DESOLATION ROW - ödslig Ålandspaddling 2002

Det här är en beskrivning av en paddeltur på Åland i augusti 2002. Färden rymde inga större strapatser eller några bedrifter att skriva om, möjligen undantaget ambitionsnivån på mathållningen. Berättelsen har därför inget i sig som särskiljer den från många andra paddelturer, eller för den delen många andra berättelser om paddelturer. Snarare så är nedtecknandet av denna färdberättelse troligtvis ett försök att bearbeta en svår kajakabstinens, som just nu tynger tillvaron. (Nedtecknandet sker en grådaskig marslördag 2004 när isen och tyvärr också tjockoljan från pråmen Herakles breder ut sig över Gräsöskärgården). Om följande text därför är värd att läsa är kanske tveksamt. Hursomhelst så kommer här min historia. En sak som i och för sig särskiljer den från många berättelser om kajakfärder är vädret…

”Ett mäktigt högtryck har parkerat över Ålands Hav och Norra Östersjön…”. Uppläsningen av sjörapporten var som musik i en kajakpaddlares öron. Ingenting i omgivningen kring mig avvek från sjörapportens påstående, där jag stod på kajen i Grisslehamn och väntade på Anders och Lasse. Solen värmde, nästan obarmhärtigt, från en totalt molnfri himmel och endast en lätt bris kunde anas i vattenytans krusningar.


En kajaktur på Åland vecka 34 var bestämd sedan länge. Något som faktiskt Utsidan skall ha stort tack för. Genom diskussionsforumet ”återfann” jag min lumparkompis Anders. Anders visade sig bo i Gävle numera och hade precis som jag börjat paddla havskajak, efter att under värnplikten i kustartilleriets amfibieförband hänförts av skärgårdslandskapet. Anders fick även med sig sin arbetskamrat Lasse på färden.

Anders och Lasse mötte upp i Grisslehamn något försenade. Vi konstaterade nöjt att våra två bilar var de enda på färjan som hade kajaker på taket. Båtfärden över till Eckerö gick över ett varmt och mjukt, nästan omärkligt böljande Ålands Hav. Vi avnjöt smörgåsbordet på den halvtomma Ålandsfärjan och gick igenom färdplanen, som Anders och Lasse utarbetat. Ambitionen var att starta från östra Vårdö och paddla i tre dagar i arkipelagen mellan Vårdö och Brandö-Kumlinge.


Väl i Eckerö färdades vi med bil österut till Vårdö och Sandösunds camping där vi slog läger för natten med avsikt att börja paddla dagen efter. När vi vaknade efter god middag och god sömn bjöd morgonen på ett mycket bra väder; blå himmel endast störd av några lätta molnstrimmor, en varm sol och helt och hållet vindstilla. Vattenytan var totalt spegelblank, helt utan krusningar. Vi genomförde morgonbestyren snabbt, ivriga som vi var att styra ut på detta spegelblanka vatten.


Kajakerna var tungt lastade. Någon lättviktstur med försakelse och ”kompromisslöshet” hade det aldrig varit tal om. Två tremanstält på tre personer borgade för god nattsömn och gott om plats. Två gasolkök kompletterade med engångsgrillar och grillwok som köksutrustning. Rejält med god mat (självklart trerätters middagar) och en försvarlig laddning med vin, öl och whisky fyllde packutrymmena. Eftersom min ”Haffsårkestern”, en VKV Seagull off-shore, hade störst lastkapacitet fick jag nog det tyngsta lasset. Men även Lasses vackra egenbyggda träkajak låg tyngre än normalt i vattnet.

Färden gick norrut och åt nordöst under första dagen. Vi rundade Ådö om babord, gick syd Langö, ost och nord Fåfängsskär och vidare mot Kestenskär för lunch och bad. Det var totalt spegelblankt och tyst. Himmel och horisont flöt ihop där inte öar kunde påvisa horisontlinjen. Varken båtar eller andra kajakpaddlare syntes till. Havsytan var fortfarande spegelblank och värmen blev alltmer tryckande ju högre solen stod på himlen.


Färden fortsatte syd om Sälö och in i en smalt krokigt sund vid Granskär. Efter en bensträckare försökte vi oss på att ta sundet mellan Viggskär och Trätö, som dock visade sig vara för grunt på en sträcka av ca 50 meter. Vi fick alltså bära våra fullastade kajaker en bit eftersom vi hade kommit för långt för att vända. Med värkande ryggar fortsatte vi sedan till en lägerplats på Bogrunds norrsida som angjordes vid 16-tiden på eftermiddagen. Vi var nöjda med denna första och fantastiska paddeldag, i ett likaledes fantastiskt skärgårdslandskap. Jag minns att vi medan tälten slogs upp och kajakerna tömdes menade att även om resten av turen skulle bjuda på åskstormar och drivis så skulle denna dag ändå väga upp det med råge.

