Elbrus östtopp

Tanken på Elbrus hade svävat i några år och under våren 2009 svängde livssituationen så att beslutet om att åka sommaren 2010 kunde spikas. Genom Facebook hade jag kontakt med några gamla klätterkompisar som visade sig ha liknande tankar. Jonn, under Swedish Expeditions paroll, tog på sig att sätta upp planen för resan, och förberedelserna började.  Planen var:

Dag 1: Sverige-Cheget, Flyg från Arlanda till Mineralnye Vody via Moskva, därefter buss till Cheget.

Dag 2-7: Förmiddag för proviantering och avfärd för acklimatisering efter lunch. Vi lägger upp korta dagsvandringar för bästa acklimatisering med 3-400m stigning/dag, samt topp av Kurmychi på 4050m som aptitretare inför Elbrus. Vi går högt upp under dagen och sedan ner för att sova på lägre höjd.

Dag 8: Vilodag i Cheget.
Dag 9-16: Bestigning av Elbrus via östra leden. Start på 1600möh i byn Elbrus och en lång vandring upp genom Irikdalen.

Läger 1, Irikdalen ca 2800möh.
Läger 2, toppen av Irikchatdalen ca 3600möh.
Läger 3, på Elbrus utmed östsidans lavakam på ca 4200möh.
Läger 4, högsta lägret på ca 4600möh som blir utgångspunkt för toppturen. Tre möjliga toppdagar med avsikt att skråa runt mot norr och komma upp i sadeln mellan topparna och därifrån ta västra toppen och sedan östra om ork finns kvar.
Nedstigning planeras via normalleden från läger 4 genom att korsa över glaciären från östra leden.

Beroende på när vi kommer ner får vi lite tid i Terskol och Cheget för souvenirshopping innan det är återresa till Sverige.

Hälften av nöjet är förberedelserna och träning. Komplettering av utrustning blev ett vardagligt samtalsämne. Det svåraste visade sig som vanligt vara reseapoteket som tenderar till att bli väldigt stort och behöver innehålla kraftfulla preparat för alla tänkbara situationer. En annan hård puck visade sig vara att hitta ett fungerande försäkringsskydd för resan. Sedan konflikten i Georgien 2008 står Elbrus på UD’s lista för områden man avråder resa till, om det inte är ”mycket viktigt”. Givetvis är resan mycket viktig så den frågan är snabbt avklarad, men så ser inte försäkringsbolagen på det. I stort sett samtliga större försäkringsbolag säljer inte en reseförsäkring som skulle täcka vår resa. Det visar sig också att de flesta har extremt dålig kontroll på om och hur deras produkter gäller för detta område. Man får flera ja, några nja och ibland nej beroende vem man pratar med. Inte ens väldigt dyra tilläggsförsäkringar visar sig gälla och många handläggare hos de kända försäkringsbolagen visar en smått magisk okunskap om deras egna produkter. Mycket kan bero på att villkoren och det finstilta innehåller lite väl många gråzoner, eller ingen text alls, för hur de skall tolkas. Till slut får vi loss officiella stämplade brev som vi kan ta med för att bevisa försäkringsskyddet.

Det blir 2010 och under våren är det regelbunden träning för att gå in storskorna och anpassa utrustningen. Det är vad man har med sig i ryggsäcken som finns att tillgå på berget och det gäller att få med sig det mesta på bästa sätt. Sen är det bara att köra träningspass med extralastad ryggsäck för att överträna rygg och slita in fötter. Tanken är att ta eventuella krämporna hemma istället för att de kommer på berget. Skoskav, bristningar eller förslitningsskador kan få hela ens plan på att bestiga berget att falla platt bara för att man inte förberett sig ordentligt. När juni startar är jag och Niklas, som tränat ihop och som kommer vara ett tältlag, så klara och taggade att vi inte kan vänta på att få komma iväg.

Resan

Vi var 10 personer som samlades tidigt en morgon i mitten av juni på Arlanda. Flera av oss hade träffats för en genomgång av resan tidigare under våren, men det fanns även några nya ansikten. Jonn, med mest erfarenhet från Elbrus, träffade jag -04 under en bestigning av Aconcagua, och det visar sig att många av de andra i gruppen också har erfarenheter från det berget. För ett par deltagare skulle Elbrus bli det första höghöjdsberget. Vi lyckas få allt vårt baggage incheckat utan straffavgift för övervikten och kommer iväg mot Moskva.

I Moskva plockar vi ut våra väskor för att ta dem till inrikeshallen. Alla väskor finns med utom en. Sablar! Robins väska saknas och det är bara att börja göra förlustanmälan. Robin och Jonn gör sitt bästa för att förklara för de tre tjänstemännen och kvinnorna om väskan. Tiden går och vi måste dra oss till inrikeshallen för att komma med det anslutande flyget. Vi lämnar Jonn och Robin, som är i full fart med att fylla i blanketter och få stämplar från höger och vänster.

I inrikeshallen börjar vi göra vår incheckning och hoppas att Jonn och Robin skall hinna ifatt. Det skulle bli lite jobbigt om vi skulle behöva förklara och betala för den extra bagagevikt på ca 60 kg som vi ligger över med om inte dom dyker upp. Tjejen bakom incheckningsdisken verkar ha full koll och våra väskor börjar åka iväg på bandet. När tre personer är incheckade är det personalbyte bakom disken och en ny tjej tar över. Nu börjar det hända mystiska saker. Istället för att ta ett pass, en person och dennes väskor och checka in åt gången börjar damen fråga Ylva "Madam 5 persons 1-2-3 package?" och frågan är lite svår att förstå. Ja, vi är 5 personer som inte är incheckade än, i och med att vi väntar på Jonn och Robin, men vi har ju ganska många väskor kvar. Damen lyckas nog checka in en person till, sen är det dags för samma fråga igen "Madam 5 persons 1-2-3 package?". Vi fattar inte vad hon menar och det verkar som det börjar gå upp för henne att hon har gjort något fel för hon höjer rösten i flera steg och upprepar sin fråga flera gånger "Madam 5 persons 1-2-3 package?". När vi fortfarande inte förstår så kommer det slutgiltiga "Chicken closed!". Fortfarande lite svårt att förstå, och sen inser vi att damen på något magiskt sätt inte lyckats få några väskor incheckade på de senaste 30 minuterna och menar egentligen "check-in closed". Vi hade ju redan checkat in en del väskor och borde ändå kunna komma med flyget skulle man tycka. Då dyker Jonn och Robin upp med blanketter med magiska stämplar på, som dom är övertygade om kommer att hjälpa till att reda ut virrvarret. Vi lyckas faktiskt då få ut hela 4 boarding pass, varav två handskrivna, på 10 personer, plus en ordentlig rysk utskällning av damen. I cirkusen som uppstår försvinner mitt stämplade immigrationspapper ur passet, pappret man inte får tappa bort. Vi fattar fortfarande inte så mycket, men tillräckligt för hon menar att vi skall gå igenom security check direkt med vårt bagage. Jonas, Niklas och jag blir insläppta till security checken men resten blir kvar utanför och får gå ytterligare en rond mot damen i incheckningen. Enligt ryktet skall hon ha blivit väldigt röd i ansiktet, antagligen sagt många fula ord på ryska, och rivit boarding passen till konfetti.

