, ett par droppar av min på Ebay inköpta 100% DEET-spray gjorde susen).

Lite osäker på exakt var och när jag tog denna bild, nära Abiskojaure var det i alla fall, Giron, hur vackert som helst

Jag tog en paus och gjorde käk, REAL:s torskgryta och en Resorb gjorde att jag fick en rejäl boost och stormade in till Abiskojaurestugorna i stor stil, kom ihåg den ”rekommenderade färdvägen” över till Kårsavagge och smidde raskt nya planer. Blev bjuden på en mugg saft av stugvärden och fick stigen mot Kårsavagge utpekad för mig.

Räddad av Kårsavagge

Lite uppe i varv glömde jag bort att jag skulle titta på Skans 557 och dessutom fick jag för mig att jag skulle ta mig upp ”en liten bit” för att sedan slå läger och fortsätta över till Kårsavagge nästa morgon. När jag började följa stigen upp genom björkskogen kände jag mig fortfarande på hugget trots att dagen började bli lång.

Ingen trängsel på "Playa del Abiskojaure"

Väl ovanför trädgränsen blev vädret sämre och trots(eller kanske tack vare?) det så kom jag in i det där envisa läget, ”bara en liten bit till så hittar jag en perfekt plats”.

På väg upp, fortfarande grönt och hyfsat väder

Så småningom hade jag kommit så högt upp att det inte alls var läge att slå upp tältet i det väder som rådde, regnet och den ganska kraftiga vinden gjorde att hela platsen kändes smått fientlig. Rätt som det var så klev jag över högsta punkten och Kårsavagge, mitt paradis, dök upp med grönska och sol långt nedanför.

Äntligen! Kårsavagge! Rätt coolt perspektiv när man ser nivåskillnaden upp till Latnjajávri(mycket av känslan försvinner i bilden men, ni fattar)

Det är andra gången Kårsavagge räddar mig ur missmod, för några år sedan under en tur i augusti/september gick jag in i en smärre snöstorm på väg från Låktatjåkka till Kårsavagge via Goublavággi. Drivor av yrsnö i blockterräng är inte så roligt men när jag till sist kom fram till Kårsavagge blev scenförändringen total, sol och värme mötte mig, kanske därav denna glorifiering...

...och så lite sol och grönska på det...

Vandringen ner gick lätt trots trött knopp och kropp, bland de små kullarna mittemot Kårsavaggestugan hittade jag en fin tältplats och satt och njöt i fulla drag i kvällssolen innan jag ganska nöjd efter dagens vedermödor kröp in i tältet och slocknade.

"Hejdå Kårsavaggestugan, vi ses imôrrn'..."

Frippes fall – till slut

När nu turen blev som den blev så fick jag en strålande möjlighet att bocka av en viktig punkt, att besöka Frippes fall, denna plats som i mitt huvud antagit närmast mytiska proportioner. Var finns det? Hur hittar man dit? Hur många har varit där? Har NÅGON varit där? FINNS det ens på riktigt? Så många frågor, nu skulle det jädrar i mig kontrolleras!

Jag började dagen med ett vad över till Kårsavaggestugan, jag hade fått för mig att detta bara skulle vara ett ”hoppa-mellan-stenarna-vad” men dåligt rekande gjorde att jag stod i en strömfåra med vatten upp på halva låret och frös men över kom jag.

Fjällvana #3 – vid tveksamhet gällande exempelvis hur lätt/svårt/omöjligt ett vad är, kolla då för fasen på Utsidans forum, i förväg! Jag hittar alltid klockrena svar där på saker jag stått och yrat om ute i verkligheten, dåligt påläst...

Kom återigen på mig själv med lite irrationella tankar på att om inte stugan legat mitt framför näsan hade jag bara kört på med vadet utan att tveka, nu kände jag lite som att: ”Tänk om någon såg hur jag vimsade omkring därute”, märkligt, jag får nog jobba lite med det där…

Väl över på andra sidan(såg inga människor, det var ganska tidig morgon) gjorde jag den branta men ack så vackra stigningen upp mot Latnjavággi och vek sedan av efter vadet för att söka efter Frippes fall. Ett helt fantastiskt område öppnade sig, trots att det kändes väldigt "högt" var terrängen sympatiskt böljande grön.