Den ursprungliga färdplanens dagsetapp var något längre, men alla var överens om att dagsetapper runt 2-2, 5 mil var lagom givet hettan, solen, kondition och ambition. Över huvud taget var den Åländska paddelkartan som vi använde dålig. Skalan var för liten, 1:100 000 och det fanns dessutom varken skalangivelse, norrangivelse, lat/long-nät eller annat kordinatnät utritat. Kartbladen verkar heller inte överlappa varandra. Pejling och kursuttagning var alltså i princip omöjligt med denna karta som hjälpmedel. Märkligt av Ålands turistbyrå att producera en ”paddelkarta” utan dessa viktiga ingredienser.

Hursomhelst så avnjöts en trerätters middag i den begynnande kvällssolen, bestående av matjessill på grovt bröd, sjömansbiff och lite senare till dessert vinkokta päron med marsansås. Detta avnjöts med öl, vin och maltwhisky (även om vi i ärlighetens namn huvudsakligen drack vatten för att kompensera för den massiva vätskeförlusten i värmen). Under eftermiddagen och kvällen, såsom under hela paddelturen, badades det kontinuerligt för att kunna uthärda värmen, som var över 25 grader i skuggan. Inte förrän sent på kvällen krävdes något annat än T-shirt och shorts. Förresten så användes inte kläder så där överdrivet mycket alls då inte en levande människa förutom oss syntes till. Anders försökte fiska men fick inget. Lasse och jag hade våra teorier att detta berodde på att det obligatoriska fiskekortet inte hade inhandlats. Vi somnade till slut. Mätta, belåtna och med sedvanlig förstadagsstelhet i rygg och axlar.

På morgonen den andra dagen insåg vi snabbt att dagen skulle bjuda på om möjligt ännu bättre väder än igår. Inte ett moln syntes på himlen och inte en krusning syntes på vattnet. Snart blev hettan närmast övermäktig när det inte fläktade något. Stillheten och värmen verkade även dämpa ljuden. Det var ödsligt tyst omkring oss. Varken den naturliga eller den människoorsakade ljudbilden som ofta karaktäriserar skärgårdslandskapet märktes. På en och samma gång njutbart och förbryllande, nästan oroande tyst.


Färden gick denna dag åt ost sydost över rödskärsfjärden via Tavasten och Tviggoskär till Bockharorna för långlunch, bad och (naturligtvis) resultatlöst fiske. Jag satte mig på öns högsta topp som gav en bra utsikt. Vädret och ödsligheten gav en klar känsla av surrealism och ensamhetskänsla. Inga ljud, inga tecken på mänsklig närvaro, ingen klar horisontlinje.
Var vi de enda som var kvar efter en kärnvapenkatastrof?, for det genom mitt huvud som en tanke. Ett telefonsamtal till flickvännen bekräftade dock att världen utanför var som vanligt. Paddlingen fortsatte i det fantastiska vädret. Man kom gång på gång på sig själv med att paddla med ett stort flin på läpparna av pur glädje. Det här var verkligen kajaknirvana! Vid dessa upplevelser kommer de naiva men tilltalande tankarna på att säga upp sig från jobbet, lämna allt som vi kallar civilisation och bara paddla. En ändlös odyssé i östersjön.

Navigeringen ryckte mig så småningom ur tankarna på att bli en kajak-dropout. De stora avstånden, kartans skala och svårigheter med kompassanvändning gjorde navigeringen lite knepigare än normalt, men efter en extra sväng slog vi läger på den ö vi hade förutsatt oss, Skräckklobben. Dagens etapp blev 24 svettiga kilometer. Strax efter landstigningen började vi äntligen skönja en lätt, nästan omärklig vindfläkt.

När tälten kommit upp gavs möjlighet till en skön siesta i tältskuggan innan Anders och jag på sedvanligt manér ”orbiteerade” runt ön längs strandlinjen. Huggormarna rasslade i undervegetationen och vid ett tillfälle skrämde vi upp en hel kull med tjädrar eller liknande som häckade i ett träd. För övrigt nästan de enda fåglar vi såg under färden.

Kvällens middag bestod av grillade kryddiga korvar med grillwokade grönsaker nedsköljda med öl och likaledes grillade chokladbananer till efterrätt. Drivveden och grusstranden på ön medgjorde att vi kunde elda också, vilket var pricken över i: et denna kväll.


Tredje dagen bjöd på sol från en klarblå himmel men med en växlande bris, mestadels nordlig eller ostlig. Det fläktade skönt efter två dagar ”i bastun”. Dagens etapp gick åt väster och söderut, med två långa överfarter. Vi gick västerut till Långrasket, söderut ner till och väster om Ledsöra. Lunch avnjöts på Flatskär och vi paddlade sedan över till Prästklobb och Skålklobbarnas naturreservat. För övrigt fanns ett skär med ca 2 meters höjd över vattenytan och en längd om 10-15 sydväst Flatskär inte utmärkt på kartan, vilket förbryllade navigeringen något. Lasses kajak hade blivit en hel del lättare och han for fram som duracellkaninen vågorna, långt före mig och Anders. Dagens etapp blev ca 19 km och vi slog läger redan vid tretiden.