Vi tre som kom igenom står nu vid handbagageskanningen med våra ryggsäckar och trunkar och tittar på varandra. Det är bara att testa. In med ryggsäck och hela packningen i skannern och se vad som händer. I packningen ligger allt från isyxor, multitools av olika storlekar, knivar, isskruvar, teleskopstavar och diverse andra saker, som normalt skulle ses som ovanliga att ta in i en flygkabin. Vi ler våra bästa leenden och nickar förstående. Säkerhetskontrollanten tittar konstigt på oss, vi visar våra handskrivna boardingpass, vi är sena och vi blir med detta genomsläppta. Otroligt! Vi tar oss fram till gaten och kan borda det Tupolev som skall ta oss ner till Mineralnye Vody, men våra reskamrater ser vi inte till. Planet står still på marken ett bra tag och medpassagerarna börjar skruva på sig av förseningen. För oss tre som sitter på planet känns det bara bra för då vet vi att vi inte åker ifrån resten av gruppen. Till slut kommer resten av gänget ombord, med trunkar och ryggsäckar. Vi stuvar undan packningen så gott det går i utrymmena för handbagage och försöker slappna av. Alla är med och all packning utom Robins, eller kanske är Robins packning också med. En noggrannare titt på Robins baggagetagg ger att han hade en annan slutdestination från Arlanda än oss andra. Kan det vara så att incheckningen på Arlanda fintade oss med att skicka Robins väska hela vägen, det som inte gick och som man inte fick göra, och alla andra väskor bara till Moskva? Svaret kommer när vi landar för där glider Robins väska ut på bandet som att inget har hänt. Vi är kompletta igen.

Vi blir upplockade på flygplatsen, rullar iväg mot Cheget till tonerna av ryska dragspelsschalgers och är framme efter ca 4 timmar. En sen middag på hotellet och sedan välbehövlig sömn. Imorgon skall vi upp i bergen.

Acklimatiseringen

På acklimatiseringen siktar vi mot en topp i Kaukasus som heter Kurmychi på ca 4000 möh. Kaukasus Main Ridge sträcker ut sig söder om Cheget och de höga bergen utgör gränsen mot Georgien. På grund av en militärpostering (militär = specialtillstånd och möjligt pappersstrul) som vaktar en av dalarna blir vi avrådda från vårt första vägval, men får samtidigt tips om en annan väg.

Men först skall vi proviantera vilket visar sig inte helt lätt eftersom man först måste hitta en butik. Vi spenderade två timmar i Terskol letande efter något som skulle se ut som en matbutik utan att hitta någon. Det skulle senare visa sig att vi stått utanför och gått förbi två stycken utan att märka det.

Efter att ha fixat utrustningen och handlat mat på förmiddagen ger vi oss iväg efter lunch.  Taxichaufförerna kör på ordentligt och man undrar om det finns några fartbegränsningar. Gissningen är att det inte finns några, ungefär som på autobahn fast sporadiskt med kor på vägen. Vi överlever och blir avsläppta på vägen en bit norr om byn Elbrus vid ett par monument. Vädret är kanon, och förväntan och motivationen hög.

Vinden svalkar något och vi sätter av utmed ängarna mot vattenfallet vi ser komma ner från dalen vi har som mål. Stigen går över några bäckar och upp på bergssidan in i skogen. Motlutet blir kraftigt och vinden kan inte längre tränga igenom den täta tallskogen. Efter ett par hundra höjdmeters vandring känner man hur svetten rinner och om det inte varit för den fridfulla stämningen och välbehag i den vackra skogen hade hettan varit riktigt jobbig. David lär sig hur man inte skall fästa tältet på ryggsäcken, efter att det skakats loss ses det plötsligt studsa ner för bergssidan. Turen är med oss och tältet stannar innan det är för sent och skadas inte.

Ibland kommer vi ut på klippor som når ut ur skogen och vi kan njuta av utsikten och få oss lite svalka på vägen uppför. Efter ca 500 höjdmeter börjar motlutet avta och stigen skråar in mot dalen. Dalen vi kommer upp i kan närmast beskrivas som "den vackraste vyn ur Sound of Music". Kaskader av blommor och knähögt gräs, kantat av gröna bergssluttningar och klippformationer. Längre upp ser vi flera glaciärer sträcka sig ner från de omgivande bergspassen. Efter 5 timmars vandring hittar vi mjuka och fina tältplatser mitt på sommarängen med en klar fjällbäck. Vattnet renar vi med Xinix för att ta kol på oönskade bakterier och eventuella amöbor. Niklas och jag slår upp vårt tält och fixar middag när det bara ett par timmar kvar av dagsljus. Efter middagen har vi lite tebjudning vid Jonn och Ylvas tält med flätad rökt salt trådost, vilket verkar vara en lokal specialitet i regionen. Senare på Elbrusturen finns denna ost i var och ens jackficka som snacks.

Sommaräng á la Sound of music

Som när vi bäst sitter och avnjuter vårt te kommer tre ryssar stövlandes över ängen och hälsar gediget. De hade slått läger en bit upp i dalen och är på väg ner efter en tur eller bestigning. Vi förstår inte något av vad de förklarar. Språkförbistringen är tydlig men med teckenspråk och en karta kommer vi fram till att vår planerade tur borde bli bra och att Kurmychi är en trevlig topp. Dessa tre ryssar är de enda människor vi ser på de fem dagar vi gör acklimatiseringsturen.

Första natten på berget är lugn även om det är lite svårt att sova med dånet från smältvattenfloderna. Perfekt för de tältlag, vilket detta är första natten som tältkamrater, att få in tältrutinerna.