Uppe ur Kårsavagge, mycket vackert. Där borta på andra sidan kom jag stapplande ner kvällen innan

Fortsatte österut och korsade några mindre vattendrag innan jag till slut nådde det som lite högre upp borde hysa Frippes fall.

Men visst är det...

Ganska säker på att jag var på rätt spår tog jag mig högre upp och när jag slutligen stack näsan över det sista krönet såg jag ett vattenfall som verkade bekant, förutom all snö vill säga...skit samma, snö, regn eller hagel, hade jag tagit mig hit skulle det minsann badas!

Arrangerade handduk och torra kläder i ett litet soligt och vindstilla hörn intill fallet. Riggade upp kameran med självutlösaren klar, på med foppatofflor, behöll kallingarna på, hade ingen lust att göra om alltihop om fotoresultatet skulle bli olämpligt för känsliga tittare...

Tryckte på kameraknappen, "IN! UT!"(kände mig som Jönsson i "Sällskapsresan 2" när han ska fota hela familjen i fotoautomaten), snubblade in i vattenmassorna och försökte räkna sekunderna som självutlösaren behövde, inte helt lätt att räkna lugnt och sansat, stod kvar lite till för säkerhets skull. Till sist klev jag ut ur fallet och kollade resultatet i kameran, jajamän, jag såg ett vattenfall och en blek, människoliknande figur mitt i alltihop, succé!

Waaaaaaouuuhh!!!

När jag sedan dök in i mitt lilla "lä-hörn" insåg jag att det inte alls var någon panik att torka sig eller få på kläder, man kände sig bara uppfriskad och faktiskt riktigt ren, personlig hygien är annars ett överskattat jippo, åtminstone på ensamturer.

Frippes Fall – Check!

Avslut

Jag har märkt att jag har en tendens att inte riktigt kunna köra "ända in i kaklet" under mina vandringar. Det yttrar sig på så sätt att inspirationen tryter väldigt fort när slutet på turen nalkas, är jag ute fem dagar börjar jag går ner på sparlåga dag fyra. Är jag ute femton dagar "håller jag" fram till dag tretton-fjorton utan problem, osv. Efter framgången vid Frippes Fall gick jag ett stycke österut, käkade lunch sittandes på en trevlig sten och studerade kartan medan jag funderade på hur jag ville avrunda turen, kommande dag gick mitt tåg hem från Abisko. Det hade börjat blåsa en del och jag kände att jag inte mådde riktigt hundra(var det inte lite mycket färsk renskit där jag fyllde vatten tidigare idag...?)

Fjällvana  #4 – att ensam kunna vika ihop en fullstor fjällkarta på rätt sätt i hård vind, utan att få psykbryt(jag har själv inte riktigt lyckats ännu…)

Tid hade jag egentligen, vädret var helt OK, roliga vägar fanns det gott om men ju mer jag vände och vred på saken desto mer lockades jag av att bara sätta fart rakt mot Abisko. Trött och halvrisig hade jag ingen lust att göra fler höjdkurvor än de som skulle krävas för att ta mig ner, nationalparken kändes nu mest som om den hindrade mig från att sätta upp tältet där det passade. Ni hör vart det barkar va? 

Jahaja, där nere ligger Björkliden, tror minsann bekvämligheter börjar locka igen...

Efter en kort överläggning beslutades enhälligt att ta vägen mellan Slåttatjåkka och Njullá och sedan raka vägen ner till väntande lyx och överflöd på Abisko Turiststation. Nöjd med att ha tagit ett beslut knallade jag på ner till Aurora där jag i vandringens sista anfall av tjurskallighet tog stigen istället för linbanan ner. Detta ledde till också till vandringens sista missöde när jag lyckades förirra mig in på naturstigen och var halvvägs tillbaka upp till Aurora innan jag kom rätt, mycket stabil insats av den rutinerade ensamvandraren...

Väl nere vid Abisko följde en skapligt otrevlig natt på tältplatsen vid turiststationen med frossbrytningar och en mage i uppror. Nästa morgon fick frukosten lite bukt med eländet och efter dusch och byte till rena kläder kändes det nästan hyfsat igen. På hemvägen fick jag trevligt nog en alldeles egen kupé där jag kunde ligga och lida i fred och var så gott som återställd när jag följande dag landade hemma i Skövde.

Klart slut för den här gången, snart är man på't igen!