En helgrunda på fjället

Efter att kvällen innan njutit av utsikten av Tärnabykyrkan med Ryfjället i fonden och med fullmånen som speglade sig i den spegelblanka Gáutan undrade min väninna om vi skulle skippa fjällvandringen. Med rätta kunde hon ställa den frågan då molnen dragit ihop under natten och allt tydde på att det skulle bli en blöt dag. 

Ett år tidigare, när vi var på dagsturer i området med våra söner, hade jag lovat henne att vi skulle göra en vandring med övernattning i STF-fjällstugor över en helg. Det skulle bli hennes första vandring och jag hoppades att jag skulle få ge henne blodad tand. Jag hade planerat att vi skulle gå en runda med start i Solberg på fredag och gå till Syterstugan vidare till Viterskalet med målgång i Hemavan på söndagen.

Om man inte har privatchaufför, som vi hade, så går det bra att ta taxi från Tärnaby till Solbergs p-plats. Vi kom iväg i god tid på morgonen vilket kändes skönt då dagens etapp var den längsta med 20 kilometer. Som så ofta i fjällen så börjar det med uppförsbacke. Här börjar man också om man vill gå upp på Gurkfjället 895 möh. vilket är en lämplig utflykt med familjen. En klar dag ser man ända bort till Tärnasjön och det var åt det hållet vi skulle.

Snabbt passerade vi fjällbjörkarna och var raskt uppe på kalfjället. Stora fina blåbär i massor lockade oss att ideligen böja oss ner och smaka, Vi tog en fika innan regnet började falla vid elva tiden. När det planade ut hade vi sen lättvandrad hed men med många småbäckar att passera. Utanför Kungsleden kan man inte räkna med att det är spångat men även Kungsleden delen vi gick från Syterstugan till Hemavan var sparsamt spångad jämfört med andra delar av Kungsleden.Efter 7 km kom vi till Stabre raststuga. Då hade mitt val av regnjacka börjat visa sig vara ett botten napp. Jag visste att den inte skulle klara ihärdigt regnande men jag ville testa var gränsen gick. Regnet hade börjat tränga igenom på axlar och armar men det var bara att bita ihop och hoppas att regnandet skulle upphöra.

/cldocpart/13987.jpg

Vid öppningen av Syterskalet ansluter leden från Laisaliden som går över Murtserttoppen. Här var det lite svårt att se sommarledmarkeringen men följer man vinterleden så kommer man rätt. Aldrig har jag vadat över så många bäckar på en fjällvandring som denna gång. Som tur var var det bara små bäckar tills vi kom till Syterbäcken. Att ta sig över den skulle innebära ett vad i knähöjd om vi inte lyckades ta oss över på några stora stenar. Jag borde förstått att det fanns en bro där Kungsleden korsade jåkken men ingen bro var utmärkt på kartan och kryssleden som fortsatte uppför backen på andra sidan övertygade oss, så vi tog oss över på storstenarna med hjälp av stavarna. Som tur var hade väninnan stövlar och klarade sig torrskodd men i mina Lundhagskängor kippade det ordentligt efter det. Nu var det bara stugvärmen som hägrade. Lite kroppsvärme fick vi tack och lov i uppförsbacken, för väl uppe blev det motvind som kylde effektivt. När vi gick där i blåst och regn tänkte jag att nu har A-B blivit avskräckt för allt vad fjällvandring heter men när jag ängsligt frågade henne svarade hon glatt att hon njöt av turen trots vädret. Vilken tur att vi inte stannade kvar i Tärnaby och plockade kantareller istället.

Konstigt nog, med tanke på den fina vandringen som valet att gå från Solberg innebar, hade vi inte sett en människa på hela dagen. Väl framme i Syterstugan såg vi att det var fler som vandrade i september. I och med regnandet kom även tältarna in i stugan som blev full innan kvällen. A-B hann att följa med några på svamp plockning runt stugan så på kvällen serverades smörstekt tegelkremla, citronkremla och björksopp. Kläder hängde överallt på tork men det gjorde bara att det blev gemytligt. Tänk att vi sov elva i samma rum och ingen som snarkade.

Vi vaknade tidigt och hann med att få se solens strålar på Norra Sytertoppen. Någon gång hoppas jag att jag får gå till Viterskalet via Sytertoppen. I backen upp från Syterstugan var det bitvis spångat vilket var skönt när det fortfarande var rejält blött och vattnet gärna följde den upptrampade stigen. Måste ändå passa på att tipsa om att gå denna sydliga del av Kungsleden som inte är lika upptrampad som den nordligaste mellan Abisko-Vakkotavare.

Så fick vi då se att det fanns en bro över Syterbäcken när man följde Kungsleden. När man passerat den kommer man till ett vackert parti med klippor och hällar innan man når Syterskaletsraststuga.

Jag har bara färdats längs Syterskalet på en vintertur tidigare och då hade vi dålig sikt och hård vind. Nu var vädret överkomligt om än molnen hängde lågt. Branterna på ömse sidor ger en aning om känslan hur det skulle vara en dag med god sikt. Dalen var bred och lättvandrad med Syterbäcken som följeslagare. Etappens längd var bara 12 km så vi strosade i makligt tempo men var ändå tidigt framme vid nästa stuga. Fritidssysselsättning i stugorna består av att elda, hugga ved och äta.Viterskalstugan var nybyggd och inrymde lyxkomforten duschrum. A-B njöt av den stilla gemenskapen som rådde i allrummet på kvällen. Folk satt och samtalade, läste böcker eller spelade spel. Någon gång var det någon som kommenterade vädret och den vackra regnbågen utanför så att vi måste gå ut och fotografera. En holländska i sällskapet uttryckte sin förundran nästa morgon, över att alla gick och la sig när det blev mörkt, bara hon satt kvar och läste.

Vi fick avsluta vår vandring med en dag i solsken. I början var det småkuperad men ändå lättgången terräng fram till bron över V.Syterbäcken där leden från Klippen ansluter. Sen kom en kortare uppförsbacke som var så inbjudande full med blåbär att vi var tvungen att pausa. Ni vet hur det är den där sista dagen när man bara vill hejda på steget för att inte alltför snabbt komma fram till slutet. Med blicken försöker man insupa allt det vackra,kråkrisets skiftningar i rött, Dålkoetjåhke 1522, Skraahpetjåhke 1589 och Artfjällets toppar i fjärran när man närmar sig Hemavan. Vid linbanan mötte vi två cyklister som kämpade med att bära cyklarna högre upp(de har givetvis åkt med sittliften upp) för att följa en cykelled ned till liftstationen igen. Vid Norrliften har man 3 km kvar ner till byn. Härifrån går leden genom vacker fjällbjörkskog och avslutas nere vid Tärna Fjällpark. Jag vill passa på att tipsa om det vackra vattenfallet vid bron över Mårhtsoejohke längs Drottning leden som ansluter till Kungsleden några hundra meter innan slutmålet. Den kan även beskådas från utsiktsplatsen vid Drottningsledens start.

Slutsummering av vandringen blir att nästa gång får det bli en vandring tidigare på sommaren. A-B är väldigt intresserad av blommor och fotade Brudborste och Fjällskära som fortfarande visade lite av sin växtfärg. En resa med fjällfloran i högsta hugg är vårt nästa mål.