En annorlunda svampplockning

En höstdag stod fru Fortuna på Joakims sida. Kantarellar och bäver på samma gång.

Paddling värd sin vikt i guld

Jag vände på kanoten som oroväckande länge legat uppochner på sin plats i slänten nere vid älven. Det blottade "såret" i gräset visade tydligt formen efter en kanot av märket INKAS. Det märkliga är att varje gång jag vänder en kanot, eller båt för den delen, känns det som om ett odjur kommer att hoppa fram och attackera mig, bita mig i armen eller något. Kanske har en orm byggt bo under den eller en ilsken grävling... mina tankar skenar... Varje gång skrattar jag åt min vilda fantasi...

Iläggningsplats vid den strömmande ån.

Älvviken, som stället heter, ägs av mina svärföräldrar och ligger i hjärtat av Bergslagen. Naturen är vidunderlig och berikar ens liv med all tänkbar typ av friluftsliv. Älvar och åar avlöser varandra och utgör ett fantastiskt rikt och varierat nätvärk av paddelbara upplevelser. Varje år ser jag till att göra en eller ett par turer här. Det kan vara en längre tur eller som den här kort men med ett unikt resultat.

Luften var hög och sval. Hösten och Bergslagen visade sig från sin bästa sida med solsken. Paddel + 2 st. extrapaddel, båtshake och ett tegelstensankare var lastat i kanoten. Med ett par knixiga rörelser sköt jag ut den i vattnet, den gungade fridfullt på ytan. Aktern ville dra sig utåt i det strömmande vattnet men jag höll emot. Med försiktiga steg klev jag bakåt i kanoten, satte mig ner och greppade paddeln. Med paddelbladet vinklat något ut från sidan, nedstucket i ån, gjorde strömmen jobbet. Den vinklade paddeln såg till att kanoten gled snett utåt i sidled. Det fungerade precis på samma sätt som ett roder. Med ett fast rakt paddeltag satte jag sedan av ned för ån.

Paddlar, tegelstensankare och båtshake... check...

Området bjuder väldigt varierade upplevelser. En gång kan man möta sjöfåglar för att kort därefter se gäddor som jagar abborre i åkanterna. Området borgar för möten med både bäver och tranor.

Jag paddlade med små styrtag, kände åter den lilla upptäcktsresande krypa fram ur ryggmärgen och upp på axeln. Varje krök kändes som en ouptäckt kontinent. Efter som jag kvällen innan hört hur en bäverfamilj plaskade med sina stjärtar i älven ville jag titta till dess matplatser. Ån mynnar ut i en stor sjö och hundra meter öster om utloppet kommer en annan å ut. Jag paddlade dit och in i det utloppet. Denna gång bar det av uppströms. Strömen kämpade emot kanoten och farten bedarrade markant. Jag höll mig utan för djupfåran för att minska motståndet. Den här åfåran hade jag paddlat massvis med gånger tidigare men aldrig gett mig in i de blindfåror som låg på rad längst ån. Dessa blindfåror är kvarlevor av den tidigare åsträckningen innan ån själv valt att ta en ny väg. Med ordentliga, tysta paddeltag jobbade jag mig uppströms.

På väg uppströms. Blindfåra in til höger en bit fram.

Den första bävermatplatsen låg på högra sidan om ån bar ca 100 meter efter utloppet i sjön. Det var gott om skalade sälgkvistar på platsen, det var tydligt att där hade kalasat en bäver. När min blick sökte efter fler platser med spår av bäver glimmade det till i vattenkanten strax innan inloppet till en av blindfårorna. Som van svampplockare kände jag direkt en stöt som sköt genom kroppen... Jag satte av mot den gyllengula fläcken... När jag kom fram tog jag paddeln och med baksidan, d.v.s. handtaget, petade jag bort lite löv och mossa som delvis skymde hemligheten. Visst var det svamp jag hade nosat mig till, en kantarell. När jag tittade noggrannare såg jag ytterligare ett par svampar runt omkring. Det var en märklig känsla att sträcka sig över relingen för att snoppa av skatten. efter att ha barskrapat området puttade jag ut kanoten och tog ett par rejäla paddeltag. Jag passade på att kika in i blindfåran när jag passerade den. Jag häpnade. På en sekund hade jag vänt kanoten och var påväg in i blindfåran. Där längst en stor del av vattenkanten var marken gyllengul. Vilken syn.