På förmiddagen nästa dag forstätter vi uppåt i dalen. Blomsterängen övergår till en stenig moränkam och vi tar snabbt höjd. Vid lunchtid har omgivningen övergått helt till sten och snöfält, och glaciärerna tonar upp sig på bergsidorna runt omkring. Jonas frågar mig vad det är som får mig att göra detta? Svaret blir att jag tror det är för att jag behöver känna mig liten och bli ödmjukad, och hittar dit lättast genom att ta mig ur miljön hemma och exponera mig i en sån här miljö. Samtidigt kan jag inte undgå att jag definitivt trivs och gillar dessa typer av turer.

Vi försöker reka tältplatser men hittar knappt en plan yta i de områden där det är skyddat för laviner och fallande sten. Ett stilla regn drar in och vi hittar ett par gamla tältplatser som kan användas och sedan får vi bygga nya för de övriga tälten. Alla tälten fick inte plats på samma "stenhög" så jag och Niklas tar oss upp på en klipphylla ett 50-tal meter ovanför de andra platserna och börjar gräva. Lägret blir på ca 3000möh och regnet blir allt kraftigare och övergår till hagel. Att gräva med isyxa är inte det effektivaste men vi lyckas plana ut toppen av klippan tillräckligt mycket för att få plats med tältet. Med regnet och haglet så blir det nog den lerigaste tältplatsen på resan men med en fantastisk utsikt som började med ett stup precis utanför ena tältabsiden. Lunch på en relativt genomskinlig linssoppa och Niklas kläcker kommentaren ”Hovmästaren, kan jag få något i min soppa tack”, sen lite vila-på-maten, det är ju ändå semester.

Mot kvällen tar vi en tur upp genom en snöfylld korridor vid sidan om en av glaciärerna. Utsikten är enastående och man står och bara tittar utan att bli mätt på vyerna. Samtidigt är berget väldigt skört och sten vill gärna lossna vilket gör att man blir lite harig vid klippkanter och måste vara vaksam uppåt. Vägen ner testar vi olika glidtekniker på storskorna och lyckas få till en ganska ok åtta i den slaskiga vårsnön. Då och då hör vi dånen från glaciärerna när is och sten släpper och rasar neråt.

Dag tre på berget och vi skråar över ett kraftigt sluttande snöfält tidigt på morgonen upp mot Kurmychi-dalen. På flera ställen har smältvattenbäckar skurit igenom snöfälten underifrån och vi måste hålla oss på rätt kant och nära moränerna för att inte riskera att trampa igenom snötäcket. Vi börjar nu hitta tempot, lunket, när vi går, och två olika gåprinciper är tydliga i gruppen. Vissa går långsamt, i längre intervall, och håller jämn takt med andningen. Andra håller högre takt och vilar oftare. Samtliga blir bättre och bättre på att hålla kroppen avslappnad med god balans och endast använda benen till att dra energi.

Efter ungefär 400 höjdmeter hittar vi utomordentliga tältplatser i stenrösena och slår läger. Höjden har börjat göra sig påmind, flåset blir sämre och vandringen går långsammare. Själv har jag nu börjat få lite huvudvärk och snabba resningar får en att känna en släng av gammal hederlig baksmälla. Rikligt med vätska och lite vila, sen lunch och den sköna vila-på-maten (det är ju ändå semester).

På eftermiddagen tar vi återigen en tur uppåt för att få höjd och sedan tillbaka till lägret för att sova på lägre höjd. Vi går upp till Kurmychipasset på 3700möh för att se om vi kan få en vy av Elbrus. När vi når passet drar molnen in med regn och hagel och vi får istället nöja oss med att på innovativa sätt glida ner för snösluttningen tillbaka mot lägret. Min namne Martin hade den överlägset bästa lösningen sittandes på ett liggunderlag. Vädret tenderar att vara ganska nyckfullt med snabba omslag och en trend mot mer nederbörd på eftermiddagarna. Man får jobba en del med utrustningen för att hålla den torr och torka så mycket som möjligt på natten och när solen tittar fram. Värst är det för Jonas och Micke som bor i ett Marmot höghöjdstält. Tältet behöver antagligen lite mer höghöjd än vad Kaukasus har att erbjuda för det läcker som ett såll. Varje morgon lider man med dem när de kör operation taikon och sprider ut alla sina saker på tork runt tältet. Trots allt har de ett otroligt tålamod och håller humöret uppe riktigt bra.

Läger i Kurmychidalen

Vid varje läger bygger vi en toalett som vid flera läger utgör en väldigt minnesvärd plats. Toaletten, byggd av flata och lena stenar, är inte bara viktig för att hålla ordning på hygienen i lägret, utan är också en god anledning att ta sig ur tältet och stilla uppleva skådespelet som utspelar sig på berget. Vissa toaletter är klart bättre än andra, och man kan bli sittandes väldigt länge medan man tittar på de storslagna vyerna, stenras och laviner som drar nerför glaciärer och bergssidor. Två faktorer som uppenbarligen påverkar hur länge man kan sitta och titta är vädret och toarullen. En toarulle måste hållas torr annars kan det bli komplikationer. Blöt toarulle redan första dagen och man måste börja bli ordentligt snäll mot sina medresenärer. En toarulle får heller inte blåsa iväg, det är ännu värre än en blöt. Trixet att hålla rullen säker under själva manövern är att använda byxorna när de väl är nere och lägga rullen i utrymmet där man själv brukar vara. I hård vind gäller det även att ha rätt teknik för att hantera det fladdrande pappret annars kan en annan typ av missöde vara nära. Spolar gör man med en eller flera nävar grus och tvättar händerna med alcogel. I Elbrusområdet behöver vi inte bära med oss någon "bajspåse", men plockar med allt papper för att minimera nedskräpningen. Man kan se ett begynnande problem i området med avfall som ligger och skräpar lite överallt. Ryssarna kommer nog snart behöva ändra sitt beteende och tänka om i hur de vill ha sin natur.

Toa med utsikt

Dagen efter står det toppbestigning av Kurmychi på schemat och vädret är nästan perfekt. Vi tar samma väg upp i passet som vi rekade dagen innan och börjar sedan följa östra kammen mot toppen. Återigen är berget sprött och flera stenar rasar när vi tar oss fram. Vi når toppen på 4045möh efter ca fem timmar och utsikten är magnifik. Nästan. Ett molntäcke på ca 4300 meters höjd skymmer utsikten mot nordväst och alla höga toppar man gärna hade sett mot horisonten. Det är vindstilla. Vi kan njuta av solen på toppen och det är som vilken fin vinterdag som helst, men lite snopet är att vi ännu inte har fått en blick av Elbrus som ligger så nära.

