En helgtur längs Moselfloden

Klockan 03.50 på lördag morgon ringer väckarklockan och tio minuter senare är jag på väg mot Skavsta och Ryanairs flyg till Frankfurt Hahn. Bak i bilen ligger cykeln, utan pedaler och med vridet styre.

Fem timmar senare plockar Nisse upp mig och vi kör till Bernkastel, en klassisk stad en halvtimme med bil från Hahn nere vid Moselfloden.

Det är i mitten av mars och vädret är ganska bistert, ett par plusgrader och regn i luften gör att ombytet på en parkeringsplats vid floden går snabbt och vi sätter iväg i motvinden på flodens västra sida, mot byn utanför Luxembourg där Nisse bor. Han tror inte så så mycket på kartor (eller reservdelar och verktyg heller för den delen), så vi vet inte hur långt det är - någonstans mellan 8 och 12 mil tror vi.

Redan efter 15 km känner jag av den tidiga starten och vi stannar vid en liten butik för en bulle och dricka. Det har börjar duggregna när vi fortsätter, nu på andra sidan floden. På bron kör vi om två tjejer som är ute på långtur på rollerblades och som vi sett tidigare på dagen. En karta vid en sluss ger en första föraning om att det snarare rör sig om 12 än 8 mil innan vi är framme.

I Mehring hittar vi en öppen restaurang och klämmer i oss en schnitzel. Priserna är märkbart lägre än i Luxembourg. Servitrisen tror att det är 20 km till Trier vilket gör att vi kan bekräfta de 12 milen till målet.

Eftermiddagen blir en lång färd i motvind genom vinodlingar, pittoreska byar och förbi stängda restauranger och vinprovningsställen. Många ställen skyltar med att de välkomnar cyklister men alla är stängda. I gränsstaden Wasserbillig stannar vi på ett konditori för en bit äppelpaj hos en kvinna som uppfyller alla mina fördomar om Luxemburgare (fransk effektivitet kopplad med tysk charm) och i Ehnen stannar vi igen på en mack för en sista energiladdning innan vi lämnar Moseldalen och klättrar upp mot platån som Luxembourg ligger på. Ett par km innan målet får vi dagens enda riktiga nerförsbacke och cykeldatorn visar på 51 km/tim.

Efter stretch, bad, torra kläder och ett lass pasta somnar jag vid halvniotiden och sover i nästan tolv timmar.....

Halv tio nästa morgon är vi på väg igen, nu med en stark medvind och regn nästan hela dan (och en rejäl hagelskur mitt ute på en lång sträcka utan något skydd). En punktering fixas, trots trasig pump, och till lunch hittar vi en italiensk restaurang i ett industriområde i utkanten av orten Schweich. Det är många som äter söndagslunch och vi väcker skräckblandad sympati när vi kliver in genomblöta och leriga från topp till tå. Personalen är hjälpsamma och täcker stolarna med handdukar medan vi skrapar av oss den värsta leran inne på toaletten. Ett stort lass spagetti carbonara senare käns livet åter drägligt och vi pinnar på till Bernkastel och våra torra kläder i stort sett utan stopp.


På Hahn offrar jag en tröja för att få cykeln hyggligt ren innan incheckningen. Hemresan är händelselös och halv ett på måndag morgon är jag hemma igen, med en väska full med blöta och skitiga kläder och nästan 25 mil i benen.

Idén till den här turen föddes när Nisse (som alltså bor i Luxembourg) och jag diskuterade hur vi skulle få in lite gemensam träning inför Vätternrundan. Längs Mosel finns det uppmärkta cykelstråk som följer floden, mest på cykelvägar. Så länge man följer floden är det så gott som helt platt, något som ändras direkt när man ger sig av upp åt sidorna. Trafiken var inte störande, men det kan ju vara pga av lågsäsongen. Att ta med cykeln på Ryanair kostar mer än själva flybiljetten, jag flög t.o.r. med cykeln för 800 kronor.