Lägerplatsen var närmast optimal ur paddlarsynpunkt. Bra landstigning, bra tältplats, fantastisk utsikt, kvällssol, hyfsad morgonsol, lä och en badklippa med 3-5 meters fallhöjd rätt ned i det kristallklara vattnet! Ett vitmålat stenkummel gav en extra inramning och förhöjde fotograferingen.


Eftermiddagen spenderades med bad, (givetvis) resultatlöst fiske och bokläsning i skuggan. Efter maten simmade Anders och jag över sundet till den norra skålklobben och körde en naken-orbiteering av ön, vilket resulterade i såriga fötter. När vi kom tillbaka hade Lasse gått iväg för att fotografera och lägret var tomt. Nästan. Två huggormar hade sett sin chans att återta sina favoritklippor från inkräktarna. En av dem valde att söka skyddsställning under mitt tält, där mina kläder låg i yttertältet tillsammans med öppnade påsar och packsäckar. Utsikten att få en ilsken huggorm i brallorna var inte direkt lockande men vi lyckades – fortfarande nakna - köra iväg inkräktarna med paddlar, elaka tillrop och hot om våld. Det sista något som inte gick att infria med tanke på naturreservatsbestämmelserna. Efter att fienden jagats på flykten följde en halvtimmes ”search and destroy”-operation för att dekontaminera och säkra lägret från eventuella ytterligare inkräktare. Huggormshotet gjorde sig också påmint varje gång man drog sig iväg för toalettbestyr i skogen.


När solen sänkte sig gav den en varmt gulaktigt sken som jag sällan eller aldrig har upplevt i svensk skärgård. En känsla av tropisk kvällning infann sig. Vi slog oss ned på en varm solbelyst klippa med varsin whisky och sammanfattade turen medan solen sänkte sig bakom Vårdö. Det här VAR nirvana!

Sista dagen blåste en nordlig vind och solen lyste som vanligt ostörd av moln. Endast en kort bits paddling återstod tillbaka till Sandösund och sträckan om ca 5 kilometer avverkades på trekvart. När det var dags att kliva ur kajaken för sista gången kändes det verkligen fel. Ofta kan man tycka och säga att man inte vill avsluta en kajaktur eller vandringstur när man går eller paddlar sista biten mot slutstationen. I ärlighetens namn brukar jag nog oftast vara övervägande nöjd och sugen på att återvända till civilisationen. (Som i mitt fall vanligtvis består av en dusch på Östhammars Segelsällskap följt av en halvtimmes skitsnack med Roland på Östhammars Kanotcenter, och som avslutning en stor hamburgare vid gatuköket). Den här gången kände jag verkligen inte så. Jag tror inte Anders eller Lasse gjorde det heller. Flera gånger övervägde jag allvarligt att ringa jobbet och flickvännen, proviantera på närmsta butik för att sedan lägga i kajaken på nytt. Hela bilfärden över till Eckerö brottades jag med mig själv om detta. Tveksamheten tyngde mitt sinne när vi väntade på färjan och skulle inte försvinna helt förrän Haffsårkestern låg på sin ställning i Östhammar vid kvällningen.

Tyvärr så vann vardagen och plikterna över hjärtat denna gång. (Men jag ångrar mig fortfarande, särskilt denna grådaskiga marseftermiddag). Vi tog så småningom bilarna tillbaka till Eckerö och bordade färjan. Denna lördagseftermiddag var färjan full av bussresande pensionärer och måttligt nyktra Svensson-turister med taxfreepåsar. Något som ställdes i skarp kontrast mot den stilla ödslighet vi nyss upplevt. Vi var nog de enda paddlarna ombord. Överfarten bjöd dock på en magnifik utsikt över Åland, Singö och Gräsöarkipelagen med Understen och Märket som centralpunkter. Önskan om att korsa detta vatten med kajak blev starkare än någonsin och Anders och jag smidde planer för framtiden på färjans akterdäck.

Ålandsarkipelagen bjöd på en fantastisk och för mig än så länge oöverträffad kajak- och naturupplevelse den där augustiveckan 2002. Ödsligheten och naturen i kombination med ett nästan löjligt bra väder gav en upplevelse som sticker upp över mina andra färder. Speciellt ödsligheten. Under hela turen såg vi kanske 4-6 andra kajakister, alla på långt avstånd, och ett par småfärjor. Däremot inte en enda fritidsbåt. Upplevelsen förstärktes också av att paddla på en plats där man har hav åt alla håll. Något som sällan är fallet i svensk skärgård.

Jag vet inte om Ålandsarkipelagen i är lika fantastisk i sämre väder eller vid andra tider på året. Jag tror det. Jag tänker ta reda på det. Snart…