Toppbild på Kurmychi

Vi äter den medhavda "matsäcken" (ett paket smör med brödskalk) och fotar bergets skyddshelgon som är uppsatt i ett kors på toppen innan vi åter beger oss ner mot lägret. Insikten kommer när vi är tillbaka i lägret att denna dag gifte sig vår kronprinsessa Viktoria och Daniel, klart en bra dag att ha en lyckad topptur på. Vi lagar lunch och får ytterligare en insikt, att standardlunchen som gäller och som antagligen kommer att gälla i nästan två veckor till är nudlar med buljongtärning. Jag hade torkat lite paprika, tomat och vitlök och tagit med och det var en verklig smakhöjare. Problemet är att det redan är slut utan att ha kommit i närhet av den riktiga turen. Dagen efter marscherar vi ner hela vägen ur dalen, genom några brännässlesnår, till vår mötande transport. Vandringen nerför går löjligt snabbt.

Förberedelser för Elbrus

Tillbaka i Cheget ser vi till att få ordentlig med mat och äta upp oss så gott vi kan. Att beställa på ryska är svårt och man får improvisera mycket med teckenspråk och tillhörande läten för att få något man känner igen. Maten är god, vällagad och alltid kryddad med dill. Pannkakorna, блин (blini), blir en given favorit vars minne kommer att hänga kvar under de kommande dagarna. Vi har en dags vila och proviantering i Cheget och Terskol innan det är dags att bege sig mot Elbrus.

Byarna är inte stora men har de bekvämligheter man behöver. Man kan förstå att området lider efter Georgienkonflikten på grund av att turister fortfarande undviker området. Flera hus är dåligt underhållna och det finns de som lämnats som halvt färdigbyggda betongskelett. Taktiken vid husbyggen är annorlunda än hemma. När ett hus har ett tak då kan man flytta in, sen fortsätter man, om man vill, att bygga färdigt. Många gånger ser vi en bottenvåning som är nästan färdig medan övervåningarna är helt obeboeliga, och hus mitt ute i ingenstans som aldrig byggts färdigt.

Centrala Terskol

I alla fall lyckas vi nu hitta butikerna, och mat, Snickers och Pringles inhandlas och packas för att klara något mer än en vecka. Utrustningen kan vi komplettera efter de brister vi hittat på acklimatiseringsturen. Jonas och Micke lyckas hyra ett tält för att ersätta deras läckande Marmot, och själv hittade jag ett begagnat rosablått liggunderlag att ha under mitt läckande ThermaRest, som behöver blåsas upp två till tre gånger per natt. Den rosa färgen visar sig senare förhöja vandringen genom att dra till sig fjärilar till och med uppe på glaciärerna. Maten tar stor plats och tillsammans med rekommenderad vattenlast på 1,5 liter så väger jag in ryggsäcken på 27kg. De övrigas säckar hamnar mellan 25kg till Jonns på 29kg, i den finns en festmåltid med vodka för midsommar som vi kommer att få fira uppe på berget.

Mot Elbrus

Nästa dag äter vi frukost och packar in oss i vår transport ner mot byn Elbrus som ligger precis vid botten av Irikdalen. Byggnaderna och infrastrukturen är här än mer sliten än uppe i Terskol och Cheget. Vi genar mellan garage och ladugårdar mot den norra bergssluttningen för att hitta rätt stig att ta oss upp i dalen. Det ligger en lång dag framför oss med över 10km vandring och en stigning på ca 1200m. Den första delen är tuff i det varma vädret och om det inte varit för den otroligt vackra naturen hade den varit väldigt tråkig. Vi passerar sandstenstorn, vattenfall, och raviner. Vi kan tydligt se hur vinterns laviner dragit fram på de söndertrasade träden och stenarna utmed lavingatorna som nu på sommaren utgör vackra gröna gläntor. Vi möter friströvande djur som får, hästar och kor. Vi hör fågelkvitter som senare visar sig vara murmeldjur, som har tunnelsystem överallt över hela bergssluttningen. Efter ett tag övergår de slitna och uttorkade stensluttningarna i doftande tallskog som planar ut så att man kan ta ut stegen ordentligt. 5km in i dalen delar den sig i två tarmar och vi väljer att ta stigningen upp i den norra dalen, Irikchat, för att komma rätt mot den led på Elbrus vi tänkt. Efter den sista kraftiga stigningen tar vi en längre rast för mat och fotvård. Storskor är inte de optimala vandringskängorna, och fötterna tar stryk, men dom är absolut den bästa kompromissen för denna typ av bestigning. På eftermiddagen kommer vi runt en krök och kan se glaciären i slutet av dalen. Glaciären som börjar uppe på Elbrus och sedan löper ner i Irikchatdalen vid dess fot. Vi hittar återigen en sommaräng att slå läger på och kan njuta av en natts sömn på en bädd av mjukt gräs och blommor.

Starten gick genom byn Elbrus

Sandstenstornen i Irikdalen

Irikchat

Dagen efter börjar med att vi grattar Micke som fyller år. Sång, solsken, blommor på ängen, levande ljus med hjälp av tändare och presenter i form av silvertejpsinslagna kinderägg gör stämningen. Sen är det bara att fortsätta upp i dalen som börjar tappa sin tidigare skönhet och övergår till morän med rullgrus och smutsiga snöfält med varierande bärande egenskaper. Vi ser Elbrus hägra framför oss större delen av dagen och vi tar oss långsamt närmare. Vi kämpar uppåt. Två steg fram och glider ett tillbaka. Ett par steg på snön och man trampar igenom till knäna eller djupare. När vi kommer upp på sista passet har vi bara glaciärer mellan oss och Elbrus. Solen skiner, vinden är stark och kall, och vi kan tydligt se lavakammen vi skall följa mot toppen om några dagar. Härifrån ser det ut som det bara är att springa upp och sätta sig på toppen. Avsaknaden av referenser i terrängen gör att de nästan 2000 höjdmetrarna vi har kvar ser ut som en picnic. Vi slår läger på ca 3700 möh på en utlöpare av de sista stenhögarna innan glaciärerna tar över. I norr är himlen svart och vi kan se hur snabbt väderförändringarna blåser fram på en höjd där det inte finns några hinder för väder och vind. Utsikten är fenomenal när inte molnen ligger på, och den kommer att bli bättre ju högre vi kommer. Lunchen blir rysk felproducerad soppa med 99 % salt och nudlar. Totalt oätligt med risk för saltförgiftning.

