En tur upp på vårtan

Det var en dag i december då mörkret föll tidigt som jag gjorde min första topptur vintertid. Humöret var på topp då jag och en kompis tog oss upp på Jungfruvårtan. Dimman täckte toppen och skrattande snubblade vi på kullar som vi inte såg förrän vi ramlade.

Liften tog oss upp för den första backen och sedan var det bara att glida ner för kullen för att därefter dra på stighudarna. Så här tidigt på säsongen hade Kungsliften ännu inte öppnat och turen upp på Jungfruvårtan (1247 m.ö.h.) var lite längre och lite mer ansträngande än vanligt. När vi gav oss av med lunchfika och varma kläder i ryggsäcken var vi ännu inte säkra på att det skulle gå att åka. I terrängen såg man fortfarande både stenar och buskar sticka upp och risken var stor att vi skulle bli tvungna att vända om. Yr.no hade lovat fint väder men då första liften tog oss uppåt låg toppen fortfarande i dimma. Vi tänkte att vi hursomhelst skulle få ett bra träningspass.

Fika uppe i det vita
Jag som aldrig hade gjort en topptur på vintern förut följde i min betydligt mer erfarne väns spår. Det visade sig att även om det inte fanns snö i överflöd så fanns det så att det räckte om man zickzackade mellan de större stenarna. Vi rundade öster om Storkittelhobben och riktade blickarna mot vår topp. Kämpandes upp för den sista backen njöt vi av att inte se några liftar och att bara höra vinden och våra andetag.

Jungfrutoppen kändes länge långt borta och jag undrade om vi skulle bli tvungna att vända om för att hinna hem innan mörkret föll. Jag tittade misstänksamt på min kompis som sa att vi skulle vara uppe om max en kvart, men för första gången upplevde jag det konstiga. Toppen var närmare än den såg ut och snart var vi uppe.
Efter att ha tagit toppbilderna satte vi oss i skydd bakom toppstenen och åt vår fika. Den blå himlen väderleksrapporten lovat var långt borta och vi njöt av vår makrill respektive blodpudding helt omgivna av vitt.

Slalom mellan stenarna
Lite frusna efter att suttit stilla behöll vi dunjackorna på och började glida neråt. Vi såg inte mycket i flatljuset. Gupp och uppförsbackar överraskade oss så vi stod på näsan både en och två gånger. Snöiga och skrattande fortsatte vi ner mot Kobåset. Jag som känt mig som ett proffs i pisten igår insåg att det var en helt annan sak med offpist.

- Var bestämd med stavisättningen och snabb i svängarna, fick jag som tips.

Okej, tänkte jag, och fortsatte neråt snubblande på drivorna och koncentrerad på att undvika stenarna. Min vän tog mig säkert för branten, ner i Kobåset varpå vi fick traska ett tag. I god tid innan mörkret föll var vi tillbaka i Centrumbacken.