Den lille rackaren som försökte gömma sig...

Gyllne vattenspegel...

Vilken grej... wow...

Efter att, lycklig, ha plockat slut på även denna skörd längst vattenkanten, la jag till och hoppade ur kajaken. Uppe ovan slänten var det ytterligare BINGO. Jag plockade både kantareller och Karl Johan innan jag hoppade i kanoten och fortsatte uppströms. Blicken var stadigt fäst på land. Metodiskt paddlade jag in i blindfåror vart efter de dök upp. Nästan alla fåror innehöll en liten skörd av svamp. Här och var gjorde jag små avstickare upp på land för att söka av området.

Då och då gjorde jag strandhugg för att söka av området

Att ta bild med självutlösare kan bli riktigt bra...

Eller mindre bra :-)

På ett ställe såg jag en gul kantarell på toppen av en slänt. Slänten var något högre en att jag kunde se överkanten från Kanoten. Jag såg det som ett tecken och la till vid land. När jag kom upp på krönet möttes jag åter av svamp men denna gång i en storlek som jag sällan skådat. Alla kantareller hade samma storlek som mina händer.

Jättekantareller...

Vacker ådring...

Vilken härlig känsla. Vart än jag paddlade kunde jag plocka svamp direkt från kanoten. Det kändes nästan som om jag åkte omkring och pallade äpplen eller något. Det var så konstigt att jag kunde lägga paddling och svampplockning i samma korg.

Kanoten fylldes snabbt på med svamp och ju längre uppströms jag kom desto fler blindfåror vitjade jag.

Svamp i aktern...

...och i fören.

Hungern började göra sig påmind och jag beslutade mig för att vända hemåt. Det kändes som "Karl Bertil Johnssons julafton" när jag i ett segertåg återvände nedströms. Plötsligt skymtade jag något i vattnat en bit nedströms, det var något stort som rörde sig långsamt. Jag samlade mina tankar och återupptog fokus. Jag anade att det var en bäver. Jag slutade paddla och lät strömmen sköta farthållningen. Kameran var framme och jag hoppades att jag skulle kunna fånga den på bild. I flera minuter gled både jag och bävern i samma hastighet, jag dock något snabbare.

Jag gled efter bävern under den gamla järnvägsbron

Bävern är i det lilla forspartiet under bron

Jag önskade att jag hade haft min systemkamera med teleobjektiv med mig istället för den lilla digitala saken, men så var inte fallet. Jag var tvungen att komma mycket nära om jag skulle ha en möjlighet att få något vettigt på bild. Jag satte försiktigt ner paddelbladet i vattnet och drog lite mot mig. I medströmmande vatten ökar takten snabbt när man använder paddeln och jag tog in på bävern. Vi fortsatter ytterligare någon minut. När jag kände att jag var innom räckhåll provade jag att zooma in fullt med kameran. Den digitala zoomen tog vid. Det var suddigt på sökarskärmen men det brukade ändå bli hyggliga bilder när man väl provade. Kanoten svjade något och det var enormt svårt att hålla kameran stilla. I samma ögonblick som jag tryckte på knappen på kamera upptäckte bävern mig och drog till rejält med sin stjärt i vattenytan. På så sätt varnade den andra bävrar i närheten att det var en fara i närheten. Kameran tänkte en bråkdel av en sekund innan den visade resultatet av knapptryckningen, jag log för mig själv. Bilden blev varken skarp eller överhuvudtaget fin men den visar på ett beteende hos ett djur som inte alltid är så lätt att fånga på bild... Varågod här är bilden...

Bävern slår sin svans i vattenytan med ett enormt plask.

Lätt upphetsad av alla upplevelser stånkade jag på med ordentlig paddling hemmåt. Djupa C-paddetag höll mig i färdriktningen och en och annan våg kunde skönjas efter kanoten. Väl ute på sjön rundade jag en udde sedan var det bara att paddla upp till stranden vid huset. Jag drog upp kanoten och satte mig på gräsmattan utanför svärföräldrarnas hus. Skulle dom tro mig när jag berättade om mitt annorlunda svampplockningssätt.

Hemma på stranden med svamp och andra upplevelser färskt i minnet.