Elbrus östtopp med lavakammen. Isklätterväggen nedanför.

I väderluckorna på eftermiddagen sysselsätter vi oss med höghöjdsboule. De vulkaniska stenarna har karakteristiska färger och med lite omsorg kan man plocka ut sina tre "klot". Lite småförvirrat ibland när man missar att hålla koll på sina stenar bland de tusentals andra runt lägret, och missade man lite för mycket, eller har otur med rullet, kan stenen stanna först 200 meter nedanför på glaciären. Som tur var finns det reservstenar. Vi han precis med eftermiddagens tebjudning innan haglet och regnet började avlösa varandra och det var tid att knyta sig i tältet. I och med att det inte finns så mycket att göra på kvällarna går man och lägger sig runt niotiden varje dag.

Dagen efter, torsdag, vädret är riktigt dåligt, horisontellt hagel så det blir en vilodag. Väderförhållanden som man inte vill ha när man skall korsa 2km nysnöad glaciär. Vi väljer även denna dag som en spardag på matransonerna och äter gröt, nudlar och gröt för att spara på kvalitetsmaten till när den verkligen behövs. På toppdagen räknar vi med att vi behöver äta frystorkad mat som både frukost och middag.

Vatten hämtar vi ur en glaciärvägg en bit nedanför lägret. Klart, kallt och ibland med en svag smak av aska. Vid en tur dit för att fylla på märker jag något konstigt, det känns som att mössan blivit elektriskt och att mitt hår laddas upp mot den. Jag hukar ner och tar av den, när jag ställer mig upp igen är det som ”tusen ålar” drar genom min hårbotten och jag hukar mig nästan platt utmed marken. Jag står i ett elektriskt moln som smugit sig över kammen medan jag stod och fyllde på vatten. Molnet är svart. Åskan kan dra ner när som helst. Molnet drar in ytterligare över bergskammen och upp mot lägret men lämnar en lucka på ca en meter till marken. Jag hukar mig allt vad jag kan, springer iväg som ett skållat blåbär och glömmer helt av att jag borde bli andfådd. Det frasar och sprakar obehagligt runt huvudet och det känns som att håret skall brinna upp. När jag närmar mig tälten ser jag Ylva stå och filma. Det börjar slå gnistor runt kameran och det är bara att ta sig in i tälten och lägga sig platt. Det blir mörkt ett tag, det haglar och vi kan höra åskan en bit bort. Sen har också det ovädret dragit över. På eftermiddagen klarnar det något och Jonn sätter ett topprep på isväggen där vi hämtar vårt vatten. Väggen är ca 40m hög och lämpar sig bra för isklättring. Det blir några vändor innan vädret blir sämre igen och kvällen tillbringas i tälten.

Vinden mojnar under natten och vi vaknar på fredagen till en strålande sol. Vi delar in oss i två replag, Jonn som glaciärhare i det första och Robin i det andra, och börjar traversen. Efter 10 minuter ute på snötäcket befinner vi oss i en bastu, solen strålar från klar himmel och nysnön reflekterar underifrån. Vi når fram till ett parti där sprickorna har kommit fram i dagen och det första replaget börjar leta efter en väg igenom. Jonn gör ett första försök med ett glädjeskutt över den sista större sprickan. Sekunden senare lossnar snötäcket där han just stod och blottar storleken på sprickan. Bra att Jonn är så bra på hopp med ryggsäck annars hade vi behövt dra upp honom. Ny väg rekas och vi kan ta oss över glaciären utan besvär. Vi kommer nu på vår led upp mot toppen, den östra lavakammen. Höjden gör sig påmind, maxpulsen är lägre, syrebristen kommer snabbt vid ansträngning och vandringen går långsamt. Kammen vi följer består av ömsom stora stenblock, rullgrus och snöfält som vi följer upp till 4200möh där vi slår läger för dagen. Enligt erfarenhet så förvärras vädret efter lunch och när vi når lägerplatsen ligger haglet återigen horisontellt i luften. Det är midsommar och vi hissar den svenska flaggan vi har med, sen är det bara att sätta sig i tälten. Ingen idé att ge sig ut och leta efter sju sorters blommor, sju sorters stenar skulle inte vara några problem. Vädret mojnar inte men en midsommarfest är ett måste. Vi trycker in oss fem stycken i två tält som är uppsatta mot varandra och dukar upp midsommarfesten; potatis (Pringles), sillen (rysk senapsinlagd makrill och inlagda småfiskar) och vodka. Det låter sig väl smaka, sången kommer igång och feststämningen är på topp.

Natten är kallare än tidigare och jag tar fram min andra sovsäck för att övergå till vintercamping. Till skillnad från de andra sover jag med två sommarsäckar istället för en vintersäck. Midsommardagen bjuder på klart fint väder och vi ser Elbrus östra topp så fort vi kommer ur tälten. Vi äter frukost i morgonsolen och njuter av den fantastiska utsikten där vi har hela Kaukasus Main Ridge i ett panorama framför oss. Vi kan se Ushba's karakteristiska dubbeltopp i söder och funderar på om man skulle överleva en bestigning av det berget, antagligen gör man det inte. Toppen håller alpingrad ED (Extreme Difficile) på ca 4700möh. Vi packar ihop lägret och fortsätter uppåt till 4600möh där vi hittar möjlighet att lägga vårt sista läger inför toppturen. Vi har tre dagar på oss att genomföra den. Taktiken är att endast göra ett försök första dagen om vädret är bra. Vi går andra dagen även om vädret inte är så bra, men inte om det är storm. Tredje dagen har vi som reservdag, och senast den fjärde dagen måste vi gå ner.

Midsommardagen med panorama över Kaukasus Main Ridge

Vi får gräva och hugga oss ner genom sten, snö och is för att få ordning på tältplatserna. Lägret ligger väldigt exponerat på lavakammen och det finns ingenting som ger skydd mot vindarna som sveper runt berget. Vi staplar upp vindskydd med snöblock och de stenar vi hittar och kan få loss ur isen. Vindarna här uppe är kraftigare och piskar skoningslöst upp hagel och snö. Eftermiddagen tillbringas återigen i tälten.

Lägret på 4600

När man är utomhus lyssnar man inte så mycket på vinden i och med att man befinner sig mitt i den, men när man ligger stilla i tältet hör man den och lär sig känna igen den när den tar fart och är på väg att börja hamra mot tältduken. Det brukar föregås av ett stigande kontinuerligt dån som plötsligt släpper till vindstilla i ett par sekunder innan det slår till med dubbel styrka och smäller i tältduken. Efter ett tag vänjer man sig tillräckligt för att kunna sova, och inbillar man sig riktigt mycket kan man få hagelskurarna mot tältduken att låta som stora vågors brytningar när dem slår mot en strand och då blir det till och med lite sövande.

Vi förbereder vår utrustning och smälter vatten för att vara så förberedda vi kan om vädret skulle tillåta en topptur. Blir vädret bra satsar vi på att gå upp kl 4 på morgonen.

Första dagen på 4600 förvärras vädret och det blir en dag i tälten läsandes bok. Vilodagar är sega, särskilt om det är oväder och tälten är det enda stället att få lite lä. Vi smälter vatten och fixar med utrustningen och sedan blir det bokläsning igen. Bokläsande byts ut mot rastlöshet och sedan längre tider med bara tankar. När väl hjärnan tröttats ut genom att inte göra någonting och bristen på intryck ger den efter för detta ingenting. Det brukar bli till väldigt nyttiga stunder där spontana tankar uppstår och som många gånger ger en ny dimension på begrepp som varför man gör det man gör, tankar om livet där hemma och de val man gjort. En reflektion av nudellunchen en dag var att om man skall "leva så det känns" så måste det bästa vara att man lever så man verkligen känner sig bra, dvs. en god lunch i detta fall. Nudellunchen är i detta fall väldigt långt ifrån god men borde komma in som ett gott andraalternativ enligt detta måtto, för den är nästan äcklig. Äcklig borde vara bättre än en lunch som inte smakar någonting för det känns ju inte. Både jag och Niklas är överrens om att detta stämmer; god, äcklig, medel blir prioritetsordning. Att hålla sig i ett tält i ett dygn eller mer är lite av en konst. Efter ett tag inser man att det finns flera olika saker att sysselsätta sig med, ligga ner och läsa på ena eller andra sidan, sitta upp och läsa, sova, smälta snö, laga och äta mat. Som tur var gick det aldrig så långt att vi lät situationen gå ut över tältkamraten, även om det ibland krävdes en ansträngning för att inte ge efter.

Ovädret ökar i styrka och det är nu ordentligt svårt att hålla balansen när man går ut. Vi går ut endast i nödfall. När vi rensar tältduken från snö och is lossnar helt plötsligt innertältets toppfäste från ytterduken och rasar ihop. Tältet har varit med på några turer och Hilleberg gör de bästa tält jag använt men här fick vi oss en funderare. Niklas gör en bravad och lyckas trä tråd i nål i kulingvindar och minusgrader. Betyget i syslöjd är en given femma. Som tur var är det dagsljus och vi är vakna vilket gör att vi snabbt kan sy ihop fästet igen genom provisoriska och "förbjudna" stygn genom yttertältets hårda dukskarvar. Nöden har ingen lag och vi är glada att det inte hände mitt i natten. Hagel och snö fortsätter att piska på, börjar fylla absiderna igen och vi stramar ytterligare upp tältet och bygger på vindskyddet för att försöka minska möjligheterna att få in snö. Natten faller och vi hoppas att vinden skall mojna eller i alla fall inte tillta mer för annars kommer vår tänkta topptur att hamna i fara. Planen är att ge sig av senast vid fem på morgonen och från lägret följa lavakammen uppåt några höjdmeter och sedan skråa mot norr för att gå runt östtoppen och komma upp i sadeln (ca 5400möh) mellan de två topparna. Från sadeln tar vi sedan västra toppen (5642möh) och om orken är tillräcklig så går vi över östra toppen (5621möh) tillbaka ner till lägret. Utrustningen är förberedd och det som kan prepareras för mat, vätska och värme när vi återkommer från toppturen är gjort så långt det går. Det är lite knöligt att sova i en sovsäck (eller två) när man skall dela den med kläder och skor av olika slag, men det går. Det viktiga är att ingenting fryser eller isar för mycket under natten och det därmed inte fungerar på toppturen.

Vid 4 på morgonen vaknar vi av Jonns wake-up call "Klockan är 4, vi kör". Pannlampa på. Frukost i form av frystorkad middag och ordentligt med varmt vatten att dricka. Ovädret är oförändrat från gårdagen. På med kläderna; två underställ, extra röd cccp t-tröja ämnad för toppfoto, fleece, vantar i tre lager, balaklava och mössa och sedan in i skalplaggen. Dunjackan får följa med på ryggen om det skulle bli riktigt kallt och eventuella raster. Solglasögon sitter på men jag glömmer att smörja in ansiktet med solskydd. Camelbacken och extra pet-flaska med vatten sitter innanför jackan så att den inte skall kunna frysa och jag kan komma åt munstycket genom att bara lätta minimalt på jackan.

Vi knyter in oss i två replag, även om risken för glaciärsprickor är liten så här högt upp på berget, och ger oss av in i den vita omgivningen med kompass och höjd via GPS som vägvisare. När man är inknuten är det svårt att hålla sin egen gångtakt och det blir stundom lite drag och stopp i repet. Jonn har täten. Vi tar långsamt höjd och skråar mot bergets nordsida. Intervallen ligger på ca 40 steg och sedan en kort vila för att hämta andan. Vi trampar på uppåt i ca tre timmar utan att egentligen se något annat än ett par personer framför oss och den helvita omgivningen. Vinden ligger på och utrustning och kläder måste sitta fast ordentligt så att de inte kan tappas. En vante som blåser iväg ner för berget skulle vi aldrig kunna få tag på igen och därmed skulle förfrysningsrisken vara överhängande. Vi pulsar vidare och snön och haglet täpper igen stegen från personen som går 5 meter framför innan man själv hunnit gå distansen. Hagel är som socker, extremt halt och flyktigt, och orsakar mycket sidledsglid som tar mycket på krafterna. Vi kommer up på ca 5300möh och molnen börjar tunnas ut tillräckligt för att vi ibland skall kunna urskilja att det finns en sol ovan molnen. Höjden börjar göra sig mer påmind, orken minskar och vi övergår till ungefär 20-steg-och-sedan-vila-intervaller. Efter ett tag går det så långsamt att vi endast tar några steg åt gången. Ett par deltagare har fått isproppar i sitt vatten och andra är påverkade av höjden. Man kan tydligt se när rörelserna blir långsamma och fumliga, samtidigt som små misstag, som kan få stora konsekvenser, börjar göras. Vantar läggs ner i snön utan att sitta fast, och kan blåsa bort vilken sekund som helst. Glasögon tas av på grund av att det har samlats snö och is i dem, och blir av för länge. Vi hjälps åt att hålla ordning på utrustning och varandra så gott det går. För de som har det jobbigast kortar vi replängden till framförvarande så att dom lättare skall kunna hålla stegrytmen och inte påverkas mentalt av att halka efter. Detta gjorde en mycket stor skillnad och vi fick upp tempot något igen. Om sikten hade funnits hade vi antagligen klart sett sadeln och västtoppen, men nu kunde den vara 50m bort och vi hade inte en chans att se den ändå. Vi fortsätter uppåt och kommer upp på höjden för sadeln men kan inte avgöra var vi befinner oss mer än att vi har östtoppen på vänsterhand. Samtidigt tar vi höjd väldigt långsamt nu och för de tröttaste är det väldigt tungt.

Whiteout på toppturen

Gissningen är att vi befinner oss något ovanför sadeln på östtoppens nordvästsida när vinden piskar mot ansiktet med förnyad styrka och vissa inte orkar ta mer än ett par steg åt gången. Skulle vi vända? Vi tvingades till slut inse att vi inte skulle hinna med båda Elbrus toppar som var målet från början. Efter ett kort rådslag beslutar vi att skippa västtoppen och endast gå mot östtoppen som är 21m lägre men lite mer ovanlig att folk tar sig upp på. Flera är fortfarande starka och skulle vilja gå mot västtoppen, men att dela på gruppen är otänkbart under dessa väderförhållanden. Istället för att fortsätta runt mot sadeln går vi nu rakt upp mot östtoppen. Robin och Niklas turas om att leda i knädjup snö. Det är mycket tungt och dom gör ett jättejobb. Ett par klippformationer dyker upp på vänster hand och efter ytterligare slit var vi tillslut uppe på toppen. Vi hade svårt att uppfatta hur det såg ut där uppe för vinden slog mot oss som aldrig förr och hindrade sikten. Snö, hagel, is- och stenklumpar kommer flygande i vinden och det känns som man skall perforeras. Väl uppe rådde en viss förvirring om vi var på toppen eller inte. Några satte sig för att inte tappa fotfästet och få lite mer lä medan andra kopplade ur sig ur repet för att ta de sista meterna upp på ett stenröse. Där visade det sig att den absoluta toppen var.

Vinden tuff på det sista stenröset upp på toppen

Östtoppenbild

Toppkänslan var obefintlig, man kunde inte se någonting, inte ner på något heller, men där var toppmarkeringen. Efter ca sju timmar från starten på morgonen stod vi på Elbrus östtopp 5621 meter över havet. Toppen fick några minuter för att ta de nödvändiga fotona och sedan började vi sätta ihop replagen igen. Här ville vi inte stanna längre än nödvändigt och vi börjar gå ner mot lägret igen. Nedför går det snabbt men är inte enkelt. Snödjupet är upp till midjan när man trampar igenom och vinden och den lösa snön gör så att man ramlar titt som tätt. Vi navigerar nu på höjd och letade efter den lavakam som leder ner till vårt läger. Vi hittar kammen och når vårt läger utan större problem på ca 2 timmar. För det andra replaget går det lite långsammare, höjden och vädret har tagit hårt på vissa deltagare och balansen är inte 100 % -ig längre. Med tanke på hur lätt toppen ser ut i klart väder är det lite av en uppenbarelse hur mentalt tufft och svårorienterat det kan bli mitt i en snöstorm. Alla kommer ner till lägret i behåll där vi får gräva fram tälten ur snömassorna. Det har varit en hård dag och nu återstod vila och återhämtning för morgondagens nermarsch. Inga problem. Efter en påse frystorkat, insmörjning av vind- och solpinade ansikten och ett par liter vatten däckar vi omgående i sovsäckarna. Vinden dånar utanför men vi somnar ändå lätt.

Lägret var i stort behov av snöröjning

Efter ca 5 timmars sömn vaknar jag vid 2 på natten och behöver lätta på trycket. Jag öppnar absiden till tältet för att ta mig ut och inser att det har snöat mycket. Varenda en pryl ligger under en decimeter snö innanför yttertältet vars dragkedjor delvis slitits upp av vinden. Som tur var hade vi tagit med oss det mesta in i tältet och jag kan få på mig tillräckligt med kläder i mörkret för att sedan famla mig ut ur snön och tältet. Utanför blåser det ordentligt, mer än vad det gjort tidigare, och att ens hålla sig upprätt är lika svårt som det var på toppen dagen innan. Efter att ha klarat av ärendet rensar jag ett par snödrivor från tältduken och funderar på hur mycket tältet klarar. Just nu är jag mycket tacksam för att vi la ner extra kraft på att få till vindskyddet runt tältet. Vinden ligger på så hårt att det efter detta är stört omöjligt att somna om, och tankarna börjar istället spela ett spratt genom att måla upp scenarion på om vinden skulle öka ytterligare och tältet börja ge vika. Vår egensydda tältlagning ser ut att hålla men vinden drar runt tältet och lyckas gång på gång orsaka att tältets dragkedjor långsamt dras upp och tältet fylls med snö. Läget är inte bra och timmarna går långsamt mot gryning utan att vinden mojnar. Vid 6 tiden på morgonen slits en av tältets förankringar av och tältpinnarna bågnar kraftigt i vinden. Inifrån håller jag mot med vad jag har för att jämna ut belastningen på tältet medans Niklas tar på sig för att gå på utsidan. Händerna kyls ner snabbt med bara ett par millimeters tältduk till den otroliga kylfaktor som vinden innebär. På utsidan lyckas Niklas få loss de isiga stenarna som håller förankringen och vi kan spänna ut tältet igen. Senare visar det sig att Robin och Jan-Erik haft samma problem med sitt tält under natten men löst problemet genom att sitta vakt i skift och hålla emot tältduken inifrån. Vi enas om att bryta lägret och ge oss av vid senast 10-tiden. Uthålligheten som gruppen skulle ha på denna höjd under dessa förhållanden är mycket liten. Tälten tog kontinuerligt stryk och att stanna var inget alternativ. Vi packar väskorna i tälten och låter endast yttertältet stå kvar tills all packning är klar på insidan. I den hårda vinden arbetar vi sedan tillsammans 4-5 personer per tält och river allt stegvis. Linor och remmar ligger under lager av snö och is och för Jonn och Ylva som tältat helt på snö slutar det med att hela fem tältlinor går av under rivningen. I övrigt lyckas vi hålla ihop utrustningen så att ingenting blåser iväg och vi kan avveckla lägret för att bege oss ner mot lägre höjd.

Tanken var från början att vi skulle dra oss söder ut från lägret, traversera glaciären under ett isfall och ta oss ner mot Cheget direkt, men detta blev för riskabelt med tanke på den hårda motvinden, dåliga sikten och att alla i gruppen inte återhämtat sig helt från toppattacken dagen innan. Beslutet blev istället att går rakt ner utmed lavakammen samma väg vi kom upp och ta Irikdalen tillbaka. En lång men säker utmarsch. Efter ett par meter var något på tok, en person saknades, David. När vi kikade uppåt såg vi en kontur stapplandes i våra spår och vi skriker för att påvisa vart vi är. Det hjälpte dock inte då han ramlar och vajar fram och tillbaka i vinden. Efter några minuter var han med oss och det visar sig att han blivit delvis snöblind efter att inte ha skyddat sina ögon tillräckligt under gårdagen. Nu har han svårt att se var han sätter fötterna och är också fortfarande ordentligt trött. Efter bara 400 höjdmeter, som vi kunde avverka relativt snabbt, var vi nästan i en ny klimatzon. Den hårda vinden var nästan borta och rent mentalt fick vi en boast av detta som svängde upp vårt humör. På David kunde man se att hans krafter återkom ju längre ner vi kom, om än inte synen. Det skulle ta ytterligare några dagar innan den var tillbaka helt.

Nere vid vårt tidigare läger på 4300 möter vi en grupp av polacker, ryssar och litauer som legat där i två dagar i väntan på bättre väder. Vi berättar om förhållandena längre upp och önskar dom lycka till på sin bestigning. Nere på glaciären tar vi nu en annan väg förbi sprickorna och följer glaciären ner i Irikchatdalen, tre km fin glaciärvandring som sparade oss mycket tid och energi jämfört med att gå i rullgrus och bland stenblock. Vi ser de blommande gröna ängarna breda ut sig framför oss och livet känns helt plötsligt mycket enklare än vad det kändes under morgonen och natten. Jag märker också att min ryggsäck ger ifrån sig en sunkig doft. Vi samlar ihop vårt skräp och toapappret och bär med det ner för att minska avtrycket vi gör på berget. I det lite varmare klimatet så börjar saker tina och därmed lukta mer. Det är det som händer nu. Mängden skräp som vi har sett under vandringen visar också på att skräphållningen är dålig på berget. Det är mycket kvarlämnat skräp för att vara på en så obefolkad led och det känns bra att vi inte bidrar till detta.

Grönt är skönt på väg ner

Vi passerade återigen den otroligt vackra Irikdalen med löst springande hästar, vattenfall och vi hör murmeldjuren tjattra på sitt fågelsångsliknande sätt. Denna dag går vi ner ca 3000 höjdmeter och närmare 2 mil i distans. Det gamla skidknät skriker och börjar ge med sig på den sista sluttningen ner mot byn Elbrus. Men vad gör det, när vi kommer ner kan vi gå in i en liten butik och köpa oss var sin coca-cola och en äkta rysk pannkaka med mycket ägg och köttfyllning. Ljuvligt! Genom damen som lagade pannkakorna lyckas vi också beställa "taxi". Vi anar att det är hennes svärsöner som kommer med ett par bilar och för att köra oss tillbaka upp mot hotellet i Cheget. Två bilar på 10 personer med full packning. Självklart går det, det är Ryssland, hur svårt kan det vara. Lite trångt bara. Vi kommer tillbaka till hotellet och kan ta den första duschen på nio dagar. Ljuvligt igen! Sedan går vi ut och får oss lite middag, med pannkaka, på en lokal restaurang, inte dumt att slippa frystorkat heller.

Efter att ha sovit en natt i en säng känns kroppen helt urlakad på energi och det känns som en typ av träningsverk i hela kroppen. Vi har en sista lugn dag för lite shopping och personvård innan det är dags för hemfärd. Mindre frostskador från den starka vinden och solen gör att vi var flera som hade en abnorm ”solbränna” efter nedkomsten. En solbränna som vi snart skulle tappa tillsammans med tjocka hudlager oavsett mängden av hudlotion och Oil of Ulay. David börjar också få tillbaka sin syn igen. Vi har ett gott skäl att fira och med rysk champangski känns det som att vi är klara för denna gången. Vi lämnar Terskol tidigt på morgonen dagen efter för att ta flyget hemåt från Mineralnye Vody, solen skiner och Jonn går och nynnar på "Oboj, vilket vackert väder" med Pepps…

Jonn och Robin shoppar loss i Cheget

Inte heller på vägen hem ser vi några oroligheter i området och passerar bara en vägkontroll men blev inte stoppade. Trots våra farhågor om att hamna i kontroller och byråkratiska problem där vi skulle behöva muta oss fram löper resan väldigt lugnt. Det närmaste vi kommer är när vi får betala 4000 rubel för 32kg övervikt på flyget upp till Moskva. Inte ens mitt bortslarvade immigrationspapper orsakar några problem när jag skall ta mig ut ur landet. I Moskva tar vi avsked och önskar lycka till Ylva och Micke som tar ett flyg till Iran istället. En vecka senare ger dom sig på Damavan med en lyckad bestigning.

Slutligen

Kaukasus bjuder på ett otroligt vackra landskap med påträngande kontraster och nyanser till de närliggande och omgivande 4000 meters bergen. Området är klart ett av de vackraste jag sett än så länge. Man inser också efter att ha vandrat bland dessa berg att vintersäsongen inte kan vara annat än bra. Skidliftarna är kanske inte de säkraste utan skyddsbygel, men ytorna, de ca 30 gradiga luten, helikopterlyften som man ser broschyrer om och indikeringen på mängden snö som kommer per säsong gör att man på något sätt måste planera in en framtida skidresa till området.

Swedish Expeditions